Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Rogen i vinterskrud Placerad på karta

För första gången i mitt liv har jag haft semester. Det låter mer dramatiskt än vad det är. Jag har ju arbetat som lärare i stort sett hela min yrkeskarriär och därmed haft ferietjänst med sommarlov. Dock avslutar jag min yrkesbana med en annan typ av tjänst inom skolans värld. Det innebär att jag har semestertjänst.

Att jag och Livskamraten skulle ta någon vårvintertur var givet. Men varför åka upp i påsk? Då är alla andra där. Så vi tog semester och genomförde vår tur den 17 till 21 mars.

Livskamraten har haft problem med muskelvärk, men även om hon kände sig nästan helt fri från värken så vi hade inga bestämda planer. Vi skulle ta oss till Rogenstugan och sedan fick vi se: Besöka fler stugor eller göra dagsturer från Rogen.

Vi parkerade bilen vid Käringsjövallen på eftermiddagen och följde skid-/skoterleden mot sydväst.

Sedan ett par år tillbaka har vi bytt ut våra ryggsäckar mot pulkor. Det går visserligen lite långsammare och man behöver stundtals korta stighudar under skidorna, men det så märkbart mycket bekvämare att det väger upp alla nackdelar.

Leden letar sig fram över sjöar och myrmarker och genom vacker knotig tallskog. På marken kryllar det av djurspår. Vi känner igen hare, ripa och ekorre.

Föret var perfekt och temperaturen låg på en handfull grader under nollan.

Den sista delen av leden går över sjön Rogen. Solen var precis på väg ner bakom skogsbrynet och vi hade ett helt underbart ljus när vi skidade den sista kilometern fram till stugan.

Morgonsol vid Rogenstugan

Nästa dag lovade vackert väder och västlig, måttlig vind. Skedbrostugan - som var det troligaste målet om vi skulle lämna Rogenstugan - ligger i nordväst, vilket skulle medföra motvind många kilometer över sjön. Vi beslutade därför att ägna dagen åt en kortare utflykt i närområdet.

Under tiden vi åt frukost kunde vi glädja oss åt tre lekfulla lavskrikor som kalasade på vad det nu var stugvärden bjöd på.

Vi tog det mycket lugnt på morgonen. Efter frukost gjorde vi i ordning lite lunch och började fundera vad mer vi ville ha med oss på dagsturen. Det kan kanske räknas som en nackdel med att använda pulka istället för ryggsäck, att man gärna packar ner lite extra.

Nåja. Vi nöjde oss i varje fall med EN pulka. Den första pausen (som blev lång) tog vi redan på andra sidan av den smala viken vid Rogsbodarna. På udden ut i sjön ligger ett inbjudande vindskydd. Vi hamnade i solskenet och i lä för vinden, vilket gjorde att det kändes självklart att rasta redan här.

På kartan kan man se att det finns ett par vindskydd öster om Rogenstugan, till exempel vid Stor-Tandsjön och Öster-Vingarna. Vi bestämde oss för att åtminstone leta oss fram till Stor-Tandsjön och började spåra upp genom lössnön.

Bara några hundra meter upp längs vattendraget från Stor-Tandsjön hittade vi dessa stora, kattlika spår. De var nästan cirkelrunda och inga klospår syntes. Det måste väl ändå vara lo? Jag vet att de finns i trakten.

Vi såg även mårdens karaktäristiska dubbelspår (tyvärr ingen bild) och givetvis en hel del ripspår (nedan).

Redan när vi närmade oss den första bron var jag (som drog pulkan) ganska trött. Det var jobbigare än förväntat att spåra genom skogen.

Tanken var att ta oss över på andra sidan vattendraget. Något förvånande blev vi hänvisade till bron. Stora delar av bäcken var nämligen isfri och vi hade ingen lust att riskera ett bad.

Bron var emellertid knepig den också. Det låg en mycket smal och mycket hårt packad snövall längs hela bron, så det blev en veritabel balansakt att ta sig över.

Vilket inte lyckades helt och hållet...

Vi kom dock över, men på andra sidan steg marken ganska brant och det var mycket jobbigt att ta sig fram med pulkan i den lösa snön. Vi kämpade på ett tag, men när vi såg att det stupade ganska brant neråt i den riktning vi tänkt oss, så gav vi upp försöket, letade upp ett lämpligt ställe att gräva en behaglig solgrop och njöt ett tag i solen innan vi gled tillbaka i våra egna spår.

Nästa morgon kände sig Livskamraten helt fräsch, så vi bestämde att åka vidare till Skedbrostugan. Vinden var sydvästlig, så vi skulle få sidvind de första 6-7 kilometrarna över sjön.

Vädret var växlande. Stundtals sken solen riktigt behagligt och sidvinden var inte alltför besvärande. De enda levande själar vi såg på vägen var detta trevliga ekipage.

Sedan vi åter kommit upp på fast mark åker vi på myrdrag och småsjöar genom en mycket vacker gammelskog. Många av tallarna är värdar för den varmt gula varglaven.

Vägvisare... men mot vad?

Motluten är få på denna sträcka. Inte någon gång var det lönt att sätta på stighudar. Och det var ju tur... för vi hade glömt dem hemma!

Det är en del små höjningar upp till Öster-Rödsjön, men sedan går leden åter mestadels på vatten tills man är nästan framme vid stugan. Precis på slutet finns den enda riktigt branta backen.

Vägvisare... men mot vad?

Vi var framme redan vid lunchtid. Stugvärden tog emot med varm saft, och när han under vårt inledande samtal förstod att vi var intresserade av såväl fåglar som däggdjur, så lånade han ut sin tubkikare och visade oss vägen till en lämplig utsiktspunkt mot Brattriet som är den säkraste platsen för att få syn på myskoxar. Sån tur hade vi dock inte, men vi kunde njuta av stugvärdens magnifika fotografier på dessa enorma bjässar. Och inte bara det. Han hade fotograferat en lodjursfamilj också.

Även om detta inte blev "den där fjällvandringen då vi såg myskoxe" så blev det "den där fjällvandringen då vi såg lappmes". Och det smäller nästan lika högt. :-)

Högt smällde också det faktum att stugvärden och hans fru kom in till oss och bjöd på våfflor!

Vi hade haft lite funderingar på hur vi skulle ta oss från Skedbrostugan till bilen. Senast vi var här fanns en ruskmarkerad led till Käringsjön och därifrån var det lätt att hitta till Käringsjövallen. Men denna markering fanns inte kvar. 

Dagen innan hade det kört en skoter fram och tillbaka mellan Käringsjön och Skedbro, så vi hoppades kunna följa spåren. Men... dels hade kommit nysnö under natten och dels blåste det upp ganska rejält.

Vi hittade inte tillstymmelse till skoterspår. Vi gjorde ett försök att bana egen väg, men snön var alldeles för mjuk. Vi förstod ganska snart att denna genväg skulle ta oss dubbelt så lång tid som att gå tillbaks i våra egna spår och åka över Rogen igen.

Det var rejält blåsigt och vi letade ständigt efter något som kunde ge oss lä. Vid det tillfälle fick det bli vindsäcken.

Våra skidor - Åsnes Rago vallningsfria - är fantastiska... utom vid nysnö runt nollan. Då är de helt hopplösa! Vi valde att gå till fots ungefär halva sträckan mellan Rogen och Käringsjövallen.

Jag var mycket imponerad av min Livskamrat den där dagen. Hon klarade det.

Är det någon som har tips på (baserat på egna erfarenheter) hur man ska behandla skidorna för att slippa dessa problem så hoppas jag att ni skriver en kommentar.

Positioneringen gäller Käringsjövallen.

Och med detta avslutar jag mitt trehundrade blogginlägg. :-)

Postat 2017-04-11 17:05 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar