Längtar alltid till fjällen.Läser hellre fjällkartor än ser på teve.Vandrar ibland med sällskap, ibland ensam i både fjäll och skog. Tycker alldeles förmycket om att vandra för att avstå om medvandrare saknas.
Tillhör Hillebergfalangen.
På senare åt har jag rest till Australien och Nya Zeeland några gånger

Användarnamn: BrittMarie

Intressen: Klättring, Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Mountainbike, Multisport, Bär & svamp, Orientering, Paddling

Mer på profilsidan


Cykelkrönika

Cykelsäsongen är slut, åtminstonde om man tänker  tävlingssäsong. Men vilken cykelsäsong jag fick! Mycket träning och flera lopp!

Från början var bara Vätternrundan inplanerad, ja, och så den där MTB-tävlingen, Vista Mountain jag bestämde mej för att köra redan förra hösten. Så här skrev jag då:

http://www.utsidan.se/blogs/topptur/13278.htm

Det blev mer än bara Vättern...

Det började med ett motionslopp, Hökensås Runt, ett tretton mil långt lopp istället för att köra långpass inför rundan på egen hand. I underbart väder och med jättebra klungkörning susade vi från starten i Hjo ner till Habo och sen upp på trevliga småvägar i skogen, via Tidaholm och tillbaks till Hjo. Ett trevligt lopp och så fick man riktig mat efteråt!

Fredagen före midsommar var det Vätternrundan. Det gick också bra, så bra i början att hela min hejarklack inte hann ut till vägen i tid. Men bästa kollegan stod i mörker och regn och väntade på att jag skulle cykla förbi! Det gick bra ända tills det var fem mil kvar. Då kroknade jag fullständigt, segade mej till näst sista depån, vilade, åt, drack, pratade med en kompis och sen kom orken tillbaks och de sista fyra milen gick hur bra som helst!

Målgång i Vätternrundan

 

Sen blev det dags att byta däck på hybriden, från smala, släta till grövre, bredare och ge sej ut på stigar och grusvägar istället för att glida omkring på asfalten. Cyklande dottern Elna hade gett mej startplats i Cykelvasan i födelsedagspresent och i mitten av augusti styrde vi kosan mot Mora, tillsammans med  dotter/syster Helga, för att köra  historiens första Cykelvasa tillsammans! Jag hann precis få ordning på cykelmusklerna efter  sommarens långa fjällvandring och för Elna var det långloppspremiär.

Det gick bra här också! Lite jobbigare än jag räknat med,inte tekniskt svårt men blött och lerigt, varje gång man tog en slurk ur drickaflaskan fick man sej ett mineraltillskott... Banan följer delvis vasaloppsspåret, alla kontroller passeras och målet i Mora är samma och det var ett arrangemang med vasaloppsklass redan från första gången! Roligt hade vi två som cyklade, inte riktigt lika kul för Helga som inte cyklar. Hon fick fördriva ett antal timmar i ett söndagsstängt Mora, väntandes på mor och syster som sedan bara pratade cykling... Men det var roligt att hon fanns där vid målet, tog målfoto och hejade in mej sista biten!

Målspurt i Cykelvasan


En gammal skada i ena "bakbenet" fick mej i slutet av sommaren att inse att jag är "slut som löpare". Det gör för ont att springa... Men något måste jag göra för att hålla konditionen uppe. Cykla i skogen, förstås!!!

Jag hängde på MTB-träningen i min klubb, blev väl mottagen och snabbt en i gänget och snart var det tävlingsdags. Jag bestämde mej raskt för att köra Hallbyloppet eftersom det var på hemmaplan. Det var kul, visst blev jag sist i min klass men jag tror ändå inte att jag vanärade min klubb så hemskt.

Och så i lördags Vista Mountain, äntligen! Efter ett års mental förberedelse stod jag i startfållan, rejält tävlingsnervig. Innan mitt startskott gick hade jag sett min systerson göra tävlingsdebut i nybörjarklassen. Roligt att han gillar att cykla! Min egen klubb, IK Hakarpspojkarna arrangerar den här tävlingen och jag blev inte sist den här gången!

Stort tack till min supporterklubb, för dagen representerad av dotter, måg, syster, svåger, särbo, systerdotter, träningskompis. De sprang som små galningar mellan start/mål och "grusgropen" för att heja på där det är som trixigast och jobbigast.

Droppet i grusgropen på Vista Mountain

 

Även om tävlingarna är slut för året tänker ju inte jag sluta cykla. Snart är det dags för däcksbyte igen, denna gången till dubbdäck. Mörkret kryper allt närmare både morgon och kväll och mulna morgnar måste cykellyset vara tänt på väg till jobbet. Och till nästa sommarsäsong ska jag skaffa mej en riktig MTB...

 

 

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2009-10-08 13:47   Staffan Andersson
Riktig mtb i all ära, men en riktig racer slår det inte ;)
 
Svar 2009-10-08 18:43   BrittMarie
Jo, Staffan, ska man cykla i skogen så slår en riktig MTB en riktig racer med massor av hästlängd...ehh, cykellängder ;)
 
2009-10-10 11:43   antel
supporterklubben väntar på nya uppdrag....
 
2009-10-10 12:42   Thomas Traneving
Bra avverkat BrittMarie. Håller med dig, MTB i skogen slår allt. Jätte roligt.
 
2009-10-16 17:21   Annicas fjällängtan
Vilket energiknippe du är!!!!!!
 

Läs mer i bloggen

Trehundra mil - del två

För ett par månader sen skrev jag om min dotter Helga och hennes kompis Sabina som är i Nya Zeeland och vandrar Te Araroa, 300 mil från norr till söder. Jag nämnde också att jag var sugen på att vandra med dem en bit...

Jag vet inte exakt hur långt de har gått nu men senast jag hörde från Helga, för ett par dagar sen, var de klara med en sexton mil lång paddling på Whanganui River. Enligt kartorna är ca 135 mil avklarade vid ankomsten till Whanganui. Snart halvvägs, alltså!

Trehundra mil

Trehundra mil. Så lång är Te Araroa, vandringsleden som går genom hela Nya Zeeland, från Cape Reinga i norr längs stränder och i skogar, genom byar och städer, på stigar, vägar och vatten till Bluff längst ner på sydön!

Kåtornas folk - ett lästips!

"Det piskar som tusen vassa nålar i ansiktet, vita moln kommer yrande och sveper sig om oss där vi vandrar - några små människor och djur i vanmäktig kamp mot en rasande fiende, virvlar, biter, tränger sig in genom skinnkläderna som vore det spindelväv man bar, tar andan ur en, tvingar en att spänna varje muskel för att orka ta ut det steg man påbörjat... Hur länge! tänker jag. Nu är det nio timmar vi krupit fram mot stormen..."

Vädret är förfärligt när samerna i Saarivouma flyttar till sitt sommarviset i slutet av april år 1915. Den som berättar är Ester Blenda Nordström, en tjugofyraårig journalist från Stockholms som under några sommarmånader ska vara lärare åt samebyns barn.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.