Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Island - mer än väntat

Vem har inte längtat efter att få se Island? De makalösa vattenfallen, de enorma glaciärerna och den vulkaniska aktiviteten. Hästarna, fågelklipporna och fåren. Det svarta, det vita och det gröna. Den nära kontakten med historien.

Allt detta såg vi - upplevde vi - och allt detta är värt att återvända till. Men... allt detta var väntat - ännu mer fantastiskt än jag föreställt mig - men ändå väntat. Jag var förberedd på att bli hänförd och det blev jag.

Konstigt nog är det bara lite av detta som jag tänker på när jag minns min resa. Det som verkligen överraskade var detta:

Topografin. Jag hade ingen aning om att Island var så platt. Det är liksom antingen - eller. Antingen är det enorma branter och berg eller också är det helt platt.

Lavafälten. Visst - det finns lavafält på Island. HELA Island är ju för tusan ett enda jättelikt lavafält.

Lupinerna. Banalt - visst. Men jag blev totalt överraskad av de enorma lupinfälten längs vägarna.

Arkitekturen. Många, verkligen många av de offentliga byggnaderna runt om i landet var speciella till sin karaktär. Jag tror inte jag såg ett värmekraftverk som var byggt som ett rätblock. Det verkade som om varje byggnation föregåtts av en arkitekttävlan. Detta gäller förstås den moderna byggnationen inne i Reykjavik, men också många byggnader ute på landsbygden. Här har Sverige något att lära.

Kyrkorna. Helt makalösa - antingen vad gäller arkitektur eller vad gäller placering. Mest förvånad blev jag kanske av det stora antalet småkyrkor ute på landsbygden. Oväntat många gårdar har en egen lite kyrka, precis som det var även i Sverige - på medeltiden. Men många andra landsortskyrkor låg helt ensamma, långt ute på någon udde, eller i varje fall nära havet. På medeltiden i Sverige byggdes ju ofta kyrkorna på kullar för att de skulle synas på långt håll, för att signalera makt. På Island har de på något sätt lyckats få kyrkorna väl synliga trots bristen på kullar nära havet. Många små kyrkor ser man på mycket långt håll med endast havet som bakgrund. I ordets rätta bemärkelse sagolikt - även för en ateist som jag.

Ölkelda. Vi hittade en turistbroschyr som beskrev en plats - Ölkelda - på Snaefellsnes. Där skulle finnas en källa med naturligt kolsyrat vatten. När vi kom dit visade det sig att källan var täckt. En kran stack upp ur marken. Det var bara att sätta dit flaskan och fylla på. Smaken var... ok. Någon dag senare hittade jag ett namn på kartan - långt uppe bland bergen: Rauðamelsölkelda. Kunde det finnas något liknande där? Vi körde till vägs ände. Därifrån gick en stig bort mot ett vattenfall en dryg kilometer bort. Vi följde stigen. När vi var nästan framme vid fallet delade den sig. Den större gick rakt fram mot fallet. Livskamraten följde den. Men jag valde den smalare, otydligare stigen som ledde bort i en annan riktning. Och vad får jag se? En helt öppen, bubblande källa medkolsyrat vatten! Här var vattnet betydligt godare än på det första stället. Efter lite googling visade det sig att ordet ölkelda betyder hälsokälla. Det kunde man kanske ha gissat. Öl är ju både nyttigt och gott.

Ödsligheten. Det som gjorde allra störst intryck på mig var dock ödsligheten och den effekt den hade på mig. Nästan hela ön gav ett melankoliskt intryck. Gårdarnas placering - långt isär - signalerar: Kom inte hit. Håll dig på din kant. Varför ska man ha grannar när man kan bo ensligt? Själva naturen signalerar: Du måste vara byggd av ett hårt virke för att leva här. Du måste kunna klara dig själv. Jag blev påverkad denna korta tid jag var där. Hur påverkas människor som bor här hela sitt liv? För mig är det inte förvånande att såväl alkoholism som självmordsfrekvens är hög på Island. Som turistland är det makalöst - jag kommer tillbaka. Men aldrig att jag skulle kunna leva här.

Till och med gatukonsten i Reykjavik förstärkte känslan av ensamhet och melankoli.

Den enskilt härligaste upplevelsen under vår vistelse var badet i Islands äldsta "varmbadhus". Det var sannerligen inte lätt att hitta dit. När vi väl kommit in på rätt avtagsväg följde vi den till vägs ände uppe i bergen. Därefter fortsatte vi längs en stig dryga kilometern vidare upp i bergen. Där finns denna lilla oas - Seljavallalaug. Gratis. Så långt från Blå lagunen man kan komma.

Postat 2014-08-17 12:27 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Ett spännande möte

I detta inlägg berättade jag om ett ett intressant möte med en spännande kvinna under förra årets vandring. Här tänker jag berätta om mötet med en spännande man under årets tur.

Min helikopter från Staloluokta var försenad med över 30 minuter. Jag blev övertygad om att jag nu skulle missa bussen österut från Ritsem. Nu visade det sig att samordningen helikopter/buss bara fungerade på morgonturen. Även om helikoptern hade avgått i rätt tid så hade jag inte hunnit med någon buss. Det kändes som om detta var planerat. Då skulle man bli tvungen att övernatta i Ritsem. Jag blev lite tvär vid denna tanke och började helt sonika vandra mot Kebnats – en sträcka på mer än 6 mil. Det är klart: Jag hoppades på lift.

Två timmar senare (4 bilar hade passerat) var jag både mör och svettig. Då kom bil nummer fem. Den stannar. Det är folkabuss av gammal modell. När jag öppnar dörren på passagerarsidan ligger där en hög med ved (skogspinnar av olika storlek och form) på golvet. Jag ser att ryggsäcken inte kommer att få plats vid mina fötter och säger till föraren att jag slänger in den där bak. När sidodörren glider upp ser jag en mycket provisorisk inredning i form av en dubbelsäng. Inget mer.

-          Aha! Du har byggt om bussen till en campingbil.

-          Sorry! You have to speak English or German with me.

Det var det första Sven sa. Han heter så. Sven, en genuin tysk taxichaufför från Berlin. Men det var sannerligen inte det sista. Han berättade och berättade och berättade…

För femte året i rad åkte han ensam – det var det som var det viktiga – genom Norge och Sverige på sin semester. Lite oväntat – med tanke på hans svada – var att den främsta orsaken till hans vistelse här var… tystnaden.

Jag frågade honom om han brukade ta upp liftare för att ha någon att prata med.

-          Aldrig. Jag gjorde det någon gång vid min första resa här, men de ville bara prata om sig själva och det var ganska ointressant. Sedan dess… aldrig!

-          Men…? Nu? Jag?,… Du plockade upp mig… Varför?

-          Jag kunde inte motstå frestelsen. Min nyfikenhet blev för stor. Här går en man som inte är någon ungdom längre. Han färdas längs en väg som bara går åt ett håll. Han har en stor ryggsäck på ryggen… Varför? Jag MÅSTE stanna. Så… berätta nu.

-          Men… du gillar ju inte liftare som bara talar om sig själv…

-          Jag gör ett undantag. Berätta.

Så jag berättade och försökte göra min story så intressant som möjlig. Jag berättade om min kärlek till fjällen, om min längtan efter ensamhet, glädjen i att komma till en plats jag hittat med hjälp av kartstudier, behovet(?) av att få visa fjällen för andra, mina val av medvandrare… och avslutade med några händelser från den tur jag just nu var på hemväg från.

Han avbröt mig inte, stack bara in några följdfrågor här och där. Han verkade genuint intresserad… men sedan tog han över.

Jag var mer eller mindre livrädd hela bilfärden. Samtidigt som Sven körde bilen hanterade han tre olika kartor som han använde för att visa mig var han varit och vart han skulle. Han förklarade med hela kroppen (eftersom han inte klarade av det på engelska) att något var fel på bilen – något med växlarna – men att han lagat det provisoriskt. Han var inte orolig. Visserligen gick inte bilen att starta på ettan, men det var ju ingenting mot den gången inte heller tvåan fungerade. Då var han tvungen att stanna bilen i nerförsbackar…

Sven pratade oavbrutet till han släppte av mig vid Kebnats, men han åkte inte sin väg förrän han fått visa mig hur hans provisoriska lagning såg ut.

Sven - vilken skön man!

Postat 2014-08-14 20:01 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Fantasier i slutet av en solotur

Jag ligger på rygg på mitt uppblåsbara liggunderlag utanför tältet. Platsen är Staloluoktas tältplats och jag ligger och väntar på helikoptertransport till Ritsem för vidare transport till Kebnats och sedan Saltoluokta, där Livskamraten väntar.

Vädret är strålande. Inte för varmt - trots solen - och med en behaglig vind från söder. Ögonlocken faller ihop emellanåt. I den mån jag har ögonen öppna ser jag molntussar av olika form driva förbi. 

Plötsligt ser jag ett moln jag känner igen.

- Om jag spegelvänder det där molnet har det ju exakt samma form som Island.

Att det blev just Island jag hittade (om än spegelvänt) har sin naturliga förklaring. Jag var där för första gången i början av sommaren. Tillsammans med Livskamraten och våra båda vuxna söner hade vi tolv fantastiska dagar där. Äldste sonens "uppgift" inför resan var att hitta mysiga/intressanta platser så långt från turistströmmen som möjligt. Det lyckades han bra med. Han brukar vara bra på sånt. När jag och Livskamraten åkte till Barcelona för ett par år sedan fick vi tips av honom på några små mysiga restauranger, till exempel.

Jag tittar upp mot Island igen. Vad tusan! Det har helt ändrat form! Ett stort moln har "invaderat" Island. Det ser ju ut som Spanien. Slump?

De flesta moln ser ju ut som något land märker jag nu. Det måste vara min gamla mellanstadielärar-hjärna som spökar: Finland, Indien, Chile, Australien... fast det är klart... det där molnet liknar ju formen på Livskamratens...

...och det där...

Nej, nu får helikoptern komma snart...

Postat 2014-08-10 14:02 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in