Bloggar > Mina Jörnisar och jag - det kunde ha varit ...

Mina Jörnisar och jag - det kunde ha varit ett liv på vägarna...

En friluftsblogg. Friluft såsomi kängor, ryggsäckar och tält. Och lite annat också kanske.

Snöfattig tur i Ljungdalsfjällen

Så var det dags igen. Vinterfjäll är de bästa fjällen! Sonen och jag drog iväg på sportlovstur till Ljungdalsfjällen. Eller Helags som endel kanske säger.

Som vanligt blir det dock aldrig riktigt som man tänkt sig. Och den här gången var det snön, eller snarare avsaknaden av den, som trillskades. Som bilden visar ovan var stora delar av vidderna ovan trädgränsen renblåsta. Och det vita som ser ut som snö är i själva verket mestadels vit is. Återkommer till det där senare.

Vi gav oss i alla fall av i vår automobil av märket Volvo på lördagsmorgonen fulla av förväntan, precis som det skall vara inför en fjälltur.

Färden upp till nordligaste delen av Härjedalen är det inte mycket att orda om förutom att vi varmt rekomenderar Cineast-cafeet i Sveg. Och så en av mina favvoskyltar längs vägarna: Börtnan. Har varit där och jagat två gånger och åtminstone den ena var lite kärv med -22 på morgonen.

På den här turen hade vi dock mycket måttfulla temperaturer. Det höll sig under noll hela tiden och det var nog aldrig kallare än -5-6 grader skulle jag tro. Men så var vi ju inte i Börtnan heller... ;-)

Väl framme parkerade vi vid Kläppen och gav oss raskt av i mörkret ett par kilometer ner till Kesusjön där vi slog upp tältet.

Så där såg grundplanen ut. Dvs gå norrut från parkeringen och bo norr om höjderna vid Kesusjön. Men... en plan är just bara det; en plan. Verkligheten och förhållanden där och då avgör hur det egentligen blir. Så vi hamnade nere på södra sidan sjön istället. På söndagmorgonen vek vi däremot upp norrut och hamnade på strecket enligt planen igen. En liten stund. 

En lite stund skriver jag för det var det uschligaste av skidfören. Skidorna slant och for åt alla håll. Stålkanterna på våra nya fina plastskidor hjälpte föga. Endast fulllånga stighudar gjorde det hela någorlunda görligt. Och inte ens då blev det särskilt bra. Is och barmark om vart annat. Det var till och med så eländigt att vi surrade skidorna på pulkan och gick en bit istället.

Visst på endel läsluttningar fanns det lite drivsnö. Ett par tre centimeter eller så. Och på ett sånt ställe hade vi turen att se järvspår. Färska och fina nattspår. Kul! 

Bilden ovan är på mig som med vingliga ben drar pulkan. Pulka eller rygga på vinterfjället? Tja, pulkan har ju sina fördelar tycker jag då den rymmer mer. Vinterprylarna har ju en tendens att vara volymiösare än sommarpryttlarna. En nackdel är ju att det är meckigare att gå på skrå med pulka. Och jobbigare att dra uppför. Fast då kan man ju ordna med dubbeldrag och då går det ju lätt ändå. Så jag förordar nog pulka och vi hade således en pulka, en dagrygga och en lite större rygga på 60-70 liter att ha vår utrustning i.

Men nu åter till den där planen som inte höll. För som jag antytt ovan så hängde det ihop med föret. Det gjorde nämligen att vi redan till lunch bestämde att turen skulle kortas ner rejält. Så halvvägs till andra nattens tänkta läger stannade vi och slog upp tältet. Och ska man vara noga så var det ju inte nån särskild sträcka som var det viktiga, utan mer hela grejen att förflytta sig för egen maskin och sedan tälta. Och ha det allmänt bra! Och det uppnår man ju så fort man kommer ut.

På måndagen bestämde vi oss för att vika av åt sydväst ner mot Helags fjällstation som vi också nådde efter några timmar i hiskelig motvind. Tramsigt nog var stationen stängd i fyra dagar till och personalen höll förbrilt på att ordna för säsongsöppningen. Vi bestämde oss att stanna i den fina nödstugan över natten i alla fall. 200kr/ person om man är STF-medlemmar.

Den huvudsakliga anledningen till att vi drog oss ner mot fjällstationen var att multifuelköket börjat strula. Vi har alltid två olika system för matlagning med, just för att inte hamna i nöd om det ena börjar strula. Således hade vi med ett gaskök också med två vintergastuber. Men ursprungsplanen byggde ju på bensinen till multifuelet med. Alltså en totalmängd bränsle bestående av en flaska bensin  och två 230 grams vintergastuber. Nu föll ju bensinen ur ekvationen så vi tänkte att vi kunde köpa mer gas på fjällstationen. Men tji fick vi. 

Vi hade gått igenom köket hemma och rengjort allt. Smort pumpens läderpackning. Testat det. Men ändå började det trilskas efter ett dygn. Just nu är min chansning att det är filtret i pumpen som är igensatt. Visst har jag en reservdelssats med till och med två extra filter, men det hjälper ju föga när pumpen är av äldre modell med fast filter som inte går att byta.... Hur som helst funkar köket inte med bensinen. Däremot funkar brännaren med gas, så det är inte den som är boven i dramat. Nåja, det där ska utredas ordentligt sinnom tid.

Den begränsade bränslemängden innebar att vi begav oss av sydöst ut mot Gröndörrsstötarna på tisdagen. Vi ville ju under dessa förutsättningar röra oss ”hemmåt” så att vi hela tiden skulle kunna avbryta turen på ett ganska bekvämt sätt om det skulle behövas.

Denna dag var turens höjdpunkt. Skidföret på södra Helagsskaftet var helt okej! Och vädret helt underbart. Blå himmel. Sol. Och en ganska kraftig vind i ryggen. 

Sonen iförd förstärkningsplagg i form av puffjacka och pälsmössa under kort rast i det fantastiska vädret.

Redan klockan ett var vi framme vid en bra lägerplats och snart stod tältet där. Vinden hade gett sig och det var om möjligt ännu finare än under skidturen dit. Väderprognosen hade dock lovat storm till midnatt så vi lade mycket tid på att förankra tältet ordentligt och att bygga en redig vindmur.

Förutom den nästan manshöga vindmuren hade vi som synes några tappra björkar som ett första vindfång på vår sida i kampen mot de annalkande naturkrafterna. Om de gjorde nån nytta vet jag inte, men det kändes rätt att ha dem där i alla fall:-)

Efter nån timmes grävande och fixande med tältet blev det gott om tid till slöande i tältet. Solen stekte och 4G-täckningen var god. Det var den för övrigt under hela turen. Bekvämt men lite tråkigt. När man är till fjälls vill man ju vara lite off the grid liksom. I alla fall huvuddelen av tiden. Så jag satte av gammal vana telefonen i flygplansläge. Mestadels i alla fall. 

På onsdag morgon konstaterade vi att gasen inte skulle räcka i ett dygn till så vi beslöt att skida tillbaka till bilen och avbryta turen. Trist men nödvändigt. 

Det går ju en del bränsle på vintern för att smälta snö. Och då snålade vi ändå och fick väl i oss 3-3,5 liter per person och dygn. 5 liter är ju att rekommendera som ni alla vet. Men men...

Skidturen ner genom fjällbjörkskogen var väldigt fin. Lättåkt. Lagom medlut på skrå. Som synes rattade sonen pulkan.

Visst ser han nästan ut som en av Alf Lannerbäcks tecknade figurer i nån av Lars Fälts klassiska Utelivsböcker!?! Det är nog den gula retromössan som gör det:-)

Väl nere vid Kläppen igen käkade vi lunch i den förträffliga ombytesstugan som finns vid parkeringen, för att sedan raskt packa bilen och bege oss ner till Ljungdalens hemslöjdscafe. Vilka semlor de hade! Så gott! Och så trevligt!

Sedan tog vi in på vandrarhemmet i byn. Bastu och bad. Lite enkel lyx sådär i slutet av turen. Det känns alltid bra att avsluta med en natts sömn inne om man ska köra bil hem efter en tur. Dessutom tjänar den natten som reservnatt om man skulle bli fastsnöad på fjället. Reserv är ju ett ledord för mig när det gäller vinterfjället. Det vet ni ju som läst mina andra inlägg :-) 

Typisk vandrarhemsmat: älgfärsburgare och jämtländsk halloumi med pepparrotsvisp i tunnbröd.

Även om turen inte blev som det var tänkt så hade vi himla trevligt. Och fast det var typ riks-sämst före är ju minnet så förträffligt beskaffat att om några veckor kommer vi ändå minnas turen som helt fantastisk skidåkning över vita vidder i solsken:

Det var allt för den här gången. Hoppas ni också får komma ut på vinterfjället.

I vilket fall önskar vi god tur!

Postat 2019-02-21 08:09 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

En avbruten vandring...

Bild: Solmagi

Ulf Lundell lär ju ha sagt att ”en inställd spelning är också en spelning”. Och så må det kanske vara, men en avbruten vandring... det är bara besvikelse.

Så blev det nämligen på min och sonens planerade nyårstur på Bergslagsleden. Planen var en 5-dagarsvandring från Kloten och söderut. Riktigt var vi skulle sluta visste vi inte utan framåt slutet skulle vi avvika från leden och gå ut mot RV50 och ta antingen bussen eller tåget hem från nån av de gamla bruksorterna som ligger där. 

Det var ju lite snö i trakten vid jul och nyår och detta var ju en osäkerhetsfaktor. Gå eller skida? Det var den stora frågan. Nere i Örebro var valet enkelt; gå. Frågan var ju hur snöläget skulle vara uppe på höjderna längs leden. Lite mer antagligen. Men av nån anledning valdd vi ändå att strunta i skidorna. 

Det var bitvis för mycket snö. Men egentligen för lite för skidor med. Det blev oerhört tungvandrat. Vi lyckades hålla dryga 3 km i timmen men det slet på rejält att streta sig fram i den tunga och bitvis blöta snön. 

Vi hade tält med för att inte behöva anpassa oss efter vindskydden och första natten tillbringades nån kilometer nordöst om Gillersklack. 

Bild: Lunch i solen dag två.

Dag två var rejäl kall, säkert nerråt -10-12 grader. Och snömängden ännu större. Vi började misströsta lite. I och för sig spelade inte distanserna per dag nån större roll i annat perspektiv än var man kom åt vatten. Men det var tungt att pulsa. Så vi beslöt att skippa leden och gå endel väg istället. Det bar av neråt mot Kopparberg. Rejält neråt. Och nu gjorde sig ett litet problem sig till känna som jag noterat tidigare men tydligen förträngt. Min vänsterkänga är lite för liten på bredden. Lilltån tog i. Speciellt i nedförsbackarna. Hade märkt detta problem redan i höstas och tänkt att den skulle lästas ut lite, men... ingen hade gått från tanke till handling i det ärendet.

Problemet blev så stort att det ledde till beslutet att bryta och ta tåget hem. Och det kändes inget vidare som ni säkert förstår. 

Men hem åkte vi och surade gjorde vi. Tills S kom med den briljanta ideen att vi istället skulle åka till Grövelsjön och gå på fjälltur.

Sagt och gjort. Vi sov en natt hemma, packade om och gav oss av i bilen. Låglandsled i för trånga kängor blev till skidor och pulka i fjällen! Världsklass. Plötsligt var känslan av nederlag försvunnen och den där härliga förväntan som alltid infinner sig innan äventyret fanns där på nytt!

Bild: Pulka och dagstursäck i uppförsbacke.

Vi delade upp uppfärden i två etapper: upp till vandrarhem i Mörkret dit vi kom vid tio tiden på kvällen och sen de resterande knappa två timmarna (inkl tunnbrödfikapaus i Idre) på morgonen efter.

Nyårsfirande var nu inplanerat med kompisarna med J och P i en av Sörsjöstugorna och nätterna innan och efter skulle tillbringas i tält på kalfjället. Exakt så avlöpte också det hela. Inte mycket att berätta om det hela egentligen, med undantag från stormen Alfrida som på nyårsdagen var en spännande och nyttig lärdom för oss båda. Men mest kanske för sonen som fram tills nu haft en oförskämd tur med sitt vinterfjällväder. 

Vi hade precis tagit oss upp på Långfjället från Sörsjön när vinden friskade i. Väderappen visade 18 m/s och mer i byarna. Sonen, som ju är betydligt lättare än mig höll på att blåsa omkull och snödrevet gjorde sikten mycket begränsad.  30-100 m kanske. Vi fick snabbt reducera planen från att korsa större delen av Långfjället till att försöka nå nödstugan i dess södra del vid ledkorset längs Hävlingeleden.

