Äntligen var det dags, jag och två vänner, på väg mot Skierfe och utsikten över Rapadalen. Kanske Sveriges mest fotade dalgång, vad vet jag? Turplanen sträckte sig över tre dagar och skulle således passa en tant som jag. Ingen supermegasurvivalexpedition utan en aktiv weekend fast mitt i veckan. Positioneringen visar vart vi parkerade bilarna (Sitoälvsbron). Det finns ett dass på parkeringen, men inget toapapper. 

Bra fart på vattnet i Sitoälven. De första 10 kilometrarna cyklade vi på den så kallade cykelstigen, allt för att spara på benen till dagen efter då vi skulle på topptur.

Cykelstigen är kuperad och bitvis väldigt lättcyklad men även stora stenar och guppig. Jag gick i de värsta uppförsbackarna. Tror nog att de flesta med lite flås cyklar hela vägen. Men ändå himla enkelt att kunna cykla istället för att gå.

Framme vid båtplatsen i Laitaure, där vi lämnade cyklarna. Vi trampade på så länge att vi missade sista båten... Nåja det går fin stig genom skogen (6 km vandring med myggen som sällskap) till Aktse. Lättvandrat men vi såg inte så mycket mer än skog.

Bilden visar starten vid båthamnen vid Laitaure.

STF-stugan i Aktse har öppen butik till kl 20:00 och väldigt trevliga stugvärdar. Vi köpte tältplats för två nätter och då ingick dass, kök/matplats samt bastu. Himla bekvämt, men det var mycket folk. Jag är ingen van STF:are så när tältgrannen började snarka kändes det lite jobbigt. Vill man tälta gratis så finns det två-tre fina tältplatser om du går förbi Aktse och en bit upp i björkskogen, en har till och med en bäck som rinner alldeles nära. 

Dag två och topptur, vi hoppades på bra väder och ja det fick vi. Det sämre vädret, spöregn snö och kraftiga vindar, kom väldigt lägligt då vi var på ställen där det inte gjorde så mycket. På toppen fick vi vindstilla och en helt underbar regnridå framför Nammatj som bara drog förbi.

Här vid denna skylt (när du kommit upp ovanför trädgränsen) svänger du av vänster från Kungsleden. Vältrampad stig hela vägen fram till sista uppförsbacken upp på Skierfetoppen. Bara ett väldigt lerigt och blött parti, i övrigt torrt. Det finns lite småbäckar här och där men vi hade 1-liters flaskor med oss och de räckte bra om man fyllde på dem vid varje tillfälle.

Vi åt lunch nedanför Skierfe, vid bäcken. Där lämnade vi även våra ryggsäckar. Vi hade med gott om snacks, mat, vatten med mera, vi var ju ute på njutartur. 

Det var såå skönt att gå sista biten utan packning. Lätt vandring tyckte vi och helt plötsligt var vi bara uppe! Utsikten helt enormt fin, jag tappade nästan andan... Jag visste inte om att jag var höjdrädd, klippan stupar lodrätt ner typ 700 meter, det var läskigt på riktigt att titta över kanten. Medan vi satt på toppen så blev det helt vindstilla och det föll några snöflingor. Vi gick ganska sent från Aktse så vi var själva uppe på toppen, vi mötte alla som gått tidigt och var på väg ner. Vi skyndade ner när regnmolnen helt plötsligt ändrade riktning och kom mot oss. Vi hann ner till ryggsäckarna och gick väl i spöregn en längre stund. Regnet bekom mig inte då jag var "high on life" efter utsikten över Rapadalen, vilket ställe!

Regnbåge, sol och regn samtidigt på vägen ner. Total vandringstid tur och retur var sju timmar, utan raster. Det gick en timme fortare att gå ner än vad det tog att gå upp.

Kom ihåg att titta bakåt ibland :)

Där syns i princip hela gå-sträckan, bara STF-stugan som saknas på bilden.

Vi startade vår topptur ca 10:30 på förmiddagen och var tillbaka 19:50. Kanske ingen rekordtid, men det är skönt att ta det lugnt, äta gott och bara vara medan man vandrar. Jag är ju inte så bra på att gå långt på grund av värk i kroppen, men med stavar, godis, snacks, och lite tjurskalle så gick det. De två sista kilometrarna ner genom björkskogen var ett helsike för knän och fotleder... Men så väl värt den utsikten. 

Vi hann precis boka hemfärden med båt (dag tre) innan de stängde butiken i Aktse. Fint väder på kvällen och vi satt ute i grillringen och eldade till midnatt... Ingen tältgranne som snarkade denna natt, men väl en liten sork som sprang omkring och kollade om vi hade nå mat att bjuda på. 

Att ta båten tillbaka till cykelstigen var såå värt 300kr, jag hade aldrig orkat gå de 6 kilometrarna genom skogen (eller så ville jag bara helt enkelt inte alls gå i skogen). 

Cykelstigen var precis lika kuperad och stenig som på ditvägen. Det kändes dock som att det gick lättare, kanske kroppen vant sig vid hjärnans idéer om fysisk aktivitet.

Sista biten över bron var ändå en härlig känsla. En Sarek-tur på tre dagar, lite väl lång vandring dag 2, men det fanns liksom inga alternativ. Jag tycker alla borde göra den här turen, alla som vill alltså. Nu skall jag vila upp mig och min gamla tant-kropp så jag kan fara på nya äventyr!

Vi hörs!