16 km vandring, 10:15-15:35
Jämtlandstriangeln (JT) är populär. Dels eftersom den är lättvandrad, du behöver egentligen bara god grundkondition så klarar du den. Dels eftersom den år mellan tre fjällstationen, inte stugor, och det innebär att du kan boka boende och middag såväl som lunchpaket att ha med dig ut på fjället. Det enda du behöver är alltså en liten dagsäck och en kåsa, möjligen ombyte. De tre stationerna fullbokad snabbt och STF marknadsför vandringen hårt. Av denna anledning var jag lite förvånad över bristen på kängor och ryggsäckar på nattåget till Duved när vi klev på i Skövde. Det fanns några få men jämfört med när vi åkte till Kiruna Fjällräven Classic 2015 var de ingenting. Till och med när jag året efter åkte till Abisko för att gå till Hemavan var det fler vandrare på väg. Kungsleden verkar fortsatt dra fler folk helt enkelt.
Vi skulle dock inte bo i bäddade sängar och äta middag på vita dukar. Vi hade med oss tält och gasolkök och cirka 15 kg ryggsäck var. Vi var udda fåglar på regiontåget till Skövde, speciellt som det inte gick att boka sittplats från Alingsås och SJ bestämt sig för att bara ha en vagn obokad. Det stod fler människor än det satt och packning var utspridd överallt. Varför SJ inte vill ha mer av mina pengar begriper jag inte.
På nattåget hade vi en trebäddskupé för oss själva Efter lite kvällsmat och bokläsning blev det rytmiska vaggandet på spåren för mycket för att man skulle kunna hålla sig vaken så vi bäddade ner oss och försökte komma till ro i den 23-gradiga kupén Det gick förvånansvärt bra och även om det kändes som om man vaknade var gång tåget krängde, eller när de kopplade av vagnar i Sundsvall så var man hyfsat utsövde tåget rullade in i Östersund vid 6:30-rycket. Den allmänna väckningen gick av stapeln klockan 7 så det var ett smart drag att redan då stå i bistron och köpa frukost. 
Vid 8:30 nåddes slutstation Duved och då blev antalet ryggsäckar på tåget mer tydligt. Perrongen blev full, tillika samlingen av folk som skulle åka busstransfer till Storulvån 8:45. Strax dök en synnerligen charmig busschaufför upp som med skratt och glada tillropräknade in oss i bussen som blev mer eller mindre full. Under den trekvart långa färden underhöll han dessutom med historik om Karolinerna och lokala anekdoter då han själv kom från en av de små byar vi passerade. Han var en av 14 åretruntboende där. På Storulvåns fjällstation var det full fart på morgonen. Ryggsäckar vägdes, frukost åts, det sista provianterades, vatten påfylldes, rutter planerades, packningar jämfördes. Vi gjorde lite av det ovanstående men inte allt. Ett sista besök på toa bara och sen gav vi oss iväg. Ner bakom stationen, över bron och vandringen hade tagit sin början. 
Det gick förvånansvärt fort att komma in i det igen. Det var som om muskelminnet från 2016 bara kickade in. 2018 gick vi ju Höga Kusten, men det är en annan typ av vandring. (som ni kan läsa om på annat ställe här på bloggen) Starten gick uppför och populariteten på leden var tydlig, inte minst eftersom denna första del också är den avslutande när man kommer tillbaka. Gott om folk, mycket "hej, hej" och en del omkörningar. Väl uppe på kalfjället delade sig leden och det tunnades ut något. Fenomenet med att man lagt märke till någon på tåget, bussen, fjällstationen och sedan sprang på dem på leden accentuerades av det där läget när man går i ungefär samma takt och börjar gå om varandra vid ens respektive pauser.
Vi tog vår första paus efter cirka 1,5h och passade då på att äta lunch. Frystorkat smakar bra på fjället. Vädret höll sig till prognosen, dvs 16-18 grader och 6-8 m/s med kanske 15 i byarna. Inte stekhett alltså, men inte heller kallt. Blåsten höll dessutom myggen borta. Vi sökte dock upp lä bakom en klippa för matlagningens skull och så fort vinden avtog var blodsugarna där. Inte i några vansinniga mängder men vi tog på lite US622 för säkerhets skull.
Man ratar ju alltid ett par rastplatser eftersom man är övertygad om att det finns en finare lite lite längre fram och så var fallet även denna gång. Strax efter den plats vi valde fanns en som var lite bättre. Nåväl. 
Halvvägs till Sylarnas Fjällstation, dagens mål, ligger en liten raststuga och några torrdass. Den är inte tänkt för övernattning, det finns en nödtelefon där och man kan givetvis söka skyddär vid behov. Vad som däremot finns är en WiFi-Hotspot! Jodå. Mitt i fjällvärlden kunde du koppla upp dig och gissa om folk satt där på den lilla höjden och beundrade landskapet som omgav dem i 360 graders synfält? Nope, det var gamnackar för hela slanten. Jag förstår. Det finns en säkerhetsaspekten i det hela. Jag fattar också att det här kan vara sådant som behövs för att locka ut nya generationer i naturen, men hur långt är vi ulliga att gå? Jag har så smått börjat planeringen av en vandring i Sarek, kanske en vecka i helt orört och väglöst land. Jag vill inte komma dit och mötas av skyltar för swish-betalningar och fri wi-fi. All tillgänglig teknik ger oss övertro på densamma och en tillit på den säkerhet den kan bistå med. Det leder till att när den väl klickar, vilket den gör med jämna mellanrum, så står vi där och är skräckslagna och handfallna för vi har ingen backup. Vi har inte karta och kompass för vi räknade med att Google Maps skulle funka. Vi har inte meddelat någon vår tänkta rutt eftersom vi dela tänkte livestreama eller snappa hela resan. Man hör skräckhistorier och jag tycker det är sorgligt om vi löser problemet genom att göra alla dessa platser uppkopplingsbara. 
Med på bussen från Duved fanns ett gäng som tydligt sysslade med trail running. Det syntes på t-shirts och det framgick av konversationer. Strax efter lunch dök de upp och sprang om oss. Kanske 20-25 stycken med ryggsäck och löpardojor. Lite längre fram (vid den lite finare rastplatsen) stannade de och vi gick förbi. Lite senare sprang de förbi igen bara för att än en gång stanna en bit framför oss. Då märkte vi att det fanns några ledare i gruppen och det var tydligt att det här var någon sorts träningsläger. Proceduren upprepades en gång till men nu pausade vi på samma ställe som de och de satte av de tre sista uppförskilometrarna mot Sylarna innan vi av färdigpausade. På plats på stationen samlad de ihop sig och fortsatte träningen. Läsning på stället, rusher uppför fjällsidan med mera. Det var inte ett lag av något slag utan vad vi kunde förstå folk som anmält sig och betalat för att plågas i fjällvärlden några dagar. Jag antar att vi alla är knäppa på våra egna vis.
Ju närmre vi kom målet desto mer frekventa blev de kraftigare vindbyarna. Det blåste från SSV så det var helt OK vindar även om det var motvind. När vi dock följde löparna uppåt mot fjällstationen stod det klart att det var kraftiga vindar som gällde, inte någon enstaka pust då och då. På kalfjället finns inte mycket att använda för att söka lä och i närheten (100 m) av stationens byggnader får man inte slå upp tält av säkerhetsskäl. Vi gick några vändor och beslutade sedan att ställa upp vårt Hilleberg, lite bakom en kulle och så mycket i vindriktningen som möjligt. Jag är glad att vi har ett tunneltält, jag såg flera kupolkonstruktioner och tipi/ryggåskonstruktioner som fladdrade betydligt mer än vårt. Stormlinorna är säkrade med stenar och det låter ju givetvis en del här inne i tältet när jag skriver detta och det tar i ordentligt då och då. Vi satt ute så länge solen var framme men när den gick i moln och vinden fick fritt spelrum blev det snabbt kyligt. Det kommer nog dra sig neråt 10-11 grader i natt men vi har bra sovsäckar så det är ingen fara. Det ska bli intressant att se hur slaka linorna är i morgon. Jag tror prognosen är att vädret ska hålla i sig, men då går vi norrut och kommer få medvind. Det kan dock bli ännu en kväll av letande efter rätt vindriktning och lä på kalfjället. 
Det var verkligen lättvandrat. En kort knöl att ta sig över på de första hundratals meterna men sedan bredde kalfjäll och dalgången söder om Getryggen ut sig med milsvid sikt tack vare vädret. Men kunde se vandrare framför sig på leden som ett pärlband men också lika många som som slagit paus och bara satt och njöt av det fantastiska framför ögonen. Det var enstaka vad, det var spänger över våtmarker och det var torrstigar över hedar med lappjung vars klockor lyste ljusrosa utmed sidorna.
När vi gick upp kunde jag konstatera att alla linor och pinnar satt på sin plats. Vårt fina Hilleberg Nammatj EX hade gjort sitt jobb med den äran. Efter en stund kröp solen upp över fruntimmersklumpen och på Lottis sida blev det snabbt varmt i tältet. Lika bra att gå ut och medan Lotti tömde liggunderlag och packade sovsäckar började jag koka havregrynsgröt med blåbärssoppepulver. Vi var inte först ur tälten men långt ifrån sist. Folk kravlade ur sina kokonger och man hörde gasolkök brusa lite här och var. Himlen var blå och nästan molnfri och från söder blåste en kraftig vind. När klockan var vart i nio var vi redo att ge oss av och påbörjade den tre km långa nedstigningen till bron igen för att där vika av norrut över fjället. På vägen ner gick vi över ett antal små bäckar och i nästan var och en av dem stod en öring. Det fick mig att minnas när en ganska stor sådan hoppade över min fot vid ett vad på Kungsleden. Det är så häftigt att de lever i dessa miljöer. 
Blåhammarens Fjällstation ligger på 1086 möh och är med det Sveriges högst belägna dito. I stort sett alla beskrivningar av JT talar om den långa sega uppförslutan från Sylarnahållet de sista sex km av leden. Jag är inte vän av motlut så jag såg inte fram emot den, speciellt som det avslutade den längsta etappen på resan, 19 km. Det är givetvis individuella upplevelser allt detta men jag tycker ju att man hellre ska "varna" för stigningen till Sylarna, eller än mer den första biten efter bron, då man ska upp över krönet på det första fjället så att man ser Blåhammaren som en silhuettkuliss på toppen av fjället, vansinnigt långt bort och till synes onåbart. Den var brantare, klippigare och på det hela taget mer intensiv. Visst, de sista sex km var långa och bitvis sega, men i några långa stycken gick det plant på skrå så det fanns gott om tid för återhämtning. Mitt tips: var inte orolig för uppförsbacken till Blåhammaren! 
På vägen ner från Sylarna möttes vi av en herre på MTB som hälsade glatt, precis som alla andra . När vi sedan var på väg uppför efter bron kom han ikapp och körde om oss istället. Vi var vid det här laget ganska nära krönet och väl dör stannade han för en liten paus och fotografering av sin cykel i det fina landskapet. Vi kom då ikapp honom istället och språkade lite snabbt innan an rullade vidare. Han hade startat med tåg & buss från Åre i morse och skulle cykla JT under dagen. Han påpekade att detta var en enkel led att cykla sett till underlag och liknande och jag försökte käcka till mig genom att påstå att det som väl mest var i vägen här var turister och vandrare. Han menade på att det finns gott om plats för alla och att det trots allt är bra att det kommer folk då den här bygden behöver varje skattekrona utifrån som den kan få. Han själv hade visserligen en ganska tydligt sydsvensk dialekt men kallade sig själv "deltidsbrandkåren" i trakterna så man får väl ge honom lite cred för att tänka på omgivningen och inte bara vara sommargäst.
