Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Påsk i Rogen II: Lugnet i Skedbro Placerad på karta

Inte så sällan möter jag utländska vandrare eller skidåkare i de svenska fjällen. Någon gång samtalar jag med dem i någon fjällstuga. Oftast slås jag av deras stora kunnande, deras envishet och målmedvetenhet samt deras stora längtan. Men ibland blir det också tydlig att sättet att tänka är annorlunda.

Kanske är jag helt fel ute här. Det KAN mycket väl vara så att sättet att tänka har med vana och kunskap att göra. Kanske finns det lika stor procent av svenska fjällvandrare som tänker... annorlunda.

Under vår påsktur i Rogen stötte vi på fem personer från samma utomnordiska land, som alla stack ut på olika sätt. De två första var två unga kvinnor som anlänt till Rogenstugan någon timme innan vi kom dit. Vi pratade en del och de berättade att de kommit vandrande samma väg som vi - från från Käringsjövallen.

- Vandrande? Gick ni på snöskor? (Med imponerad stämma.)

- Nej. Vi vandrade med vanliga kängor.

- Men... det går väl inte...?

- Jodå. Vi håller oss i de hårda skoterspåren. Imorgon fortsätter vi till Storrödtjärnsstugan.

Jag vet inte om dessa två ska kategoriseras som kunniga eller okunniga. Klart är att jag aldrig hade kommit på tanken. I varje tråd på Utsidan hade jag kraftigt avrått från detta. Men... jag hade ju fel...

Vi färdades i huvudsak mellan Rogenstugan och Skedbrostugan under vår påskfärd. Båda dessa stugor har rykte om sig att vara lugna - särskilt Skedbrostugan. Det är inte ovanligt att där inte finns någon besökare och stugvärdarna kan nog känna en viss sysslolöshet vissa dagar.

På långfredagen färdades vi över sjön fram till Skedbrostugan. Det är en sträcka på 12 km. När vi kom fram möttes vi av stugvärden Gunnar som hälsade oss välkomna. Det märktes dock att han var lite... brydd?

Inne i stugan fanns en kvinna - från samma utomnordiska land som de två tidigare. Hon hade blivit kvarlämnad där denna morgon, av ett utländskt "äventyrsföretag" som ordnar skidturer och snöskovandringar i detta område. Denna grupp hade vandrat på snöskor med utgångspunkt i Grövelsjön och slutmål i Tänndalen, om jag inte missminner mig.

Jag blev MYCKET imponerad när jag hörde talas om denna färd. Det måste vara fråga om riktigt konditionsstarka personer som är vana vid hårda strapatser och äventyr. Anledningen till att hon lämnades kvar i Skedbro (den officiella anledningen) var att hon drabbats av magont och därför inte orkade fullfölja. 

Eftersom jag själv är nybörjare på det här med snöskor så passade jag på att samtala med kvinnan. Jag uttryckte min respekt för det de försökte genomföra.

- Jag hade aldrig orkat en sådan snöskotur. Jag föredrar skidor på så långa turer.

Något överraskande svarar kvinnan:

- Ja, jag vet inte. Jag har aldrig stått på ett par skidor. Jag har aldrig vandrat i fjällen. Jag vågar inte åka skidor för jag är rädd för att ramla och halka bakåt. Jag vet inte hur man gör. Jag har aldrig vandrat på snöskor heller, men det verkade lättare.

Det visade sig att promenaden från Rogen till Skedbro hade tagit hela dagen. Sista dagsetappen till Tänndalen var 21 km med en hel del uppför. Stugvärdens slutsats var att hon gav upp av trötthet. Förståeligt i så fall.

Problemet var nu hur han skulle "bli av" med henne. Det råder skoterförbud i området och någon fjällräddning var det ju inte fråga om. Telefonen gick varm. Stugvärden sökte ALLA som hade tillstånd att åka skoter i området. Men det var ju påsk. Timmarna gick. Stugvärden erbjöd sig att följa med kvinnan till Käringsjövallen dagen därpå om ingen lösning yppade sig.

Under tiden detta tysta drama utspelade sig hade det anlänt ytterligare en man och en kvinna till Skedbro. Vi hade stött på dem redan när vi anlände till Rogen dagen innan. Just när vi kom fram till stugan kom de från bastun. Kvinnan kom fram och hälsade genom att ta i hand. Ovanligt. 

Det visade sig att båda två hade sitt ursprung i samma utomnordiska land som de tre kvinnorna jag nämnt tidigare, men de bodde sedan något år i ett av våra nordiska grannländer. Därför pratade de "skandinaviska" med tydlig brytning.

Mannen tyckte om att prata, så även om bara en liten del av samtalet var riktat till oss (det fanns fler gäster där) så fick vi reda på en hel del om honom. Han var uppenbarligen en fjällräv av stora mått. Det mest dramatiska han berättade var att han haft en dragkamp med en järv om ett müslipaket. Järven hade grävt sig in i hans absid och rafsat åt sig müslin. Mannen hade slagit efter järven med något (sa han skidan?).

Vi fick också reda på att de tänkte sig till Skedbro dagen därpå - precis som vi.

Det var ganska sent på eftermiddagen när de kom fram till Skedbro och det märktes ganska snabbt att det fanns något som störde dem. Kvinnan var mycket tyst och mannen verkade snarast förvirrad. Han började på flera meningar men avbröt sig själv och tystnade. Då och då undslapp det honom något i stil med:

- Jag vet inte vad jag ska göra.

...eller...

- Är detta mitt ansvar?

Fråga mig inte hur, men till sist lyckades verkligen stugvärden få tag på en person med tillstånd att köra skoter i området, som också kunde tänka sig att komma och hämta kvinnan med snöskorna och köra henne till Tänndalen.

När den nyanlände och något förvirrade(?) mannen fick reda på detta blev han eld och lågor. Han frågade om det fanns plats för fler personer på skotern.

Stugvärden tittade något förvånat på honom, svarade nej, men undrade förstås vem som skulle behöva åka med. Det handlade om kvinnan i hans sällskap. Nu flödade orden ur hans mun.

Kvinnan hade plötsligt blivit rädd och vågade inte ta sig utför den minsta utförslöpa. Hon trodde plötsligt att hon inte skulle orka. I början av turen hade hon varit modig och stark, men nuvågade och orkade hon ingenting. Hon bara grät eller var helt tyst.

- Men... du känner ju henne. Du måste ju prata med henne.

- Nej, jag känner henne inte.

- ???

- Vi träffades på en kurs... Vi åkte skidor tillsammans. Hon var stark och åkte lika snabbt som jag. När hon hörde talas om att jag brukade vistas till fjälls, så frågade hon mig om hon inte kunde få följa med på en tur. Jag frågade om hon var van att åka med stor ryggsäck. Hon berättade att hon gjort många vandringar på flera dagar. Jag tänkte då att detta skulle vara en lämplig förstagångstur utan så mycket nivåskillnader. Men nu...? Jag tror inte att det sitter i kroppen. Det sitter i huvudet. Vad ska jag göra? Är detta mitt ansvar?

Svadan/samtalet var myyycket längre än så. De två sista frågorna återkom gång på gång. Stugvärden kunde bara konstatera att någon mer skotertransport var omöjligt att ordna.

Så småningom kom skotern och hämtade den "första" kvinnan. Den orolige mannen gjorde sitt bästa för att tjata till sig ytterligare en plats på skotern, men förgäves.

Det började mörkna nu och det märktes på stugvärden att han var orolig. Kanske inte så mycket för den nya kvinnan som inte ville fortsätta, utan snarare för den "snöskogrupp" som lämnat kvar kvinnan denna morgon. Den hade ännu inte kommit fram till Tänndalen... och det oroade.

Hela kvällen hörs viskande samtal inifrån den andra sovalkoven. Ibland hörs snyftningar. Någon gång efter nio börjar vi förbereda oss för natten. Då stormar stugvärden in och säger:

- Två goda nyheter! Gruppen har precis kommit fram till Tänndalen och i morgon bitti kommer det en skoter och hämtar NN.

Mannen stormar ut på golvet:

- Är det sant? Är det sant?

Han tar nästan några danssteg på golvet och utbrister:

- Jag är så lycklig!

Nästa morgon när stugvärden kom och sa godmorgon, så hade jag en fundering på att säga:

- Jag har ett problem... Min fru mår inte riktigt bra. Kan du ordna skotertransport?

Men jag nändes inte. Han hade haft ett hårt dygn.

Lugnt i Rogen och i Skedbro? Hmm... och då har jag ändå inte berättat om mannen som kom bärande på två hinkar med vatten, halkade på yttertrappan, slog i huvudet och svimmade...

Positioneringen gäller Skedbrostugan

Postat 2015-04-18 11:11 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Påsk i Rogen

Jag antar att de flesta naturintresserade människor har någon uppfattning om hur det ser ut i Rogenområdet. Det hade jag: Knotiga tallar, mängder med sjöar, lavskrikor och myskoxar!

Vi fick tre av fyra. Inte illa.

Det dröjde länge innan vi bestämde vart vi skulle ställa vår kosa för årets påsktur. Vi - det är jag och Livskamraten.

Eftersom vi hade ett efterlängtat besök hos äldste sonen - Skribenten - nere i Warszawa i början av ledigheten var det självklart att skidturen måste ligga på bilavstånd för att inte för mycket tid skulle gå åt till resandet. Vi var länge inställda på att åka till Gyllbergen utanför Borlänge, men det får vänta till ett annat år. Där fanns inte tillräckligt med snö. 

Grövelsjön fanns som ett alternativ, men efter att studerat kartan och noterat alla skoterspår i området så kände vi oss tveksamma. Inte så värst mycket längre bort hittade vi Rogenområdet med ganska stora områden med skoterförbud.

Så fick det bli trots att det fanns en mycket stor tveksamhet: Här finns ingen naturlig "runda" att åka mellan stugorna. Det skulle bli en tur fram och tillbaka om vi inte tältade. Livskamraten är mycket tveksam till vintertältning, men vi bestämde att vi tar med tältet, så "får vi se"...

Vi parkerade bilen vid Käringsjövallen, spände på oss våra skidor och pulkor och började följa skoterspåren ner mot Rogenstugan. Klockan var drygt fem på eftermiddagen när vi gav oss iväg. Avståndet ner till stugan är cirka 10 km och jag var helt inställd på att ta oss ända dit. Det skulle kännas skönt med en natt i stuga med tanke på de något stressiga förberedelserna och den långa bilresan. Jag var helt enkelt trött och ville sova utan allt för mycket jobb.

Jag hade inte nämnt något om mina tankar för Livskamraten. Jag visste att hon var lite orolig för hur hon skulle klara skidturen rent fysiskt och när vi hade åkt ungefär 7 km antydde hon att vi kanske skulle slå upp tältet.

Det som sedan hände är en unik händelse: Jag övertalade Livskamraten att sova i stuga istället för i tält! Det kommer aldrig att hända igen. Jag lovar.

Föret är helt fantastiskt - hårt i botten även utanför skoterspåren och ovanpå ligger en decimeter nysnö.

Spåren leder oss allt längre in i den typiskt trolska tallskog som finns i detta område. Ju längre vi färdas, desto knotigare blir tallarna - och allt mer vridna. De skrovliga träden har också en annan lyster i barken och i barren än vad vanliga, raka tallar har. De har en större färgmättnad. I bakgrunden hörs korparnas läten någonstans långt bort ifrån....

Vädret är perfekt. En lätt molnighet skapar ett spännande ljus när solen försöker bryta igenom.

Precis som kartan visar är detta inte en "riktig" fjälltur. Spåren håller sig nere i skogen, men då och då ser man kalfjäll runt omkring. Den största skillnaden här jämfört med i nordligaste Sverige är att tallskogen når ända fram till kalfjället. Här finns inga breda bälten med fjällbjörk. Det ger en helt egen karaktär till naturen. Vackert!

Någonstans vid åttatiden kommer vi fram till stugan och tas emot av synnerligen trevliga stugvärden Birgitta som visar var vi kan sova. Det finns ytterligare några gäster, men ikväll är vi inte speciellt sociala. Vi är trötta och vill sova. Och det gör vi.

Ett par av de här övriga gästerna kommer att få ett eget blogginlägg...

Långfredag.Eftersom vi somnat tidigt vaknade vi också tidigt. Så tyst vi kunde - för att inte störa de övriga - började vi packa ihop. När vi kom ut ur sovalkoven visade det sig att våra grannar i andra sovalkoven redan var på benen utan att vi hört ett ljud.

Stugvärden berättade att vi skulle få växlande molnighet och 10 sekundmeter från nordväst. Nu var det just mot nordväst som vi hade tänkt oss. Åt det hållet ligger Skedbrostugan. På fjällkartan är en led markerad rakt över sjön 7-8 km. De sista kilometrarna klättrar upp i skogen över några av alla små sjöar.

Rogenstugan

Såväl stugvärd som ett par stuggäster rekommenderade oss att ta en annan led till stugan. Det skulle finnas en nordligare dragning som går genom skogen. Den skulle vara någon kilometer längre.

Både jag och Livskamraten var dock ense att det skulle bli "sjövägen". Orsaken är mycket enkel: Vi är ju egentligen kalfjällsmänniskor. Vi vill se fjälltoppar omkring oss för att trivas ordentligt.

Föret är fortsatt fantastiskt. I och med att vi kommer ut cirka hundra meter på Rogens is så är vi inne i ett område med skoterförbud. Fjällkänslan blir med ens markant starkare och utsikten över böljande fjäll i snart sagt alla riktningar sprider ett lugn inom oss. Visst har vi motvind, men med vallningsfria skidor och pulka på släp så blir det ändå inte så mycket skidåkande - det blir skidgående.

När vi närmar oss viken som pekar upp mot Skedbrostugan så hittar vi ett vindskydd som lockar till en stunds vila och lite lunch.

Sedan leden lämnat sjön Rogen klättrar den bara några meter för att därefter leda in i området med mängder av mindre sjöar och myrar.

Varglaven - gulgrön till färgen - har sin rikligaste förekomst just här i Rogenområdet. Den är vacker - men giftig.

Spåren ringlar sig fram i sagolikt vacker tallskog och de är mycket lättåkta eftersom här inte finns några backar. Det är bara alldeles på slutet - upp till stugan - som lårmusklerna får ta i lite extra.

Skedbrostugan

Stugvärden Gunnar tog emot oss med varm saft. Han tog oss med på husesyn och visade oss var vi kunde sova. Vi var ensamma i stugan så när som på en kvinna... en kvinna som på något sätt oroade vår stugvärd...

Dessutom väntades ytterligare en kvinna till stugan senare denna dag. En kvinna som... nej... det får också komma i nästa blogginlägg.

Utsikt från Skedbrostugan

Påskafton. Vi har bestämt oss för att åka tillbaka till Rogenstugan. Vinden var som tidigare nordvästlig och med samma styrka. Vi var beredda att ta samma väg som gårdagen. Den var verkligen vacker. Men när även stugvärden Gunnar sa att han skulle välja skogsleden tio gånger av tio möjliga istället för sjövägen, ja, då föll vi till föga. Skogsleden fick det bli.

Leden slingrade sig fram över myrar och sjöar. Då och då skymtade fjäll i fjärran, men för det mesta var det skog vi såg.

Älg och järv korsar varandras spår...

Visst är här vackert. Solen strålar oftast. Ibland kommer ett molnsjok inglidande och skapar ett spännade ljus. Men... vi är kalfjällsmänniskor. Vi vill se fjällens konturer.

Tillbaka vid Rogenstugan leker solen tafatt. Vi har en magnifik solnedgång.

Annandag påsk. Nu har vi bara en natt kvar innan det är dags för hemfärd och ännu har vi inte använt tältet och inte heller bensinköket. De nätter vi har tillbringat här har som kallast varit -10 grader - oftast varmare. Våra sovsäckar är avsedda för temperaturer ner till -9. 

Denna morgon bestämmer vi oss för att det är dags för en tältnatt. Vår plan är att följa spåren tillbaka mot Käringsjövallen och tälta ganska nära en bit utom synhåll från P-platsen.

Det finns gott om fotomotiv i dessa trakter.

När vi närmade oss Käringsjövallen lämnade vi leden och började leta efter lämplig tältplats. Ganska snart hittade vi en inbjudande plats med tillgång till rinnande vatten.

Förberedelser

Jag har svårt att bedöma vad klockan är. Det är mörkt, men ändå inte. Fullmånens sken kan anas där ute. Inte en vindpust. Jag sträcker ut handen mot innertältets tak och får genast ett snöfall i miniatyr i ansiktet. Kondens! Egentligen struntar jag i klockan. Jag fryser. Sedan märker jag att Livskamraten rör på sig. Hon har redan klätt på sig mer kläder, bland annat duntröjan och tjockaste mössan. Jag gör likadant och kryper närmare. Många gånger vaknar vi denna natt för att jämka oss närmare varandra och för att vända på oss så att andra kroppsdelar utsätts för kylan. Då och då rasar det ner frusen kondens...

Till sist blev det ändå morgon. Det brukar ju vara som kallast precis vid soluppgången. Det kändes faktiskt skönt att få börja röra på sig.

Vi är rejält påpälsade när vi stakar den halva kilometern fram till bilen.

Vi är framme vid bilen vid niotiden. Det första jag gör är att kolla temperaturen. Den är minus 17 grader. Jag undrar hur kallt vi har haft det...?

Javisstja! Knotiga tallar, mängder med sjöar, lavskrikor och myskoxar. Vi fick ju tre av fyra. Knotiga tallar och sjöar har jag redan berättat om. Så... lavskrika eller myskoxe....?

Lavskrika.

Men nästa gång...

Postat 2015-04-11 20:27 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in