Bloggar > Liv i naturen > När allt känns som en dröm

Liv i naturen

Här berättar jag och skriver ner resor och naturupplevelser jag har haft, som ett minne för mig själv och inspiration för andra. Jag älskar att vara ute i naturen och vandra, klättra, kajaka och åka långfärdsskridskor på vintern. Jag bor i Norrköping, nära till skärgården, vandringsleder, fina små sjöar och naturreservat. Ofta behöver man inte åka långt för att få en riktig fin upplevelse, även om jag har kommande planer på längre resor, tex att besöka den svenska fjällen.

När allt känns som en dröm

Jag vaknade upp idag till en molnig stad med träningsvärk i hela kroppen. De mörka molnen hänger tungt över staden, stora och mörka, fulla av regn. Det är kallt och blåsigt, och snart kommer det nog att börja regna. Hösten och kylan och höstrusket är här. Och det kommer att stanna ett tag. Några månader ungefär.

Men igår. Var det igår? Var det igår jag paddlade rakt in i en solnedgång? Slappade på en varm klippa i bikini? Badade som om sommaren aldrig hade tagit slut? Var det igår jag tog mig ett morgondopp och sedan paddlade iväg över sjön medan solen smekte bergsklipporna med sitt guldaktiga ljus? Var det igår? Eller var det bara en dröm?

För jag hade en dröm. En dröm om att göra en sista paddling innan hösten kom, en septemberpaddling. Jag vet hur vackert det kan vara i september, det vet jag. Drömmen, eller planen rättare sagt var att vara ute så mycket som möjligt i 24 timmar. Sova i tält så man kunde hinna med en riktigt sen paddling och en riktig tidig morgontur. Planen var att bli avsläppt och upphämtad om 24 timmar. 24 timmars paddling. Minus det praktiska som att äta, sova, laga mat och så vidare.

Jag skulle paddla i kvällsljus och se solen gå ner, jag skulle paddla i gryning och morgonljus, jag skulle paddla över sjön vid lunchtid och känna på eftermiddagsbrisen..jag skulle helt enkelt paddla så mycket som möjligt.

Planen var också att sova i tält, även om jag inte riktigt gillar det med tanke på sommarens tidigare händelser. Men jag ville utmana mig själv och verkligen utnyttja dygnets alla timmar.

Jag blev avsläppt på kvällen vid sex-tiden. Jag visste att solen skulle gå ner redan vid åtta, så jag skyndade mig på att sätta upp tältet och göra allt klart inför natten innan jag pumpade upp brädan och gav mig ut på vattnet. Vilken otrolig vacker kväll det var...varmt och så stilla, helt spegelblankt vatten. Jag paddlade rakt in i solnedgången, det var fantastiskt!

Sedan, plötsligt, gick solen ner och det började skymma. Jag gick upp, bytte om, åt lite kvällsmat i form av mackor, tog på mig varmare kläder och förberedde mig för en lång och mörk natt. Och mörkt, ja det blev det. Vid halv nio var det mörkt och vid nio var det becksvart. Då låg jag i mitt tält, påpackad med varma kläder och försökte tänka positiva tankar. Som: Tänk på belöningen, din belöning, vilken fin upplevelse du kommer att få, vilken fin soluppgång du kommer att få i morgon bitti. Timmarna gick men sömnen ville inte infinna sig. Mörkret var kompakt, ensamheten skärande och kylan kröp innanför de varma kläderna. Grenar knäcktes omkring mig, något djur prasslade och släpade något på marken, det kluckades och väsnades, fåglar skrek och kraxade. Kroppen var på helspänd. Jag tänkte: Tänk, vilken tur du har som får uppleva det här, det är inte alla som får. Och vidare: Du är smart och stark, troligtvis klarar du dig ur varje möjlig hotsituation du skulle kunna hamna i. Och när det inte heller verkade fungera: Du är frisk, har fina vänner och ett hem iallafall. Imorgon kan du åka hem till ditt normala liv och sova i en skön säng, försök nu vara lite cool de här sista timmarna som är kvar av den här extraordinära händelsen som är få förunnat.

Framåt småtimmarna började jag höra grymtanden. Jag känner så väl igen det där ljudet, vildsvin, men nu var det på ett välbehövligt avstånd. Jag stelnade till och mitt hjärta klappade. Den här gången tänkte jag inte fly. Bara vänta ut. Jag låg vaken, beredd på att ljudet skulle komma närmare och närmare och att jag skulle få höra de andas utanför tältet, som förra gången. Men så blev det inte. Jag hörde några grymtanden långt borta några gånger under natten, men närmare kom de inte. 

Efter många, mörka ensamma timmar gick solen äntligen upp vid sex-tiden och jag skyndade mig ut på vattnet för att ta min belöning. Och vilken belöning sedan! Att vara helt ensam på sjön, på spegelblankt vatten och se solen gå upp. Helt fantastiskt! Och såklart, så fort ljuset har kommit är nattens hemskheter som bortblåsta ur minnet, det finns inte längre. Så fort dagen är ny så finns inga gamla hemskheter längre. Allt man ser är dagens strålande  ljus.

Och så fortsatte dagen. Jag varvade paddling med bad från klippor, jag gjorde vad som föll mig in för stunden. Inga tider att passa, ingen annan att ta hänsyn till. Till lunch åt jag en  pastasallad och sedan gav jag mig ut och paddlade igen. Det var varmt och vindstilla hela dagen, det kändes som sommaren aldrig hade tagit slut. Septemberpaddling. 

Men det var igår, det. Idag vaknade jag upp till ett molnigt Norrköping och en känsla av att allt bara var en dröm.

Igår kväll, redo att ta en liten tur i det magiska kvällsljuset.

Gårdagens vackra solnedgång.

Också gårdagens solnedgång.

Tidig morgontur.

Det håller på att bli dag.

Kopplar av någon gång kring de tidiga morgontimmarna.

Ja, det var igår. Idag vaknade jag upp med träningsvärk och en känsla av att allt bara var en dröm. En septemberpaddling.

Inlagt 2018-09-06 10:50 | Läst 914 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2018-09-06 15:13   OBD
Vilken härlig och realistisk dröm! :-)
Trevligt skrivet. Tack ska du ha!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar