Naturupplevelser till vardags och semester. Med familj vänner och ensam.

Korvgrillning vid vindskydd, en promenad i naturreservaten jag har turen att ha om knuten, närnaturvandringar i Kilsbergen, fjällturer i Sverige och Norge. Naturupplevelserna kommer i många former och jag gillar dem, jag och min familj. Jag söker naturnärhet och upplevelser framför mil och rekord, jag fotar, filmar och skriver gärna, jag längtar för det mesta ut igen och jag gillar väder!

Användarnamn: Sejrla

Intressen: Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Bär & svamp, Orientering, Foto

Mer på profilsidan


Runt Helags sydtopp - En planerad tur med oplanerade inslag

Klockan var ställd på sju i tältet nedanför Helags mäktiga hästskoform.

Dagen skulle bjuda på den längsta turen vi planerat för vår Helags-vecka. Runt sydtoppen. En 15 km tur med varierande och utmanande terräng. Nästan för utmanande skulle det visa sig. Men vi kommer dit så småningom. Där på morgonen var allt lugnt och efter vi plockat ihop ett lyxigt lunchpaket från fjällstationens frukostbuffé var det dags att ge sig av. Vi pratade om att idag var det bra om vi kunde hålla koll på tempot. Inte så att vi skulle stressa, men efter morgonbestyren dragit ut lite på tiden skulle vi behövde hålla ett snitt på 2 km/timme för att hinna bra i tid tillbaka till middagen på fjällstationen. Med Mickes botaniska intresse, mitt fotointresse och barnens (kanske hela familjens?) fantasifulla lekar och utforskande sinne brukar just tempo vara vår akilleshäl.

Från vår tältplats klev vi rakt ut på leden till fältjägarstugan, som vi följde fram till renstängslet. En renflock uppe på fjällsidan blev orsak till en del funderande då den sprang fram och tillbaka på en snölega. Varför undrade vi medan våra vandringsfötter värmde upp? För att de tyckte det var kul? Blev de störda av något? Mygg kanske? Eller var det någon variant på om en börjar följer alla efter?

Efter renstängslet släppte vi ledkontakten och gick fritt över Helags södra sida, som visade sig vara ett riktigt blomsterfjäll (tyvärr inga bra bilder, missade lite inställningar på kameran ett tag här). De näpna och ludna och utsökt vackra fjällväxterna visade upp all sin prakt.

Hela sydsidan porlade av vatten – de är så glada och fina dessa fjällbäckar i alla sina former. Överallt hittar man vackra bilder – ögonen nästan svämmar över av dem (bilderna alltså, inte tårar). Över mossa och sten, lugnt porlande, hoppande eller forsande. Under så de knappt syns eller utbrett över hällar och stora stenar. Ett riktigt bäcklandskap gick vi igenom. Och lite här och där snölegor, bäckarnas anfäder.

Vi lyckades hålla ett bra tempo, med små energipauser så orken skulle fortsätta räcka hela dagen. Harkrankar brummade och försökte klumpigt landa på oss och myggen ven i öronen när vi hamnade i lä-läge. Till höger hade vi Helags branter, till vänster ett milsvitt sjölandskap med fjäll tronande i horisonten. Flera av dem med känd profil, som Sonfjället och Mittåkläppen. Vi såg också Storskarven och kom ihåg hur vi för några år sedan stod där, på Storskarvens topp och blickade mot Helags.”Om några år kanske vi går där, då kanske vi klarar att gå upp på Helags?” sa vi då. Det kändes som att tiden gjorde en loop och vi blickade tillbaka mot vårt förflutna oss. Hade vi haft en riktigt bra kikare hade vi kanske kunnat se oss själva :-).

Till slut började Predikstolen kika fram bakom Helags. Medan vi tog höjdmetrar såg vi allt mer av dess hylla och stupande sidor. Några renstigar ledde oss uppåt och så öppnade dalgången mellan Helags och Predikstolen upp sig framför oss. Så mäktig och dramatisk. På båda sidor omgiven av höga, stupande fjällsidor, vittrade av vatten, kyla och vind.  Snölegor och gröna stråk av grönska gav vackra avbrott i det bergsgrå och vi kunde inte annat än dra efter andan. En lunchpaus togs vid en bäck där trötta fötter fick svalka och törsten släcktes (uppströms fotbadet). Vi hade fortsatt hålla bra tempo och kunde ta det lugnt och njuta av miljön vi befann oss i.

Vidare genom dalen var det en nästan orealistisk känsla. De stupande fjällsidorna följde oss inåt och längre in var dalbotten fylld av strömmande snölegevatten -under, över, igenom. Äventyrligt och otroligt vackert att ta sig fram igenom. Till slut lyckades vi slita oss från dalgången och tog oss genom renstängslets grind i dalens nordvästra ände.  

Nu var det helt andra fjäll i blickfånget, både svenska och norska toppar ritade utsiktens profil. Vi vek av norrut för att ta oss upp till sadeln mellan Helags syd- och nordtopp. Det vi inte riktigt räknat med var hur stenskravligt det var. Försiktigt fick vi ta oss fram längs fjällsidan, från sten till sten, sökande en säker väg. Vyn bakåt var magnifik och fick en väldigt speciell inramning och djupkänsla med Helags fjällsidor som förgrund. Mitt i allt slog Ludvigs höjdrädsla till rejält och han fick svindel. Det har alltid gått bra förut, bara vi tagit det lugnt så det här var något helt nytt för oss alla. Titta på fötterna, inte utsikten! Sitt och vila ett tag. Ett steg i taget, ett steg i taget. Håll mig i handen. Mitt i den rätt krävande stenskravelterrängen. Sadeln mellan topparna kändes plötsligt oändligt långt borta. Återigen gjorde miljön i den här dalgången något speciellt med perspektivet.

