Bloggar > Skägg på väg

Skägg på väg

Här delar jag med mig av mina upplevelser kring vandring/friluftsliv i stort. Parallellt finns att läsa min nithrintaag.wordpress.com om allehanda idéer och resor i allmänhet.

Kungsleden revisited. Ett litet efterord ett år senare

Det löste sig med frukosten på hotellet. Jag kunde komma lite tidigare så det var inga problem att hinna med bussen. Det var en skolbuss så vi fick både underhållning och sightseeing på väg till Tärnaby där byte skedde för färd till Umeå. Danskorna var med på bussen liksom ett annat par som skulle upp till Ammarnäs för att påbörja sin vandringsvecka. Jag smaskade snacks, gick igenom twitterflöde och påbörjade arbetet med att lyssna ikapp mig på alla podcasts jag samlat på mig under de senaste fyra veckorna. Jag var i en lite egen bubbla, fortfarande upprymd av min upplevelse och förstod inte riktigt att det inte syntes på mig vad jag gjort. Taxin hämtade mig i Umeå och körde mig till flygplatsen, byte på Arlanda och innan jag visste ordet av klev jag ut på Landvetter och togs emot av min lilla Susanna som stod där med skylt och allt. Hon körde mig hem, följde med in, hjälpte mig att äta de pannkakor Lotti gjort åt mig som stod i kylen, vi tittade på bilder jag tagit och så åkte hon hem. Jag var ensam i huset och gick och la mig i min egen säng.

De kommande dagarna pysslade jag med utrustningen, njöt av att landa, tog emot många gratulationer och hälsningar från folk, var ut och gick, såg på tv och hade ständigt kontakt med Lotti där hon roade sig i Chicago. När det var dags åkte jag till Landvetter för att hämta henne och den pirriga spänningen från när besked kom att hennes plan hade landat tills hon klev ut genom dörrarna liknade den jag kände i början av vårt förhållande, när hon kom med tåget från Helsingborg för att hälsa på en helg. Så var vi tillsammans igen, nu var allt som vanligt igen, och det var gott.

Det har varit väldigt roligt att gå igenom min dagbok från ett år tillbaka igen. Många känslor har kommit tillbaka, en del med igenkännande leenden, andra via händelser eller möten jag redan hunnit glömma. Jag är väldigt sugen på att återse alla sex timmars film jag tog, men det får ske i omgångar tror jag... Då och då har jag längtat tillbaka till livet på väg, livet i tält, livet med naturen på ett sätt så att jag varit definitivt sugen att göra om alltihop. Det vare sig vill jag eller kommer jag givetvis att göra. Det här var en engångsgrej, det skulle aldrig bli samma sak igen. Men visst vill jag ut igen, bo i tält igen, vara i rörelse igen, en del av omgivningen, igen. Nästa år planerar vi för Höga Kustenleden, förhoppningsvis blir det någon helgtripp innan dess, nu tillsammans med Lotti, inte ensam.

Blev det om jag hade tänkt mig? Jo, det blev det. Jag skriver ganska utförligt om det i detta inlägg som jag skrev några veckor efter målgång. Det är en sammanfattning av det ni nu förhoppningsvis orkat ta er igenom som var mina dagboksanteckningar. En del känner ni igen, annat är reflektioner medan äventyret fortfarande var aktuellt i tankebanorna. Jag tänker inte upprepa det i detta inlägg utan komplettera med ett par sista saker:

En vanlig fråga jag fått är om jag skulle kunna tänka mig att göra det igen. Alternativ: "Vad blir nästa utmaning nu då?" Ganska tidigt stod det klar för mig att jag skulle vara nöjd när detta var över. Jag har inget som helst behov av att trumfa mig själv genom att gå Gröna Bandet baklänges, hoppa PCT på ett ben eller att runda någon topp i Nepal enbart livnärd på jakmjölk och nötter. Det här handlade aldrig om att bevisa någon sorts fysisk prestation för mig, det var bara något jag kände för att göra, något jag ville ha gjort. Jag insåg givetvis utmaningen, såväl den kroppsliga som den mentala, men aldrig att jag hamnade i situationen där jag kände mig tom och var tvungen att ersätta detta men något annat, något längre, högre, tuffare, svårare. Något liknande, gärna. Något annorlunda, absolut. Det finns så mycket att uppleva.

