Klockan är 01.30 när vi svänger in på en liten skogsväg någonstans på Senja. Termometern visar minus 16, ovanligt kallt för att vara så nära havet, det kommer bli en huttrande natt eftersom sovsäckarna bara klarar runt -8. Vi somnar snabbt och huttrar oss genom natten, och vaknar direkt solen börjar skina på tältet kl 07.
Vi försöker värma igång genom lite joggning men det är riktigt isigt ute, en snabb frukost och in i bilen och värmen.
Vi åker ut mot bergen för att reka och försöka hitta någon linje att klättra som ligger nära vägen, ju fler väggar vi passerar desto mer förvirrad blir vi – det är klätterbara linjer överallt! Vi har inga beskrivningar överhuvudtaget, utan går bara på magkänslan vilket bidrar till känslan av äventyr.
Tillslut faller valet på en liten tunn is som sträcker sig upp till en hylla som sedan avslutas med ett brant isfall på toppen, det är dessutom väldigt nära vägen – perfekt för dagen.
Vädret är perfekt och redan 15 minuter från vägen står vi vid foten av leden som ser minst sagt njutbar ut. Rolig tunn is, blandat med snö och klippa leder oss 200meter upp till botten av isfallet på toppen. Solen skiner där uppe och vi undrar om det ens är i skick att klättra. Isen visar sig vara perfekt, Sorbét som det kallas, det är kanske en av de få gånger som vi lyckats pricka in sådan härlig is.
Vi når toppen och springer sedan ned till bilen där vår vän Kalle väntar på att hämta upp oss. Inatt sover vi inte i tält, utan har bestämt oss för att ta in på Senja Lodge för att få lite värme efter nattens huttrande.
Mysigare plats att bo på under vistelsen på Senja går inte att finna och vi lagar en rejäl middag och tittar igenom ledbeskrivningarna inför morgondagens uppdrag. Vi upptäcker också att den led vi scoutat och klättrat under dagen blev klättrad 2012, och fått namnet The Shelf , 300m WI4+.
Imorgon bestämmer vi oss för att gå till foten av berget Kyle, som skall vara perfekt för lagomt långa alpina klätterleder på ca 200m i varierande grader. Vi bestämmer oss först när vi tittat på väggen på nära håll för att köra på en led som heter Stormbringers, 200m, M4 som ringlar sig upp till en liten topp till höger om Kyle och “Kyles Keyhole”.
Det visar sig vara en fantastiskt trevlig klättertur som får avrunda den här turen till Senja. Kalle hämtar återigen upp oss där vi blev lämnade och vi rullar nu tillbaka de 4 timmarna mot Abisko. Det är fascinerande hur 2 dagar kan kännas som en vecka av ledighet, förmodligen för att man fyller dagarna med något värdefullt.

Det känns lite som att vara på en annan planet, kylan, ljuset och stillheten bidrar gemensamt till det här, det känns overkligt-  som att människor inte skall vara här nu.

Ett av sommarens mål på "hemmaplan" har varit att återigen få klättra upp för Stetinds magiska granit, denna gång via Vestveggen. Vestveggen är till skillnad från klassikern Sydpilaren hårdare och mer ihållande i sin grad, och stabilt väder är ett måste då denna led är betydligt svårare att vända från. En lucka med stabilt väder kan vara sällsynt här, men när chansen kom i samband med ledighet, då var väskan färdigpackad och vi var redan påväg mot Tysfjord. Innan vi kör in i Tysfjord uppdaterar vi väderrapporten en sista gång innan täckningen försvinner, för att inte ännu en gång behöva bli överraskade av ett oväder, men så verkade det inte... 

Stetind i kvällssolen får en ännu en gång att förstå varför man fortsätter att dras hit, det är inte vilket berg som helst. Äta middag utanför tältet och förbereda sig mentalt inför morgondagen, och samtidigt kunna titta på siluetten som ska klättras imorgon. 

04:00 Ringer alarmet och mot sin vilja tvingas man upp ur sovsäcken i gryningen. Kallt i luften, men en blå himmel utan ett enda moln lovar gott inför dagen. Sen är det bara att gå ca 1,5 h till starten på leden och börja klättra på en kall klippa som inte kommer bjuda på en enda solstråle förrän till eftermiddagen. Redan på replängd nummer 4??? kommer den mest välkända replängden som kallas för Djävulens Dansgolv grad 6+, en travers med lite nedklättring som avslutas med en superfin fingerspricka. Sedan efter totalt 8 replängder är man uppe på den perfekta lunchhyllan och får mötas av solen, en enorm hylla med några 100 meter scrambling innan man når vesteggen med sina sista 6 replängder innan toppen. Av dessa 6 så är flera tuffare med bland annat tunna sprickor och långa off-widths, tacka vet jag camalot 4...

På toppen kan vi återigen blicka ut i kvällssolen, denna gång med vetskapen om att mörkret är på ingång, men choklad och lite vila hinner vi med, innan den ca 2 timmar långa nedfärden startar. Efter en timme lyser pannlamporna upp vägen åt oss sista biten ner mot en efterlängtad middag och en efterlängtad säng. Det är först när man kommer ner och i mörkret ser siluetten av Stetind som man äntligen kan slappna av och istället fyllas av både trötthet och glädje, över att ha fått förverkliga ännu ett mål och under dessa förhållanden dessutom. Stetind, vi ses nog snart igen.