Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Det är sant! Dom finns i verkligheten! Placerad på karta

Nu ska ni få höra! I lördags befann jag mig nere i Bodafors, förstår ni. Officiellt var jag där för att besöka friluftsmässan, för man vill ju inte avslöja för vem som helst att man tror på tomtar, troll, alver, fjäderlättingar och annat oknytt. Men om sanningen ska fram så var det mest för att se om jag skulle få syn på några fjäderlättingar som jag åkte dit. Jag är ju en någorlunda van fågelskådare, så jag tänkte att jag gör på samma sätt som när jag letar fågel: Jag åker till ett ställe där fåglarna trivs. Så jag åkte till Bodafors.

Och nu vet jag! Familjen Fjäderlätt finns i verkligheten. Det gör dom! Och en del släktingar till dom finns också. Jag fick livskryss på två fjäderlättar och deras nära släktingar alven och ala. Men det var inte lätt - inte ultralätt i varje fall.

När jag kom dit så gick jag omkring och letade och letade, men inte såg jag några utsidingar över huvud taget. Först rörde jag mig inomhus, men där var alldeles för trångt och stimmigt för att dessa rariteter skulle trivas där. Istället gick jag ut bland de uppslagna tälten och letade, och tyckte jag inte att jag såg stjärtfjädrarna från något bekant? Men kanske inte ändå. Här fanns ju bara Hillebergare, och så stadiga reden brukar ju inte mina sökobjekt ha.

Men - så hörde jag det typiska prasslet från ett stycke spinnakerväv i vacker samklang med det tystare suset från silnylon. Jag följde ljudet... OCH DÄR... mitt framför mina förvånade fötter kryper de ut ur sina hastigt tillredda reden. Trots att jag var pilsnabb med kameran så lyckades jag inte fånga dem på bild, men deras vackra - och lätta - hyddor såg ut så här:

Sedan jag gömt undan kameran vågade de sig försiktigt fram och vi hade en riktigt givande eftermiddag. Själv åkte jag hem med tre kassar friluftsmat och ett oförglömligt möte med ett gäng trevliga oknytt.

Tillägg några dagar senare. Mmm... som synes av några kommentarer nedan fanns ett rede till, men det ville inte bli riktigt bra på bild. Nu har jag fått mig en bild tillsänd av den osynligaste av dem alla - Alven. Håll till godo!

Postat 2008-04-29 19:22 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Kilsbergen 5: Bergslagsleden - Pershyttan Placerad på karta

Gamla Pershyttan är en mycket väl bevarad Bergslagsby i närheten av Nora, väl värd ett besök, men även naturen i omgivningarna är lockande. Det var inte alls planerat någon skogstur denna helg, men när den första riktigt vackra vårdagen lockade var det svårt att motstå suget. Kompisen Tommy hakade på och färden gick alltså till Pershyttan - utgångspunkt för en av de nydragna rundslingorna med Bergslagsleden som en del.

En sådan här dag är all natur vacker, men den norra och östra delen av slingan var ändå ganska intetsägande, men i och med att vi passerade hygget söder om Sundsmossen så blev det desto vackrare och desto mer intressant.

Djurlivet var rikt - åtminstone vad det gäller de mindre arterna.

Så fort solen nådde ner till någon av de många myrstackarna uppstod en frenetisk verksamhet. 

Klumpig på land, men graciös så fort den kom ner i vattnet.

Solen strilade ner mellan den högstammiga skogen och gav ett sagolikt sken. De solbelysta mossfläckarna blev så intensivt gröna och de torra grangrenar som träffades av solljuset såg ut att sväva i luften som ett egendomlig variant av plockepinn.

 

Luften var praktiskt taget vindstilla. Det mest påtagliga ljudet var alla rödhakars lock- och revirsång.

Ett nytt vindskydd är byggt vid Lilla Ramsjön. Det är främst inrett för att kunna sitta i, men 2-3 personer får galant plats vid övernattning.

Vid vindskyddet stötte vi på fler som lockats ut av vädret.

Det är sannerligen i gammal kulturbygd vi rör oss. Skogen vimlar av mer eller mindre vältrampade stigar och man undrar i vilket ärende människan har vandrat här. Ett flertal kolbottnar passerar vi innan vi stöter på ett än mer påtagligt spår av människan. Eftersom Pershyttan är gammal järnbruksbygd har alltid god vattentillgång varit av nöden. Som hörs av namnet var Dammsjön reservoaren som såg till att Pershyttans kraftkrävande anläggningar fick vad de behövde. Men även en så pass stor sjö kunde ibland lida brist på vatten. Alltså grävde man en kanal från Lilla Ramsjön till Dammsjön för att kunna fylla på vatten vid behov. Längs denna kanal går en del av dagens rundslinga i mycket vacker miljö.

Positioneringen gäller vindskyddet vid Lilla Ramsjön.

Postat 2008-04-20 17:46 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Fjällrävar på Helag (eller) Mitt första misstag Placerad på karta

1976 var det dags för mitt första egenplanerade fjälläventyr. Två år tidigare hade jag genomfört min första fjälltur. Det var i det militäras regi och behandlas i detta blogginlägg: http://www.utsidan.se/blogs/majjens/10534.htm

Vi hade då enbart sett Helags på avstånd och jag ville gärna stifta närmare bekantskap med detta massiv. Medvandrare var min flickvän Barbro, min bästa kompis Tommy samt hans flickvän S. Barbro blev (och är) min hustru och Tommy är fortfarande min bäste vän. Dessa båda är dessutom mina flitigaste medvandrare. S däremot har aldrig mer satt sin fot i fjällen och det är nog delvis mitt fel.

Ingen av mina medvandrare hade någon som helst fjällerfarenhet. Faktiskt ingen friluftserfarenhet alls. Det lade ju ett större ansvar på mina axlar. Mitt första misstag ägde rum redan innan vandringen börjat. I min värld var det självklart att alla människor äger ett par vandrarkängor. Det gjorde Barbro. Vi hade känt varandra i ett par års tid och varit en del ute i skogarna "hemikring", främst Gyllbergen utanför Borlänge. Jag visste däremot inte att S saknade vandrarskor, men det borde jag ha anat. När vi kom upp till Ljungdalen - starten för vår tur - visade det sig att hon hade köpt ett par Lundhags ett par dagar tidigare. Hon hade däremot aldrig haft dem på sig sedan hon provade dem i affären. Resultatet blev förstås ett par rejäla skavsår som hon led av från dag 2 ända till slutet.

Kartan vi använde oss av var samma som finns beskriven i blogginlägget ovan - en gammal generalstabskarta i skala 1:200000 som var uppförstorad till 1:100000. Med tanke på min erfarenhet av den kartan borde jag kanske ha varit lite mer observant...

Ni som följer min blogg vet att jag inte alltid berättar för mina medvandrare hur jag har tänkt mig vandringen - inte i detalj i varje fall. Jag hade läst mig till (hur, minns jag inte) att man gick upp på Helags topp längs ena kammen och ner längs andra. Bitvis fanns stig. Var det inte lite mesigt att följa en stig? Det såg inte så farligt brant ut vid sidan om. Och varför skulle man följa andra kammen ner? Det såg ju ut som om det skulle gå alldeles utmärkt att gå ner på Helags "baksida". Rakt västerut från toppen såg det ju ut som en "kam" på den karta jag hade. Och det var ju långt mellan de svarta höjdkurvorna! Det skulle ju visserligen innebära att vi var tvungna att släpa med oss all packning upp på toppen, men va fan...

Vi hade alltså startat i Ljungdalen. På min gamla karta stod namnet Finnburåsen vid startplatsen. Vi följde linbanan upp på fjället intill Torkilsstöten och fortsatte fram till nordspetsen av sjön 961 där vi slog läger.

Jag minns att vi jagade ren dagen därpå. Jag hade lite stöddigt garanterat att vi skulle stöta på renar. När nästan halva dag två hade gått utan ett liv började några ifrågasätta mina kunskaper på området. När vi sedan hörde en renskälla på avstånd började vi följa ljudet. Jag minns att letandet förde oss över Kesubäcken, förbi Krustjärnsstöten och fram till Slaive. Där såg vi på långt håll en lite svart prick som rörde sig över ett snöfält. Vi vadade Ljungan innan vi slog läger.

Ljungan vadas

Nästa dag behövde vi inte jaga några renar. Vi såg säkert ett tusental. Vi klättrade upp på Herrhångsåsen i stark medvind - det gick nästan att springa uppför - och följde den västerut innan vi svängde ner till Miesketjärnen där vi slog läger.Denna dag hade gjort mig en aning fundersam. S hade visat påtaglig höjdrädsla.

Nästa dag siktade vi mot Helagsstugorna. Vi rundade Suonagetjärra och passerade väster om Jalgatsåjja på vår väg. Framme vid stugorna önskade vi att vi hade haft lite pengar, för pålägget hade tagit slut. Vi lämnade stugorna och tog oss en bit upp på berget mot den norra kammen. Imorgon skulle det ske.

Helagsstugorna på sin gamla plats

Jag minns inte om det hände med avsikt eller om det bara var otur, men vi hamnade bitvis för långt norrut, för långt från kanten ner mot glaciären. Halvvägs upp bara tvärstannade S. Hon stod på alla fyra och skrek. Hon kunde inte röra sig ur fläcken. Alla stenar rörde sig. Hon var övertygad om att hon skulle följa med i ett stenras om hon flyttade sig det minsta lilla. Jag kan inte komma ihåg hur det gick till, men hon kom därifrån och vi fortsatte uppåt - ända till toppen.

Majolkie - halvvägs upp

Vi var definitivt de enda som bar stora ryggsäckar och vi fick en hel del förvånade frågor - och imponerade blickar. Än mer förvånade blev nog övriga vandrare när de såg vad vi åt: Knäckebröd med senap! Det var vad vi hade kvar.

När det var dags för nedfärd utbrast S: "Vilken tur att vi inte ska ner samma väg!Det var ett utrop hon ångrade en stund senare. Färden ner längs kammen västerut gick bra i början, men jag tyckte att den ganska snabbt blev betydligt brantare än vad det såg ut på kartan.

Kammen västerut

 

Som smalast var kammen kanske fyra meter med ett mycket brant stup till vänster och en ganska brant stensluttning till höger. Våra ramryggsäcker ställde till det på en del branta ställen när de hakade i branten och knuffade oss framåt. S var livrädd. Och jag fattade ingenting. Det skulle ju inte vara brant! Då och där - mitt i branten - upptäckte jag misstaget. I själva verket var det så brant att kartritaren hade dragit ihop två höjdkurvor till en. Det var därför det såg glesare ut just här. Jag skyllde förstås på kartan...

PS Givetvis är bilderna scannade från gamla papperskopior. Alla namn är dessutom tagna från kartan jag använde.

 

Postat 2008-04-12 22:02 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in