Jag gick inte sällan och pratade högt för mig själv. Fråga mig inte varför det bara blev så. Resonerade, frågade, svarade och småtrallade. Jag sjöng lite på både det ena och det andra och hur det nu blev så var det ett antal låtar som liksom fastnade i huvudet på mig, ni vet sådana där "earworms" som liksom inte släpper taget, oavsett om man gillar låten eller inte. Jag började försöka komma ihåg vilka som dök upp i mitt undermedvetna och det är väl ingen överraskning att en del av dem var Pink Floyd-relaterade? Kanske Bo Kasper och Emil i Lönneberga är lite mer otippade, för att inte tala om Mörbyligan. Till slut fick jag göra en lista för att komma ihåg dem och när jag kom hem skapade jag en spellista. Den är lite rolig att lyssna på, klicka här och ta en titt själva, vad förvånar dig av mina val?

Då återstår bara den tredje delen i filmtrilogin, den som avhandlar Ammarnäs till Hemavan. Regnovädret vid Syter är uppenbart, känslorna inför målgång likaså. Jag tog några bilder även på hemresan men de känns futtiga i jämförelse med de som förevigade min vandring. 43 mil från Abisko till Hemavan. En resa jag verkligen rekommenderar, tack för att du följde med!

Postat 2017-09-14 12:31 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Kungsleden dag för dag: 13 september - Viterskalstugan till Hemavan

12,5 km

9:05 - 12:10

Hur ska jag börja? Det är på sätt och vis både tomt och fullt i skallen. Lika bra att ta det metodiskt.

Jag vaknade som vanligt ungefär när det ljusnade. Ingenting kunde få mig att stressa idag så jag öppnade tältet och låg länge och bara tittade på fjället utanför. När klockan passerat 7 gick jag dock ut och påbörjade morgonbestyren. Jag visste inte exakt när Lottis plan skulle lyfta, runt lunch någon gång hade hon sagt, så jag trodde att 9 kunde vara en bra starttid. Det rörde på sig i stugan, målarna satte igång och jag gick runt och plockade blåbär till gröten en sista gång. Strax efter 9 kom de fyra pensionärerna förbi och sa hej då. Den äldre av bröderna uttryckte sin tacksamhet för mötet och bekantskapen och för de fina minnen till deras resa som jag bidragit med. Jag blev lite ställd och sa väl tack detsamma eller nåt när hans fru sa "Ja, man träffar så många trevliga människor" när hennes man sa "Men få så trevliga som denne man!". Jösses. Jag? Trevlig? Där ser man.

När jag var färdig för avfärd hade morgonskyarna skingrat sig och jag slängde upp säcken en sista gång, den kändes väldigt lätt, och gav mig av. I stort sett hela etappen gick på skrå på fjällsidan med vyer åt alla håll som var mer överväldigande för var gång jag stannade och såg mig omkring. Det var mislvid siktvidd med snöbelagda toppar, färgsprakande dalgångar med björkskog, dånande forsar, tvärbranta svarta stup och fjällsidor åter igen, iscensatta av dvärgbjörk i ett eldhav av färger. Allt i en strålande sol. Efter ett kort tag åkte jackan av och kort därefter kvalades skjortärmarna upp. Hade jag inte skickat hem shortsen vette fan om jag inte bytt till dem.

Stegen var väldigt lätta. Givetvis hjälpte vädret till, men att det var sista dagen hade också sin effekt, tveklöst. Jag kunde inte fatta att jag haft sådan tur, detta väder som avslutning? Jag fotade, filmade, njöt och drack ur så många jokkar jag kom åt. Jag tog mig tid och såg till att få ut maximalt av dagen. Det slog mig att tiden gick och att det skulle vara på håret att jag skulle hinna ringa Lotti efter målgång. För att vara på säkra sidan tog jag tillfället i akt vid en solig fjälltopp där jag hade täckning och tog ett par bilder som jag skickade iväg till henne tillsammans med en hälsning. Efter ett tag fick jag svar och det var klokt att göra såhär för när jag några minuter efter målet försökte ringa kom jag inte fram. Hon var på väg till Chicago.

