Den sista vandringsdagen började med en god natts sömn. De två dagar vi varit vid Muddusagahtjaldak har vi bara njutit, och tagit det lugnt. Ganska skönt och avkopplande. Fast, om jag ska vara ärlig, så har hela vandringen varit avkopplande och helt underbar.
Jag vaknade tidigt, klädde på mig och gick ut. Månen var uppe, och det var en så härlig morgon. Solen var på väg upp.
Jag gick ned till den myr som var nedanför stugorna för att ta lite bilder. Frostbilder blir så vackra...kanske inte med en mobil, men jag skulle prova.
Bilden nedan var en testbild, för att se hur jag skulle komponera den.
När jag tagit bilden satte sig en lavskrika på en av grenarna. De spanade in mig i ett par sekunder, men jag hann byta läge från foto till filmning på mobilen och fick en två sekundersfilm på den, innan den flög iväg. Det är en väldigt vacker fågel.
Jag var glad att ha sett den på så nära håll, och har läst att den är helt orädd, eller kanske nyfiken. Vi hade sett lavskrikor tidigare under vandringen, så det var inte första gången jag såg en nu.
Frost, och is på vattnet. Ingen tjock skorpa, men ändå is.
Landskapet, kan man njuta av...länge. Morgonljuset är också speciellt.
Jag såg spår av älg, som inte var speciellt gammalt.
Jag började bli nöjd, efter att fått min morgondos av naturen. Strax tillbaka för att ordna frukost.
Solen hade orkat upp över trädtopparna och värmde gott nu.
På lingonen nedan ser man att frosten försvinner. Det går fort när solen ligger på.
Tillbaka till stugan. Johan hade vaknat. Vi åt frukost, packade ryggsäckarna och städade ur rummet. Så började vi dagens vandring, med slutmål Nationalparksentrén. Innan dess skulle vi till brandområden som ligger vid den sydvästra delen av nationalparken, precis vid Stora Luleälven.
Blad blir löv. Det varierade en hel del gällande hur mycket blad som var kvar i träden, men många föll ned de tidigare dagarna. Lite charmigt att se hur de rycks loss i vinden och seglar ned. Mest fascinerande, och vackert, är när bladet seglar ned, ett blad i taget. Man vet inte när nästa faller. Ofta är det på ett annat träd. Naturens gång. Höst, den fina hösten.
Myrstackar fanns det i hela nationalparken, och en del motorvägar var tydligare än andra. Här gick den via det nedfallna träden, som sakta omvandlats och återgått till naturen. Hur lång tid har det tagit?
Bilden nedan visar Muddusleden, och på väg söderut så delade leden på sig vid ett par tillfällen. Det fanns skyltar som visade om sträckan var ansträngande eller lättare. Vi valde alltid den mer ansträngande stigen, och det var verkligen upp och ned, ganska brant ibland. Lite charmigt.
Ibland var man nära ravinen och kunde titta ner, eller så gick vi närmare för att titta. Vi var nyfikna.
Så var vi plötsligt nära Stora Luleälven. Vi kunde se den nu.
Fornminnen fanns på flera ställen, och vi tittade på dem, försökte se vad det var. Ibland var det tydligt, ibland såg man inte riktigt vad det var som avsågs.
Vi gick ned till utloppet av älven, där Muttosädno mynnar ut i Stora Luleälven. På bron stannade vi till och tittade på vattnet som strömmade.
Perfekt att stanna till och äta lunch nu.
Efter lunchen gick vi vidare mot brandområden från 2006. Vi ville se hur det såg ut, och hade branden vid Tyresta nationalpark 1999 i färskt minne. Jag bor i Tyresö, som Tyresta nationalpark, är en del av. Jag har varit mycket i Tyresta och gått i skogarna, sprungit där, cyklat, åkt skidor och promenerat där. Brandområdet var avspärrat under en tid efter branden, då det var riskabelt att vara där.
Våra funderingar var om det var möjligt att jämföra hur detta brandområde hade återhämtat sig, eller skogen och naturen i stort, när vi vet hur det varit i Tyresta sedan 1999.
När man tittar på träden som står kvar så är det bara tallar som står kvar. Granarna ligger ned, de strök med i branden. Hur kommer det sig?
Vår teori var att branden, som oftast är markbränder, slukade granens grenar som är nära marken, men framförallt de ytliga rötterna. Utan rötternas förgrenade stabilitet faller granen omkull.
En tall står ganska stadigt och har ett ganska stadigt rotsystem, med ett spjut i mitten som går rakt ned en liten bit. Sedan brinner tallens bark inte så lätt.
Vi hade hört talas om att det skulle finnas en playa, en sandstrand nere vid älven. Det lät spännande, så vi gick mot älven.
Jodå, en sandstrand. Då skulle det bli bad.
Det var ganska skönt att få tvätta av sig. Vattnet var uppfriskande skulle man kunna säga.
Efteråt smakade kaffet riktigt bra.
Vi gick mot Nationalparksentrén där en taxi skulle plocka upp oss. Vi hade bokat den dagen innan, och bestämde oss då att åka hela vägen till Gällivare.
