Bloggar > Mina Jörnisar och jag - det kunde ha varit ...

Mina Jörnisar och jag - det kunde ha varit ett liv på vägarna...

En friluftsblogg. Friluft såsomi kängor, ryggsäckar och tält. Och lite annat också kanske.

SOLo-vandring 2021 i Sarek och Padjelanta, del 2

Här är fortsättningen på sommarens fjälltur. Alla tre delarna är kronologiskt upplagda i stora drag, men jag använder inte den kronologiska tidslinjalen som bärande struktur i bemärkelsen att historien helt följer den. Istället är det tankar, känslor och enstaka händelser som (o)strukturerar det hela. Och vissa tidsmässiga hopp blir det ju om temat som jag skriver om hör hemma på mer än en plats rent tidsmässigt. Det var helt enkelt roligare att skriva så här den här gången... så håll till godo.

Tjärdoft och aluminiumbåtar

Den andra platsen som årets fjälltur kretsade kring var Alkavare kapell. Det här är kanske den häftigaste, eller … annorlunda (?) och på sitt sätt kanske vackraste platsen som jag besökt i fjällvärlden.

 

Gudstjänst hålls tydligen en gång om året och i år var det helgen 3 dagar innan jag var där. Så allt var fint och välskött. Taket var nytjärat så om man blundade och gissade var man var baserat på doften så skulle svaret snarare var ett litet fiskeläge i Bohuslän än Sareks utkant. Men i Sarek var jag och solen gassade och tjäran droppade.

 

Redan på väg upp i Det förlovade landet hade jag naturligtvis identifierat det sakrala temat på årets långa fjälltur. Komiskt, för jag är väldigt mycket inte religiös. Men jag har alltid gillat kyrkor. Där är alltid så lugnt. Och doften. Kyrkor luktar alltid så speciellt. Sen är ju våra kyrkor också gamla byggnader och som varandes gamla-hus-fetischist av rang så är det klart jag går igång på kyrkobyggnader. Så även på detta lilla enkla kapell. Fascinerande på sitt eget sätt. Stenen, stocköverdelen – förankrad med stora timmerhakar, det tjärade taket av grov plank… och så inredningen. Enkelt, fint, ändamålsenligt. Satt där inne i svalkan och bara insöp atmosfären ett bra tag. Härligt på riktigt. 

På det hela taget var hela Alkavareupplevelsen - alltifrån vadet över Álggajåhka, vandringen längs stigen invid sjön, vistelsen vid kapellet och gruvområdet till badlunchen nere vid sjön. (Vadet över Álggajåhka var visserligen kallt, men i övrigt helt odramatiskt- jag hade tur med måttliga vattenmängder och vadade tidigt på morgonen. Jag gick över precis Ö om 4-jokk korset där Niejdariehpågåsj rinner ner i Álggajåhka.)

Nere vid rengärdet och kåtatomterna vid sjöändan stod ett tält, men de boende var på topptur uppe på Alkavare visade det sig senare. (Ja, jag har skrivit om det förut- och det är lika krångligt nu; det här med blandningen av samiska och svensk transkriberade namn som både kartan och jag använder till synes helt utan logiskt system…)

Efter bad och lunch var det dags att lämna Sarek och ro över till Padjelanta. Som sig bör blev det tre turer med de två aluminiumbåtarna för att till slut få en båt på varje och mig själv på rätt sida. En annan ensamvandrare som jag mötte någon dag innan hade berättat skräckhistorien om hur han på väg ner från fjället just här på långt håll sett två figurer sätta sig i båten på hans sida, ro över, förtöja och gå därifrån… har ni hört nåt så jä-ligt nån gång?!? Av allt man liksom bara inte gör, torde det där kvala in rätt högt på den listan.