Fast inte ens det blev till slut realistiskt. Vinden och snön gjorde snabbt fortsatt färd riktigt obehaglig. Särskilt som vi var tvugna att hålla upp rejält mot nordnordväst för att få Hävlingeleden som uppfång och hamna på den öster om nödstugan. Detta var viktigt för att inte riskera att missa den. För om vi hamnade för långt åt väster så skulle det vara omöjligt att veta om vi skulle leta efter stugan åt höger eller vänsten längs leden på grund av den dåliga sikten. Och problemet nu var att vinden låg på från just norr. Vilket ju givetvis gjorde att vi hela tiden ”drev” av mot väst. Så av rädsla att missa stugan beslutade vi att stanna och slå upp tältet innan det blev ännu sämre väder och innan vi blivit ännu tröttare och blötare. Vi visste att vi inte kunde ha särskilt långt kvar till leden, max en kilometer, troligen mindre, men det kändes ändå som rätt beslut. Hellre stanna kontrollerat än i desperation när situationen absolut kräver det. Vilket den nog skulle göra om vi måst ha fortsatt nån timme till.

Bild: principskiss över nyårsdagens färd i stormen.

Platsen vi stod på när vi fattade beslutet att stanna var en liten sänka och snödjupet var ungefär 40cm vilket kändes okej för att sätta upp tältet på. Stora delar av marken var nästan barblåst och det är ju som bekant ett problem vid vintertältning. 

Men snart stod tältet på plats och sonen fick krypa in och byta till torra, varma kläder medan jag skottade fast tältet ordentligt och påbörjade en liten vindmur. Dessa åtgärder var vi ut och kontrollerade/ förbättrade vid  två tillfällen till under eftermiddagen och kvällen. För det fladdrade på bra i tältduken den kvällen och natten. I femton timmar låg vi i tältet. Eller i en cementblandare som det ljudmässigt kändes som.

Just där och då kändes det väldigt, väldigt bra att ha sitt 4,5 kg tunga Kerontält med sin tjocka yttertältsväv och 10mm stänger och inte nåt annat lättare alternativ. Nog för att det säkert hade funkat med Nallotältet jag har också, men ... varje milimeter på vår sida marginalen kändes rätt i stormen som rev och slet i tältduken. Ibland lät det som nästan som ett skott när en vindby snärtade till. Det enda jag egentligen var lite orolig för var en plötslig vindkantring så vi skulle få vinden snett från sidan. För det skulle nog kunna vara en sak som skulle kunna knäcka även en tjock kvalitetstältstång. Nåja, nu hände inte det, utan vi sov faktiskt rätt gott till slut.

Fram på eftermiddagen den 2 januari kunde vi krypa ut i betydligt bättre väder (om än fortfarande väldigt blåsigt) och upptäcka att vi låg 250 m från leden samt ungefär 3-400 m öster om nödstugan. Precis där vi borde vara enligt enligt vår plan.

I sådana där lägen är ju en GPS bra att ha. Och vi hade ju det i telefonen men täckningen var sporadisk så kartan laddades aldrig upp utan vår position visades bara på en tom bakgrund. Ja, jag vet att STF-appen har fjällkartor för nedladdning  och ja jag har den. Men inte just de aktuella kartorna nedladdade. Men kombinationen GPS och papperskarta är ju givetvis bättre än bara karta. (Och jag hoppas att vi alla är ense om att bara GPS inte är något alternativ!)

Tja, det var väl det som finns att berätta om själva turen. Förutom det självklara med en vinterfjälltur i mycket gott sällskap; det var ju helt fantastiskt! 

Eller jo, ett litet sidospår hinner jag med också. Turen ledde fram till beslutet att sy om vinterfjälljackan (en Fjällräven Sarek Trekking).

För här hade man lite otur när man tänkte fram designen på en i övrigt mycket trevlig och funktionell jacka. Man satte nämligen dit invändiga fickor. Problemet med sådana är att de inte rymmer särskilt mycket. Och det är i mina ögon verkligen ett problem på en vinterjacka. Men som tur var syr jag ju om min utrustning så den blir som jag vill ha den :-)

Till vänster: invändig ficka. Till höger: påsydd bälgficka.

Det var allt för den här gången. God tur!

Postat 2019-02-04 18:11 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

 

Logga in