David Livingstone är huvudsakligen känd för två saker. Dels för att han under många år var spårlöst försvunnen under sin febriga jakt på Nilens källa -och dels för att han var den första europé att nå fram till Victoriafallen. Det var i november 1855 som den gamle missionären paddlade nerför Zambezifloden och fick syn på dem. I sin dagbok skrev han:

”The whole scene was extremely beautiful; the banks and islands dotted over the river are adorned with sylvan vegetation of great variety of color and form…no one can imagine the beauty of the view from any thing witnessed in England. It had never been seen before by European eyes; but scenes so lovely must have been gazed upon by angels in their flight.”

Under min sista dag i Zimbabwe såg även jag vattenfallet. Idag betalar man trettio dollar i inträde och det finns en restaurang som säljer kycklingwraps och kaffe. Till själva fallet tar man sig på breda stigar som går genom den lilla regnskogen. Slutligen går man ut på markerade utsiktspunkter och äntligen får man ta in den gigantiska naturupplevelsen. En bit bort, i en glänta, står Dr David Livingstone, som staty, och tittar på. Vid hans fötter finns en gammal makoro. En ödla låg på kanten och tittade på mig. Markattor lekte i de närliggande träden. Ibland blåste det in vattendimma från fallet och gav mig en ofrivillig dusch.

Livingstone...

En bit av Viktoriafallen...

En annan bit...

Jag cyklade över bron och bytte land. Jag stannade länge i staden Livingstone, som såklart är döpt efter den skotske äventyraren - de sista dagarna under mer eller mindre konstant regn. I Mocambique hade regnsäsongen nått mig, men jag hade lyckats trampa ifrån den. Nu efter nästan en veckas vila hade den återigen kommit ifatt mig. Jag kände behov av att återigen trampa ifrån den, lämna den bakom mig, utmana den om vem som egentligen är snabbast genom Afrika. Visa vem det är som bestämmer.

Ett par dagar senare stämplade jag ut ur Zambia och in i Namibia. Gränsstaden hette Katima Mulilo. Efter att jag handlat på mig mat så började jag se mig om efter tältplats. Jag hittade en stig på andra sidan vägen från bensinmacken. Någon minut senare var jag nere vid Zambezifloden. Där stod en pickup och på flaket satt en man och drack öl. Jag frågade om jag kunde sätta upp tältet och fick svar att jag kunde göra det precis var jag ville - men att han avrådde mig eftersom flodhästar betar i området under nattetid. Jag cyklade vidare och kom snart till ett relativt rikt kvarter med många flotta men av tiden naggade villor. Jag hittade en tom plats mellan två tomter och slog upp tältet. Jag hade vilat i fem minuter när jag hörde våta frustningar från floden. Jag hade hört dem tidigare, i Guinea då jag paddlade Nigerfloden. Flodhästar. Jag hade gjort en snabbkoll innan jag slog upp tältet och kommit fram till att slänten upp till tältplatsen var för brant för flodhästar, men nu när jag hörde dem tog jag en noggrannare runda och hittade djupa spår. De är tunga rackare. Och tydligen smidigare än vad jag trodde. Jag flyttade tältet. Innan jag hittat en ny plats så frågade jag en flanör om råd. Han avrådde mig från att campa eftersom det är flodhästar överallt nattetid – och sen la han snabbt till att jag skulle ta och knacka på det närmaste huset ”eftersom det bor en vit man där”. Jag förstod aldrig riktigt vad hudfärg hade med campingplatser och sovplatser att göra, men jag gjorde som han sa. Den vita mannen tycktes nästintill skämmas över att han inte kunde erbjuda mig ett rum, han hade redan gäster på besök. Afrikanderfolkets gästfrihet är inte legendarisk för intet.
-Men eftersom du cyklar antar jag att du är van vid att tälta? Har du något emot att slå upp det inne i det övergivna grannhuset? Då får du skydd mot regnet också. Och kom gärna över på kaffe i morgon bitti, om du vill.

Kaffet var gott -och historierna om livet i ett hus tjugo meter från Zambezifloden intressanta. -Häromåret var det översvämning, det var vatten överallt. Jag var orolig att det skulle rinna in i huset. Där borta simmade en krokodil förbi, berättade han exalterat och pekade mot trädgårdens norra ände. En hund hade han förlorat till just en krokodil och ytterligare en till en giftorm. Jag var tvungen att fråga: Men du måste tycka om att bo här, annars skulle du inte göra det, eller? Han tittade på mig och svarade allvarligt: -I love it, man!

Zambezifloden och en övergiven makoro...