På väg ner mot Hemavan klev jag över ett krön och fick syn på skidliftarna. Plötsligt blev slutet, målet väldigt påtagligt. Om några kilometer skulle jag vara färdig. All planering, all förberedelse, alla steg, all svett, alla tankar, allt skulle vara över. Det brast för mig och jag blev väldigt känslosam. Tårarna rann utan att jag egentligen begrep varför. Det blev bara väldigt mycket på en och samma gång. Jag hade gjort det, klarat av det och allt detta på egna villkor, för egen kraft och utefter eget huvud och egna beslut, såväl före som under vandringen. Allt hade klaffat, kroppen hade hållit, utrustningen varit den rätta oavsett väder och förutsättningar. Tacksamheten och glädjen över detta fick det helt enkelt att rinna över. Stora karln, lipandes på fjället. Ja, jag säger då det.

Min tanke var någon käck kommentering när jag filmade min målgång, men jag fick inga ord ur munnen. Lite kan det ha berott på att tre tjejer stod precis där, men jag tror inte det. Jag var helt enkelt mållös (badum-tss!). När jag stannat efter porten frågade de om jag hade gått hela vägen, jag såg ut som en som gått 43 mil. Ville jag att de skulle ta några kort på mig? Ja tack! Så gav de mig en vägbeskrivning till mitt hotell, jag började traska och bara sådär var äventyret slut. Det snurrade i huvudet och jag försökte sortera tankarna och tänka tillbaka på delar av de senaste fyra veckorna, men det var bara rörigt. Gratulationer från när och fjärran började ramla in och sakta men säkert tror jag det började gå upp för mig att jag var färdig, att jag gjort det, att det var klart.

Jag inkvarterade mig på rummet, fixade med packningen inför flyget och stog på tok för länge i en på tok för varm dusch. Varmt vatten i ansiktet, det visste jag inte att jag saknat. Vid 17-tiden tog jag en sväng till ICA för att handla lite att ha som lunch på bussresan i morgon och vem satt inte där på en mjölkpall om inte Hannah med föräldrar! Vi gratulerade varandra till respektives framgångar och jämförde lite upplevelser och äventyr. Hon är inte riktigt halvvägs ännu... Kul att se henne hur som helst. På väg tillbaka från ICA blev det hamburgare på det lokala gatuköket, det kändes märkligt att äta lagad mat på servering men oj vad gott!

Solen var på väg ner och jag gick mot hotellet. På mjölkbänken satt nu vad som föreföll vara Hemavans original. Tandlös och med en pava starkvin i rullatorn började han prata så jag stannade till. Han påstod sig varit med och byggt Kungsleden till Ammarnäs för 30 år sedan och att han tog sig fram och tillbaka till Ammarnäs för att kontrollera spängerna på 14 timmar. det visade sig också att han bott i Älvängen och gått i realskolan i Lilla Edet. Om detta stämde kan man bara konstatera att världen är liten.

Dagens lärdom: Ett avslut kan vara en början

Myggindex: 0

Steg: 22 300

30 dagars snitt 23 112 (= 693 360)

Naturobservationer:

Fjällen, i sol, i september, denna sista dag.

Så nu sitter jag här, skriver dessa sista rader och firar med 25-årig Laphroaig. 

Jag tror jag har sagt allt jag behöver säga. 

Jag är färdig nu. 

Jag gjorde det.

Morgon sista dagen
Blick norrut
Färgerna
Glad toppbild till Lotti
Mållös
Skoja inte
Skidliftarna i Hemavan. Bring on the waterworks
Så ser man ut efter 43 mil
"Ska vi ta kort på dig?!"
Jämför gärna med bilden från 14/8
Jag lämnade cirka 15 kilo på fjället

Postat 2017-09-13 11:42 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Kungsleden dag för dag: 12 september - Syter till Viterskalet

14,5 km

8:30 - 12:15

Jag undrar vad de tänkte hemma när "klar för dagen".mailet kom redan klockan 12:30. Då hade jag blåst fram genom Syterskalet och landat i Viteskalstugan. Det är elva km kvar till Hemavan, dvs kanske 3,5 - 4h, men ingenting i världen kan få mig att jäkta fram den sista dagen på fjället. Jag har kommit in i den fas jag och Lotti var i sista dagen av FC. Jag vet att det håller på att ta slut men vill dra ut så mycket som möjligt på det.

När reveljen gick hade en hel del moln skingrats men vinden var fortfarande betyndande. Killen från Umeå skulle gå över Sytertopparna och såg lite skraj ut men beslutsam. Solen steg och belyste topparna och jag fann att mitt beslut att inte ta toppturer var klokt. Efter frukost gick jag ut och sågade samt högg ved som ersättning för det jag eldade igår. Jag gjorde en hel låda och delade med mig till Umeå. Nio-gänget som belamrat torkrummet igår ojade sig över att kängorna inte torkat, men fysikens lagar är svåra att rå på. Med för mycket kläder blir det ingen cirkulation i luften och all fukt stannar kvar. Men det är ju klart, den tunna sidenscarfen måste ju också vara i torkrummet, annars torkar ju inte den.

Den mycket sympatiska stugvärden Maggan, från Eslöv, vinkade av mig och jag påbörjade vad som sägs vara den sista ordentliga stigningen på Kungsleden. Man behövde inte komma långt upp på fjället förrän man kände att det skulle bli blåsigt idag. Det tog i mer och mer och blev snart "hålla i hatten"-läge. Det kom västerifrån så det hjälpte föga att man efter ett tag gick ner i dalen och svängde tvärt västerut i Syterskalet. U-dalens utformning förvandlade dalen till en vindtunnel och motvindens dån var öronbedövande. De fyra pensionärerna hade hittat en liten kulle att pausa bakom, själv knatade jag på tills jag kom till en liten raststuga som stod halvvägs. Lugnet på läsidan var förlösande. Jag tittade upp mot norra Sytertoppen och skänkte Umeå en tanke, fy fan vad det måste blåsa där. Det blåste in en del mörka moln övre södra Syter och ett kort tag stänkte det också men det blev inget allvar av det. Jag bytte från hatt till mössa och gick vidare i dalen. Vandringens nära slut kom till mig igen och utan att märka det själv sänkte jag farten. Jag stannade ofta och såg bakåt, upp på det branta bergssidorna, på vattenfallen som ormade sig ner, samlade ihop sig och bildade bäckar med fullständigt kristallklart vatten jag behövde vada över med jämna mellanrum. Solen sken mig i ryggen och baske mig om inte vinden avtog lite. Precis innan dalen svänger söderut gick stigen upp mot Norra Syter och jag såg en väldigt fin tältplats. Jag noterade tiden för att se om det var lönt att gå tillbaka, beroende på hur platserna såg ut vid Syterskalet. Runt nästa kräk såg jag stugan, det rörde sig om maximalt en kvart.

När jag kom fram var det tydligt att vädret stabiliserat sig. Vinden hade avtagit även om det blåste fortfarande, och solen sken, bara några molntussar strök framför den då och då. Jag var så glad, jag skulle kunna tälta min sista natt! Stugvärden kom ut och mötte, visade på en fin plats som jag högg direkt och gjorde mig sedan ett par varma koppen till lunch. Värden påpekade att jag dragit vinstlotten ikväll eftersom stugan skulle bli full. Dels kom det ju för mig känt folk från Syter, men från Hemavan kom dessutom en skolklass. Jag skulle nog få det bra i min lilla lya. En egen bäck precis bredvid, kvällssol och förhoppningsvis även lite morgondito.