 En reflektion kring de stora tunga aluminiumbåtarna; de var väldigt tunga och en mindre person kan ev få problem att sjösätta den ensam när vattnet är så lågt som det var nu. Kan vara värt att ta i beaktande vid planering av turen så man åtminstone har mental beredskap för att det kan bli så. Fast å andra sidan; den där sjöändan går det sannolikt att vada över vid lågvatten om man väljer sin väg med omsorg. Tyckte mig se en sammanhållen, om än kringelkrokig undervattensväg över grund och grusbäddar, där man visserligen måste ta av byxorna men nog kan ha kalsongerna kvar på. Sen finns det ju en bro 2 km norrut. Den är markerad som förfallen på kartan och jag har inte varit där själv så jag har ingen aning om dess egentliga skick. Men antagligen funkar den också om man vill röra sig mellan Sarek och Padjelanta. Ytterligare norrut finns det två områden där nationalparksgränsen inte består av stora älvar så det går hur som helst att vandra mellan dem också om man skulle vilja det.

Fjällvädret

Fjällväder… antar att det är alla nörd-metrologers (ofta våta ;-D) dröm. Som sagt så verkade veckorna före min vistelse i Sarek haft det sämsta sommarvädret i mannaminne. Eller i alla fall på länge. (Och vi människor är ju beskaffade med en hjärna med fallenhet för olika sorts kortsiktighet tycks det som, så vårt minne går säkert rent evolutionärt mot korttidsminne, nu när datorns hårddisk eller molntjänsterna står för lagring av allt de andra…)

Ganska precis när jag satte på mig ryggsäcken på Padjelantasidan av Álgajávrre uttryckte fjällvädergudarna sitt missnöje med att jag lämnade Sveriges absoluta pärla; Sarek. I fjärran hördes ett dovt åskmuller. Moln, förvisso vita, men ändå rullade in från ingenstans på den i övrigt helt blå himlen. Alla målen var vita och fina utom ett. Det var mörkt med dragning åt svart. Mycket målmedvetet drev det mot Nuortap Rissávárre vars östsluttning jag nu just nu skråade uppför i nordlig riktning. Inom 10 minuter hade åskmolnet parkerat sig över just min lilla fjälltopp och vägrade demonstrativt att flytta sig över huvud taget. Åskan, i form av lååååånga, (30-40 sek) rullande, mullrande urladdningar utan blixtar åtföljdes snart av ett lätt duggregn.

Optimist som jag är så tänkte jag att molnet skulle flytta sig snart så jag tog tillfälligt skydd under mitt gigantiska ryggsäcksregnskydd; satt jag på ryggsäcken så rymdes vi båda utan problem därunder.

 

Duggregnet övergick snabbt i smattrande riktigt regn, för att därefter prova på att trakassera den där bortskämda fjällvandraren medelst hagel. Det var riktiga ”buckshots” som kom ner. Säkert 7-8 mm i diameter. Stenhårda och med en hiskelig fart. Efter att jag satt på regnkläder fortsatt uppför fjällsidan funderandes på hur bra åskledare en ryggsäcksram av aluminium egentligen är, fick fjällvädergudarna tydligen nog eller om de kanske upptäckte någon annan som skulle straffas för nån fjällförsyndelse (typ regnklädeshögmod, eller ännu värre regnklädeslättja!!). I vilket fall tog de sitt ful-moln med sig och försvann.

Regnklädeslättja var det jag tillämpade där under ryggsäcksöverdraget. ”Det går nog snart över”. Eller hur. Jag ser mig som en halvhyfsat erfaren fjällvandrare och ”utemänniska”, och nä… det går aldrig över. Möjligen på andra platser, under andra förhållanden, men inte på fjället och det handlar om man ska ta på regnkläder eller inte. Det ska man. Annars blir fjällvädergudarna förbannade. Lättja i regnklädesfrågor gillas inte. 

Likaså kan man ibland frestas att hemfalla åt det närbesläktade regnklädesövermodet. Vilket jag höll på att göra på turens sista dag på väg ner mot Ahkkastugan. Efter en regnig natt låg de grå regntunga skyarna kvar, bitvis var det högre landskapet insvept i dimma. På förmiddagen svepte korta lätta duggregnsskurar på några minuter in med jämna mellanrum. Inget som störde, men tillräckligt för att det skulle vara värt att börja dagen med regnkläder på. Jag gick ju nerför gamla leden ner mot Gisurisstugan så att bli blöt inifrån var inget problem, dessutom blåste det lite lagom. Framåt tiden för förmiddagskaffe så blev det mer glest mellan skurarna och jag kom ner på platten. Frestelsen att ta av regnkläderna tilltog. Som bekant gäller det här att hålla sig på rätt sida om linjen där ”att vara praktisk” övergår i högmod.
Jag tog av regnjackan. Fjällvädergudarna tyckte att det var lite för stöddigt så … jag det började stinka igen. På med den igen. Glada, eller i alla fall lekfulla vädergudar stängde av regnet igen. Efter några minuter. Nytt försök. Samma resultat. Tredje gången stoppade jag inte ner regnjackan i ryggsäcken utan i min stora ficka som hänger på avbärarbältet. Liksom för att visa min ödmjukhet inför faktumet att det snart skulle börja regna igen. Detta tycktes få passera, och direkt var högmodet där på min ena axel och viskade” vore det inte skönt att gå utan regnbyxor också”. Jo, så klart. Jag höll emot ett tag sen, mot bättre vetande, försökte jag. Han inte ens stänga ryggsäcken innan regnet kom. Denna procedur upprepade sig ytterligare en gång, men till slut fram på eftermiddagen kunde jag äntligen ta av dem utan att det började regna.

Kort och gott: lättja och högmod ska i det längsta undvikas i kombination med regnkläder och fjällväder!

Där ska tältet stå. Nej där… eller där kanske…?

Andra dagen i Padjelanta bestämde jag mig för att ta en lugn vilodag. Traska upp på ytterligare höjd 5-6 km till bara, hitta en perfekt tältplats uppe i Álátjåhkkå och bara slappa resten av dagen. Vädret var ju ändå för varmt för att gå egentligen.

Vad definierar en bra tältplats?

Enkelt, den ska:

Vara plan och slät

Vara torr, även vid regn

Ligga i lä

Inte för mycket i lä – man vill ju att myggen ska blåsa bort även vid måttlig vind

Ha dramatisk och fri utsikt

Ligga i skuggan av ett högt berg så solen har något att gå ner bakom i rimlig tid (ett problem med klarblå himmel och höga temperaturer är ju att det blir olidligt varmt i tältet, och om det inte blåser väntar myggen där ute på att sätta snorklarna i dig när du inte står ut där innen mer…)

Ligga nära rinnande vatten med bra badförhållanden

Ligga tillräckligt långt ifrån det rinnande vattnet så bruset inte stör sömnen

Kommer inte på fler just nu, men bara alla de där är ju svåra så det förslå att kombinera i en och samma plats. Har man dessutom ett större tält så måste ju platsen vara tillräckligt stor.

På den här turen hade jag mitt nyligen införskaffade HB Soulo, ett enmans asymmetriskt kupoltält.

Naturligtvis går inte alla ovanstående kriterier att kombinera på en gång som ni vet, utan man brukar få välja det som känns viktigast för stunden. Eller ofta helt enkelt den som erbjuds och är minst dålig.

Den viktigaste som jag alltid försöker uppfylla är att plätten som tältet står på ska vara högre än den omedelbara omgivningen på alla sidor. Den ska ha naturlig avrinning alltså. (Precis som platsen för ett bra placerat hus.) Denna lärdom har jag lärt mig av andras misstag :-D När jag började gå i fjällen i ungdomen så skedde det i organiserad form och vi var ett ganska stort gäng som var ute. Bästa kompisen bodde i tältet bredvid och på morgonen efter en regnig natt väcktes vi andra av ett högljutt: ”-Men, va fan!!! Det är vatten överallt!!”

Vi var inte så erfarna då och kanske inte så noga med var tältet hamnade efter en lång dags vandring. Men ända sedan dess är jag väldigt noga med att det inte är en grop eller potentiellt vattensjuk mark som tältet står på.

Den här dagen uppe i Álátjåhkkå kunde jag dock lägga lite tid på att hitta en som hade rätt många check in the box, utan att vara perfekt på något sätt. Men ändå. Kolla in den här utsikten över västar Sarek och det här fina badet bara!

Kort recension på tältet förresten: Meckigt att sätta upp (3 ggr så lång tid som ett motsvarande tunneltält), men fantastisk komfort och stabilitet när det väl står där. Vikten på uppåt 2,3 kg känns lite för tungt när man vant sig med Enans 1,2 kg, men jag tröstar mig med att jag bytte just för att jag tyckte att Enan var för lätt, flimsigt och klarade hård vind för dåligt. Jag ville ha ett enmanstält med potential att användas på vintern också. Och stabilitet väger några hundra gram extra. Vidare undrar jag om inte tältet hade mått bra med någon mer ventilationsmöjlighet i yttertältet.

Stugmys

Även om jag trivs rätt bra med ensamhet så är det roligare i längden att vandra med någon. Därför tycker jag oftast att det är kul när man möter folk på fjället och man stannar och utbyter lite erfarenheter om sträckorna man just gått.

Efter min vilodag började jag komma så långt i min plan att den var väldigt luftig och jag låg ett drygt dygn före den tänkta tidsplanen. När jag låg i tältet på kvällen och försökte lista ut vad jag skulle göra av den resterande turen så kändes det som Padjelanta öster om de stora sjöarna var rätt trångt. De öst-västliga älvarna kanaliserar alla planer till broarna. Utan att ha landat i någon egentlig plan fortsatte jag upp till Låddejåhkåstugan. Där lyxade jag till det och bodde inne. Dels var myggen mycket aggressiva där nere vid älven och dels var jag lite svältfödd på att prata med folk, så stugmys fick det bli en natt.   

Här försökte jag på nytt hitta på en plan för fortsatt tur. Lekte med idén att gå in i Sarek igen. Men så blev jag rädd att jag skulle hamna i tidsbrist istället. Och så kändes det svårt att ladda om rent mentalt för en sådan grej efter den mentala pyspunka som Padjelantas platta fjällslandskap gett. Dessutom var kakorna slut. Eller nästan slut; har för mig att jag hade tre kvar då. Och det vet ju alla att man ger sig inte gärna in i Sarek med bara tre kakor…

Även möjligheten att gå Nordkalottleden upp till Vaisaluoktastugan övervägdes, men den lockade inte nämnvärt heller. Toppturer är ju också ett sätt att fördriva tiden i fjällen på och jag låg länge och tittade på kartan för att se om någon av Ahkkas toppar skulle vara realistiska. Men jag är inte så mycket för toppturer så jag lät latmasken i mig vinna och bordlade ärendet till en annan tur.

Det hela slutade med att jag konstaterade att den sista delen av vandringen var väldigt dåligt planerad och så bestämde jag mig för att fortsätta upp mot Ahkkastugorna utan egentlig plan. Tågbiljetterna var ju ombokningsbara och skulle jag komma på något skoj på vägen så hade jag ju gott om tid.

Mina stora take-aways av det hela är:

  1. planera turen åt rätt håll – det storslagna på slutet
  2. fortsätt ha reservtid, men helst i form av alternativa vägval i turens senare del (ett längre och ett lite kortare alternativ)
  3. planera in en topptur i schemat nästa gång. (Jag måste ju någon gång gå upp på nån topp nånstans)

-----

Därmed är del två slut. Jag har ett par tre-fyra små teman till som jag vill avhandla inom ramen för den här turen och de kommer om någon vecka eller tre. 

Till dess: God tur!

Postat 2021-08-14 16:59 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

SOLo-vandring 2021 i Sarek och Padjelanta, del 1

Högt över fjällen flyger en ko
hon flyger långt bort, där den kan finna ro

där västvinden sjunger sin eviga sång
som avslöjar allting en gång
Den sången som sjunger om livet som det är
och att det kan slösas till ingen nytta
Högt över fjällen flyger en ko
kanske den flyger för sin tro

             -Norrlåtar (1993)

 

 Årets längre fjälltur har varit en solotur i Sarek och Padjelanta. Kvikkjok till Ahkka. Planen var att det skulle ta 12 dagar, men i slutänden hamnade jag på 10. Utan att ha jäktat det minsta. Snarare tvärs om. Korta dagsetapper och en halv vilodag. Jag hade medvetet försett planen med rätt mycket luft, särskilt i dess senare del, för att säkerställa reservtid i händelse av dåligt väder eller missöden. Jag hade varken dåligt väder eller några egentliga missöden. Eller ja, vädret var väl lite för varmt och soligt huvuddelen av tiden. Inte optimalt för vandring någonstans! Mitt största problem var länge huruvida solskyddskrämen skulle räcka eller inte…

Mitt andra, lite mindre, lyxproblem var att jag gjorde turen i fel ordning. Östra Padjelanta i all ära… men det är lite fjuttigt och tamt efter Sarek. Lite som att först hänga några dagar i New York och sedan åka till Borlänge och tro att man ska fortsätta känna stadspulsen…

Formatet på den här historien blir lite annorlunda. Eller inte. Vilket som; håll till godo!  

Flygfarkoster

Någon ko är jag inte men flugit upp till fjällen har jag också gjort nu. Närmare bestämt från Kvikkjok till Pårtestugan. Och från Ahkkastugan till Ritsem.

 

 Är svårt kluven till det där och har lite svårt att förhålla mig till mitt beslut i den här frågan. Även om det rimmar illa med mitt faktiska handlande den här gången så lutar jag åt att ett ”nöjes-flygförbud” i fjällvärlden vore en bra grej.

Fjällräddning, viss näringsverksamhet och för att möjliggöra viss tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning kan jag tycka är rimligt, vi lever ändå på 2000-talet. Men i övrigt… nä kanske inte. Kanske behöver inte allt här i livet vara lätt och tillgängligt. Kanske skulle inte bara miljön utan även människorna må bättre av en till fristad för ”slow living” här i tillvaron.

Pluppen och snöret

Den första dagen hände två saker som just där och då upplevdes som smärre missöden, eller åtminstone otursamma små problem. Inget som hotade fjällturen, men väl komforten. 

När jag lämnat Kungsleden efter att ha kommit upp över trädgränsen ovanför Pårtestugan och vikit av norrut vid Favnoajvve var det dags för kaffefika. I samband med att jag rotar fram något ur ryggsäcken så tar jag också ur mina vadarskor (ett par Foppa-tofflor av billigaste och lättaste modell) och upptäcker att de gått sönder. En av plastnitarna som håller det rörliga hälbandet på plats hade gått av. Huvuddelen av niten satt kvar (i fortsättningen kallad Pluppen) men dess ena huvud hade försvunnit och hälbandet vajade löst i luften. Attans. Hälbanden är viktiga så att skon inte åker av när man vadar, så det där var ju tvunget att repareras. Pillade loss Pluppen, stoppade den i skräppåsen och tog fram det snöre jag alltid har fickan och knöt ihop skon igen med återställd funktion på hälbandet.

 

Frid, fröjd och kaffe med kaka igen. Så långt är det hela ju en rätt meningslös historia, vars enda och lite banala sensmoral är att det är bra att ha ett snöre i fickan. Men. Nu kommer vi till fortsättningen. Nämligen "Historien om hur Pluppen räddade dagen!" Eller åtminstone tvåltuben.

Vid första vandringsdagens slut och den obligatoriska tvagningen före kvällsmaten skruvar jag sönder korken till tvåltuben. Sönder så som i helt obrukbar. Naken, småfrusen och hungrig står jag med en full tvåltub i handen som jag inte kan stänga. Skit också. Ställer den försiktigt ner och klär på mig. Funderar på vad jag har som jag kan hälla över tvålen i, men kommer fram till att nåt sånt har jag nog inte. Inget som blir bra i alla fall. En påse kommer bara bli kladd och "lagen om alltings jävlighet" kommer göra att den går sönder i ryggsäcken i alla fall och då kommer tvåla till allt. Så det skulle inte gå. Men så kom jag ihåg Pluppen. Var inte Pluppens pigg ungefär lika stor som tubens hål? Jo kanske. Om inte kanske något skulle kunna modifieras på nåt sätt så det skulle funka. Rotade fram Pluppen ur soppåsen och… den passade perfekt. Så perfekt att man skulle kunna tro att den var till för just att sitta där. Den kunde inte åka ur av sig själv och det krävdes inte mer än ett lätt tryck för att få den på plats. Och den höll helt tätt. Säkrade den med lite skavsårstejp och så var hela problemet löst!

 

Nit i originalfunktion, Pluppen och tvåltuben...

I princip som om det var tänkt så här... 
(F7456-1755xx, Tub med Plupp m/21 som det skulle kunnat heta på viss myndighetssvenska)  

Så där ser ni: ha inte bara ett snöre i fickan när ni är ute, utan ta nogsamt vara på Pluppar, Flisor, Mojänger och Annat som lossnar från utrustningen! De kommer säkert väl till pass någon annanstans! Se möjligheterna!

Det förlovade landet

Den här fjällturen var upplagd kring tre stycken platser som jag ville besöka. Den första var Pårtemassivets högplatå Luohttoláhko uppe kring 1200 meters nivån. Min väg dit skulle gå över den mindre och lägre platån Ijvvárlahko, nordväst ut upp i Lullihávagge och där försöka gå upp i ravinen mot höjden 1544.

Vädret de första dagarna som jag tog på mig att gå upp till platån var bra vandringsväder; uppehåll, lagom kallt och blåsigt så att svetten håll sig borta men satta man på sig en jacka på rasten så frös man inte. Solen kikade fram nu och då. Lite lagom sådär. Ibland lagom till en rast med kaffe och Ballerinakaka. Kontrasten var stor mot de berättelser om hemskevädret som mötte mig när jag kom upp till Kvikkjock och som de jag mötte vittnade om: orkanvindar i passen, sönderblåsta tält och avbrutna turer. Hiskeligt för dem! Skönt för mig.

Hur som helst. På den den tredje dagen, uppe i Lullihavágge mulnade det på lite och jag hade en dryg timmes blåsregn (det duggregnade rakt framifrån) från ett lågt moln uppe i passet.

 Men det gjorde inget. Regnkläder på och fortsätt framåt. Det var lättgånget och tittade man upp över bergssidan åt väster så såg det så ljust och fint ut där uppe på platån. Här någonstans började jag skämtsamt tänka på den som Det förlovade landet. Om jag bara gnetade på här nere i blåsten och regnet skulle belöningen sedan komma. Där uppe, ovan molnen. I Paradiset. Fantasin drev iväg så där som de bara gör när man går eller gör andra monotona sysslor. Uppe där, i Det förlovade landet, tänkte jag mig att vädret alltid var fint; sol, lagom varmt och blåsigt för att hålla myggen sysselsatta med annat än mig.

Se solen däruppe i det förlovade landet som förtvivlat försöker bryta igenom molnen över Mordor...;-)

Jag såg för min inre syn bilder som hämtade ur Jehovas vittnens tidskrift Vakttornet, där lejonen och zebrorna lever sida vid sida, människorna går runt och är allmänt vänliga och välmående, vetefälten vajar tätt i vinden och… Nej just det ja, jag var ju i fjällen. Det finns varken zebror eller vete där uppe. Men ändå. Varje gång jag tittade upp mot kanten så var det ljusare på himmelen där uppe än ovanför mig, så jag bestämde mig ändå för att fortsätta och kalla det för Det förlovade landet.

Ravinen upp mot 1544 funkade inte. Det var för brant. Jag försökte. Men nej, jag vågade inte. Hade snön på snöfälten varit lite mjukare så hade det kanske gått. Men som det var nu… nä. Ramlade man skulle det med stor sannolikhet vara bland det sista man gjorde innan man på riktigt hamnade ovan molnen i Paradiset eller var man nu hamnar sen…

Nä, jag avbröt och slog upp tältet i halvlä bakom en stor sten i Y-korset på jokken där i Lullihávagge. Det fick bl reservplanen istället: fortsätta norrut ner till Noajdevágge och ta den upp till mitt Förlovade land dagen efter.

 

Noajdevágge var också rätt lätt att gå och strax efter lunch steg jag upp över kanten in i solskenet där uppe i Det förlovade landet. Det var väldigt mycket sten i den här delen av Paradiset. Typ bara sten. Men lättvandrad sådan och jag gick NV ut upp mot lilla sjön S om Nåite. Då drog dimman in.

Eller antagligen var det ett lågt moln. Sikten blev bit vis bara 50-60 meter. Det var fortfarande stenigt men lättvandrat och jag tog det som ett tecken från vädergudarna att jag inte skulle leta tältplats här kring sjön, utan fortsätta ner mot Luohttojávrre. Och mycket riktigt; så fort jag passerat lilla platåpasset S om Nåite försvann molnet/ dimman och solen kom fram på heltid. Och det verkliga Förlovade landet öppnade upp sig! Här var det verkligen lejon, zebror och vete… nej, sorry (just got carried away!); men stenlandskapet byttes till något mitt emellan en frodigt grön fjälläng och karg men ändå grön fjällhed. Lättgånget som hemma i vardagsrummet. Lätt utför, gott om porlande bäckar och ett glittrande Luohttojávrre i andra änden av platån. Det var verkligen vackert.

 

Vit & Svart/ Spy vs. Spy

Även om jag inte visste det då, så var första gången jag såg dem uppe i Det förlovade landet. På kvällen, efter kvällsmaten, när jag halvlåg utanför tältet på liggunderlaget och njöt av sceneriet upptäckte jag två vandrare på dryga kilometerns avstånd.

Fjällyx; en snutt salami och en liten bröstvärmare...

De korsande Det förlovade landet från SV mot NO. Höll rask fart och gick med 200 m lucka, men det var uppenbart att de ”hörde ihop”. Med jämna mellanrum stannade den främre till och väntade in den bakre och så hade de lite rast tillsammans. Sen bar det av igen och luckan uppstod direkt.

De vadade jokken som går ut från Luohttojávrre och försvann snabbt ner över kanten mot Sarvesvágge och jag tänkte inte mer på det.

Dagen efter när jag själv var på väg ner på skrå i Sarvesvágge såg jag nere vid jokken en svart figur och en vit figur. Avståndet var nog två kilometer så det var bara rörelserna som avslöjade att det var folk. Och det var den så tydligt vita pricken som först gjorde att jag såg dem. Jag kom närmare och närmare eftersom jag gick nerför och de först vadade och sedan började gå uppför in i Niedariehpvágge (som jag också skulle gå) och jag roade mig att försöka hitta dem snabbare än sist jag tittade varje gång jag stannade och tittade upp. Rätt snart tänkte jag bara på dem som Svart och Vit. Och precis som med det förlovade landet så satt fantasin igång och associationerna var snabbt i full gång. Då kom det! Kommer ni ihåg karaktärerna Spy vs. Spy? En vit och en svart enkelt tecknad figur med spetsig form som låg i ständigt krig med varann. 90-tal? Oklart exakt vilket medium de förekom i. Både på datorn på nåt sätt (spel?) och i serietidningsfrom tror jag.

Sarvesvágge. Runt kröken där borta mynnar den ut i Rapadalens övre del

Hur som helst; avståndet mellan dem var ofta en liten bit så snart såg jag för mitt inre hur de var mitt uppe i sitt eviga spionkrig! Svart, som oftast låg före sprang på och lade sig i lömskt bakhåll för den vita. Men den vita var listigare och tog en annan väg och överraskade svart, som i sin tur spurtade iväg igen för nya lömskheter…

Som ni ser, min hjärna sysselsätter sig alldeles på egen hand när jag vandrar. Jag är sällan inblandad utan det går av sig själv :-D

Lite senare på dagen kom jag ikapp Svart och Vit uppe i Niedariehpvágge och de visade sig vara civilingenjörer från Västerås, inte spioner. Det var i alla fall vad de sa… ;-)

Därmed är det första av tre inlägg om årets långtur till ända. Sammanfattningsvis kan denna del av vandringen karaktäriseras av nedanstående bild:

Fin solnedgång sett genom tältets myggnät

God tur på er!

Postat 2021-08-03 15:04 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera