ABISKO/NORDNORGE
ISKLÄTTRING,ALPINISM, KLIPPKLÄTTRING, TOPPTURER
Intressen: Alpinism, Klättring, Navigering, Foto, Utförsåkning, Isklättring
Etiketter:
First ice
Kebnekaise via Nygrens Led
Det är en torsdag kväll, längtan efter att ta sig ut i naturen för någon sorts äventyr har i vanlig ordning sugit tag i dina sinnen, utnyttja ledigheten så att säga. Slänger ett öga på väderprognosen för att se om det fina vädret som varit hela veckan tänkt hålla i sig till helgen, det ska det, åtminstone fram till söndag.
Smider snabbt ihop en plan tillsammans med en vän, då Sofie denna helgen arbetar. Ingen av oss har tidigare varit upp på just Kebnekaise av någon anledning, det är ju dessutom så himla nära hemifrån, skamskudden på!
Packningen görs snabbt klar, med är vinterdunjackan eftersom det förmodligen kryper ner under nollan om nätterna så här års.
Vi kommer fram till Nikkaloukta kl 18.00, för att påbörja den 19km långa approachen till Kebnekaise Fjällstation, som denna tiden på året har stängt för säsongen. Det är med spänning och förväntan man knatar in genom bäckmörker och dimma de 19kilometrarna, och 4 timmarna tills man får slå upp tältet och sluta ögonen.
Imorgon väntar en bestigning av Sveriges tak, Kebnekaise, via ”Nygrens Led” till Nordtoppen, för att sedan gå över till Sydtoppen och ned Östra leden tillbaka till tältet vid fjällstationen. En tur som innebär omkring 1500 höjdmeter och cirka 12 km, tur och retur varav 400 höjdmeter innebär klättring av ca grad 3-4.
En tidig start i vanlig ordning för att kunna stå vid klättringens början i god tid, då vi egentligen inte vet hur pass länge det kan tänkas ta att klättra de 400metrarna till toppen. Väl uppe på nordtoppen kundevi konstatera att det inte tagit mer än ca 1 ½ - 2 timmar, vilket gav oss god tid att beskåda utsikten i det makalöst fina vädret. Solen gassade som om det vore en dag i juli, när vi helt ensamma 15 minuter senare stod på Sydtoppen, Sveriges högsta punkt och försökte urskilja de olika topparna omkring oss. Det är fantastiskt att kunna stå här en lördag morgon, efter att ha slutat jobbet klockan 16.00 dagen innan konstaterar vi, före vi påbörjar nedfärden mot Östra leden.
Även Östra leden gick smidigt och smärtfritt, och den var väldigt simpel att hitta med GPS-klockans hjälp. Snart var vi nere vid tältet för middag och återfärd de 19 kilometrarna mot bilen i Nikkaloukta. Denna gången var inte promenaden lika förväntansfull, och 19 kilometer kan kännas fruktansvärt långt kan jag lova. Men vi tog oss hem, lagom till kvällsfikat på lördagkvällen, och kunde vakna upp hemma i sängen på söndag morgon med en hel dag till av helgen, tänk vad mycket man kan hinna med på kort tid.
För den som söker information om Nygrens Led kan jag nämna att den i vårt fall hade relativt mycket snö kvar på sig, som var väldigt enkel att sparka steg i, klippan var torr och bjöd inte på några svåra passager (max grad 4). Klättringen gjordes löpande/kortrep hela vägen med ett litet set kammar och kilar. Värt att tänka på är toppdrivorna som kan växa sig gigantiska, framförallt vintertid men även under sommaren kan stora hängdrivor finnas kvar som riskerar att lossna.
God tur!
Fler bilder på vår hemsida: http://www.outdoorsouls.se/blog/kebnekaise
ALPINE SUMMER
Alpine Summer- en kortfilm om vår sommar i Chamonix, fångad genom linsen på våra mobiltelefoner.
Glädje och en inblick i hur livet bland bergen kan se ut har gått före bildkvalitet eller proffsig redigering.
Slå på högsta ljud och bildkvalitet och låt dig inspireras!
SKIERS LEFT
Vi tycker det är coolt med kunskap, vi tycker det är coolt att våga fatta det rätta beslutet och vi tycker det är coolt att vilja förmedla det budskapet vidare.
Vi är sjukt stolta, nervösa och förväntansfulla över att ännu ett år få möjligheten att representera stiftelsen Skiers Left som ambassadörer.
Skiers Left är en ideell stiftelse som står för att sprida kunskap om lavinsäkerhet och säkerhet bland bergen. Till exempel genom att anordna gratis lavinutbildningar och lavinföreläsningar över hela Sverige.
Gå in på www.skiersleft.com för att läsa mer och donera pengar för att arbetet ska kunna fortgå med arbetet att sprida kunskap och säkerhet!
Ännu ser vi tyvärr otroligt stora mängder av knepiga beslut där ute, en del som får en att stänga ögonen av rädsla för en stund. Det finns inga genvägar in i den här världen, ingen utrustning du kan köpa för att ersätta kunskap. Det är förstås frestande att inte låta den där sluttningen stabilisera sig, du har ju bara den här helgen kvar av ledigheten, eller kanske var det enda chansen det här året att åka den där rännan du lurat på uppe i Lyngen? Tänk om.
Betala för en lavinutbildning, läs böcker och praktisera teorin, var ute och gräv anteckna och bara vistas i bergsmiljö (utan objektiva faror) och det kommer ge dig både rolig kunskap men också en trygghet och mer nöje när du är där ute bland bergen.
Det finns en intressant tabell ur Bruce Tempers "Staying Alive in Avalanche Terrain" som leker med tanken om att en person utan lavinkunskap som totalt ignorerar riskerna vistas ute i 100 dagar om året kommer förmodligen också förolyckas inom det första året. Låt säga att personen undviker att vistas ute de dagar det är dåligt väder, och personen klarar sig högst i något år.
Det kan inte vara mer tydligt att kunskap, förståelse och erfarenhet är ett måste för att vistas säkert i bergen, låt oss tillsammans sprida det vidare!
Ett av sommarens mål på "hemmaplan" har varit att återigen få klättra upp för Stetinds magiska granit, denna gång via Vestveggen. Vestveggen är till skillnad från klassikern Sydpilaren hårdare och mer ihållande i sin grad, och stabilt väder är ett måste då denna led är betydligt svårare att vända från. En lucka med stabilt väder kan vara sällsynt här, men när chansen kom i samband med ledighet, då var väskan färdigpackad och vi var redan påväg mot Tysfjord. Innan vi kör in i Tysfjord uppdaterar vi väderrapporten en sista gång innan täckningen försvinner, för att inte ännu en gång behöva bli överraskade av ett oväder, men så verkade det inte...
Stetind i kvällssolen får en ännu en gång att förstå varför man fortsätter att dras hit, det är inte vilket berg som helst. Äta middag utanför tältet och förbereda sig mentalt inför morgondagen, och samtidigt kunna titta på siluetten som ska klättras imorgon.
04:00 Ringer alarmet och mot sin vilja tvingas man upp ur sovsäcken i gryningen. Kallt i luften, men en blå himmel utan ett enda moln lovar gott inför dagen. Sen är det bara att gå ca 1,5 h till starten på leden och börja klättra på en kall klippa som inte kommer bjuda på en enda solstråle förrän till eftermiddagen. Redan på replängd nummer 4??? kommer den mest välkända replängden som kallas för Djävulens Dansgolv grad 6+, en travers med lite nedklättring som avslutas med en superfin fingerspricka. Sedan efter totalt 8 replängder är man uppe på den perfekta lunchhyllan och får mötas av solen, en enorm hylla med några 100 meter scrambling innan man når vesteggen med sina sista 6 replängder innan toppen. Av dessa 6 så är flera tuffare med bland annat tunna sprickor och långa off-widths, tacka vet jag camalot 4...
På toppen kan vi återigen blicka ut i kvällssolen, denna gång med vetskapen om att mörkret är på ingång, men choklad och lite vila hinner vi med, innan den ca 2 timmar långa nedfärden startar. Efter en timme lyser pannlamporna upp vägen åt oss sista biten ner mot en efterlängtad middag och en efterlängtad säng. Det är först när man kommer ner och i mörkret ser siluetten av Stetind som man äntligen kan slappna av och istället fyllas av både trötthet och glädje, över att ha fått förverkliga ännu ett mål och under dessa förhållanden dessutom. Stetind, vi ses nog snart igen.