Bloggar > Mina Jörnisar och jag - det kunde ha varit ...

Mina Jörnisar och jag - det kunde ha varit ett liv på vägarna...

En friluftsblogg. Friluft såsomi kängor, ryggsäckar och tält. Och lite annat också kanske.

En avbruten vandring...

Bild: Solmagi

Ulf Lundell lär ju ha sagt att ”en inställd spelning är också en spelning”. Och så må det kanske vara, men en avbruten vandring... det är bara besvikelse.

Så blev det nämligen på min och sonens planerade nyårstur på Bergslagsleden. Planen var en 5-dagarsvandring från Kloten och söderut. Riktigt var vi skulle sluta visste vi inte utan framåt slutet skulle vi avvika från leden och gå ut mot RV50 och ta antingen bussen eller tåget hem från nån av de gamla bruksorterna som ligger där. 

Det var ju lite snö i trakten vid jul och nyår och detta var ju en osäkerhetsfaktor. Gå eller skida? Det var den stora frågan. Nere i Örebro var valet enkelt; gå. Frågan var ju hur snöläget skulle vara uppe på höjderna längs leden. Lite mer antagligen. Men av nån anledning valdd vi ändå att strunta i skidorna. 

Det var bitvis för mycket snö. Men egentligen för lite för skidor med. Det blev oerhört tungvandrat. Vi lyckades hålla dryga 3 km i timmen men det slet på rejält att streta sig fram i den tunga och bitvis blöta snön. 

Vi hade tält med för att inte behöva anpassa oss efter vindskydden och första natten tillbringades nån kilometer nordöst om Gillersklack. 

Bild: Lunch i solen dag två.

Dag två var rejäl kall, säkert nerråt -10-12 grader. Och snömängden ännu större. Vi började misströsta lite. I och för sig spelade inte distanserna per dag nån större roll i annat perspektiv än var man kom åt vatten. Men det var tungt att pulsa. Så vi beslöt att skippa leden och gå endel väg istället. Det bar av neråt mot Kopparberg. Rejält neråt. Och nu gjorde sig ett litet problem sig till känna som jag noterat tidigare men tydligen förträngt. Min vänsterkänga är lite för liten på bredden. Lilltån tog i. Speciellt i nedförsbackarna. Hade märkt detta problem redan i höstas och tänkt att den skulle lästas ut lite, men... ingen hade gått från tanke till handling i det ärendet.

Problemet blev så stort att det ledde till beslutet att bryta och ta tåget hem. Och det kändes inget vidare som ni säkert förstår. 

Men hem åkte vi och surade gjorde vi. Tills S kom med den briljanta ideen att vi istället skulle åka till Grövelsjön och gå på fjälltur.

Sagt och gjort. Vi sov en natt hemma, packade om och gav oss av i bilen. Låglandsled i för trånga kängor blev till skidor och pulka i fjällen! Världsklass. Plötsligt var känslan av nederlag försvunnen och den där härliga förväntan som alltid infinner sig innan äventyret fanns där på nytt!

Bild: Pulka och dagstursäck i uppförsbacke.

Vi delade upp uppfärden i två etapper: upp till vandrarhem i Mörkret dit vi kom vid tio tiden på kvällen och sen de resterande knappa två timmarna (inkl tunnbrödfikapaus i Idre) på morgonen efter.

Nyårsfirande var nu inplanerat med kompisarna med J och P i en av Sörsjöstugorna och nätterna innan och efter skulle tillbringas i tält på kalfjället. Exakt så avlöpte också det hela. Inte mycket att berätta om det hela egentligen, med undantag från stormen Alfrida som på nyårsdagen var en spännande och nyttig lärdom för oss båda. Men mest kanske för sonen som fram tills nu haft en oförskämd tur med sitt vinterfjällväder. 

Vi hade precis tagit oss upp på Långfjället från Sörsjön när vinden friskade i. Väderappen visade 18 m/s och mer i byarna. Sonen, som ju är betydligt lättare än mig höll på att blåsa omkull och snödrevet gjorde sikten mycket begränsad.  30-100 m kanske. Vi fick snabbt reducera planen från att korsa större delen av Långfjället till att försöka nå nödstugan i dess södra del vid ledkorset längs Hävlingeleden.

