Klicka på länken nedan. Det kan vara bra för er som aldrig vandrat på Kungsleden att ha en bild av hur den ser ut när/om ni läser denna text. Det är Alven som är fotografen och jag har hans medgivande att länka den.

http://www.utsidan.se/obj/photo/74/7499820e8ca89b3825e907b9781a4755.jpg

Det var när jag såg detta fotografi av Kungsleden som jag kom på att jag har ytterligare en bekännelse att göra - eller två... eller tre...

1977 - min allra första Sarekvandring. Ett av de stora frågetecknen under planeringen var: Vilken väg in? Det blev - som vid många tillfällen under denna vandring - Svante Lundgren som fick råda:

"En annan anmarschväg börjar i Saltoluokta och följer först Kungsleden en dagsmarsch söderut till Sitojaure. (...) På Sitojaure kan man få skjuts med fiskare till sjöns västände. Man ser till att bli landsatt på Sitoälvens södra sida och kan sedan vandra runt berget Takar (...) och vidare in genom Pastavagge. (...) Detta är en mycket lätt väg in i Sarek, jag vill nog karakterisera den som den lättaste." (Det håller jag inte med den gode Lundgren om, men det är inte om detta denna text ska handla.)

Mina erfarenheter av fjällvärlden var begränsade när vi gav oss iväg, men min naturvana var stor. Det borde väl räcka? Min vandringskamrat - dåvarande flickvän men nuvarande hustru! - litade obetingat på mig. Detta skulle hon i viss mån ångra senare under vandringen. Se följande blogginlägg: http://www.utsidan.se/blogs/majjens/10911.htm

Min tidsplanering var ganska tight. Jag hade ännu inte förstått vitsen (behovet) av att lägga in reservdagar i planeringen. Första delen av äventyret - 125 mil i min gamla V4:a upp till Kebnats brygga gick perfekt. Vi kom fram ganska sent på kvällen / tidigt på natten och slog upp tältet en bit in skogen.

Vi sov gott. Mycket gott. Vi sov så gott att vi missade båten till Saltoluokta. Utåt mot flickvännen: Inga problem. Det går en båt i eftermiddag. Inombords: H-E!! Hur ska vi nu hinna??

När vi så småningom kom över vattnet till Saltoluoktasidan var jag aningen stressad, så jag ville att vi skulle ge oss iväg direkt... Men var f-n ligger Kungsleden? Det vimlade ju av stigar åt alla möjliga håll och JAG såg inga vägvisare i varje fall. Fråga någon? Nä-nä. Man står inte i Saltoluokta och frågar var Kungsleden ligger! Sånt ska man bara veta.

Så vi gick... fel... fel igen... och igen... Till slut var jag tvungen bita i det sura äpplet och erkänna för flickvännen att jag faktiskt inte hittade Kungsleden. Hon tog det på rätt sätt: Fniss-fniss... vi missade Kungsleden. Ingen skugga föll över min orienteringsförmåga. Sån´t kan hända den bäste... Vi återvände till fjällstationen och började om (nej, vi frågade ingen nu heller). Vi valde bara de stigar som vi var överens om såg ut att vara störst och gick åt rätt håll. Jodå vi kom rätt til slut. Men vi var ju lite sena...

Här skulle ju helst berättelsen sluta. Då hade jag kanske bara kunnat ruska på axlarna och säga: Otur och lite nybörjarnervositet. MEN... sommaren 1999 - jag var då 47 år gammal och kunde med rätta börja kalla mig fjällvan - skulle jag vandra samma väg in i Sarek tillsammans med min bästa kompis T och min svåger C. Ingen av mina medvandrare hade vistats i fjällen tidigare. (OK-OK T. Du har varit i Helags en gång 1976.) Det var också första gången jag vandrade tillsammans med vuxna män om jag bortser från lumpen 1974-75. Möjligen var där en gnutta mer testosteron i omlopp än vanligt på grund av detta. Ännu en gång var det jag som var den fjällkunnige, den som skulle leda de andra. Det innebär att jag absolut inte kan skylla på någon annan än mig själv: Vi gick fel! Efter ett tag tyckte jag att vi drog aningen åt väster... men, stigen svänger nog snart... Det gjorde den inte. Tvärtom. Alltmer åt väster vred den. På något sätt (ouppmärksamhet var namnet) hade vi kommit in på en led mot Pietsaure.

Jag slutar där. Hur känner jag det nu...? Tja... aningen generad kanske... men lite stolt också: Jag är nog den ende som missat Kungsleden två gånger - på samma ställe! Vilse? Inte! Fel kan väl vem som helst gå?

HåkanF

PS Fast jag har faktiskt gått riktigt fel en gång... men vilse? Aldrig!