Här delar jag med mig av mina upplevelser kring vandring/friluftsliv i stort. Parallellt finns att läsa min nithrintaag.wordpress.com om allehanda idéer och resor i allmänhet.

Användarnamn: Silver Cheek

Intressen:

Mer på profilsidan


Jag har vandrat 43 mil. Det var som fan.

Nu är det snart sex veckor sedan jag gick i mål i Hemavan efter 30 dagar på Kungsleden med start i Abisko (Här är mitt Färdspår). Vandringen planerades under ungefär två år för att vara så förberedd som möjligt och att den skedde när den gjorde var för att jag vill fira min 50-årsdag i den svenska fjällvärlden. Allt det där kan ni, det har ni hört tidigare, jag har tjatat om det till leda. Om ni inte vet eller har glömt upprinnelsen till detta kan ni läsa om det här.

Så hur var det då? Hur blev det? Hur kändes det? Hur gick det? Som ni säkert förstår har jag fått massor av frågor efter hemkomst och flera av er har jag redan pratat med. Såväl under vandringen som efteråt har jag funderat på hur jag ska presentera det hela och berätta för er om vandringen. Ett långt sammanfattande inlägg eller ett flertal som behandlar olika aspekter av resan? Jag funderar också på att publicera dag för dag, ord för ord, mina dagboksanteckningar från vandringen och bilder från respektive dag därtill. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu så du som läser detta får gärna kommentera inlägget här nedan och föreslå vad du helst skulle vilja läsa så kanske jag kan bestämma mig så småningom också... Jag börjar dock med ett inlägg som beskriver det hela i stort. Häng med! 

Jag började i Abisko efter frukost den 15 augusti och gick i mål runt lunch i Hemavan 30 dagar senare, den 13 september. Då hade jag cirka 438 kilometer och 693 000 steg i benen och bakom mig. När jag gick i mål kändes det rörigt i huvudet. Jag hade plan på att filma min egen målgång och ha något fyndigt och genomtänkt narrativ men jag blev tyst när porten närmade sig. På väg till hotellet i Hemavan försökte jag sortera tankarna och få en uppfattning av vad jag gjort men det gick inte. Jag kunde för mitt inre se utsikter, vyer, tält- och rastplatser men jag kunde inte placera dem på rätt etapp eller dag. Det var helt enkelt för många intryck som försökte rymmas i huvudet på en och samma gång i detta läge. Det är egentligen först veckor efter målgång som jag börjar förstå att det faktiskt är något av en bedrift jag gjort. Jag kom på mig själv när jag pratade med vår granne häromdagen och han frågade hur långt det var jag gått och jag svarade som jag brukar "Ungefär 43 mil" som jag hajade till för mina egna ord och för en kort sekund funderade på om jag verkligen sagt rätt. 43 mil är ju jättelångt, hade jag verkligen gått det? Jo, jag hade ju det. Häftigt.

Glad start i Abisko!

Tummen upp i Abisko, nu kör vi!

Ännu gladare målgång i Hemavan!

Svettskjorta i mål i Hemavan

Jag gick norrifrån av lite olika anledningar, en av dem att boken jag använde som guide och information beskriver leden åt det hållet, men också för att temperaturen så här års mycket troligt kan sjunka under nollstrecket och att då gå söderut kändes som rätt håll. Dessutom stänger de norra stugorna tidigare än de södra så en sorts säkerhet i det hela fanns också, om jag skulle bli försenad. Vädret varierade en del men när jag tänker på det i efterhand och ser bilder/filmer kan jag konstatera att jag hade det väldigt bra och en stor portion tur. I början var det shorts och t-shirt som gällde, resterande tid var det svalare men bara lätt mulet och lite blåsigt då och då. En och annan soldag till fick jag men varandes i september var det solen som värmde, i vinden och i skuggan var det kallt. Utan att konsultera dagboken skulle jag säga att jag hade kanske en handfull dagar med regn och av dessa bara två då det regnade under hela vandringspasset, resterande kunde börja i regn eller ha skurar mitt på dagen med ombyte på vägen som följd. Två morgnar vaknade jag i regn och fick leka akrobat för att äta och packa ihop allt inne i enmanstältet och jag måste säga att även om uppehåll i en månad hade varit enklare hade jag inte velat vara utan regndagarna. De är en del av fjällvandringen och en utmaning i sig att klara av, såväl fysiskt som mentalt. Och det finns något tillfredsställande att rätt utrustad gå inne i ett regnmoln och höra dropparna mot regnstället, det vet alla som varit med om det.

Lunch mellan Abiskojaure och Alesjaure

Tält i lutning i Alesjaure

Magisk tältplats söder om Tjäktjapasset med hela dalen framför

Vädret blev snabbt en icke-fråga. Man kunde ju liksom inte göra något åt det, det var bara att gilla läget och anpassa sig efter det. Gå vidare skulle jag ju i alla fall. Jag träffade en dam i Singi som sa att hon tyckte det fanns något frigörande i att vara utlämnad till vädret och jag kan bara hålla med. Vilket väder det var och/eller blev var bara en faktor likt andra, som huruvida det var stenigt eller slätt underlag, brant uppför eller en båtfärd att anpassa sig efter. Inget mer. Inget som påverkade huvudsyftet med dagen, att ta sig från punkt A till punkt B. Härligt befriande känsla. Temperaturen var perfekt för vandring men flera nätter var kalla, ett antal väl under fryspunkten med frost och snö på tältet på morgonen som resultat. Jag frös dock aldrig på nätterna mer än kanske om nästippen men då var det bara att krypa ner längre i dunsäcken så var det problemet löst.

Söder om Teusajaure och fullständig sinnesro

Solen går ner i Stora Sjöfallet. Akka ser på.

Kroppen svarade och höll till 100% hela vägen. Visst, efter de första två-tre dagarna kändes det i ben och axlar på kvällen i tältet men det var mer av ovana än av ansträngning. Konsekvent hade jag tränat rygg, bål, ben och lite axlar på gym sedan något år tillbaka och det betalade sig rejält nu. Visst blev jag trött i motlut och klättringar, visst blev rygg och axlar trötta efter för långa pass utan rast, men det tog liksom aldrig slut och efter en kvart med lite vatten och energiintag eller en natts återhämtande sömn var jag på banan igen, redo för fler steg. Skoskav lyste med sin frånvaro under hela resan. Jag är väl medveten om att jag är lyckligt lottad som inte verkar ha anlag för skav, men jag vill också tro att kombinationen av mina Meindl-kängor, att jag tvättade fötterna i stort sett varje kväll och att jag bytte strumpor så ofta jag kunde gjorde att skavsårsplåster och tejp förblev oanvända alla 693 000 steg.

Skierfe med mössa en spegelblank morgon i Aktse

Egen sjö, Stuor Tata, mellan Pårte och Kvikkjokk

Utrustningen var också lagom avvägd. Det lilla jag hade med för mycket (mygghatt, plåster, verktyg och reparationskit) är sådant jag tar med nästa gång ändå. Man vet ju aldrig. Med facit i hand hade jag velat ha med ett extra underställ, ett att bara sova i. Kalla dagar med underställ på kan resultera i att man får lägga sig med ett lätt fuktigt underställ vilken kan bli problematiskt även om det nu inte blev det. Ryggsäcken vägde cirka 22-23 kilo när jag startade och även om den blev lättare allt eftersom jag åt upp den medhavda maten ökade jag på vikten vid de fyra tillfällen då jag fick mina depåer tillsända mig. Jag träffade alla varianter på packning, allt från minsta lilla säck med ultralätt rakt igenom till sådana som gick med över 30 kg på ryggen. Var och en väljer sin egen lösning.

