Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Öster om Sulitelma - igen

Jag tror inte att jag någonsin skrivit om mina turer innan de gått av stapeln. Ett undantag är möjligen min planerade tur längs Nittälven, men där har jag ändå beskrivit de besök jag gjort i trakten. Nu tänker jag försöka beskriva min kommande sommartur så som den kommer att se ut om allt slår in - men det gör det ju aldrig...

Det var längesedan jag vandrade ensam. Det ska jag göra denna sommar. Resan upp kommer jag dock att göra tillsammans med Livskamraten och vår gemensamma vän A. Vi kommer att åka tåg till Murjek för att där kliva på länsbussen till Kvikkjokk. Där väntar vidare transport med helikopter till Staloluokta.

På stranden av Virihaure kommer våra vägar att skiljas. Livskamraten och hennes vandrarkompis kommer att dra norrut medan jag kommer att följa Nordkalottleden söderut ett par tre kilometer. Uppe på en ås leder en stig till vänster - mot sydost. Den kommer jag att följa fram till Viejlejåhkå. Sist jag vandrade här vadade jag över jokken och vidare mot Jållejávrre, men denna gång är det inte säkert att jag vadar. Istället kommer jag troligen att leta upp en lämplig tältplats.

Nästa dag förväntar jag mig mycket av. Jag tänker följa jokken motströms och leta efter de naturliga stenbroar som jag hört ska finnas i dess övre lopp. Sedan ser jag med spänning fram emot att få besöka det gruvområde som Tore Abrahamsson beskrivit så intressant i sin bok Drömmar av silver. Det ligger vid Sibbatjåhkkå. Jag vet förstås inte exakt vad som väntar mig där - även om jag studerat flera av Abrahamssons bilder noga. Han beskriver naturen med ödesmättad vokabulär och hans bilder ackompanjerar orden. Det är nästan så att jag hoppas på fulväder när jag är där...

Nu kommer jag att svänga söderut och ta mig över jokken vid Råvejávrres sydöstra spets på den stenbro som gett sjön dess namn. Jag hoppas sedan att jag ska känna mig så pigg att jag ägnar en dag åt att sicka och sacka mellan alla småsjöarna i detta område. Kartan skapar bilder i mitt huvud. Jag vill se om verkligheten stämmer med min fantasi. Fiske i Skállojavrre och Basskajávrre ser jag också fram emot.

Så småningom styr jag stegen vidare söderut och tar mig ner i Fierrovagge på den enda möljiga platsen - öster om jokken från sjön 1181. Denna sjö tycks ha utlopp åt två håll. Ovanligt.

Drygt tre kilometer väster om min nedfart i Fierrovagge finns en plats som jag länge velat besöka. Det är en lite sjö som ligger på botten av en gammal glaciärnisch. Inne i den nischen bara måste det vara spektakulärt vackert. Tänk om där finns möjlighet att tälta!?

Nu fortsätter vandringen västerut i Fierrovagge. Jag vet att det finns en mycket fin tältplats vid nordöstra spetsen av Skiejákjávrásj, men troligtvis kommer det bara att vara en punkt jag passerar. Där kommer jag att ändra riktning och svänga mot nordväst och sikta mot bron över Varvekjåhkå. Jag kommer dock inte att följa någon led. Istället kommer jag att fortsätta 3-4 kilometer i nordvästlig riktning. Från Gassajávrásj västspets kommer jag att följa jokken först västerut och senare mot nordväst för att ytterligare studera den mäktiga kanjon den har bildat.

Jag kommer sedan att leta mig in i den dalgång som jag kallar Gajssegiesjvágge. Så långt in som möjligt kommer jag att leta upp en tältplats. En hel dag räknar jag med att undersöka de inre delarna på denna dalgång, ta mig upp ännu en gång på den makalösa utsiktplatsen 1299, samt cirkla runt Gasak.

Följande dag kommer jag att förflytta mig till min tidigare tältplats (2010) vid Jiegnaffojiegnas sydvästra del.

Om inte förr så blir nu vädret strålande. Nästa dag ska jag nämligen - med full packning - ta mig upp på Jiegnaffos bergskam och njuta av två saker: Den fantastiska utsikten ut mot Lofoten samt mångfalden av den gula raggfingerörten som är så ovanlig på andra håll i fjällvärlden. Jag kommer att vandra kammen fram till den nordvästliga toppen, för att sedan göra en båge tillbaka mot sydväst och avsluta dagens etapp vid Gáhpesluoppal och lite fiske.

Sista vandringsdagen tar mig tillbaka till Staloluokta där jag dagen därpå tar en helikoptertur till Ritsem för vidare transport till Saltoluokta där mina medresenärer kliver på bussen och så avslutar vi resan tillsammans.

Är inte detta en vandring att se fram emot, så säg?

Postat 2014-05-21 21:35 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Stockvindskydd mittemot varandra i Kilsbergen?

Jag fick en förfrågan i min gästbok: 

"Har du stött på något ställe i Kilsbergen där det finns två vindskydd ställda mot varandra?"

Svaret är egentligen ganska enkelt: Nej. Men om man är ute efter att hitta platser med vindskydd nära varandra så finns det några intressanta ställen.

Småsjöarna: Om man tar stigen runt Södra Ånnabodasjön motsols ska man leta upp avfart nr 2 (efter ca 1 km) mot Falkasjön. Efter ett par hundra meter på denna stig ligger Småsjöarna inne till höger. ”Anläggningen” här består av två stugor – 2 x 2,5 m – varav en med högt till tak. Denna kan låsas. Utanför finns ett dass med hänglås samt en eldstad. Det finns en nästan uttorkad bäck i närheten. Det är svårt att komma åt vattnet i sjön. Denna lilla ”by” ägs ju av någon, men jag har inte lyckats få reda på vem. Koordinaterna är N59°20.042   E014°55.634

Falkasjön: (Ej att förväxla med Falkalägret som ligger på en ö i sjön. Där kostar det pengar att boka och dra sig över på en färja.) Dessa två vindskydd ligger också på en ö, men hit finns en lite bro. De ligger som en lite avstickare från Bergslagsledens tionde etapp, drygt 2 km från Ånnaboda. Koordinaterna är N59°20.005   E014°55.128. Kortaste vägen att gå (1km) får man om man parkerar bilen mellan Falkasjön och Björktjärn. Här finns soptunna och eldstad, men ingen toa och ingen ved. Omgivningen är mycket vacker med bergstup ner i sjön.

Lisselängen: Denna plats är ett känt fikaställe när man åker skidor längs Kilsbergsspåret. Sällan besökt sommartid. Koordinaterna är N59°23.949   E014°56.623. Från Klockhammar kör man vidare till Bocksboda. Därifrån tar man skogsvägen västerut. Efter knappt 2 km går en mindre väg in till vänster. Följ denna ett par hundra meter och spana åt höger. Där finns två stora vindskydd. De är av en mycket  öppen modell och därmed känsliga för regn. De är rejält slitna och i behov av upprustning. Där finns  ingen färdig ved, men i skogen kan man hitta ris. Här finns dock ingen riktig eldstad och inte heller något vatten.

Ett likadant vindskydd finns till höger om fotografen.

Stenbäcken: Detta är en friluftsgård i privat regi. Vid och i närheten av gården finns inte mindre än sex vindskydd. Tre av dessa ligger nära gården med dryga hundratalet meter mellan. Dessa vindskydd måste hyras. http://outdoorexperience.se/ Trevligaste vindskydden passeras längs Bergslagsleden och heter Lillsjön respektive Lillsjöbäcken. De ligger dock inte grannarutan med ca 400 m avstånd.

Vindskyddet vid Lillsjöbäcken

Klunkhyttan: Detta är också en privatägd friluftsgård. Här finns två vindskydd - ett inne på gården och ett nere vid bäcken. Avståndet mellan dem är ca 100 m. Här vet jag att vandrare har rätt att utnyttja skydden om de inte är bokade. Om man googlar Klunkhyttan får man uppfattningen att det är Örebro kommun som är ägaren. Så är inte fallet längre.  Bokning: www.storstenshojden.se

Det nedre vindskyddet.

Gårdsjölägret: Detta läger består av tre vindskydd som ligger lite utspridda på en udde i Gårdsjön, 4-5 km norr om Ånnaboda. Även denna lägerplats kan bokas, men får användas fritt om den är ledig. Bokning: www.storstenshojden.se.

Falkalägret: Ännu ett privat läger. Man når det via en (låst) dragfärja från norra sidan av Falkasjön. Där finns tre vindskydd. Bokning: www.storstenshojden.se.

Sixtorp: Naturskola och friluftsgård vid nordöstra delen av sdjön Multen, norr om Mullhyttan. Där finns två små vindskydd i närheten av varandra. Bokningar går först, men man får använda dem för övernattning.

Det andra vindskyddet är inrett med bord och bänkar. Tre personer kan sova där.

Larssjön: Detta är en fiskesjö som ligger mellan Närkes Kil och Pershyttan, strax norr om Rammsjön. Runt sjön finns tre vindskydd och en koja. I mån av plats får dessa utnyttjas till övernattning.

De två trevligaste vindskydden vid Larssjön.

Postat 2014-05-12 07:26 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Vi firar 1:a maj med ett kärt återseende

Hela familjen ger sig ut på jakt...

...efter...

...vaddå?

Framme. Ser ni den? Alltså klumpen i björkens grenklyka på bilden nedan?

Nu då? Mm. Men vad är det?

Just det. En ruvande lappugglehona!

Hon är tillbaks! Förra året fick jag vara med om det allra första mötet med en lappuggla med ungar i Närke. Hon är tillbaka i år.

I detta blogginlägg kan man läsa om mitt första möte med denna lappuggla. Där finns också sonens fantastiska bilder.

Postat 2014-05-01 21:20 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Abisko - Nikkaluokta via omvägar Del 4: Slutet. Vi ringer polisen från Singi

Under natten exploderade en förkylning i min kropp. Huvudet var som en spärrballong. Det rann ur både ögon och näsa och jag drabbades av rejäl näsblod. Givetvis sov jag mycket dåligt. När jag vaknade (för vilken gång i ordningen?) vid sjutiden så bestämde jag mig för att det var dags att börja förbereda dagens färd. Jag kände att jag skulle kunnat sova mycket länge till.

Bekvämt att packa inomhus.


Skidvädret var bra. Höga moln täckte solen mesta tiden.

Strax innan vi kom fram till vindskyddet Kuoperjåkka så hände något mycket ovanligt. Anders stannar plötsligt - nästan mitt i steget - och står alldeles stilla. Han står så i säkert trettio sekunder. Sedan utbrister han i den längsta och grövsta svordomsramsa jag någonsin hört från hans mun. (Han har nästan alltid ett mycket vårdat språk.) Det visar sig att han har glömt sin kameraväska i Sälka. I den finns ett teleobjektiv, men allra värst - hans mycket fina kikare. Efter en del dividerande bestämmer vi oss för att åka till Singi och hoppas att det därifrån går att få kontakt med Sälka. Kanske skulle det komma någon därifrån under eftermiddagen som skulle kunna ta med hans kameraväska...

(Glöm det, tänkte jag i mitt stilla sinne.)

Efter lunchpausen i raststugan hade temperaturen stigit till plussidan och detta fick påtagliga konsekvenser - främst för Anders. Han skidade många kilometer i "högklackat".

Trots att vi båda två var frustrerade på var sitt håll (förkylning respektive kameraväska) så lyckades vi njuta av färden och vår omgivning. I något bättre före (eller med hjälp av lite valla) måste denna färd vara ljuvlig i det svaga utförslutet. Nedan ses bron som leder över till Neasketvággi.

Framme i Singi berättade Anders direkt för stugvärden vad som hänt och fick givetvis beskedet:

- Nej, jag kan inte få kontakt med Sälka. Men jag har kontakt med polisen i Gällivare och DOM har kontakt med Sälka.

Anders följer med stugvärden medan jag installerar mig i en av stugorna. Klockan är nästan ett och jag har svårt att tro att någon som vill ta sig till Singi från Sälka inte redan har gett sig iväg...

Efter cirka tjugo minuter kommer Anders in till mig - strålande glad.

- Den är på väg!

Han hade alltså ringt polisen i Gällivare och förklarat vad som hänt. Polisen ringer upp Sälkas stugvärd och berättar samma sak. Stugvärden går direkt ut till stugan vi sovit i och letar. Ingen kameraväska. I stugan finns ett ungt tyskt (belgiskt?) par. Stugvärden frågar om de sett en kameraväska. 

- Javisst. Vi har packat ner den i vår packning för att ta med den till Singi. Vi såg i gästboken att de som bodde här var på väg dit.

Hur osannolikt är inte detta?

Påskstämning i Singi.


Så nu var det bara att vänta. Den ena gruppen efter den andra kom till Singi - bland annat våra vänner från Alingsås- men utan Anders kameraväska. Till sist - ungefär klockan fem - kom det unga paret och Anders fick tillbaka sina dyrgripar. Anders frustration var nu som bortblåst. Min förkylning fanns emellertid kvar. Inga mirakel där inte.

Vi satte på oss vår utrustning och skidade någon kilometer i riktning mot Kebnekaise fjällstation. I lä bakom en kulle satte vi upp vårt tält för sista gången under denna tur, skulle det visa sig.

Tro det eller ej, men det kändes faktiskt befriande att lägga sig i tältet igen.

Morgonsolens första strålar i öster - riktning Kebnekaise.


Det regnade en del i natt. Framåt morgontimmarna upphörde regnandet och det blev kallare. När vi så småningom klev ur tältet upptäckte vi att stora delar av tältduken var klädd i ett ispansar. Detta vållade inget större problem. Värre var det med pulka och skidor som var alldeles knottriga av små isbubblor. Det tog sin tid att få bort allt.

Färden mot Kebnekaise fjällstation var lättsam. Föret var bra även om det var mycket isigt bitvis. Vi hade vinden i ryggen. Nedan det vackra Tuolpagorni.

Vi hade ursprungligen tänkt att passera fjällstationen och fortsätta upp till Tarfala för att tälta där. Ett alternativ hade förstås varit att tälta vid fjällstationen och göra en dagstur upp till den högt belägna dalgången. Nu fick vi emellertid reda på att det skulle blåsa mycket hårt uppe i Tarfala. Och det har man ju hört: Om det blåser hårt i Tarfala... då blåser det hårt!


Vi bestämde oss direkt för att strunta i Tarfala denna gång. Detta medförde att vi plötsligt hade två dagar "över". Vi bestämde oss för att boka om våra tågbiljetter. Detta visade sig vara lättare sagt än gjort. SJ hade ju stängt ner sin telefonservice över påskhelgen. Vi blev tvungna att via ombud i Stockholm (tack igen, Malin!) ordna ombokningen som sedan kom med sms till min mobil.

Nu rann all frluftsentusiasm av oss mycket snabbt. Vi hade inga som helst problem med att acklimatisera oss till hotellmiljön med trerätters påskmiddag med god dryck samt sömn i sköna sängar. Dagen därpå tog vi dessutom snöskotertransport till Nikkaluokta utan att skämmas det minsta.

Vi var många som blev transporterade. Bland annat alingsåsarna. 

Utsikt i Nikkaluokta

När vi klev ur slädarna efter skotrarna hittade jag en klarblå schweizisk fickkniv på marken. Den såg lockande ut att behålla. Jag bestämde mig dock för att "fråga runt" om det var någon som saknade den. Det gjorde ingen av dem jag frågade. Då kan ju jag behålla den, eller? Nej, samvetet gnagde lite mer. Jag gick fram till disken vid kafeterian och bad att få sätta upp en lapp om mitt fynd. Sedan satte jag mig och tog en fika.

Efter en stund dyker alingsåsarna upp och en av dem - min namne Håkan - undrar om det är jag som har hittat en fickkniv. Han beskriver den och berättar att det är ett mycket kärt minne som varit med på flera äventyr.

Det gladde mig enormt att få lämna över kniven som jag först tänkt behålla för det kändes verkligen att det var ett mycket kärt återseende. Det blev ett mycket minnesvärt slut på en omväxlande och spännande vintertur.

Tack Anders för ett fantastiskt äventyr - igen.

Postat 2014-05-01 16:02 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in