Efter mycket knogande och peppande lyckades vi till slut nå sadelns rygg. Äntligen! Nu var det värsta över och vi började pusta ut.

På väg över sadeln, när andra sidan trädde fram insåg vi att så enkelt skulle det inte bli. Turbeskrivningen vi läst nämnde att det var brant i början ned från sadeln men att det gick att hitta bra stråk att gå. Det den inte nämnde var en snölega som sträckte sig från sida till sida framför oss och ca 500 m ned! Vad gör vi? Siktar upp mot sydtoppen, med ännu brantare skravelväg än den vi gått? Gå tillbaka i många timmar med lite ork, trötta barn och begränsat med mat? Vi studerade snölegan. Inget vatten rann in under den förutom i kanten åt det håll vi inte skulle. Hela ytan var full av spår efter renar. De brukar veta vad de gör. Mjuk snö i ytan som vi direkt sjönk ned lite i, men inte alltför mycket (dvs perfekta bromsförhållanden). Vi såg ut en väg och började lugnt ta oss nedåt. Vid det här laget hade Ludvig mer eller mindre brutit ihop eftersom han hört att man inte ska ge sig ut på snölegor (vilket i och för sig är sant om man inte kan bedöma det som säkert). Det blev helt enkelt för mycket i hans huvud, tillsammans med hans tidigare pärs med svindeln. Blundandes och krampaktigt hållande i min hand lät han sig ”tvingas” ned, medan Lovisa skrattande åkte rutschkana tillsammans med Micke.  

Helskinnade men med riktigt blöta rumpor klev vi iland på sista etappen av den här strapatsfyllda turen. Lite energi, en omgång lugnande ord och en stund med att ta djupa andetag. Sedan kunde även Ludvig, med öppna ögon, vända sig om och titta på våra spår över snölegan.  Mitt på legan stod en ensam ren stilla och tittade på oss. Undrar just vad den tänkte? (ser ni den på bilden?)

Vi klättrade över en fjällkam medan en återhämtad Ludvig hittade en hel värld av pokemon-figurer i stenblockens former. Från kammens topp kunde vi till slut se fjällstationen.

Så skråade vi nedför, med solen i ryggen och ett myggmoln i hälarna och klev in på fjällstationen kl 18:15, lagom i tid till en fantastiskt god trerätters middag. Vilken perfekt avslutning på dagen. Med rosiga kinder, trötta muskler, yllestrumpor, och vandringskläder satt vi och mumsade. Så gott! En perfekt belöning efter en äventyrlig dag.

Turen genomfördes i juli 2019. Det blev en tur med lite mer äventyr än vi trodde från början. En tur som när vi nu pratar om den så skiner alla i familjen upp i ett leende och berättar om den där gången när...

Resten av Helags-veckan får ni vänta lite på. Den kommer i nästa inlägg.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2019-12-31 18:20   OBD
Det var ju en skaplig dagstur. Bra gjort i den terrängen. Både text och bilder skvallrar om ganska mycket stenskravel. Det kan vara riktigt jobbigt.
Läste för många år sedan att sluttningen upp mellan Helags och Predikstolen ska vara ett riktigt blomsterparadis. Men då gäller det att vara där vid rätt tid på året och inte som jag år 2005. Massvis med snö. Renstängslet längst upp i dalen gick att kliva över utan besvär. Det var nästan helt gömt under snön.
 
Svar 2020-01-01 23:17   Sejrla
Oj! Tur det inte var så mycket snö när vi var där! Den där snön i fjällen kan vara lurig. Årstiderna och snötäcket kan ju liksom skifta med både månader, år, höjdmetrar och vädersträck i fjällen.
 

Läs mer i bloggen

På skidor i ospårad terräng

Ett reservat inte långt härifrån. Utan stigar och skyltar. Kanske därför jag inte tänkt på det när jag surfat kartan över närområdet. En dag i veckan som var åkte jag dit för en skidtur och blev bjuden på magi. En grusväg gick rakt in  hjärtat på reservatet så den följde jag till att börja med. Uppför, uppför, uppför. Men inte svårt och nedslående. Utan bara uppför. Oplogat, men gamla hjulspår första biten. Sedan omärkt av motordrivna fordon. Någon hade skidat vidare uppåt före senaste dagarnas snöfall. Jag följde de lite diffusa spåren, och rävens. In i den tysta skogen. In i reservatsskogen. 

Svartåleden - soloövernattning med ylande vargar

Brattforsheden i Värmland är ett naturvårdsområde som avsatts för sin speciella natur. För flera tusen år sedan var här ett israndsdelta och det räknas idag till ett av de bäst bevarade i landet. Det är en särpräglad natur även idag, med sanddyner, åsar, raviner och andra formationer som bildats av isen, vattnet, vinden och tiden.

I området finns ett stort och fint omhändertaget ledsystem. Den nordligaste av lederna heter Svartåleden och följer Svartån som flyter norrut, mot Grässjön.

Ett utomhusbad per dag under hela sommarlovet

…det var den utmaning som min dotter och jag antog den 11 juni i år. Det var sommarlovets första dag och solnedgången ritade vackert i rosa, orange och rött medan vattnet droppade från håret från det första av sommarlovets bad.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.