Fast inte ens det blev till slut realistiskt. Vinden och snön gjorde snabbt fortsatt färd riktigt obehaglig. Särskilt som vi var tvugna att hålla upp rejält mot nordnordväst för att få Hävlingeleden som uppfång och hamna på den öster om nödstugan. Detta var viktigt för att inte riskera att missa den. För om vi hamnade för långt åt väster så skulle det vara omöjligt att veta om vi skulle leta efter stugan åt höger eller vänsten längs leden på grund av den dåliga sikten. Och problemet nu var att vinden låg på från just norr. Vilket ju givetvis gjorde att vi hela tiden ”drev” av mot väst. Så av rädsla att missa stugan beslutade vi att stanna och slå upp tältet innan det blev ännu sämre väder och innan vi blivit ännu tröttare och blötare. Vi visste att vi inte kunde ha särskilt långt kvar till leden, max en kilometer, troligen mindre, men det kändes ändå som rätt beslut. Hellre stanna kontrollerat än i desperation när situationen absolut kräver det. Vilket den nog skulle göra om vi måst ha fortsatt nån timme till.

Bild: principskiss över nyårsdagens färd i stormen.

Platsen vi stod på när vi fattade beslutet att stanna var en liten sänka och snödjupet var ungefär 40cm vilket kändes okej för att sätta upp tältet på. Stora delar av marken var nästan barblåst och det är ju som bekant ett problem vid vintertältning. 

Men snart stod tältet på plats och sonen fick krypa in och byta till torra, varma kläder medan jag skottade fast tältet ordentligt och påbörjade en liten vindmur. Dessa åtgärder var vi ut och kontrollerade/ förbättrade vid  två tillfällen till under eftermiddagen och kvällen. För det fladdrade på bra i tältduken den kvällen och natten. I femton timmar låg vi i tältet. Eller i en cementblandare som det ljudmässigt kändes som.

Just där och då kändes det väldigt, väldigt bra att ha sitt 4,5 kg tunga Kerontält med sin tjocka yttertältsväv och 10mm stänger och inte nåt annat lättare alternativ. Nog för att det säkert hade funkat med Nallotältet jag har också, men ... varje milimeter på vår sida marginalen kändes rätt i stormen som rev och slet i tältduken. Ibland lät det som nästan som ett skott när en vindby snärtade till. Det enda jag egentligen var lite orolig för var en plötslig vindkantring så vi skulle få vinden snett från sidan. För det skulle nog kunna vara en sak som skulle kunna knäcka även en tjock kvalitetstältstång. Nåja, nu hände inte det, utan vi sov faktiskt rätt gott till slut.

Fram på eftermiddagen den 2 januari kunde vi krypa ut i betydligt bättre väder (om än fortfarande väldigt blåsigt) och upptäcka att vi låg 250 m från leden samt ungefär 3-400 m öster om nödstugan. Precis där vi borde vara enligt enligt vår plan.

I sådana där lägen är ju en GPS bra att ha. Och vi hade ju det i telefonen men täckningen var sporadisk så kartan laddades aldrig upp utan vår position visades bara på en tom bakgrund. Ja, jag vet att STF-appen har fjällkartor för nedladdning  och ja jag har den. Men inte just de aktuella kartorna nedladdade. Men kombinationen GPS och papperskarta är ju givetvis bättre än bara karta. (Och jag hoppas att vi alla är ense om att bara GPS inte är något alternativ!)

Tja, det var väl det som finns att berätta om själva turen. Förutom det självklara med en vinterfjälltur i mycket gott sällskap; det var ju helt fantastiskt! 

Eller jo, ett litet sidospår hinner jag med också. Turen ledde fram till beslutet att sy om vinterfjälljackan (en Fjällräven Sarek Trekking).

För här hade man lite otur när man tänkte fram designen på en i övrigt mycket trevlig och funktionell jacka. Man satte nämligen dit invändiga fickor. Problemet med sådana är att de inte rymmer särskilt mycket. Och det är i mina ögon verkligen ett problem på en vinterjacka. Men som tur var syr jag ju om min utrustning så den blir som jag vill ha den :-)

Till vänster: invändig ficka. Till höger: påsydd bälgficka.

Det var allt för den här gången. God tur!

Postat 2019-02-04 18:11 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera