Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Sulitelma 8: Slutet. En helikopternatt och två onödiga jokkpassager. Placerad på karta

Redan när vi träffade kvinnorna vid konsul Perssons stuga hörde vi talas om att en belgisk man var försvunnen i dessa trakter. När vi sedan träffade det unga paret vid Stadak fick vi ytterligare information.

Natten som gick förstod vi att han ännu inte var hittad. Hela natten cirklade nämligen en helikopter fram och tillbaka, mycket metodiskt. Det kändes som om de scannade av marken med en värmekamera.

 

Hammaren med molnhätta.

 

Morgonen var dimmig, småregnig och råkall. Efter en snabb frukost tänkte vi ta en liten omväg. Jag hade - via Britts blogg - fått reda på att det skulle finnas en bro över jokken vi hade i närheten. På kartan finns den inte utritad, så jag ville bara kontrollera hur det faktiskt förhöll sig. Jodå, bron fanns där. Den såg nyrenoverad ut.

 

 

Och den var ganska spännande, vilket följande Youtube-klipp kanske visar.

http://www.youtube.com/watch?v=bJBWiZrYMPc

 

Under den korta tid det tog att vandra ner till leden som går längs Sårjåsjavrre hade vädret förbättrats avsevärt. Det fick till följd att vi gjorde ytterligare en liten avstickare. Jag har läst någonstans att det ska gå att vada mellan Sårjåsjavrre och Bajit Sorjosjavri. Jag ville kontrollera hur vadet såg ut och kanske provgå. Bra att veta inför framtiden, kanske.

Vädret hade nu blivit riktigt solvarmt, och Livskamraten ville absolut prova fiskelyckan, så vi vadade över - knädjupt - och ägnade lite tid åt fiske: Rev, flöte, krok och deg på en vandringsstav.

 

 

 

Trots att fisk hoppade lite överallt fick hon inget napp. Det var bara att vada tillbaka och fortsätta hemåt.

 

 

Bajit Sorjosjavri

 

 

Norska Sorjoshytta ligger fantastiskt vackert.

 

Promenaden längs leden från Sorjoshytta vidare mot Ny-Sulitjelma var mycket kuperad. Den KÄNDES betydligt mer kuperad än vad kartan utvisar.

 

Det blåa överst på bilden är inte himlen utan Bajit Sorjosjavri.

 

Bilden nedan är tagen i närheten av den ganska stora, namnlösa sjön som ligger ett par kilometer norr Storelvvatnan. I mina ursprungliga planer var detta en tänkbar tältplats. I verkligheten hittade jag inte en enda lockande. Snö och sten överallt.

 

 

 Vyerna blev förstås desto mäktigare när vi väl kom över kanten.

 

Vid Storelvvatnan stämde inte kartans ledmarkering med verkligheten. Vi tänkte tälta någonstans på udden som sticker ut i sjön från sydost, och lämnade därför leden redan vid sjöns östra del. Det hade kunnat bli ett dumt vägval, för jokken vi behövde vada var ganska besvärlig. Den rann i en djup ravin och var både bred och tämligen strid. Med bara lite högre vattenstånd hade vi varit tvungna att vända.

 

På rätt sida jokken.

 

Vi hittade en härlig tältplats ute på udden.

 

 

Natten blev mycket blåsig, vilket gjorde att nattsömnen denna natt inte blev den bästa. Vid tre tillfällen hoppade vi till i våra sovsäckar då snökanten brakade ner i sjön med ett mäktigt dån. 

Redan på kvällen upptäckte vi ett tält vid den nordöstra stranden av sjön. Bredvid tältet låg två färgglada forskajaker. Vi tyckte att platsen för kajaking var konstigt vald. döm om vår förvåning, när vi på morgonen såg de båda tältarna packa ihop sitt tält och sedan släpa/bära kajakerna rakt upp på fjället längs leden. Kan någon förklara vad de kan ha haft för avsikter? Kan det gå att paddla från Sårjåsjavrre och vidare mot norr?

 

Vi följde sjöstranden tills vi kom fram till vägen.

 

 

När vi kikade över kanten, ner mot vår bilparkering, upptäckte vi att den stora snödrivan, som stoppat vår bilfärd, nu var bortplogad. Möjligen kan det ha att göra med sökandet efter belgaren. Jag vet fortfarande inte om han hittades.

 

Positioneringen gäller tältplatsen.

 

Det kändes som om jag lurade några läsare att tro att förra avsnittet var det sista. Nu lovar jag. Nu är det slut... eller? 

Postat 2009-09-18 18:16 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Sulitelma 7: Den mörka sidan Placerad på karta

Vi "panikvaknade" denna morgon av gassande solvärme. Det var bara att kränga sig ur sovsäck och tält och traska rakt ner i sjön. Ljuvlig, uppfriskande svalka! Trots den intensiva värmen visade det sig att himlen hade betydligt fler moln idag än igår, och fler och tätare molnmassor var på väg. Men sådant är det ju, fjällvädret, nyckfullt och underbart.

Efter bad och frukost axlade vi ryggsäckarna, men vandrade bara en knapp kilometer till sjöns sydostspets, där vi lade av oss säckarna och istället packade vi vår lilla dagturssäck med vatten, kikare och kamera.

Lägre moln var i antågande och innan dess ville vi väldigt gärna få en överblick över Sulielmamassivet från norr.

 

Här lämnade vi ryggsäckarna.

 

Vi vadade - torrskodda - jokken från sjön och angrep topp 1172 från norr. Den visade sig vara en alldeles utmärkt utsiktspunkt - utan toppröse! Jag vet att några här på Utsidan tycker att rösen är en styggelse, men jag måste erkänna - vi byggde ett - litet.

 

Livskamraten vid röset.

 

Utsikt mot Sulitelma.

 

...och igen...

 

När vi satt däruppe och njöt så kände vi båda att vandringen faktiskt började närma sig sitt slut. Så därför satt vi kvar... länge... Vi upptäckte då ett litet rött tält vid Stadaks norra strand. Kikaren åkte fram: Hilleberg, Nammatj GT, 2 eller 3 var svårt att avgöra. De båda tältarna tog sig ett förmiddagsdopp...

Så småningom var det ändå dags att ta sig ner igen. Ryggsäckarna låg där vi lagt dem, men nu kändes de tyngre än någonsin. Vi fortsatte ner mot Stadak och följde sedan i stort sett stranden mot sydväst. Under vandringen förundrades vi över det enormt stora antal gräshoppor som fanns där. De fanns överallt. Tusentals!

 

Anders_sthlm Look-alike!

 

 

Strax innan sjöns västände kommer en mycket liten jokk rinnande från norr. Där stannade vi för att äta lunch. Medan vi sitter där kommer ett ungt par vandrande. Vi samtalar en lite stund. Det visar sig vara de två som vi såg vandra nere på leden längs Sårjåsjavrre igår, och det var förstås de som vi hade sett nakenbada vid det röda tältet, en detalj vi var finkänsliga nog att inte berätta för dem...

Varför nu denna omotiverade fokusering på nakenhet? Jo... här kommer en nöt ni kan försöka knäcka. Vi har - varken förr eller senare - träffat detta par. Trots det skickade de nakenbilder på sig själva till mig, bara någon vecka senare. Det finns en helt logisk (hmm, nåja...) förklaring till detta. Tre frystorkade poäng till den som först kommer på förklaringen.

Innan de gav sig iväg hade vi tipsat dem om vår underbara tältplats norr om Labba, ett tips de utnyttjade, visade det sig.

 

Lunchplats med Hammaren i bakgrunden.

 

Vi åt vår lunch och funderade: Vad ska vi göra nu? Förvånande - och glädjande - nog var Livskamraten inne på att klätrra lite mer. En liten bit upp i sluttningen mot Suliskongen eller Stortoppen lockade. Vi svängde därför mot sydost mellan Stadak och sjön 976.

 

Sjö 976 från öster. Sorjostjåhkkå till höger.

 

Målet var den lilla sjön 1132 och den platå den ligger på. På avstånd såg det ut att vara en ganska lättvandrad snöbrant upp till sjön, men ju närmare vi kom desto brantare blev den. Det som på kartan ser ut som en gansk lätt klättring, visade sig var oss övermäktig. Snön hade drivit upp och var - nästan - ett överhäng. Bara 20 meter under kanten var vi tvungna att vända. Vi vandrade ner hela vägen och fortsatte sedan rakt västerut.

 

 

 

Ungefär när vi passerat riksgränsen får Livskamraten fnatt. Hon vill upp - igen! En sista gång.

 

 

Så, vi klättrar ett hundratal höjdmeter rakt söderut, precis väster om gränsen. Och visst får vi lön för mödan!

 

 

Här sluttar snö- och isfält kraftigt. En jättelik renhjord rör sig fram och tillbaka på sluttningarna, och moln och dimmor böljar nu fram och tillbaka.

 

 

 

 

Vi letar upp en torr plats, tar av oss packningen och låter oss sjunka ner. Sen sitter vi bara stilla... och väntar... länge... Ingen av oss vill bryta förtrollningen. Det känns - bokstavligen - som om vi suger ut det allra sista som Sulitelma tänker bjuda på... denna gång. Här är stenigt och kargt, fuktigt och rått... Det känns verkligen som om vi befinner oss på Sulitelmas mörka sida... och här är SÅ vackert och stämningsfullt.

 

 

 

 

 

Detta Youtube-klipp är taget från denna plats:

http://www.youtube.com/watch?v=SX34HdqBSTs

 

Jag vet inte hur uppbrottet gick till, men så småningom fortsätter vi mot nordväst. Det allra sista som Sulitelma bjöd på, ägde rum vid den västra änden av sjön 976. Vi vandrade över ganska torr myrmark med en hel del små gölar och bäckar. Plötsligt hör vi ett fågelläte som vi inte känner igen, men fågeln hade den goda smaken att landa strax intill. Det är en av de trevligaste fåglar jag vet - den smalnäbbade simsnäppan. Den underhåller oss en god stund med sitt virvlande i vattnet.

 

Smalnäbbad simsnäppa

 

Bara några meter senare skrämmer vi upp 7-8 ripungar som under tumultartat flaxande försöker hitta ett nytt gömställe.

 

Vi fortsatte först mot nordväst, vadade några jokkar från Sorjostjåhkkå och följde sedan vattendraget på västra sidan vidare norrut i riktning Sårjåsjavrre.

Vi slog upp tältet vid en liten jokk - så klart - en dryg kilometer söder om leden.

 

 

Positioneringen gäller denna gång inte tältplatsen, utan vår sista utsiktsplats en liten bit upp mot Suliskongen.

Postat 2009-09-14 21:36 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Sulitelma 6: Djupvad och ledvandring Placerad på karta

 

Natten var mycket vacker. Den lockade till kortare promenader i omgivningen. Jag lyckas tyvärr aldrig ta bra nattbilder med min kamera. Om det beror på kamera eller fotograf ska jag låta vara osagt.

När solen så småningom steg över bergskammen var jag helt enkelt tvungen att ytterligare några bilder på tältplatsen.

 

 

 

I strålande vandringsväder följde vi den lilla jokken mot norr och klev lätt över de vattendrag som kom från öster när vi nådde fram till Staddajavrres sydöstra hörn. Vyerna mot väster och sydväst var vykortsvackra med den helt molnfria himlen ovanför oss, det kristallklara sjövattnet under oss och de snöklädda Sulitelmatopparna i fonden. Bilden försämrades inte av de tre ståtliga havsörnar som i sakta mak cirklade runt Staddatjåhkkås krön.

 

 

 

 

 

 

Det var onekligen med en hel del spänning som vi närmade oss vårt tänkta vadställe vid sjöns norra spets. Vi stannade på lite avstånd för att inspektera hela vattendraget från sjön och den kilometer norrut som vi kunde se. Härifrån såg det ut att vara lättast ungefär en kilometer nedströms, där jokken delar upp sig i tre armar. Men - det vet ju alla som vandrat i fjällen några gånger - ett vadställe som ser lätt ut på lite avstånd kan visa sig helt omöjligt när man kommer närmare. Vi bestämde därför att först titta närmare på själva utflödet ur sjön.

Det var ett litet "sjöfall" i miniatyr: Mycket vatten och ganska djupt och längre ner betydligt vildare vatten. Efter lite trevande med stavarna bestämde vi oss för att försöka. Det var djupt... blev djupare... och djupare... ganska stor kraft i vattnet, men slät och fin botten... och så var vi över.

 

 

 

 

 

Vattnet vi vadade finns med på detta Youtube-klipp:

http://www.youtube.com/watch?v=1XATdlu5SSY

Vad jag kan erinra mig har jag bara genomfört två vad som varit djupare - Tielmavadet och Autsusjjåhkås utflöde i Pietsaure.

 

Vi vek nu av mot nordväst och rundade Staddatjåhkkås nordöstra utlöpare lite över tusenmetersnivån, innan vi började sänka oss ner mot Sårjåsjaurestugan.

 

 

 

Denna plats är en av de riktigt stora i den svenska fjällvärlden, jämförbar med Kärkevagge och Rapadeltat. Några hävdar till och med att det är Sveriges vackraste plats! Så givetvis var det spännande att sakta sänka sig ner mot sjön och så småningom få syn på konsul Perssons stuga.

 

Och visst var där mycket vackert - både mäktigt (sjöfallet) och pittoreskt (stugan) - men Sveriges vackraste plats? Njaaee... Måhända Sveriges vackrast belägna fjällstuga.

 

Det var svårt att välja bästa bild från själva sjöfallet. Det fick bli alla!

 

 

 

 

 

Jag skulle tro att en anfart till stugan längs leden österifrån gör platsen än vackrare och mäktigare, för då kommer man nerifrån, möter det mäktiga fallet först och sedan den lilla stugan vid den underbara stranden. det är i varje fall den väg jag skulle rekommendera en vandrare att ta. Nästa gång jag vandrar genom Miehttjevagge för att ta mig till Sårjåsjaurestugan, så kommer jag att följa Staddajåhkå ända ner till leden för att sedan följa den västerut till stugan.

 

 

Vi njöt av stranden och fallet och samtalade med tre kvinnor som vandrade läng leden. Vår tanke var sedan att följa leden västerut några kilometer längs sjön, för att sedan söka närkontakt med Sulitelmamassivets norra delar. I själva verket lämnade vi leden efter bara drygt en kilometer. Leden var nämligen ganska klafsig och faktum är att den kändes... begränsande. Det är HÄR du ska gå!

När vi kommit en lite bit upp i slänten såg vi ett ungt par (det syntes på klippet i stegen) komma vandrande nere på leden. Dem skulle vi komma att stöta på senare...

 

En bit upp i slänten börjar vi skymta Sulitelmas toppar igen.

 

Vi misstänkte starkt att utsikten mot Sulitelmamassivet skulle vara magnifikt både från Staddatjåhkkå och höjden 1172. Vi valde därför att leta tältplats mellan dessa båda höjder, och vid den större sjön - precis norr om 1172 - hittade vi en riktigt finbjudande plats.

 

 

Positioneringen gäller som vanligt tältplatsen.

Postat 2009-09-13 18:44 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Sulitelma 5: Den vackraste utsikten Placerad på karta

MYCKET - är ordet denna morgon. Det var mycket klarblått, mycket vackert, mycket kallt och mycket is på sjön. Mycket gott att leva, helt enkelt.

 

I sanning iskallt

 

Visst hade kylan känts på natten - vi hade krupit närmare varandra - men för att skapa så mycket is på denna ganska stora vattenspegel föreställer jag mig att temperaturen måste ha sjunkit ner mot minus 10.

Även om vi nu hade övergivit tanken på en vandring tvärs över Sulitelma, så fanns det ju fler utsiktspunkter som lockade. Den som låg närmast till hands - eftersom vi tänkt runda massivet - var topp 1420, Sulitelmas östligaste utlöpare. För att ta oss dit var vi tvungna att passera jokken från Stuorrajiegna. Jag kan inte dra mig till minnes att jag läst något om passagen av detta vattendrag. En möjlighet hade förstås varit att följa jokken österut från den sjö vi tältat vid. Då skulle vi kunna passera glaciärjokken där den breder ut sig i ett delta drygt 2 km bort. Vi chansade emellertid på att vandra direkt mot utflödet från Stuorrajiegna. Det visade sig vara ett lyckodrag, för där fanns magnifika snöbryggor precis i glaciärkanten.

 

Stuorrajiegna

 

 

Sedan följde vi kanten av isen mot nordost. Vi tog en paus precis innan det riktiga motlutet upp till toppen. Om någon tänker följa i våra fotspår så ber jag er ta en extra noggrann titt i detta område. Hittar ni ett par extremt tunna glasögonbågar - gärna med glasen i behåll - kan det vara värt en hittelön. De är mina och de var onödigt dyra. Det blir senilsnöre för min del i fortsättningen.

I dessa trakter var berggrunden mycket levande. Vi stannade många gånger för att bara njuta av det vi såg vid våra fötter.

 

Vacker berggrund

 

 

Halvvägs upp

 

Även fortsättningen av dagen bjöd på fantastiskt vackert väder, vilket gjorde utsikten från topp 1420... (Ja, vilket adjektiv ska jag välja för att inte upprepa mig? Jag gillar det engelska ordet breathtaking. Det är precis så det kan vara, när något är så vackert att luften tar slut... Man glömmer att andas...) hänförande.

 

 

 

 

Här uppe tog jag följande video, som finns upplagd på Youtube:

http://www.youtube.com/watch?v=VGRNWBuuK5M

Visst var utsikten bort mot de mörka och stupande kammarna i Sulitelmamassivet mäktig och lite skrämmande, men det som tog priset var ändå utsikten rakt norrut, genom Miehttjevagge med sina marinblåa sjöar, där det flöt omkring stora bländvita ismassor.

 

Tips: Förstora dessa bilder.

 

När vi sedan höjde blicken såg vi - precis på andra sidan dalgången - ett för mig helt okänt bergsmassiv - Gajssegiesjtjåhkå - som såg mycket spännade ut med glaciärnischar och branta stup. Direkt bortom detta bergsområde stack det mörka och lockande Jiegnaffo upp. Dessa två bergsområden kommer snart att få ett besök av mig. Vid horisonten syntes dessutom Sareks toppar tydligt. Och det bästa av allt: Det var åt det här hållet vi skulle fortsätta vår vandring. Det kändes utomordentligt inspirerande och inbjudande. Vi skulle ner i det vackraste av vackra...

 

 

 

Nedfarten var lite lurig. Jag är inte överdrivet förtjust i konvexa och därtill branta snöfält. De är som skapta för laviner. Det blev därför en del letande och funderande på nervägen.

 

 

Nedstigningen tog lång tid, men det berodde inte främst på problem med vägval, utan på att vi ville suga på denna goda karamell extra länge. Rasterna blev täta och långa stunder stod vi bara och hängde på stavarna medan vi insöp omgivningen.

 

 

Även sedan vi kommit ner till den första sjön imponerades vi av omgivningen, nu ur grodperspektiv. Här nerifrån kunde vi se att det var med rätta vi varit försiktiga. Stora överhäng prydde Sulitelmas östra branter, och på ett ställe hade en lavin gått. Den såg mycket färsk ut.

 

 

 

 

Kort video från denna plats:

http://www.youtube.com/watch?v=uUcae7xS3G0

 

Vi följde dalgången mot norr - öster om den första sjön, väster om den andra och öster om den tredje. Här - vid den tredje och största sjön - formligen vimlade det av större strandpipare. Vi satte oss ner för att njuta av deras kvicka rörelser och deras ganska orädda attityd, och medan vi satt där upptäckte vi en stor vit molnbank vid horisonten i väster. Ajdå, väderförsämring i antågande. Först senare på dagen förstod vi vad vi egentligen hade sett. Det var de övre delarna av den jättelika Blåmannsisen vi såg!

 

 

 

 

Ett av våra delmål under turen var givetvis Sårjåsjaurestugan - den så omtalade konsul Perssons stuga - ett ställe som av många anses vara Sveriges vackraste plats. Från vår position fanns i huvudsak två alternativ. Antingen vandrade vi väster om topp 1208 och över vadet mellan Stadak och Staddajavrre. Jag har emellertid läst att detta vad ganska ofta är ganska svårbemästrat, så mitt förstaval blev att istället vandra öster om topp 1208 och öster om Staddajavrre för att sedan försöka vada jokken som rinner ut i sjöns norra ände. Därför svängde vi mot nordost sedan vi passerat den sista sjön i Miehttjevagge.

 

 

 

Precis öster om topp 1208 hittade vi den allra underbaraste tältplats man kan tänka sig. Vi slog upp tältet på torr och fin gräsmark ute på en liten ö med stillsamt porlande vatten runt om. Strax intill fanns dessutom ett lagom stort "badkar" för tvätt av såväl kropp som kläder.

 

 

 

Utsikten hade nu förändrats totalt. Utanför vår tältöppning bredde nu det böljande Padjelanta ut sig mot den norra horisonten.

 

Positioneringen gäller tältplatsen.

Postat 2009-09-11 21:40 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Sulitelma 4: Tuppkammen växer Placerad på karta

Den resterande vandringen längs Lajrrojåhkå - ner till bron - gick mycket långsamt. Vattendraget var fantastiskt levande och spännande, och gång på gång lockades vi att ta av oss våra ryggsäckar för att leta oss ner i bäckravinen. Märkliga stenformationer och vackra fall och forsar gjorde att kameraminnet fylldes i ett rasande tempo. Det skulle väl räcka?

 

Sensuella former längs Lajrrojåhkå

 

 

Medan vi gick där så sakteliga, så upptäckte vi en man ganska långt bakom oss. Han kom dock snabbt närmare och vi stannade till ett slag och samtalade med honom. Det visade sig att han var ute på en riktigt lång vandring. Vi slog följe ner till bron och småpratde en del under promenaden. Efter en stund sa han till mig:

- Jag tycker att jag känner igen dig...

Jag var helt säker på att vi aldrig setts tidigare, men tänk om han ändå faktiskt kände igen mig? Då borde det förstås vara från...

- Jag vet inte om du brukar vara ute på Utsidan och läsa? Jag är en ganska flitig skribent där...

- Njaee... någon gång kanske... Jag brukar mest läsa en kille där... Majjen kallar han sig...

-Jaha? Det är ju...

- Han skrev nyss en jäkligt bra text om sin första Sarektur tillsammans med sin flickvän. de klarade av en del strapatser...

- Ja, vad kul. det är ju...

Jag gillar hans texter, för han skryter inte om sina strapatser. Han berättar bara hur det var.

Livskamraten som varit en aning på efterkälken kom fram och hörde andra halvan av samtalet. Hon log med hela ansiktet när hon förstod vad samtalet handlade om, och det var onekligen med en mycket ovanlig och speciell känsla som jag kunde presentera min dåvarande flickvän och nuvarande hustru för mitt livs första livs levande "fan". Så stor har nog inte tuppkammen varit sedan "skolans snyggaste tjej" frågade om jag ville dansa på skoldansen i 7:an...

 

Majjen och hans tillfälliga vandringskamrat.

 

 

Sedan vi tagit farväl av vår tillfälliga vandringslamrat vid bron, styrde vi kosan rakt norrut. I början av dagen hade det varit ganska dimmigt, men nu vände vinden och det klarnade allt mer. Dock var dimmorna ihärdiga i Lajrrovagge - om den nu heter så? - och på Labbas västra sida. Ibland sköljde dimmorna över toppen, ibland höll de sig strax nedanför.

Eftersom gårdagen varit dimmig och stoppade oss från en utsiktstur upp på Lajrro, hoppades vi mycket på Labba. Det blev en ganska kämpig uppförsbacke.

 

 

Kämpigt uppför Labbas sydbrant.

 

Upp mot 1100-metersnivån låg dessutom ett par rejält stora snöfält som var betydligt brantare än väntat. Här kom stegjärnen till användning.

 

Utsikten var verkligen magnifik - 360 grader. Det var här uppe som vi blev på det klara med att det inte skulle bli fråga om någon kamvandring tvärs över Sulitelma. När Livskamraten såg hur kammen såg ut så bleknade hon.

- Är det där kammen? Det är väl för tusan ingen kam. Det är en presumtiv lavin!

Vädret där uppe var mycket omväxlande. Åt norr, öster och söder var det klart och vackert hela tiden, men från väster böljade dimmorna fram och tillbaka, vilket stegrade skönhetsupplevelsen.

 

 

Längst nere till höger syns den sjö vi tältade vid.

 

Min ursprungliga tanke hade varit att ta oss ytterligare cirka 3 km mot norr, till sjön 1067, för att därifrån attackera kammen via Miehtjerbaktte. Nu var det ju uppenbart att så inte skulle ske. Därför nöjde vi oss med att vandra ungefär halva vägen, till en liten sjö utan namn och höjdangivelse, men den ligger på cirka 950 meter. Där hittade vi en alldeles underbar tältplats. På norra sidan av sjön låg snön djup, men på den södra sidan erbjöds vu ett flertal fina tältplatser precis vid stranden.

 

 

 

Sedan vi slagit upp tältet gjorde vi en utflykt. Vi diskuterade en stund om vi behövde någon utrustning med på utflykten. Karta och kompass kanske? Fast varför? Vi skulle ju bara gå över den lilla bergskammen och sedan följa jokken nedströms! Mest av gammal vana följde kompassen med. Den låg ju ändå redan i fickan. Men kartan fick ligga kvar i tältet.

Främsta målet för vår eftermiddagstur var att besöka Lajrrojåhkås utflöde ur Salajiegna, men också för att se vad som hände med jokken som rinner från sjön 1067 precis söder om Stuorrajiegna. Den rinner mot väster i riktning Lajrrojåhkå, men strax innan den når fram så försvinner den! Eftersom marken är ganska kalkrik tänkte jag mig att den kastade sig ner i något underjordiskt grottsystem.

Jokken var trevlig att följa. Denna film på Youtube visar en del av den:

http://www.youtube.com/watch?v=3l4-R5B5LDw

 

Denna bild är tagen på samma ställe.

 

I själva verket försvinner den här jokken inte alls! Det är helt enkelt kartan som är ofullständig. Detta gjorde att vi inte lyckades ta oss fram till Salajiegna eftersom jokken i fråga var alldeles för strid.

På vägen tillbaka mot tältet drog plötsligt dimmorna in igen med full kraft. Trots att vi bara skulle följa jokken blev vi osäkra. Svängde inte jokken för tidigt? Upp med kompassen. Vi ska ju i princip bara gå österut och sedan över två små bergskammar, varav den sista skulle vara snöklädd. Vi gick nog ganska rätt hela tiden, men KÄNSLAN var att vi irrade.

 

Dimman lättar

 

Plötsligt lättade dimman ett kort ögonblick. Var det inte därifrån vi kom? Jo, vi kände oss ganska säkra tots att det började skymma. Medan dimman åter sänkte sig kom vi fram till bergskam nummer två. Vi hasade ner för snöslänten och snart kom sjön inom synhåll. Det dröjde dock en bra stund innan vi kunde urskilja tältet.

Kylan var påtaglig den kvällen...

 

Positioneringen gäller tältplatsen.

Postat 2009-09-10 21:27 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in

Tips!