Det kändes lite lyxigt att  slå läger såpass tidigt på dagen. Att sedan kunna sitta på solsidan av huset och bara njuta av värme, sceneri och att få se nio personer jobba med att måla stugorna var bara ännu bättre. Jag satt länge och lapade sol och rätt var det var kom Umeå runt knuten. Han var helt slut men väldigt nöjd och vi gratulerade honom till en riktig insats. Det hade gått bra men det hade varit riktigt jobbigt och på toppen hade det mycket riktigt blåst jävel ihop med lite regn som blev till snö och is. Mitt beslut att stanna här nere framstår fortsatt som klokt. Han skulle dock gå vidare några kilometer idag för att ha chansen att hinna med direktbussen till Umeå utan att behöva stressa. Själv fortsatte jag att dra ut på dagen.

Jag hade blivit tipsad att vara färdig i köket till 18, då skulle 12-åringarna börja ramla in och få mat av deras egna kock som tydligen skulle komma också. Det hade varit tidig frukost och lunch så middag vid 17:30 var helt OK. Kvällssolen blev det inte mycket av, solen gick ner bakom ett fjäll och då blev det snabbt kallt så 18:30 var jag ombytt och nerbäddad i tältet för sista gången den här gången. I morgon sover jag på hotell. Nyduschad. I säng med lakan. Märkligt.

Alla frågar hur det känns nu när det ska ta slut. Och jag svarar som de förväntar sig att jag ska svara, att det är kluvet, att det givetvis ska bli skönt att komma hem, men att det kommer kännas konstigt att inte ta på sig ryggsäcken och ge mig iväg på morgonen. Men det där är ju bara delvis sant. Det ligger lite idet, visst, men i grund och botten ser jag ju fram emot att gå i mål. Målet är ju tydligt, det är något jag strävat efter och och i morgon ska det ske. I morgon är jag färdig och tro fan att jag vill bli färdig. Inte för att detta varit tråkigt och att jag vill sluta utan för att jag då har gjort det jag tänkt att göra, det jag satte mig ut för att klara av. Återstår att se då om jag känner likadant i morgon kväll när jag ligger där i hotellsängen... En bidragande orsak är nog också att jag kom till den där batteri-insikten också. Hade jag inte gjort det finns nog risken att jag inte känt mig lika färdig, att något liksom fattades. Men som det är nu är det ju inte så och det är ju bara att tacka och ta emot!

Jag har kommit på att jag saknar att skriva brev till Lotti. efter att jag skickat depån från Ammarnäs har det inte varit någon idé eftersom jag troligen skulle komma fram före ett sådant brev. Att skicka det med depån var ju naturligt och det var ett brev som växte fram kväll efter kväll sedan depån i Jäkkvik. Nu har jag bara denna bok och det är inte fy skam, men ändå. Jag har för övrigt funderat på om depån hinner hem innan hon åker till Chicago. Jag lämnade in den på torsdagen och mellan södra Sverige och Norrland brukar det ta två dagar = den skulle vara i Edet som idag. Det är en låda som ska aviseras och den avin kanske hon inte får förrän i morgon och då ska hon ju åka till Chicago, tveksamt om hon har tid att gå och hämta paket då. Det ger sig. Jag kommer hur som helst ringa henne det första jag gör när jag gått i mål. Hoppas bara jag hinner fånga henne innan hon kliver på planet.

Jaha, nej, då är det väl bäst att kura ner sig i säcken för den sista natten på fjället. Jag somnar mellan fjälltoppar och med en fjällbäck porlande intill. Precis som jag hoppats.

Dagens lärdom: En mans tält är hans borg.

Myggindex: 0

Steg: 26 080 (snitt 30: 22 370)

Naturobservationer:

- En liten renfamilj passerade inne i Syterskalet. I övrigt väldigt lugnt.

PS. Det var inte bara skolungdomarna som fick mig att gå till tält tidigt. Tendensen från tidigare kvällar håller i sig och i kombination med att jag nu har ett ökat behov för att kontemplera slutet på vandringen blev det väldigt naturligt att dra sig tillbaka.

PPS. Ungarna kom först efter 21. Jag hörde tillrop som "Kolla, ett tält, coolt" och "Jag ser stugorna!" innan stojet försvann inomhus. Jag låg bra i mitt tält.

Lämnar Syter över Svärfarsbäcken
Sytertopparna föröver
Uppåt, uppåt
U-dalen öppnar sig 
Det gäller att veta vart man ska

In i vindtunneln!
Solen hägrar
En blick bakåt innan vi viker söderut
Framme vid Viterskalstugan
Tältet uppe och redo
Min bäck till höger
Västerut. Bra sista natt

Postat 2017-09-12 10:26 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Kungsleden dag för dag: 11 september - Tärnasjön - Syter

15 km

8:20 - 12:45

Det blev plötsligt väldigt gemytligt i stugan igår kväll. Den där vandrarfamiljen började bete sig som bästa kompisar sedan länge och de nya tillskotten i denna stuga inkluderades snabbt. En ny herre från Umeå gick ut och plockade kantareller som han frikostigt delade med sig av vilket bara ökade den familjära stämningen och höjde aktiviteten. Då drog jag mig undan. Jag har accepterat och till och med lärt mig att uppskatta den ytliga gemenskap som finns på fjället. Frågorna, vandrarsnacket, tipsen, nyfikenheten. Där finns dock alltid en sorts barriär av anonymitet och kanske är det just den som gör att jag kunnat ta till mig den här lite speciella samvaron. Igår kändes det som att den barriären försvann till stor del och då var det dags gör Jochen att göra sorti för kvällen.

Jag har tre dagar kvar på vandringen, två nätter. Jag vill så länge jag kan hålla kvar vid känslan av avskildhet i gemenskap, vildmarken i lightversion och jag med mig själv på äventyr. Det blir svårare och svårare ju närmare målet jag kommer, inte minst för att detta är populära vandrartrakter, men jag är inte intresserad av om det finns mobiltäckning eller inte, vad någons dotter jobbar med eller vart de brukar resa när de inte vandrar. Inte nu. Kanske tisdag kväll i Hemavan, men inte nu.

På ett sätt var det också skönt att jag kände så här på kvällen, då det på sätt och vit gav ett kvitto på att jag inte har genomgått någon stor personlighetsförändring under resans gång. Jag kände igen mig i känslan och till viss mån även i beteendet. Det finns en skillnad i reaktion och känslomässig påverkan jag inte kan sätta fingret på, men i grund och botten är det samma gamla gubbe som kommer hem, är inte det rätt skönt ändå?

Väderprognosen för dagen var regn. Vid 07 hade det ännu inte börjat. Jag hoppades inte på sådan tur att det skulle ha blåst över, men jag gick ändå upp före alla andra med en liten tanke att en tidig start kanske kunde medföra en lite torrare morgon i alla fall. Det blev inte riktigt så. Det hade börjat regna och det häll i sig i stort sett hela etappen. Det blev en kort period av uppehåll när det var fem km kvar men uppe på kalfjället tog det i igen och började dessutom blåsa. Då beslöt jag mig för att ta stugnatt även i Syter och hoppas på tältväder i Viterskalet. Efter en stund var vi "alla" samlade i stugan, plus ett gäng på nio som redan bodde där och några till som kom under kvällens gång. Jag pratade en del med killen från Umeå och med stugvärdens man som kom med helikopter men när den gemytliga kvällsstämningen började infinna sig drog jag mig undan till mitt rum för att skriva om dagens händelser, vis från igår.

Kort efter ankomst förändrades vädret, det blåste styv kulting och regnet stog som spön i backen, fast från sidan. Beslutet om stugnatt var gott. Det förde också med sig att alla personer ville in i torkrummet så inom kort var det bara fuktig luft där inne och noll möjlighet till att torka någonting. Rådet från stugvärd Margareta var att tända en liten brasa i det egna rummet, stor nog för att kunna torka grejerna bara. Sagt och gjort, efter en stund sprakade det gott och jag flyttade in mina grejer till det tvåbäddsrum som, precis som i Tärnasjö, jag än så länge fick ha för mig själv. I morgon har jag tolv km till Viterskalet så ingen brådska, jag får hugga lite ved innan jag far. Det är lite underligt att målet ligger bara på andra sidan fjället... Så nära, två dagar bort.

Idag gjorde jag så den filosofiska slutsats/upptäckt som skulle kunna vara svaret på frågan varför jag gör detta alternativt vad jag fått ut av det, lärt mig, under vandringen. Jag gick och resonerade med mig själv åter igenom det faktum att det lite tråkiga vädret ju faktiskt inte spelade någon roll för min resa, inte heller att jag på dessa tre dagar sett väldigt lite av den prakt i Vindelfjällen som jag läst om, eftersom det varit så mycket moln och dimma. För den här resan har inte varit om scenerier, om kilometer eller om höjdmeter. Inte heller om ett visst antal höjdmeter, specifik fysisk prestation eller att kryssa fjälltoppar. Så vad har det handlat om då? Den gamla klyschan att "ladda batterierna" flöt upp i skallen och då slog det mig! Det här handlar inte om att ladda batterier, det handlar om att byta ut batterierna mot nya, andra batterier, av annan sort. Till batterier som andra och/eller fler energikällor än de jag vanligtvis använder, men som kanske än viktigare inte lakas ur av samma saker som det vardagliga livet innehåller. Batterier som fungerar fint oavsett väder, underlag, färdsträcka eller motlut. Som hämtar kraften i det stora, i det ofrånkomliga och i det naturliga i att det bara är att fortsätta. Det här är en känsla som är svår att beskriva i ord, i skrift, men jag vet att det är rätt, att jag kommer hem med nya bränsleceller, anpassade och utrustade för den nästa fas i livet jag står inför. Ett liv utan barn hemma, de sista yrkesverksamma åren, måhända med barnbarn, kanske flytt från huset, med åldrande föräldrar och, om man ska vara krass, även utan föräldrar. Alla dessa yttre och inre förändringar jag nu står på tröskeln inför - jag är redo för dem och räds dem inte.

Dagens lärdom: Även vuxna människor kan bete sig som bortskämda ungar

Myggindex: 0

Steg: 26 380

Naturobservationer:

- Mycket grodor som hoppade i regnet på spängerna, i övrigt rätt dött.

PS. Idag testade jag kaffeosten. Omdömet är att det lämnade mig helt ogiltig. Det var smaklöst, men vare sig smaskens eller äckligt. Kaffet blev lite simmigt av fettet i osten och osten hade tagit lite smak av kaffet och hade lite halluomi-textur. Kan definitivt testa igen.

Vädret inbjöd inte till fotografering. Myrarna söder om Tärnasjöstugan 
Skärgården i södra Tärnasjön efter passagen på de många broarna

Mitt lilla skrivkrypin i Syterstugan

Postat 2017-09-11 11:08 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Kungsleden dag för dag: 10 september - Servejukka - Tärnasjön

16 km

9:00-14:45

Sömnen var god. Jag tror inte det var kallare än kanske 8 grader i natt men på morgonen hängde molnen tunga och låga så det var rejält fuktigt överallt. Även golvet hade fuktgenomslag idag, trots footprint. Jag steg upp klockan 7 och efter de sedvanliga två timmarna var jag iväg.

Jag svängde in vid Servestugan och köpte märket, kanske inte helt konsekvent eftersom jag inte bott där, jag köpte ju inte Tjäktja tex, men å andra sidan, vem bryr sig? Där var mannen med den skällande hunden, han skulle till Tärnasjö idag, jodå.

Det blev en molnvandring idag också, men inte i samma utsträckning eller lika tjock som igår. Jag stannade ofta och njöt, drack i så många jokkar jag kom åt och åt sncaks på en dimmig kulle. Strax före lunch kom jag ikapp de fyra pensionärerna från Aigert som strävade på. Jag mötte också en japan som hälsade bugandes. Värden i Serve undrade om jag mött honom än (eller om det var någon annan). Några asiater var tydligen på väg till Abisko nu vilket inte förefaller helt genomtänkt. Det är sent på säsongen, det blir snabbt både mörkare och kallare och än viktigare, snart stänger stugorna. Här i söder har de öppet till 25/9 men norröver stänger de en vecka tidigare, dvs om en vecka. Och med tanke på att det tagit mig fyra veckor att ta mig hit... Lägg därtill att båttransporterna som måste fungera. När tar de tex upp båtarna norr om Jäkkvik? Och så jämför vi med herr Klug som planerat och förberett i två år...

Direkt efter lunch mötte jag två damer från Bohuslän. De stannade och ville prata och höra om min vandring. De var fascinerade, ställde frågor och var så positiva till min vandring att det smittade av sig. Själv skulle de gå "bara" till Ammarnäs men med tanke på att mamman (det andra var dotter) gick med en knäprotes och två höftproteser får väl det ses som ok. "43 mil, det är ju som hemifrån och till Stockholm! Vilka härliga människor det finns!" Det är ju bara att hålla med. Efter mötet med dem fick jag ett annat klipp i steget, en lätthet i vandringen och en rakare rygg. Fascinerande reaktion.

Lite längre fram kom ytterligare en herre som stannade men det berodde mer på att han var stugvärd i Tärnasjö och hälsade mig välkommen eftersom han inte skulle vara där när jag kom. Han skulle gå och möta sin kompis, han med den skällande fågelhunden. Jag gjorde en mental notering att välja hundfri stuga ikväll. Den sista biten av etappen gick i björkskog och färgerna nu blir bara mer och mer intensiva för var dag som går. Det är inte mycket som är grönt längre, vare sig i lövverk eller i undervegetation. Jag tror inte att jag upplevt dessa skiftningar på samma sätt tidigare, jag har i alla fall inte varit så varse dem.

Ibland, idag var en sådan dag, händer det att jag liksom pressar på, ökar farten och tar ut steget fast det inte behövs, vare sig på grund av tid eller kilometer. Pulsen går upp och svetten tränger på, både framåt, uppåt och neråt. Det är helt enkelt för att jag vill Det är skönt att ge sig själv en liten fysisk ansträngning på egna villkor. Att få bli flåsig för att jag själv utmanar kroppen på egna villkor, inte för att det är motlut, stenigt eller annan yttre påverkan. Det fick mig att tänka på hur jag ska komma igång med träning efter hemkomst. Ska jag kanske till och med ta upp löpningen igen? Nu bör jag lättat några kilon? Troligen inte, men kul att tanken finns där. Och i anslutning till det kom jag på att jag har några F1-lopp inspelade hemma att komma ikapp med! Känslan av att veta att jag kan ta timmar i soffan och bara slappa med det var något speciellt.

Det har också varit lite känslosamt på fjället idag. Jag har tänkt på familjen, på min gudinna Lotti och våra älskade barn. allt jag utsatt dem för under åren, kärlek i grunden men osäkerhets på toppen. Det har varit många duster och explosioner, men dessa stormar är utridna nu. Det faktum att de står fortsatt vid mig är på ett sätt obegripligt men jag är oändligt tacksam för det. Och i de tankebanorna travade jag på, kämpandes med både en och två klumpar i halsen.

Den sista biten in mot stugan var i en vansinnigt vacker björkskog och när jag kom fram var danskorna mycket riktigt på plats. Pensionärerna kom strax därefter och så var vi åter samlade som en stor vandrarfamilj. Vedspisen sprakar, bädd är tagen. Två nätter kvar efter denna.

Dagens lärdom: Att vara ensam bland andra kräver sin man.

Myggindex: 0

Steg: 27 950

Naturobservationer:

- Dvärgbjörken skapar ett eldhav på fjällsidorna i rött och orange

- Någon enstaka korp

- I övrigt går naturen stadigt mot vinterdvala

PS. Prognosen för i morgon är regn. Mycket regn. Som tidigare har det ingen betydelse, det är bara en omständighet att anpassa sig till. Man blir blöt. Sedan torkar man.

Fuktig morgon
En får ticka
Dagens lunchställe
Den smälter liksom in i det grå
Någonstans här mötte jag japanen
Älgsjön 
Tärnasjön närmar sig

Postat 2017-09-10 11:09 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
Sida: 1 2 3 Nästa Sista 

Logga in