Längtar alltid till fjällen.Läser hellre fjällkartor än ser på teve.Vandrar ibland med sällskap, ibland ensam i både fjäll och skog. Tycker alldeles förmycket om att vandra för att avstå om medvandrare saknas.
Tillhör Hillebergfalangen.
På senare åt har jag rest till Australien och Nya Zeeland några gånger

Användarnamn: BrittMarie

Intressen: Klättring, Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Mountainbike, Multisport, Bär & svamp, Orientering, Paddling

Mer på profilsidan


En blåsig helg

Det blåste rejält redan i fredags morse, jag var tvungen att cykla sakta nerför backarna för att inte  blåsa av vägen. På väg hem på eftermiddagen hade vinden ökat rejält, dessutom ösregnade det.

Stormen utan namn sköt på så pass så det kändes som cykeln höll på att skena. I uppförsbacken!!!

Nästan hemma grep vinden tag i mej rejält, jag kunde inte hålla emot utan for över på andra väghalvan! Som tur kom ingen bil eller buss just då varken från ena eller andra hållet, så det gick bra.

Lördag morgon var forfarande rejält blåsig men sol och blå himmel så vi bestämde att göra turen ut till Hovslätt, strax söder om Jönköping som planerat. Där finns en vandringsled, rundslinga behändigt nog, på fyra-fem km. Området är rejält kuperat, en etapp av O-ringen 2005 gick här. Den kallades Åsakaetappen, en ordlek som syftar på byn Åsa där TC (betyder tävlingscentrum och inget annat...) var beläget och staden Osaka i Japan där VM gick samma år. Terrängtyperna anses likna varandra och var lämplig träning för landslagslöparna.

Leden som kallas Hassafallsleden startar vid Hovslätts hembygdsgård, behändigt nära busshållplats, och följer först Tabergsån medströms och sedan Sandserydsån motströms. Här går stigen alldeles i åkanten, det är spångat och byggt trappor för att underlätta för den bekväme låglandsvandraren... Två grillplatser , men ved, ligger fint i lite trolsk miljö nära åns vackra vattenfall. 

 

Men vi gick leden baklänges, ja alltså, vi gick naturligtvis framåt men leden var skyltad för att gå motsols men valde att gå medsols, baklänges, för att få grillplatsen i slutet på promenaden så aptiten skulle vara bättre.

En utsiktspunkt nås som en liten avstickare till leden, Varkullen, där har man fin utsikt över Jönskvarna och Vättern åt ena hållet och Taberg åt andra.

 




 

 

 

I en brant vägslänt, vänd mot söder,nedanför Varkullen såg jag årets första blåsippsknoppar. Stod och tittade på blåsippsbladen som ju är vintergröna, tänkte att än kan det väl inte ha kommit några blommor...krafsade lite bland löven och jo minsann, där fanns knoppar! Jag tror aldrig att jag har sett det i februari någon gång förut! 

 

 Vårens (?) första blåsippa

Trots blåsvädret hade inte så många träd blåst ner, några granar hade gått  av på mitten men när vi kom fram till platsen där vi stannade för att grilla korv och dricka kaffe låg en stor gran rakt över ån och stigen. 

 

 Spår efter stormen

Den sträcka där stigen följde ån var den bästa på turen. Mycket vatten, fina vattenfall och vacker omgivning. Ån är ganska djupt nedskuren så den ligger i skugga stora delar av dagen.

 

 Hassafall

Grillplatsen nedanför fallet

 

Ja, det blev en vandring med vårkänsla men med tanke på datumet borde det varit en skidtur i vårvintersol med varm choklad och ostmackor och apelsin. Men man vet aldrig vad som händer...jag passade nämligen på att elda lite granris, det ska ju kunna framkalla snöfall, åtminstonde om man går efter gamla samiska talesätt!

 

Blir det snö nu?

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2008-02-25 09:32   brigas
Dessa bloggar utvecklas alltmer till "klimatblogg".
Eventuellla efterkommande generationer har en del material om de ska skriva nåt om hur vi upplevde det.
Visst är det fint att kunna vandra i skogen,men nåt konstigt är det.Det borde vara vinter i större delen av landet ännu.
 
2008-02-26 17:57   ctve8n
Klimatfrågan är överdriven till viss del. Temperaturförändringar av dessa slag har skett förut. Påverkas inte för mycket av Gore
 
2008-03-08 19:31   Islusen
Och hur gick det...? Funkade granristricket? Dvs blev det nagon sno sen?
 
2008-03-09 13:01   BrittMarie
Nja, nån liten snöby har väl dragit förbi, men inget ordentligt. Tricket kanske bara funkar för samer och jag har - så vitt jag vet- bara småländskt blod i mina ådror.
 

Läs mer i bloggen

Trehundra mil - del två

För ett par månader sen skrev jag om min dotter Helga och hennes kompis Sabina som är i Nya Zeeland och vandrar Te Araroa, 300 mil från norr till söder. Jag nämnde också att jag var sugen på att vandra med dem en bit...

Jag vet inte exakt hur långt de har gått nu men senast jag hörde från Helga, för ett par dagar sen, var de klara med en sexton mil lång paddling på Whanganui River. Enligt kartorna är ca 135 mil avklarade vid ankomsten till Whanganui. Snart halvvägs, alltså!

Trehundra mil

Trehundra mil. Så lång är Te Araroa, vandringsleden som går genom hela Nya Zeeland, från Cape Reinga i norr längs stränder och i skogar, genom byar och städer, på stigar, vägar och vatten till Bluff längst ner på sydön!

Kåtornas folk - ett lästips!

"Det piskar som tusen vassa nålar i ansiktet, vita moln kommer yrande och sveper sig om oss där vi vandrar - några små människor och djur i vanmäktig kamp mot en rasande fiende, virvlar, biter, tränger sig in genom skinnkläderna som vore det spindelväv man bar, tar andan ur en, tvingar en att spänna varje muskel för att orka ta ut det steg man påbörjat... Hur länge! tänker jag. Nu är det nio timmar vi krupit fram mot stormen..."

Vädret är förfärligt när samerna i Saarivouma flyttar till sitt sommarviset i slutet av april år 1915. Den som berättar är Ester Blenda Nordström, en tjugofyraårig journalist från Stockholms som under några sommarmånader ska vara lärare åt samebyns barn.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.