Kort och gott känns det exakt som skinnet på falukorv. Och sedan denna tanke väl dykt upp, har jag inte kunnat vifta bort den. Jag kommer alltså att sy ett korvskinnstält. Och jag som inte ens gillar korv. Redan på utflykterna i lågstadiet hade jag alltid med mig köttbullar istället för grillkorv, och så är det än i dag.

Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan. Det är snett och vint och skevt och åt fanders, men allt sånt vet jag att jag kan fixa till i slutänden. Det är ju trots allt bara ett enda tält som ska sys. Jag har inga krav på mig att skapa en mall för att kunna reproducera det vid ett senare tillfälle, så jag får ta det lite som det kommer.

Då bestämmer jag och maken oss för att det är en utmärkt dag att ta med telningarna upp på kalfjället för första gången. Det ska som bekant böjas i tid det som krokigt ska bli.  Så vi drar igång med positivt peptalk, låter barnen vara med och bestämma vad som ska tas med i matväg och allt verkar frid och fröjd, ända tills äldsta dottern med bestämdhet talar om att hon minsann inte tänker följa med. Slutdiskuterat, tycker hon, och sätter sin snart sexåriga näsa i vädret.

Jag stod ute i farstun i fjällstugan och var precis på väg ut till skidbacken när någon sa:

Men det var förr i tiden, när vintrarna var som de skulle.