Nikkaluokta - Mårma - Abisko via Leavasvaggi, Siellavaggi och Ballinvaggi, 10 - 17 juli 2016

Nikkaluokta - Mårma - Abisko
via Leavasvaggi, Siellavaggi och Ballinvaggi
10 - 17 juli 2016

Avskräckta av berättelser om elände i Mårmapasset bestämde vi oss för att istället gå från Nikkaluokta till Mårma genom Leavasvaggi, via den gamla sameleden från Vistasdalen över passet mellan Roavitjåkka och Ruohketjåkka, som beskrivs i den fina lilla boken "Fjällsmultron" av Göran Fagerström.  

Vi är fyllda 50 resp 46, håller ett rätt lugnt tempo, tar gott om pauser, stannar ibland för att bättra på gamla rösen och bygger ett och annat nytt, spanar in fåglar och försöker identifiera blommor och stannar bara för att insupa vackra vyer - kort sagt satsar på att njuta av hela fjällupplevelsen. Etapptiderna är m a o inte direkt elitmässiga. Vår rutt innebar också att vi fick bära med oss tält, och allt käk, både vårt och hundens. 

Dag 1: Från Nikkaluokta och Vistasdalen via den gamla sameleden

Efter älgbiffslunch och invägning (20 resp 18 kg) i Nikkaluokta tog vi båttransporten uppför Vistasdalen, vinkade åt en kungsörn, blev landsatta vid 12 km-stället, på "Vistas beach" kl 13. Stigen går direkt åt höger från avlämningsplatsen och når efter ett par hundra meter Vistasleden, som vi tog åt vänster, åt nordväst uppför dalen. Därefter följde vi den utmärkta beskrivningen i "Fjällsmultron" som beskriver samernas vandringsväg från Vistasdalen till Leavasdalen, uppför Vistas norra sluttning, mellan jokkarna (ravinerna) Roavigorsa och Marffigorsa.  

Efter bara några hundra meters vandring på Vistasleden dyker den grandunge som omnämns i boken upp som är det första riktmärket. Där lämnar man Vistasleden och viker av tvärt åt höger med sikte mot en grupp tallar en bit upp. Nerifrån dalen ser man också mycket tydligt den nakna klippan längre upp som man ska passera till vänster om, samt högre upp även renvaktarstugan som finns med på kartan (FK01 - Kebnekaise). Vi fick till en början leta oss fram litet över några våtmarksområden men det gick hyfsat smidigt att komma upp till talldungen. Därifrån blev det brantare och snårigare och inte alldeles lättvandrat, men utan större problem, och med allt finare utsikt över Vistasdalen, tog vi oss förbi klippan och upp till renvaktarstugan och tog en fika i solen på dess lilla entrétrapp.

Sen bar det vidare på skrå åt vänster uppför sluttningen mot passet, med mestadels lättvandrad fjällhed. Vi höll oss hyfsat nära Roavigorsa, där underlaget enligt beskrivningen ska vara något lättare (dock inte så nära att vi gick nere i dess ravin). 

Vi hittade en fin tältplats en bit före den lilla namnlösa sjön nordväst om Ruohketjåkka och efter ca sex timmars vandring från stället där vi klev av båten slog vi läger, käkade frystorkat, tog en hutt tjeckisk lingondricka och somnade prompt till en podcast om maritim historia. 

Dag 2: Leavasvaggi - Mårmastugan  

I allt klarare väder bröt vi lägret kl 9.30 och gick vidare norrut mot passagen över till Leavasvaggi. Inga rösen syntes till men så länge sikten är god är det inga problem utan bara att streta på över omväxlande fjällhed, sten/mossfält och mera Gorgoroth-liknande underlag.

Efter det flacka "passet" väster om Bealzzacorru visar sig den karga men majestätiska Leavasdalen bit för bit i all sin härlighet.

Vi gick åt väster/vänster efter passet och höll höjd för att få en kortare väg och slippa en del vad, men det såg också ut att kunna gå bra att fortsätta åt norr rakt ner i dalen och istället gira väster längre ner.

Rikligt med pyttejokkar gjorde att vi aldrig behövde släpa på vatten och underlaget var mestadels lättvandrad fjällhed, om än bitvis litet blött.

Lunch intogs vid "Hastings" (sjön 1066), där vi mötte sex glada ynglingar från München som inte verkade ha någon närmare koll på vart de var på väg men var glada i alla fall och tyckte att dalen var toppen och Sverige det vackraste landet på Jorden! 

Efter lunchen stretade vi vidare upp mot passet över till Mårma.

Efter många smååsar och mycket "Mordor" varvat med partier av jord/mossa/sten var det lyxigt att på andra sidan passet få svischa nedför ett stort snöfält med stora kliv i den mosiga snön på väg mot Mårmastugan.

Strax innan den gråfärgade Mårmajokken landar i dalen, klev vi av snön och upp på den väl rösade och lättvandrade leden ner mot stugan på dalens högra sida.

Till all lycka var stugan ledig när vi kom fram, vid 18.30-tiden - skönt tycker vi, även om det finns flera förberedda tältplatser runt stugan. Efter paniksnabb tvagning i den iskalla jokken, frystorkat krubb, torrdassbesök och tjeck-shot kröp vi till kojs, med ömma fötter men lyckliga till sinnes - äntligen i Mårma! Ett helt fantastiskt ställe med urandanentagande vyer åt alla håll. 

Dag 3: En skön dagstur till närliggande 1800-topp  

Efter nattligt helikopterbesök intill stugan (vi fick senare bekräftat att man faktiskt vallade strörenar med helikopter mellan kl 02 och 03!) tog vi sovmorgon, städade ur stugan, gömde ryggsäckarna en bit bort och gav oss iväg på topptur mot en av Höktopparna: 1810. Vi vadade Mårmajokken (den gråa grenen) bara ett par hundra meter söder om stugan (uppströms) utan problem.

Sen tog vi oss uppför det stora snöfältet, där vi följde två vajor med kalvar (undankomlingar från nattens helikopterövningar?) i fotspåren och sedan vidare uppåt längs med bergskammen på ömsom snöfält och stenskravel. Mestadels okej men ibland litet knepigare underlag.

Rätt brant och ansträngande bitvis förstås men inget överjävligt och efter tre och en halv timme nådde vi toppen.

Helt underbart att komma upp och se de högalpina, vresiga topparna närmast runt omkring! Dessutom sektorer av vidunderliga vyer över bergen kring Lapporten, Leavasvaggi, Kebnekaises toppar, Sarek och en bra bit in i Norge. Vi kunde också konstatera att verkligheten inte stämmer till 100 procent med kartan (FK-01); den smala ryggen mellan 1810 och Höktopp 1888 är verkligen helt omöjlig att vandra över - den kräver alpin klättring. 

Vi ville aldrig lämna toppen, som förutom allt ögongodis bjöd på stiltje, ljummen temperatur och dessutom litet otippat plötsligt perfekt mobilmottagning. Kändes fint att kunna skicka en allt väl-groupie hem mitt i en veckas total radioskugga. Men alltmer mörka moln drog ihop sig runt om oss och till slut bröts magin av en regnskur och efter en toppentimme (!) började vi nedstigningen.

Riktigt sköna kliv nerför snöfälten blandat med högkoncentrerat hoppande över litet regnhalt stenskravel. Oväntat knepigt att hitta precis samma väg tillbaka men man ser hela tiden Mårmastugan så det ordnar sig. Det gäller att inte falla för frestelsen att gena åt vänster för tidigt, utan stanna på kammen för att undvika de brantare partierna på nordsidan. 

Detta är verkligen en topptur att rekommendera alla -  även dem som inte är elitvandrare men för den skull inte räds litet strapatser. Det är väl värt dem - vi lovar!!  

När vi kom ner efter totalt sex timmars tripp hade vi turen att för andra dagen i rad komma till tom stuga och återinstallerade oss snabbt innan en större regn- och åskskur vräkte sig över dalen. Mysigare med vindskydd än tält då...

Dag 4:  Exit Mårma, mot Siellavaggi  

Vår galna tur med vädret höll i sig och i strålande solsken lämnade vi Mårmastugan kl 10 och gick vidare, norrut.

Problemfri vandring nerför längs Mårmajokken och med den gröna Alisvaggi sakta framträdande.

Trots högsäsong såg vi bara tre vandrare och mötte ingen längs vägen - detta är verkligen en underutnyttjad led. Allt mer mygg ju längre ner i dalen vi kom, men inget som inte Mygg & fästing (Sjö&Hav; bäst i test 2015!) rådde på. Nedanför renvaktarstugan får man hålla litet höjd (vi följde rösena längs stranden litet för länge och fick gå rakt uppför en bit) för att komma rätt ovanför en dunge med videsnår och fjällbjörk.

Efter bron över Mårmajokken och den lilla kroken som leden sedan gör åt öster, strax före bron över Alisätno, försvann plötsligt stigen och vi hamnade i sån där hopplös våtmark med täta videsnår. Efter en stunds stretande och svärande hittade vi tillbaka till stigen. Vi måste ha råkat ta av åt vänster för tidigt, men det var rätt lurigt. (Varför är det så svårt att gå tillbaka 100 meter när man har hamnat fel...?)

Fika efter Alisätnobron och in i den rätt blöta spenaten upp mot nästa renvaktarstuga.

Uppe vid leden träffade vi på ett trevligt par från Bjärred som hade gått från Abisko genom Lapporten och berättade gripande historier om färden längs Bahkabahoktjåkkas sydsluttning med vilsegång i vildsinta videsnårskärr med påföljande äktenskapskris, vilket fick oss än mer övertygade om att vår planerade rutt genom Siellavaggi och Ballinvaggi är den rätta. Vi tog västerut på den välrösade leden och gick genom den vackra blomstrande grönskan uppför Alisvaggi.  

Vi hade läst om stora besvärligheter med passagen mellan Alisvaggi och Siellavaggi, med videsnår och elände och letade därför efter andra möjligheter än den kortaste. Vi fastnade för ett tidigt alternativ: strax efter att man lämnat björkskogen och kommit ut på fjällheden men väl före jokken Lulip Hongganjira, finns ett klart urskiljbart mörkgrönt och litet bergigt parti med en vit dolomitklippa mitt i. Det ser brant ut, vilket det också är, men det saknar helt videsnår. Med små försiktiga steg och god hjälp av stavarna tog vi oss upp för branten till hyllan ovanför, som är lättvandrad.

Klockan 21, efter elva timmars etapp, rätt slut i både kropp och knopp, hittade vi en finfin tältplats i kvällssolen ovanför sjön 1062, under det mäktiga, litet Matterhornliknande Siellatjåkka. Vaggvisor överflödiga. 

Dag 5: Genom Siellavaggi till Ballinvaggi  

Tog vår tur med vädret slut nu? Vinden slet hårt i tältet hela natten och temperaturen föll men morgonen bjöd ändå på blekt solsken och uppehåll.  Vi morgnade oss en god stund, åt vår mumsiga frukostgrötvälling (vatten, kokosmjölkpulver och mjölkpulver, fiberhavregryn, alla möjliga frön och krossade nötter samt bär), rev lägret i lugnt tempo och kom iväg vid 11.30. Siellavaggi är inte direkt flirtig: karg, kärv och stenig, idag blåsig, de omkringliggande topparna i tjockt molntäcke och med en mörk djup sjö med en isbergsliknande snöklump i ena änden. Vi lämnade den sista glimten av ett solbelyst Mårma, redan med ett styng av saknad, och klev över tröskeln in i den gråa och litet dystra men pampiga dalen.

Det fanns en del rösen, f a i början, som ledde oss rätt längs med den första sjöns högra strand och vidare längs dalens östra sida. Hela dalen är hyfsat lättvandrad med ordinärt fjällunderlag; ömsom stenfält med alla tänkbara storlekar och kvaliteter av sten, mossig lera och fjällhed. 

Efter dalens högsta punkt bildas efterhand Siellajokka, som efter ett par kilometer börjar äta sig ner i en allt djupare och maffigare ravin.

Vi höll höjd ovanför ravinen för att underlätta svängen in till Ballinvaggi, även om det innebär rätt kämpig skrågång. Där Siellajokka böjer av åt väst gick vi åt ost, passerade renvaktarstugan, som ligger mitt på fjällsluttningen, ser ut som en lite kantig kåta och som blev grundligt utskälld av vår misstänksamma hund.

Så kom vi in i den svarta Ballinvaggi, som ser ut som något hämtat ur en av Astrid Lindgrens mörkare sagor och varken lockar med blomsterprakt eller vackra vyer men väl med svart majestätisk upphöjdhet. Vi tog lunch i lä bakom en murformad stenrad och fortsatte sedan sista biten upp mot passet, en mycket lättvandrad och fin sträcka. Obligatorisk paus för att bättra på det lilla röset på den gulliga kullen mitt i passet! 

På andra sidan passet böjer dalen av åt vänster (norr) och strax efter kröken finns ett vackert delta av småjokkar med tungor av alldeles platta gräsöar emellan, dit vi kom fram vid 17-tiden. Det är lätt att hoppa och vada över de små vattendragen och vi tog oss in till den mittersta ön som höjer sig i vart fall nån meter ovanför vattnet vilket gör att marken är torr. Den närmast perfekta tältplatsen!

Kvällen blev kylig och litet blåsig och kvällssolen lyste endast med sin frånvaro. Ett blaskdopp i en av bäckarna, som inte var riktigt lika kall som Mårmajokken, sedan tältliv fram till nannardags. 

Dag sex: Ballinvaggi till Abisko 

Efter en orolig natt med knallhårda vindbyar som ville dra med sig både tält och vandrare lugnade det ner sig något och i kyligt men regnfritt väder bröt vi upp kl 10 och följde rösena nerför Ballinvaggis östra (för oss högra) sida.

Strax innan jokkens delta går ihop till en ravin bör man hålla litet höjd för att slippa skråa i ravinen. 

På sluttningen ner mot Abiskojokken och Kungsleden blir rösena mer sporadiska och renstigarna som ena sekunden är hur tydliga som helst försvinner ideligen, men man ser då och då "Tältlägret" (som finns med på kartan). Underlaget är fjällhed och härligt (när man går nerför) fjädrande kråkris och det är enkelt att ta sig ner.

Från Tältlägret är stigen mycket tydlig. Sista kilometerna gick vi på Kungsleden, där vi mötte omkring femtio gånger så mycket folk som under veckan dittills. Vackert längs med den feta jokken men ack så slitet underlag. Blicken i backen; litet som i "Mordor", fast på promenadväg. 

Ca 16.30 ankom vi till Abisko och tog en efterlängtad kall öl i receptionen på fjällstationen och sedan en möjligen ännu mer efterlängtad bastu på vandrarhemmet. Sex dagars fantastisk - högst rekommendabel! - vandring var till ända. 

Vi hade lagt in litet marginal i schemat i händelse av dåligt väder och nu hade vi två dygn till hemtåget. Vi drog till Narvik och tog en titt, otroligt fin tågresa och två fina museer (Krigsmuseet och Museum Nord), kul att ha varit där, men kanske inte jättemycket att titta på i övrigt, bodde på fint hotell - kändes löjligt lyxigt!

Karolina Sonesson, Mattias af Malmborg och japanska spetsen Morris, Stockholm