Användarnamn: Örnsätrarn

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Paddling, Foto, Resor

Mer på profilsidan


Två pensionärer på vårtur i Bergslagen

Min kompis Svante Rindetoft och jag brukar göra utflykter till Bergslagen vilket jag berättade i mitt tidigare blogginlägg om vår vintertur. Den här gången var det dags för en vårtur (28/4 – 2/5) och vi hade tänkt att göra ett besök vid Römyren i Nittälvsdalen för att se orrspel och göra en kanottur på Svartälven. Väderprognosen såg inte så bra ut, det skulle bli blåsigt, en del regn och eventuellt nysnö. Vi uteslöt därför kanotturen, men eftersom vi hade många intressanta alternativ för besök och vandring bestämde vi oss ändå för att ge oss iväg. Övernattning skulle ske i tält eller vindskydd.

Osannolika möten

Under vår vintertur hade vi letat efter vad vi trodde skulle vara en stuga, vindskydd eller gömsle som vi hade för oss skulle finnas på västra sidan av Römyren. Vi hittade den inte då eftersom vi glömt ta med kartan. Vi var inte helt säkra på varifrån vi fått uppgiften om stugan, men efter en del sökande på internet hittade vi den. Stugan tillhör Ställdalens Naturstudieklubb. Dagen innan vi skulle åka ringde Svante upp klubbens ordförande Thyra Lundell för att höra vad det var för stuga, om den var låst och om det gick för sig att övernatta i den. Svante fick svar av hennes karl, Bengt Lundell. När Svante presenterat sig uppstod en viss tystnad och till slut sa Bengt att han hade haft en klasskamrat i skolan i Västerås med det efternamnet. Det visade sig att Svantes bror och Bengt varit klasskamrater i Västerås och tränat löpning tillsammans under skoltiden. Vi blev genast lovade att om vi kom in på en kopp kaffe när vi kom upp till Ställdalen så skulle de följa med ut och visa oss stugan och låna ut nyckeln. När vi sen kom till Ställdalen visade det sig också att de är grannar till en av min frus bröder vilken jag besökt åtskilliga gånger tidigare. Vårt besök hos Thyra och Bengt resulterade i en artikel i Kopparbergarn där ni kan läsa mer om vårt möte.

Thyra och Bengt Lundell med sin hund (herr) Jansson.Thyra och Bengt Lundell med hunden Jansson

Römyrens Fågelstation

På väg ut till fågelstationen visade Bengt och Thyra oss ett ställe där den fridlysta mosippan växer alldeles i vägkanten.Mosippa

Från parkeringen ut till stationen är det ca 200m och stigen går på en liten ås genom en ljus tallskog.

På marken växer bland annat de här lavarna. De ser nästan ut som sallad. Jag vet inte vad de heter men någon här på Utsidan kanske vet?

Fågelstationen är inte stor, ca 2,5 x 3,5 m.

Interiörer från stationen.

Stationen byggdes på 1950-talet men är i gott skick. Läget ute på udden som sticker ut i myrens västra kant är fantastiskt.

Utsikt mot söder.

Utsikt mot norr.

Magiska morgnar med orrspel

Vi gick upp vid halv fyra på morgonen och fick två magiska morgnar med orrspel som hördes från alla håll. Särskilt starkt var det från norra och södra delarna av myren. Vildmarksstämningen var stark. Förutom orrar såg och hörde vi sångsvan, tranor, tofsvipor, grönbenor, ljungpipare, korpar och hackspettar, alla med ljud jag förknippar med vildmark.

Soluppgång över Römyren.

I norra delen finns ett gömsle och kring det spelade och slogs minst 4 tuppar. På bilden syns en spelande tupp om man tittar noga.

Nätterna var kalla med flera minusgrader och myren var vit av frost. När solen kommit upp lite högre steg ångorna upp.

En morgon efter att orrspelet var över tog jag mig ut till gömslet. Det var inte lätt på grund av alla dyhål.

Resterna av ett gammalt gömsle ligger kvar.

Vädret de senare dagarna blev allt sämre med kyla, blåst och regn. Orrspelet upphörde nästan helt. Eftersom vädret var dåligt kändes det inte så roligt att bo i tält så vi fortsatte att övernatta i stugan och var ute på turer på dagarna.

Säfsbanan

I augusti i år tänkte Svante och jag ta en tur med cykel på Säfsbanan. Det är resterna av en smalspårig järnväg mellan Hörken och Tyfors och är 58 km lång. Banan byggdes 1876-1879. Den rustades upp i ett EU-projekt 2004 för att bli en cykel-, häst- och skoterled. Vi hade fått indikationer om att det inte gick att cykla på den så därför vi ville kolla läget. Våra farhågor besannades och den är delvis förstörd (av skogsmaskiner?). Nu har vi sett att detta uppmärksammades av Dala-Demokraten i ett antal artiklar 2011-2012. Skogsstyrelsen lovade att titta på saken men lite eller ingenting verkar ha gjorts för att återställa den i det skick som den var i efter att EU-projektet genomförts. Så nu har vi avskrivit den cykelturen.

Informationstavla om Säfsbanan. Lita inte på att den går att använda för cykling.

Dansarbacken

På vägen upp till Säfsbanan stannade vi till vid Dansarbacken i Kaljoxadalens naturreservat och åt ärtsoppa med fläsk.Det går att övernatta på hö i ladan i bakgrunden eller i vindskyddet 50 m längre upp längs älven.

Vattenståndet i älven var måttligt men trots det en god bit högre än vad som är normalt under sommaren. Älven rinner alldeles bakom ladan och syns knappt.

Annat var det 19 januari 2008 då vi var här och åkte kanot bland stora isflak.

Genstigsbrännan

En av dagarna gjorde vi en rundvandring i naturreservatet Genstigsbrännan. Området bjuder på en häftig natur väl värd ett besök, men det är inte lätt att ta sig runt här. Tyvärr är märkningen och stigarna i reservatet mycket dåligt underhållna. Stigen syns knappt på många ställen och är bitvis igenvuxen. Länsstyrelsens informationsblad visar bara ungefärlig sträckning och den avviker ibland ett 100-tal meter från den verkliga. Vi loggade vandringen med GPS och det visar sig att den är 2,4 km längre än vad som står på informationstavlan nedan, 6,1 km istället för 3,7 km. Vid Genstigstjärnen delar sig stigen och båda alternativen är uppmärkta på träden med röda ringar. Den ena finns inte utsatt på kartan och har man inte den med sig vet man inte vilken stig man ska välja.

Med en sådan här informationstavla känner man sig inte särskilt välkommen även om det står så.

Vid den här stolpen hade infotavlan ruttnat och ramlat ner på marken. Bengt Lundell hade lagt upp den på bänken. Svante på bilden.

Någonstans i bilden går stigen men vi kunde inte se var.

Vi kunde inte se den här heller och vi fick leta ett tag innan vi upptäckte nästa markering en bit bort bakom träden ungefär mitt i bilden.

Stigen gick alldeles intill den här lilla tjärnen men enligt kartan i informationsbladet ska den gå 100 m längre västerut.

Skogen nere vid Genstigstjärnen. Här syns stigen lite grand i alla fall.

Bristerna i underhållet av stigen och märkningen gör att jag anser att det finns rätt stor risk att gå vilse här, speciellt om man saknar karta och inte håller reda på vädersträcken. Vi fick ofta gå runt och leta efter nästa märkta träd.

Västeråsmossen

En av de platser där vi ursprungligen tänkt tälta var vid naturreservatet Västeråsmossen. Det ligger strax öster om Svartälven ca 20 km norr om Hällefors. På mossens östra sida reser sig ett brant berg, Västeråsen, 30 m över mossens nivå. Vi hade hoppats att det skulle vara en fin utsiktsplats för att skåda ut över mossen. Men där fick vi tji. Gammelskog växte tät och hög även på berget och utsikten var dålig. Vädret var inget vidare och det verkade fåglarna också tycka för det verkade vara helt dött på mossen. Inte en fågel förutom ett par korpar.

i sommar kommer det att genomföras en kontrollerad naturvårdsbränning i reservatet:

Utsikt över Västeråsmossen från vändplanen söder om Västeråsen.

Berget Västeråsen stupar brant ner i mossens östra kant. Här är en ravin där det gick att ta sig ner till mossen.

Många träd vittnar om insekters och hackspettars aktiviteter. Tyvärr varken såg eller hörde vi några.

Längs vägarna till och från reservatet stötte vi ofta upp orrar som gick i dikena. Thyra och Bengt tyckte att de såg ovanligt mycket skogsfågel i år. Här ett par orrar i en skate.

Knuthöjdsmossen

Knuthöjdsmossens naturreservat ligger 2 km väster om Hällefors centrum och är särskilt känt för sina häckande par av smålommar. Fågellokalen är internationellt känd och vid vårt besök noterade vi förutom bilar från Sverige att det fanns bilar från Tyskland, Belgien och Norge på parkeringsplatsen.

En förmiddag ägnade vi 3 timmar åt att vandra omkring på de fint iordningställda spängerna som går i slingor runt gölarna i myren.

Ett knippar visade upp sig tämligen obesvärat på nära håll i en av gölarna.

Kniphannen.

Vi fick gå nästan hela slingan runt innan vi hittade ett smålomspar.

I sydöstra delen av reservatet går stigen på en låg ås.

Vid sidan av stigen är det rena moraset.

Intill stigen finns en göl utanför reservatet och där huserar bävrar, notera hyddorna. Bävrarna bryr sig inte om reservatsreglerna men det gör ingenting eftersom det är utanför reservatet. De fäller träd hur de vill.

