Längtar alltid till fjällen.Läser hellre fjällkartor än ser på teve.Vandrar ibland med sällskap, ibland ensam i både fjäll och skog. Tycker alldeles förmycket om att vandra för att avstå om medvandrare saknas.
Tillhör Hillebergfalangen.
På senare åt har jag rest till Australien och Nya Zeeland några gånger

Användarnamn: BrittMarie

Intressen: Klättring, Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Mountainbike, Multisport, Bär & svamp, Orientering, Paddling

Mer på profilsidan


Strandvandring vid Morups Tånge

Idag har jag varit i Falkenberg tillsammans med min ena dotter, min särbo och hans son. Ärendet var att handla vandringskängor i den fysiska upplagan av en webbshop, vilket snart var gjort. Efter lunch och kort stadsvandring i Falkenberg åkte vi till Morups Tånge, ett naturreservat strax norr om stan. Det är en känd fågellokal och här finns den sällsynta växten martorn.

Böljande mattor av trift, här och var blandad med styvmorsviol, bredde ut sig över de öppna markerna.

Blommande trift 


Underbart att strosa här, luften doftar hav och tång, vågorna rullar in mot stranden, det är en ödslig känsla, trots närheten till hus och vägar, inte helt olik känslan av att se ut över en fjällhed. Jag känner mej rofylld och glad här!

Vi satt en stund i lä mellan sanddynerna, njöt av solen, varför hade vi inte kaffe med oss? Inspekterade kaninhål, såg också kaniner rusa iväg i hiskelig fart! Pojken i sällskapet pillade intresserat på döda krabborl och musselskal. Dottern som till vardags jobbar till sjöss verkade uppskatta att få se havet från land idag.

Jag letade förstås efter martorn, väl medveten om att den inte kunde blomma så här tidigt på sommaren, men växten borde ändå ha börjat utveckla sig.

Jodå! Jag fann den!

Martorn

 

Jag fann flera växter jag inte kan namnet på. Har varit här flera gånger förut men alltid senare på sommaren, kanske därför jag inte sett dessa växter förut. Får sätta mej med floran sen och se om jag kan komma fram till vad jag sett.

 

Eftermiddagen avslutades med glass och kaffe på ett kafé med altan ett stenkast från havet. Egentligen vill jag inte åka hem, jag ville stanna, sätta upp tält på en strandäng, njuta av soldedgång och somna till vågors brus. Men det hade vi inte planerat för så till slut satte jag  mej motvilligt i bilen för att återvända till inlandet.

Visst är det något visst med havet...

      

Fyren, som också heter Morups Tånge

 

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2009-05-23 23:29   Erik F
Jag vet inte hur många gånger jag har gett mig iväg utan fika och ångrat det =)
 
2009-05-24 11:48   päeng
Härligt! Själv hade jag motsatsen till vidder efter att ha tillbringat helgen i Ödmårdens skogar.
Pär
 
2009-05-24 17:14   Karin Hofvander
Absolut, att det är något visst med havet alltså. Det talar till vårt inre, som inget annat kan.
 
2009-05-24 17:33   brigas
Den såg taggit ut att äta,martornen;antar ossor betar av dem om de kommer åt längs strandängarna.
Kaffe och glass är inte fel på en hav-nära servering.
 
2009-05-27 13:41   Thomas Traneving
Låter som en härlig dag. Förstår att du ville slå upp tält. Vilken fin bild på fyren! /H
 
2009-06-11 19:59   Helga D
Det var en mysig utflykt! Havet känns mycket härligare när man ser det från land..
 

Läs mer i bloggen

Trehundra mil - del två

För ett par månader sen skrev jag om min dotter Helga och hennes kompis Sabina som är i Nya Zeeland och vandrar Te Araroa, 300 mil från norr till söder. Jag nämnde också att jag var sugen på att vandra med dem en bit...

Jag vet inte exakt hur långt de har gått nu men senast jag hörde från Helga, för ett par dagar sen, var de klara med en sexton mil lång paddling på Whanganui River. Enligt kartorna är ca 135 mil avklarade vid ankomsten till Whanganui. Snart halvvägs, alltså!

Trehundra mil

Trehundra mil. Så lång är Te Araroa, vandringsleden som går genom hela Nya Zeeland, från Cape Reinga i norr längs stränder och i skogar, genom byar och städer, på stigar, vägar och vatten till Bluff längst ner på sydön!

Kåtornas folk - ett lästips!

"Det piskar som tusen vassa nålar i ansiktet, vita moln kommer yrande och sveper sig om oss där vi vandrar - några små människor och djur i vanmäktig kamp mot en rasande fiende, virvlar, biter, tränger sig in genom skinnkläderna som vore det spindelväv man bar, tar andan ur en, tvingar en att spänna varje muskel för att orka ta ut det steg man påbörjat... Hur länge! tänker jag. Nu är det nio timmar vi krupit fram mot stormen..."

Vädret är förfärligt när samerna i Saarivouma flyttar till sitt sommarviset i slutet av april år 1915. Den som berättar är Ester Blenda Nordström, en tjugofyraårig journalist från Stockholms som under några sommarmånader ska vara lärare åt samebyns barn.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.