Vid vissa tillfällen har man bara sanslöst tur med vädret. Som den här påsken till exempel. Efter den onaturliga värmeböljan i mars var man ju fullt inställd på att det skulle vara otänkbart att ge sig ut på isen i stugan för att pimpla. Men se det var inga problem! Hela borren gick åt, så man behövde inte alls vara skraj för att trampa igenom. Och snön var hård och lätt att gå på.

Helt underbart att bara sitta i solskenet med mamma och lyssna på tystnaden. Och att rycka lite lätt med pimpelspöt emellanåt...

Den här påsken lyste verkligen skoterförarna med sin frånvaro - förmodligen på grund av det taskiga snöläget på land. Och nog för att jag gillar skotrar - för det gör jag - men när man sitter ute på isen så är det trevligare när det dyker upp ett gäng skidåkare. De här hade hittat ett litet utförslut strax utanför vår brygga, där det tydligen gick bra att testa glidet på skidorna.

På påskafton var det förstås dags för det traditionella letandet efter påskägg. I år var haren jobbigare än vanligt, och hade skrivit ledtrådarna med skiffer som inte var helt lätta att knäcka. Men skam den som ger sig!

En av ledtrådarna var gömd i en burk i ett av pimpelhålen.

Till slut lyckades tjejerna leta sig fram till de eftertraktade äggen, som låg gömda ovanför kylskåpet. Jäkla hare till att springa över halva byn och gömma ledtrådar när äggen ändå var så nära...

De kalla nätterna hade fixat en skare som var helt fantastisk. Man kunde gå överallt på snön utan att sjunka ner mer än någon centimeter, så det blev en liten promenix upp på berget också.

Men den största naturupplevelsen denna gång var när vi tog med varsitt renskinn och gick rakt ut på sjön i mörkret. Där lade vi oss i den vindstilla natten och tittade på stjärnor och satelliter, och jag blev för första gången riktigt sugen på att övernatta ute även på vintern. Hade jag tagit med mig en tjock och varm filt, elller ett par renskinn till, så hade jag nog blivit kvar hela natten. Det var helt magiskt att höra hur isen mullrade och sjöng, och visst blev man lite smårädd när man till och med kände hur den vibrerade alldeles i närheten. Men jag gillar ju att vara ute i mörkret och skrämma upp mig, har jag konstaterat. Så jag är glad att vi tog tillfället i akt. Det är ju så lätt att bara skjuta upp det till "någon annan gång".

Hur det gick med fisket förresten? Inte ett napp på tre dagar och fyra fiskare, men det gjorde absolut ingenting. Ida blev i alla fall av med en maggot, så hon kom närmast att få napp.