Tältplatsen som jag flydde ifrån...

Inne i ödehuset var det flodhästsäkert. Men jag hörde dem beta i husets trädgård under natten...

Dagarna genom Caprivi strip var inte de mest intressanta jag gjort. Jag har kompisar som åkt bil här och som såg elefanter ”överallt” - men jag såg såklart inte en enda. Fast jag tillbringade flera dagar på vägen. Fast det är mycket svårare att få se dem när regnsäsongen väl har börjat. Vägskyltar som varnade för elefanter såg jag dock gott om, och när jag en sen eftermiddag lämnade vägen och under en halvtimme utforskade en stig som gick rätt in i bushen så såg jag både spår och spillning från elefanter. Jag stannade och insöp atmosfären. Värmen, insekterna, flugorna runt mitt ansikte, doften, ljuden från bushen - och memorerade alltihop. Skogen var tät och det hade mycket väl kunnat stå en elefant fem meter bort – jag hade troligen missat den. Jag gav upp mitt tafatta försök till en enmanssafari och tog mig tillbaka till vägen och cyklade en timme till innan jag slog upp tältet. Ljudet av en by hördes i fjärran.

Vägen genom Caprivi strip...

Safari!

Det blev kvällen...

Jag stannade till på bron över Okavangofloden och tittade ner på det bruna vattnet som rinner åt fel håll och tänkte återigen på Charles John Andersson. Han hade under en lång tid försökt ta sig till floden för att undersöka möjligheten till att öppna en handelsväg till Angola och skeppa varor till havet. Det gick således om intet när han 1859 insåg att floden är en av de få som inte rinner ut i havet. Okavangofloden slutar i ett enormt delta i norra Botswana.

Okavangofloden. 

Namibia till vänster och Angola till höger. Surly i mitten.

När jag nådde norra Namibias största stad, Rundu, tog jag in på en camping och stannade i två nätter. Mitt nu helt utslitna tält var i ett miserabelt skick så jag beslöt mig att ta ett rum och för första gången på nästan en månad sova inomhus. Då skulle det bli lättare att tvätta och laga tältet, var min ursäkt till detta syltryggiga initiativ. Men har man ett hotellrum så har man även en hotelldörr (förutom en gång på Sumatra... lång historia). Plötsligt knackade det. Jag öppnade. Utanför stod en herre i 65-årsåldern och frågade om jag också var cyklist. Vi stod och snackade en stund och till sist förstod jag att det var Frank van Rijn jag pratade med. Han är en sån cyklist man ibland hör talas om, och högst troligt den långfärdcyklist som trampat mest, näst efter Heinz Stucke (som i sin tur varit med i Guiness Rekordbok som ”the most travelled man in history”). Frank var ute på en fyramånaderstur i Namibia och Sydafrika. 66 år gammal och gör ofta 10 mil om dagen med mycket tung packning. Han gjorde sin första cykelresa redan 1971, men det var inte förrän efter universitetet som han gav sig av på sin första riktiga långtur, för att se lite av världen. Han skulle tillbringa ett år i Nord- och Sydamerika. Det var under den resan som, med hans egna ord: ”Everything went out of control”. Många av er läsare har följt mig i åratal och vet att jag trampat en hel del. Sammanlagt 88 000 kilometer. Frank har gjort 564 000 kilometer. Under dagarna vi kom att cykla ihop fick jag höra historier om hur det var att cykla på torra flodbottnar i södra Sudan 1982, hur han av en slump träffade på nämnda Heinz Stucke i Boa Vista i Brasilien 1985 och hur cyklingen var i södra Algeriet -Jag skriver dagbok och tar bilder. Jag kan bevisa varenda kilometer sa han en kväll och såg nästan lite uppgiven ut.

Frank van Rijn till vänster. Andrés till höger, till vardags kriminalpolis hemma i Holland. Andrés följde inte oss andra utan valde att ta en sväng i Botswana för att titta på djur.

Framåt eftermiddagen den första dagen hittade vi en kines under ett träd. Det visade sig senare vara Dong och var ett par år in i sin resa. Han kunde knappt engelska men spelade ukulele och brast ibland ut i spontan sång. En av hans egenproducerade låtar handlade om stenkastningen i Etiopien. Från att inte ens ha sett en cyklist på månader hade jag nu plötsligt alltså sällskap av en legendar och en ukulelespelande kines. På kvällen tältade vi i en byggnad som det lokala bysjukhuset inte använde. Till råga på allt var det julafton.

Dong lagar mat inne i sjukhusbyggnaden. Julafton 2014.

En morgon började Dong sjunga en sång om långfärdscyklistens vardag i Etiopien. Frank packar ihop cykeln. Jag skuggar mig i nedersta högra hörnet.

Jag och världens coolaste kameleont...

Lägg av nu grabbar. Jag blir trött av all den här uppmärksamheten.

Efter fyra dagar tog vi avsked av varandra. Frank skulle vidare till Waterberg för några dagars trekking och Dong skulle vidare till Windhoek för att ordna med visumförlängning. På sin ansökan hade han fått hjärnsläpp och skrivit ”23” på frågan om hur många dagar han ämnade stanna i landet. Eftersom han egentligen visste att det skulle ta längre tid än så att korsa Namibia så var han en aning bitter på sig själv. Å andra sidan vet jag inte om jag skulle klara visumansökningarna bättre om jag var tvungen att göra dem med kinesiska tecken.

Efter att vi hade tagit farväl började jag trampa västerut. Mot Damaraland. På kvällen slog jag läger några kilometer utanför Otavi och dagen efter köpte jag mat för två dagar. Planen var att ta den alternativa grusvägen till Outjo. Flera personer har sagt att den vägen är vacker och dessutom är den utmärkt på vissa kartor som sevärd. Verkligheten var väl någonstans mitt emellan. Ingen väg jag troligen kommer att cykla igen, men samtidigt finare än de senaste veckornas vägar. På kvällen, strax innan det var dags att hitta sovplats, cyklade jag upp för en kulle och på andra sidan bredde en enorm slätt ut sig i till synes oändlighet. De centrala delarna av slätten utgör en av Afrikas mest kända nationalparker; Etosha. Tittar man på kartan så ser man att den södra entrén till nationalparken heter ”Andersson Gate” - naturligtvis döpt efter upptäcktsresanden från Vänersborg. Han passerade dessa trakter under ofattbara strapatser då han försökte nå Kunenefloden. Han nådde den till sist men kunde inte korsa den. Han dog mer eller mindre av utmattning och allmän svaghet på returresan. Vänersborgs Museum har en utställning om honom som man kan besöka.

Pennspetsen. Där stod jag när jag tog bilden nedan. Andersson Gate till vänster.

Slätten vars centrala delar är Etosha nationalpark.

Vägen...

Jag tycker det är intressant att läsa om de gamla äventyrarna; Livingstone, Burton, Andersson, Cameron, Speke, Galton och den många gånger avskyvärde Stanley. Men den person från denna viktorianska era som ofta räknas som den med mest erfarenhet från stora afrikanska upptäcktsresor var en guide med ett helt osannolikt livsöde. Han föddes i en liten by i gränstrakterna mellan Tanzania och Mocambique 1820. Tolv år gammal blev han såld som slav på marknaden i Kilwa av arabiska slavhandlare. Han hamnade i Gujarat i Indien och det var här han fick namnet som han behöll resten av livet; Sidi Mubarak Bombay. Efter tjugotre år dog hans ägare och han kunde återvända till Afrika. Han anslöt sig till armén på Zanzibar och ett par år senare blev han anställd som guide åt John Hanning Speke i dennes försök att lokalisera Nilens källa. En expedition kom med åren att bli till flera. När Stanley gav sig av för att leta reda på den sen många år försvunna Dr Livingstone var Sidi Mubarak Bombay någon form av expeditionens underchef. 1873 fotvandrade han från västkusten till östkusten.1876 blev han belönad med en medalj från National Geographical Society i London. Inte illa för en person som en gång blivit såld som slav i utbyte mot lite kläder. När han till sist dog var han av många insatta ansedd som den kanske störste av alla stora upptäcktsresanden på den Afrikanska kontinenten.

Jag trampade långsamt och höll hela tiden blicken mot slätten, mot Etosha, färgerna blev så där starka som de bara blir i Afrika när skymningen närmar sig. En kort stund senare började jag se mig om efter en lämpligt plats att slå upp tältet på och till sist hittade jag ett ställe som skulle ge mig både kväll- och morgonskugga. Jag var bara tvungen att hoppa över ett stängsel för att komma dit. När jag höll på att lasta av cykeln hörde jag något som fick mig att reagera. Prassel och grymtningar tio meter bort. Ett vårtsvin kommer ut ur buskaget och vädrar i luften, cyklistdoft var den inte van vid. Ytterligare två kommer. De står still -och jag med. Jag tittar på dom en stund innan jag rör lite på mig och alla tre försvinner i panik.

Efter Outjo cyklar jag på asfalt i cirka tre mil innan jag svänger av på Vingerklipp. Det finns flera vägar dit och hade jag vetat att grusvägen var nästan fyra mil längre hade jag nog fortsatt på asfalten en stund till. Det var en riktigt varm dag och jag var inställd på drygt sextio kilometer, inte närmare hundra. Efter ett tag började vägen gå nerför, kilometer efter kilometer, och snart trampade jag över den mestadels underjordiska Ugabfloden. På andra sidan närmade jag mig inselbergen som var anledningen till att jag lämnat huvudvägen. Dessvärre var jag nu så pass trött och törstig att inga inselberg i världen skulle kunna tävla mot kallt vatten. Jag nådde en lyxlodge som ligger vackert på toppen av en kulle och beställde en kall Coca-Cola. Det var ett ställe för det fina folket och jag märkte att personalen inte riktigt gillade att ha en smutsig och svettig cyklist där. Herregud, vad skulle linnekostymerna egentligen tro, tänk om de rent av välter ut champagnen vid åsynen av mig? Det hela roade mig så pass att jag beställde in ännu en Coca-Cola och hoppades att mina svettiga shorts skulle lämna våta avtryck i finfåtöljerna.
Efter besöket på lodgen så cyklade jag några kilometer till och campade sen. Gasen till mitt kök var nu slut så den sista veckan i Namibia lagade jag mat över öppen eld, precis som jag i flera månader hade gjort i Västafrika. Jag var noga med att inte elda med grenar som jag inte kände igen, alla ovanliga sorter undvek jag – det finns flera giftiga träd i Namibia och det kan tydligen gå riktigt illa om man till exempel får röken i ögonen. På morgonen fick jag fantastisk utsikt över Vingerklipp och alla Inselberg som drar tankarna till Monument Valley i Utah.

Vingerklip...

Inselberg...

Dags för kvällsmat - dygnets bästa ögonblick! (Det brukar bara ta ett ögonblick att förtära den).

Dagen efter var den sista på året. Det var en ganska enformig dag och jag ville egentligen bara ta mig till Khorixas. Tyvärr låg byn nästan en mil från vägen jag följde vilket i praktiken betyder två mil extra bara för att köpa mat och skaffa vatten. I slutänden stannade jag på en camping som låg mitt i byns centrum. Det är inte så vanligt att man träffar svenskar när man reser (Okej, i Australien och Sydostasien) så jag blev förvånad när jag hörde ett språk som jag mycket väl förstod. De visade intresse över min resa och vi pratade en del. Vid tiotiden på kvällen somnade jag i mitt tält och dagen efter var det ett nytt år.

Efter Khorixas trampade jag söderut och korsade sent på dagen Ugabfloden ännu en gång. Jag hittade en liten by där jag fyllde på nattvatten och sen tog jag sikte på att komma upp ur dalgången innan mörkret föll. Det är alltid skönt att inte behöva börja nästkommande dag med en uppförsbacke. Men det främsta skälet till att jag ville nå krönet var för att förhoppningsvis få fin utsikt över Brandberg – det högsta berget i sydvästra Afrika. Min plan lyckades. Jag nådde krönet och släpade upp cykeln för en kulle och tältade på toppen. Det var blåsigt men jag anade att det skulle lugna ner sig när solen försvann bakom horisonten. Brandberg är ett enormt stort och cirkelrunt berg. På avstånd ser det mer ut som en bergskedja. Namnet kommer ifrån färgen som berget antar i solnedgången. Speciellt bergets baksida, den som vätter mot Atlanten, ska se ut att brinna då solen lyser med sina sista strålar. Jag var dock nöjd med utsikten från nordost. Det var kanske resans vackraste tältplats. Jag gjorde upp en eld och lagade mat samtidigt som kameran gick på högvarv.

Utsikt åt norr...

Utsikt mot väster...

Brandbergs...

Many...

Faces...

Den här bilden kallar jag för "Det ensamma trädet i den stora öknen". Japp.

Bushman? Och jag är långt ifrån så tjock som jag ser ut på den här bilden. Japp.

Jag såg berget under tre dagar. Först från norr. Sen från öst. Och till sist från söder. När jag väl lämnat Brandberg bakom mig dök ännu ett spektakulärt berg upp i fjärran. När jag först såg det befann jag mig fortfarande cirka femtio kilometer från berget men dess sylvassa topp gick inte att ta miste på. Det var Spitzkoppe jag såg.

I Uis frågade jag runt hur de de sista kilometerna fram till Spitzkoppe såg ut. Fanns det byar? Kan jag få tag på vatten? En gammal kvinna som drev byns camping sa mycket bestämt att det inte fanns något. Verkligen ingenting. Senare visade det sig att hon inte visste vad hon pratade om.
Jag frågade ytterligare ett par personer hur det såg ut. Av dem fick jag helt andra svar. -Det finns flera byar och i alla fall fyra farmer på vägen till Spitzkoppe, dessutom ligger de närma vägen.
Senare skulle det visa sig att de verkligen inte visste vad de pratade om.
Det var en dag då alla tycktes ljuga. Jag visste inte riktigt hur jag skulle lägga upp vattenförrådet. Jag skulle troligen inte nå Spitzkoppe under dagen – men jag skulle vara tvungen att göra det om jag inte hittade vatten. Ju mer vatten jag tog med mig desto långsammare blir jag. Till sist valde jag en medelväg, jag tog med ganska mycket vatten, men inte tillräckligt för att ha en trevlig natt i bushen. Jag började trampa och vägen var riktigt dålig på sina ställen. Jag var inte snabb. Timmarna gick. Inga byar dök upp. Inga farmer. Inga fontäner av guld med sprudlande isvatten någonstans. Jag var törstig men drack lite för att spara på det. Fler timmar gick. Inget vatten. Jag svor och förbannade människorna som hade stått framför mig och försäkrat att det fanns ”massor av byar” längs med vägen. Jag träffade en herde och frågade var jag kunde få tag i vatten, men han berättade att det inte fanns något i närheten. Jag beklagade mig och berättade att människorna i Uis hade sagt att det fanns flera byar och dessutom farmer nära vägen. Då sken han upp och berättade glatt att det fanns en farm i närheten. Han pekade på något som glimmade i fjärran. Solpaneler på ett tak. -En farm, sa han. -Där kan du få tag på vatten. Jag tittade mot huset. Det var som en liten fläck djupt invirat i Namibias hallucinatoriska avstånd. Jag trodde att det skulle vara åtta kilometer dit. Sexton kilometer tur och retur. På en sandväg. Det kanske skulle ta mig två timmar. Finns det inget annan möjlighet, frågade jag herden. -Finns det verkligen inga byar mellan den här platsen och Spitzkoppe? Han skakade på huvudet. Jag fortsatte att cykla och bestämde mig till sist för att trampa på till Spitzkoppe. Jag räknade med att vara där ett par timmar efter mörkrets inbrott, efter kanske åtta timmars effektivt trampande. Men ligga i tält utan att kunna dricka mig otörstig är värre.

Fem kilometer senare kom jag till en by. Trots att herden nyss hade tipsat om en farm långt åt helvete inne i bushen och sagt att det inte fanns något annat. Jag förstår inte. Jag är nästan helt övertygad om att han inte försökte jävlas med mig. Visste han inte att det fanns en by? Hade han glömt bort den? Jag har ingen aning. Hur som helst var jag glad när jag kom fram till byn och en ung tonårstjej visade mig en kran med gott och rent vatten. Jag fyllde på mina flaskor och berättade att jag hade startat i Uis tidigare under dagen. -Oj, där har jag aldrig varit, utbrast hon.

Resans sista natt i bushen spenderades bakom några taggiga väntalite-buskar. Det var inte så värst vackert. Men om jag gick några meter såg jag Spitzkoppes silhuett i väster.

Jag hade cirka två mil att cykla dagen efter. Jag betalade för en natt på campingen som utgör centrala delerna av området. Det var mycket vackert och jag tillbringade många timmar med att cykla, vandra och klättra omkring. Fast frågan var ändå om inte de halvtama surikaterna var det allra bästa.

Blir det bra om jag ställer mig här i skuggan?


Ser jag cool ut nu?

Spitzkoppeområdet

Spitzkoppeområdet

Spitzkoppe och turist...

Spitzkoppeområdet


Spitzkoppeområdet

Fantastiska färger...

Ett sinnessprängade paradis för bouldrare! ;-)

Spitzkoppe herself!


Vilka vägar, vilka berg, vilket land!

Stunden före solnedgången...

Hejdå, Afrika!

Dagen efter hade jag nio mil fram till mina egna hjulspår, som jag lämnade efter mig i september. I staden Karibib träffade jag på dom och cirkeln slöt sig. Resan runt Kalahariöknen var slut och skulle aldrig komma tillbaka. Den blev 6993 kilometer lång.

Bild med samtliga cykelturer som jag gjort i Afrika: https://www.instagram.com/p/xuSOqrqixi/?taken-by=lostcyclist

/L