Inte tusan trodde jag att jag någonsin skulle åka till Sydafrika. Och inte tusan tror jag att jag någonsin kommer att åka tillbaka.

Det är med mycket blandade känslor som jag ser tillbaka på min veckolånga vistelse i Johannesburg med omnejd. Anledningen till resan var att delta vid en nära släktings bröllop. Det var mycket trevligt och vi blev fantastiskt väl mottagna av våra "ny-släktingar".

Utöver bröllopet var en safaritur i Pilanesbergs nationalpark huvudattraktionen. Det är en oförglömlig upplevelse att se elefanter, lejon, giraffer, noshörningar, flodhästar, zebror, vårtsvin och ett stort antal antiloper av olika slag på mer eller mindre nära håll. För att inte tala om alla underbara fåglar!

Men... nationalparken ligger "vägg i vägg" med sin absoluta kontrast - Sun City - ett jättekomplex med mängder med hotell, casinon och olika typer av nöjesattraktioner, skapat för att rika vita OCH rika svarta ska kunna lämna vardagen bakom sig och känna sig låtsastrygga, låtsasjämlika, låtsasfria...

För Sydafrika är... Nej, jag hittar inte de rätta adjektiven. Låt mig försöka beskriva...

Av alla de tiotusentals fotgängare jag såg i Johannesburg var enbart 3 vita. ALLA vita åkte bil. Ingen vit åker ens buss eller taxi. Det anses för farligt. Ingen cyklar. I stort sett alla vita bor i muromgärdade områden, där murarna är försedda med såväl taggtråd som elstängsel i många fall. Dessutom är områdena övervakade av olika säkerhetsbolag med personal ständigt på plats.

Dessa murar är givetvis byggda av svarta för att hålla svarta ute. Väktarna som ska se till att inga svarta kommer över murarna är svarta.

Alla serviceyrken innehas av svarta, och nästan alla dessa servicemän och kvinnor har ett alldeles nollställt uttryck i ansiktet. Inga känslor yppas. Nästan 50% av all kommunikation jag åhörde mellan svarta och vita bestod av fraserna:

- How are you? (Med betoning på you.)

- I´m fine, thank you.

Det kändes som någon sorts rollspel, ett sätt att hålla masken, ett sätt att låtsas att det här faktiskt ÄR ett civiliserat samhälle, fast vi båda två vet - både svart och vit - att så inte är fallet.

Segregationen, känslan av hot och rädsla, överlägsenhet och underlägsenhet, tjänare och herre, vi och dem... overkligt.

Och samtidigt... vi mötte fantastiska människor och fantastiska miljöer. Det är omöjligt att ge en rättvis bild.

Ett inlägg med djur och natur kommer så småningom.

Positioneringer gäller Sun City. Omedelbart norr därom ligger Pilanesberg nationalpark.