Vid sjutiden på kvällen lördagen den 24/7 kom vi äntligen fram till Suorva, vädret var kanon. Efter två dagar sittandes och cirka 130 mil så kändes det riktigt bra att stiga ur bilen. Ur klev jag, min syster, syrrans man och hans bror. Första gången i Sarek för de andra, dock med mycket bra friluftsvana. För mig skulle det bli fjärde gången i området. Och när jag nu sitter och skriver detta (med Sarek-kartan på väggen ovanför mig) längtar jag redan tillbaka.

Storasyster Ulrika, Jag, Syrrans man Micke och hans bror Morgan

Efter lite "irrande" och diskuterande om vart man går in ifrån Suorva kom vi till slut iväg, klockan var då runt åtta. Följde vägen runt dammen och vidare ett par kilometer. Ett nedförslut och man har stranden på ens vänstra sida, väg övergår till stig, vidare till ett större vattendrag. Bra tältplatser finns strax innan men vi valde först att vada jokken, som kommer från sjön Sliehkkojávrre (787). Och direkt efter, uppe på en liten platå - slog vi upp våra tält för nattvila.

På morgonen var jag den förste (som vanligt) att kliva ur tältet, klockan är då oftast runt åtta. Samtliga kom så småningom ut och vädret var fortfarande mycket bra. Myggen svärmade omkring oss medan frukost intogs, tror alla var lite ivriga/förväntansfyllda att få "komma iväg". Vid niotiden var vi redo. Vi diskuterade fortsatt färd mellan två stigar, en som forsatte längs med stranden söderut, och den andre som gick västerut upp i skogen. Vi valde den väl synliga stigen västerut. Efter en kort bit "försvann" stigen och terrängen blev ganska besvärlig med mycket stenblock blandat med snårskog/kuperat. Dock så hittade vi "huvudstigen" efter lite "djungelvandring" och terrängen blev betydligt lättare. En paus var nödvändig.

Ganska snart vek vi av mer västerut upp emot Vuosskelvágge. Borta var skogen och terrängen blev mer och mer öppen och lätt, dock med en viss lutning. Mycket vacker utsikt tillbaka ju högre upp man kom.

I strålande solsken fortsatte vi in i vaggan tills vi tyckte det var dax för lunch och vila.

Mätta och belåtna traskade vi vidare, fortsatt lätt terräng med höga fjäll på båda sidor. Efter ett par kilometer blev det mer stenigt (dock inte så besvärligt) och vädret var så pass bra att vi mer västerut kunde se Áhkká. Klockan hade hunnit blivit sen eftermiddag och vi tyckte det var tid att hitta tältplats, detta var inga problem.

Áhkká sen kväll

Vi vaknade till en klar och fin morgon, dock lite kyliga vindar (härligt), frukost intogs och vid elvatiden var vi iväg. Fortsatte västerut i en ganska stenig terräng, tog det lugnt - förutom jag som oftast vandrade lite i förväg. Kartan togs fram ett par gånger för att diskutera vägval. Valet blev att vika av upp emot sjön 1074, sedan mellan topparna Tjårok (1215) - Alep Skálariehppe (1245); emellan dessa låg en liten sjö.

Rundade Tjårok och vidare sydväst i fortsatt mycket sten, tittade på kartan och tog ut riktning, kom så småningom upp på något "platå"liknande där vi igen kollade på kartan. Blev lite osäkra om vart vi skulle gå, mer åt höger eller vänster - efter ett tag var vi överens. Vandrade mellan höjderna Tjievravárásj (1246) - Namnlös (1274). Efter detta öppnade sig vyerna in emot Sarek och Áhkká, som tur var var vädret fortsatt hyfsat.

En paus blev det för att avnjuta vyerna av detta magiska område, äntligen kunde vi beskåda vad vi pratat om hemmavid. Lite trötta i benen tog vi oss ner till Guhkesvágge, passerade parkgränsen och in i Sarek. Fortsatte en kort bit och slog sedan läger vid jokken Várdasjåhkå.

Medan vi under kvällen höll på med diverse bestyr ropar Micke till, får jag kikaren...., japp, det är en örn....TITTA !

Långt ovanför oss svävade örnen fram och tillbaka, riktig häftig och minnesvärd stund. Tur att fågelkunnige Micke var med här, för om jag varit ensam hade jag nog missat detta. Det var en Havsörn vi fick beskåda.