I ett tidigare inlägg berättade jag om mina erfarenheter gällande vadarstavar. Här kommer lite fler funderingar kring utrustningen.

I en forumtråd har jag beskrivit de perfekta vadarskorna. Så här skrev jag:

"NU har jag vadat med foppatofflor! Under årets mycket strapatsrika vandring (finns beskriven i sonens blogg: http://www.utsidan.se/blogs/-friberg-/index.htm) behövde vi vada 5-6 gånger. Ett par av vaden kan betraktas som så pass "svåra" att vi var tvungna att ta det mycket lugnt och vara väldigt noggranna var vi satte fötterna. Vid alla dessa vad använde jag en modell av Foppatofflor som har ett reglerbart band bakom hälen, vilket gör att de sitter ordentligt fast. Och...
De var fantastiska! Aldrig tidigare har jag känt mig så säker på att inte halka. På något sätt sugs foten fast i skon, och trots att lästen egentligen är aningen för bred för mina fötter kändes det aldrig besvärligt. De skyddar dessutom tårna till skillnad från sandaler. Fopporna fungerade givetvis också som lägerskor. De väger nästan ingenting och suger inte åt sig vatten. Hängande bak på ryggsäcken torkar de på ett par minuter. De kommer att få följa med i fortsättningen."

Magnus hade skaffat sig ett nytt kök - Primus ETAExpress - som givetvis fick följa med på vandringen. Ni känner säkert till det: Monteras ovanpå gastuben, flyttbart vindskydd, "räfflad" kastrull, pietzotändare. Vi hade med oss en påbörjad liten gastub (225 g ?) och en full stor tub (450g?). Jag vet inte hur mycket som fanns i den lilla tuben, men mer än hälften var det. Vi hade tidvis ganska busigt väder. Trots det räckte den lilla påbörjade tuben  i stort sett 7 dygn! Vi lagade gröt och kaffe på morgonen. Vi åt 1 eller 2 luncher. Fruktsoppa, välling, nudlar mm. Till middag frystorkat och mera kaffe.

Jag blev oerhört imponerad av köket. Det var driftsäkert, snabbt och därmed bränslesnålt. Frågan är om inte mitt Crux kommer att bli till salu snart.

Mina regnkläder höll inte måttet. Alltså, jag och regnkläder är helt enkelt inte kompatibla. jag har haft ett stort antal olika modeller, alltifrån gamla tunga grejer, via goretex, till ultralätta, tunna saker. Inget har fungerat! Om jag måste vandra med ryggsäck utanpå regnkläder så blir jag absolut dyngsur - inifrån och/eller utifrån. Blir jag för varm måste jag lätta på klädseln - och blir blöt utifrån, vilket åtminstone svalkar.

Så kom då Klättermusen med sina chaps och kilt. Sånt borde man väl kunna fixa själv? Jag köpte Itabs billigaste, lättaste och klippte sönder byxorna och sydde på knytband upptill som skulle knytas runt livremmen. Nederdelen av jackan klippte jag av och sydde fast kardborreband längs ena kanten. På nederkanten av min Marmot Precip-jacka fäste jag den, så att den hängde ner som en kjol med sprund.

Denna utrustning fungerade utmärkt förra året i Abiskotrakten, då vi bara hade regn några få timmar. jag hoppades att den skulle fungera bra även i år... Det gjorde den inte... Med så här mycket regn i kombination med stark blåst och periodvis mycket snårig terräng, så var det till sist bara att acceptera: Du är dyngsur och kommer så att förbli! Bättre att gå i blöta kläder och spara de torra till kvällen, annars skulle snart ALLT vara blött.

Nu hade ju inte det där med vätan varit ett så stort problem, bara fötterna var torra. Det var dom... upp till Mårma...

Jag vet att någon har skrivit i en forumtråd att goretexkängor är jättebra... tills de blir blöta. Det kan jag skriva under på. Uppe på Mårma vandrade vi mycket på snå. Fälten bestod av "murken" snå, så vi sjönk igenom ofta. Från början skrattade vi mest och pillade bort snön ur kängskaften, men när dimman kom och vi började känna oss instängda, då var det inte lika roligt längre. När sedan dimman tillfälligt lyfte och vi kunde se åt vilket håll vi skulle gå, då hade vi så bråttom att det inte fanns tid att stanna och peta bort någon snö. Den dryga kilometern gjorde våra skor helt plaskvåta. Vi kunde vrida ur sulorna, men själva stoppningen fanns inte en chans att torka. Resten av vandringen - två dagar - hade vi tunna strumpor och utan på det plastpåsar. Nästa lager var lite tjockare strumpor som vi vred ur vid varje paus. Snart hade dock plastpåsarna halkat ner så att även den tunna strumpan och foten var blöta igen.

Någon kanske undrar: Men era gaiters då?

Nä... det hade vi inga... men de kommer garanterat att följa med om jag någonsin skulle få för mig att göra något liknande igen. De hade hjälpt - inte bara mot vätan... 

Snön kring Mårma var alltså murken. Man sjönk igenom. Tyvärr var den inte mjuk rakt igenom. 2 dm ner fanns en förrädiskt vass skare. Det kändes först inte i kylan. Men sen...