Hemresa

Innan Svante och jag åkte hem var och en åt sitt håll gjorde vi åter ett besök hemma hos Thyra och Bengt för att tacka för deras hjälp och berätta om våra upplevelser. Vi blev återigen inbjudna på kaffe och kunde på några meters håll studera en flock Bergfinkar och en Större hackspett som besökte deras fågelbord utanför köksfönstret. Thyra och Bengt är ett mycket naturintresserat par och är ute på vandringar i skog och mark flera dagar i veckan. De är också mycket aktiva i olika lokala föreningar och Thyra sitter i styrelsen i sex av dem. De skriver också i den lokala nättidningen Kopparbergarn. Bengt är sekreterare i Ställdalens fotoklubb och en fantastiskt skicklig naturfotograf och kåsör. Ni kan läsa hans reportage och titta på hans bilder på Kopparbergarns Natursidor. Hans finstämda naturreportage skulle vara ett mycket värdefullt bidrag för Utsidans läsare om han kunde förmås att publicera här.

Vi fick också deras tillstånd att meddela att om det är någon av den här bloggens läsare som vill använda fågelstationen vid Römyren så är det bara att kontakta dem via uppgifterna på Naturstudieklubbens hemsida. Stort tack, Thyra och Bengt. Ni har nu fått två nya medlemmar i klubben.

På vägen hem fick jag se en del av den utlovade nysnön.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2015-05-24 07:18   Still Alive
Laven ser ur som Islandslav.
 
Svar 2015-05-24 12:19   Örnsätrarn
Tack, du har nog rätt. Den skilde ut sig från andra lavar och mossor på platsen genom att vara så storbladig och fint ljusgrön som sallad.
 
2015-05-26 21:39   Håkan Friberg
Vilken fantastisk text. Fantastiska möten, underbara bilder från mossen och mycket innehållsrik text. Men så berättar du om ett underbart område också. Tack!
 

Läs mer i bloggen

I Sarek 50 år efter första gången.

Min kompis Hasse och jag gjorde vår första Sarekvandring i augusti 1968. Vi var då nyblivna studenter och det var vår första fjällvandring över huvud taget. De följande åren gjorde vi ett flertal Sarekvandringar. Därefter blev det ett uppehåll tills vi båda blev pensionärer. Då återupptog vi våra Sarekvandringar och har i några år planerat att göra en "jubileumsvandring" år 2018 för att fira att det var 50 år efter vår första. Ungefär tre veckor innan vår planerade vandring i augusti meddelade Hasse att han inte kunde följa med eftersom en familjemedlem drabbats av allvarlig sjukdom. Han skulle inte kunna glädjas åt turen och istället ha tankarna på annat håll. Vår tur skulle behöva skjutas på framtiden. Det var ett ledsamt besked och under en tid visste jag inte hur jag skulle göra. Skulle jag göra en tur ensam? Det skulle absolut inte bli detsamma när Hasse inte var med, men å andra sidan har jag gjort ett antal soloturer i Sarekområdet under senare år.

Nåväl, efter velande hit och dit bestämde jag mig för att åka upp till Kvikkjokk för att där bestämma om jag skulle vandra eller inte. Dit är det alltid roligt att komma.

En pensionärs problem i Pårek(2)

Dag 2, 19/6, fortsättning.

Jag låg alltså i vattnet efter att ha ramlat vid vadning av Boarekjåhkå vid Boarekjávrres östra ände. Jag låg på höger sida mellan stenar och bara mitt huvud och vänster axel låg över vattnet. Även ryggsäcken täcktes av vattnet. Höger knä gjorde rejält ont. Strax intill låg is kvar i gölarna så temperaturen i vattnet var därefter.

En pensionärs problem i Pårek(1)

Jag startade bilresan upp mot Kvikkjokk 14 juni. I år (2017) skulle den få ta 4 dagar istället för 2 som den brukar. Vanligtvis åker jag E45 upp genom Norrlands inland, den ger mig en så skön vildmarkskänsla och får mig att tänka på Canada. Men nu skulle jag göra en avstickare in till Gäddede, Stora Blåsjön, Ankarede, Stekenjokk och Fatmomakke. Där hade jag inte varit på 30 år och eftersom de gjort stort intryck på mig då så ville jag återse dem. På vägen upp mot Stekenjokk fick jag en försmak av hur sen våren var i de västra fjälltrakterna. Sjön Leipikvattnet på 468 m höjd var till hälften istäckt och när jag kom högre upp var det snö nästan överallt, bara i vissa sydlägen var det snöfritt. Det här fick mig att undra över hur det skulle bli att vandra i Sarek några dagar senare. Jag hade noga följt med i väder- och snörapporterna och visste att våren var sen i år, men också att det var stora skillnader mellan de västra och de östra delarna av fjällkedjan. Inte särskilt sent i öster, men mycket sent och mycket snö i väster. Jag skulle gå i de östra delarna så förhoppningsvis var det ganska snöfritt där.

Vid Stekenjokkvägen väster om Gelvenåhkoe.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.