Nationalparksentrén är helt ny. Den invigdes i maj 2019.
Mer information kommer under 2020 att sättas upp på tavlorna. Det var sparsamt med information nu.
Taxin kom och vi åkte till Gällivare. Hon som körde berättade att även Gällivare och Malmberget påverkas av gruvnäringen och att det pågår en stor samhällsomvandling, vilken är nödvändig, då staden sjunker pga gruvan och all malm man brutit.
För mig var det helt nytt, då jag bara hört att man ska "flytta Kiruna". Men det som händer i Gällivare/Malmberget är större än det i Kiruna. Ändå hörs det inte lika mycket. Intressant.
Taxinotan var ganska saftig, men nu var vi framme. Vi handlade lite att äta och dricka på tåget hem, och gick även till en av de ganska många pizzerior som fanns i centrum och åt middag.
Tåget avgick i tid.
Vi var väldigt nöjda med hela den här vandringen. Det skulle ta ett tag att smälta alla intrycken.
Vi hade bestämt oss för att OM vi ska till Muddus nationalpark igen så skulle vi till den del av nationalparken som har de äldsta tallarna. Nu visste vi hur blött det kunde vara och hur jobbigt det kan vara att gå obanat över myrmark, eller i skogen för den delen.
Vi sov gott i vår kupé, men var inte alls framme på morgonen som vi tänkt. Tåget var flera timmar försenat, så vi fick gratis kaffe och bars, samt även smörgås. Tur att man inte skulle till ett anslutande tåg.
Det allra sista inlägget om den här fantastiska vandringen kommer att innehålla lite mer om hur vi gick, dvs kartbeskrivningar, lite om maten vi åt, vilken utrustning vi hade med oss, och vad vi lärt oss, eller kanske vad jag lärt mig. Inlägget kommer om ett tag.
Tack för mig!
//Thomas
September och tidig sommar är fina årstider.
Man kan lugnt säga att vi hade tur med vädret. Antalet minuter med regn var lätträknade.
Sarek kanske jag ska till nästa år...var där förra året. Har inte bestämt mig.
Ja, bilderna blev inte så tokiga. Fin fågel!
Jag försökte hålla det personligt, utan att bli alltför privat. Skriva mycket är inte så svårt att göra. Det svåra är balansen mellan utfyllnadsord/meningar och någonting som betyder någonting.
Ska kanske (troligen) nu i vinter skriva om vandringen jag gjorde i Jämtlandsfjällen. Jag traskade runt i Lunndörrsfjällen i juli/aug.
Den normala cykeln på i stort sett alla marktyper i boreal skog startar med en störning. Störningen är i stort sett alltid brand. Tallen är ett primärträdslag och föryngrar sig snabbt. Granen är ett sekundärträdslag och växer upp underifrån.
Nästa brand dödar alla granar. Barken är tunn och kronan låg. Ytliga rötter kan brinna av, och en hård brand kan även bränna bort så mycket humus att rötterna friläggs och hamnar i luften. Avsaknad av grov isolerande bark låter elden bränna bort mycket ved nära marken. Granens ved ruttnar också snabbare än tallens, speciellt nere vid markfukten. Äldre granar kan också vara rötade.
Tallen bark är tjock och isolerande, och den höga kronan är utom fara. Läsidan av tallen blir oftast bränd genom barken. Där bildas ett s.k. brandljud som med tiden vallas över och försvinner.
Hårda bränder dödar även stora tallar, och lätta bränder kan såklart även en gran klara av. 65-70 grader räcker för att döda ledningsbanorna i träden.
Den naturliga brandfrekvensen är från vart femte år och uppåt. Där det inte brunnit på länge tar till slut granen över, för ett primärträdslag kan inte föryngra sig underifrån i skuggan av större träd.
Om man väntar "på nästa avsnitt" har jag lyckats! Tack, tack!
Vi kollade upp frekvensen för bränder och det stod att det brinner vart 80:e år i Muddus. Antar att det är stora bränder då. Vid Arvidssons stuga hittade vi en tidning där det var ett reportage om en brand för 35 år sedan (tidningen var från mitten på 50-talet om jag minns rätt). Den branden hade skogsarbetare startat.
Vilken härlig berättelse Du delat med Dig till oss andra.
Mycket givande och visst kan även skogslandskapet vara riktigt fint.
Allt gott!
Vonsan
Ja, det var en fin upplevelse. Glad att jag tog mig dit. Tog några år innan jag fick tummen ur bara.
Ja, det var verkligen helt fantastiskt. Jag tror att "vi tar dagen som den kommer" var helt rätt tänkt från vår sida. Vi hade inga planer, eller "måsten", när det gällde hur långt vi skulle gå varje dag. Lite hade vi dagligen planerat såklart, men det var bara en plan.
Jag hoppas att fler får uppleva Muddus storhet, en riktigt fin nationalpark med gammelskog. Myrarna var, tror jag, torrare än vanligt. I alla fall där vi gick. Å andra sidan gick vi inte där det var mer sjö än torrt, så det finns nyanser i hur blöt en myr är.