Ned för brant mellan Kvikkjokk och Sitojaure

Värmer kängor i morgonsolen

Möten på leden, ja. Man är aldrig ensam på Kungsleden, det är en sak som är säker. Visst, mellan Kvikkjokk och Ammarnäs kan du gå en hel dag och bara möta någon enstaka vandrare under tiden men vid naturliga lägerplatser eller båtöverfarter samlas alla ihop och en sorts enhet bildas. Det är ännu tydligare på de sträckor där STF:s stugor ligger på lämpliga etapp-avstånd och kommer du i samma takt som andra blir man ett gäng som går om varandra till och från och återsamlas på kvällen. Om detta är bra eller dåligt är upp till var och en att bedöma. Visst är sällskap trevligt och den gemenskap man har med andra vandrare är naturlig och otvungen men det kan också bli för mycket en kväll i stugan när 20 personer stökar och ska göra mat samtidigt. Då är det skönt att ha ett tält att dra sig undan till. Vad man inser i dessa möten är att alla betvingar Kungsleden på sitt eget sätt. Träffade en snubbe från Växjö som gick 25-30 km per dag och tyckte att han inte direkt stressade. Själv försökte jag ju maxa 15-16/dag med samma inställning... Någon annan gick helt utan tält, även där stugor var obefintliga och anpassade dagsetapperna efter det, någon annan följde samma bok som jag mer eller mindre slaviskt men sov alltid i tält, oavsett väder. Var och en på sitt eget sätt som sagt och inget är mer rätt än något annat, även det en skönt befriande känsla när den sjönk in. Varför reta sig på andra när man kan njuta själv?

Passerar polcirkeln!

Själfylld morgon vid Lutaure

Att gå ensam var egentligen inga problem alltså. Det hade väl varit om man längtat efter total ensamhet som man kanske blivit lite besviken men för mig var det att göra det hela utan beroende av någon annan som var grejen. Nu kan man ju argumentera att utan stöttning hemifrån, hjälp med depåer och annan service på vägen hade det inte gått och det är jag den förste att medge, men ni förstår vad jag menar, eller hur? Jag kunde ta rast när jag ville, slå läger när det passade och äta vad jag önskade. Ibland var det trevligt med samtal på kvällen eller vid lunch, andra dagar var det just stillheten med det egna sällskapet vid den spegelblanka sjön på kvällen som gjorde hela resan värd. Vissa tillfällen fick man kämpa för att få den där ensamheten, som när jag efter båtöverfarten från Aktse hamnade ihop med Daniella från Tyskland som verkade söka just sällskap och ville prata och berätta (mest om sig själv) hela tiden. Trevligt en stund, men inte varför jag var där. Jag säger att jag trivs med mitt eget sällskap och det har inte förändrats efter det här. Mycket tankar har flugit genom skallen och den har fått jobba med mycket. Till en början var det mycket planerande av kommande etapper, kalkyler om snitthastigheter och kilometer men när det väl släppte kom allt möjligt upp till ytan, en del mer känslosamt än annat. Vissa stycken gick allt på autopilot och jag kan i efterhand inte säga vad jag tänkte på.

Vad som dock var väldigt skönt var den fullständiga friheten att tänka på något och behandla det i känslor och tankar så länge som det behövdes utan avbrott. Inga mail som pockade på ens uppmärksamhet, ingen Twitter att kolla, inga yttre problem att lösa. Behövde jag älta en sak en hel förmiddag så var det bara att köra på. Jag hade telefonen med mig, men den var avstängd i stort sett hela tilden. Jag slog på den på min födelsedag samt någon dag mot slutet då jag kunde och behövde planera hotell och hemresa. I övrigt fanns den bara med som en liten extra försäkring. Jag såg många som så fort de stannade vid en stuga kollade om det fanns täckning. Det kunde vara bara för att kolla vädret, men jag ville inte ens det. Vid ett tillfälle var det någon som satt och läste rubriker högt från text-tv och jag hade god lust att be honom hålla käft, jag ville inte veta. Jag var vi det laget så inne i vandringen, resan hade blivit en del av mig och jag av de och jag ville ha den känslan så lite förorenad som möjligt. Jag undvek möjlighet att köpa godis och öl i stugorna, hade aldrig ens en tanke att hoppa på "Trerätters med vinpaket" på fjällstationerna och när jag halvvägs fick chansen att duscha för första gången kändes det lite onödigt... (jag gjorde det dock ändå, ni kan vara lugna) Kort sagt, jag kom in i den sinnesstämning jag var ute efter och jag lärde mig snart att parera de stickspår från den som dök upp då och då.

Tältplats efter bästa dagen på hela vandringen. 

Dimmigt i Vindelfjällen

Jag tältade mest. Fem nätter bodde jag i stuga, hade förbetalt dessa nätter och valde dem när väder så påbjöd eller om jag kände att jag behövde an natt på madrass på grund av kommande eller avklarad extra hård etapp. Ett par nätter i rast/vindskydd och två-tre stycken i vandrarhem. Det gick förvånansvärt fort att komma in i rutinerna med att resa/fälla tält, packa sovsäck & liggunderlag, koka gröt på morgonen och lägga allt på rätt plats i ryggsäcken. Kanske har lite att göra med den struktur- och vanemänniska jag är, men lite tror jag också det handlar om att man har en sorts överlevnadsinstinkt som tillsammans med anpassningsförmågan helt enkelt gör att ens vardag snabbt går från villa och fredagsmys till Hilleberg Akto och frystorkat utan att det känns konstigt.

Den sista dagen blev magisk. Lite moln på morgonen som inom kort skingrade sig och jag kunde gå de sista 11 km från Viterskalstugan till Hemavan i strålande sol, utan jacka och med uppkavlade skjortärmar. Fjällsidorna brann i höstfärger, det var relativt lättvandrat och jag kunde koncentrera mig på att njuta så mycket jag kunde dessa sista steg. Jag stannade och drack ur bäckarna så ofta jag kunde, såg bakom mig hur landskapet förändrades, skådade snöbeklädda berg på gränsen till Norge och försökte begripa vilken tur jag hade. När jag klev över ett krön och fick syn på Hemavans skidliftar och därmed insåg att jag nu bara var några ynka kilometer från målet kom alla känslor ikapp mig och det brast. Jag kan inte förklara varför men helt plötsligt gick den store (även om han gått ner 15 kg under tiden) skäggige karln och storgrät på fjället. Den överväldigande känslan av att vara färdig, att ha klarat av detta, att ha gjort det på egna villkor. Att haft den stora lyckan och förmånen att ha folk runt omkring mig som stöttat mig och som trott på mig och som, inte minst, låtit mig göra det. Det blev för mycket och det rann bokstavligen över. Jag kan känna precis hur det kändes nu när jag skriver detta. Fantastiskt.

Vid Viterskalsstugan

På en av de sista topparna före Hemavan. Ser nöjd ut!

Magisk sista dag

Färgerna på väg ner mot målet. Makalöst

Så, det blev precis om jag önskat, hoppats och förväntat mig. Jag har massor med historier att berätta om människor jag mött, björnbajs jag sett, fiskar som hoppat över fötterna på mig, renar som nästan krockat med mig, roddfärder som stärkt egot, franska bergsgetter, Slivovitz till frukost och en födelsedag olik någon annan. Men det får bli i andra inlägg, jag hoppas ni vill höra mer!

Puss på er!

//Jochen

PS. På denna länk finns en första film på YouTube som avhandlar Abisko - Kvikkjokk. Hastigt ihopslängd och utan massor av förklarande texter, men den ger en ok bild av de första åtta dagarna. Kommer nog uppdatera den framöver, framför allt kommer den kompletteras med fler filmer om resten av vandringen, så prenumerera gärna!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2016-10-31 13:10   fowwe
Detta var ju en väldig resa och det är verkligen på plats att gratulera, både att du fick idén och att du lyckades genomföra den. Samtidigt räknar jag åren och ser att det är nu drygt 47 år sedan jag själv satte ner fötterna på fjället, på Padjelantaleden. 50-års-jubileum, ja varför inte? Sedan läser jag gärna de avsnitt där du noterar och filosoferar vad som händer med dig själv under vandringen. Hur du kommer på distans från allt det vardagliga, hur vandringen och resan blir en del av dig själv. Ja, vad händer egentligen när man vandrar så här länge? Vad blir mindre viktigt, vad kan man klara sig utan och är det något man saknar? Antagligen är man inte riktigt densamma när man kommer hem igen. Och det är säkert en förändring till det bättre, en förändring man vill behålla. Tack för läsningen och de tankar de har gett! Hälsningar Hans
 
Svar 2016-10-31 15:12   Silver Cheek
Tack! Och grattis själv, hörde en del om Padjelanta från andra vandrare och det vore nog en fin grej att göra framöver.

Det du pratar om är det svåraste att få ner i ord så att det låter vettigt och rationellt, men jag ska försöka. Jag skrev dagbok varje dag och kan nog plocka mycket därifrån. Nej, man är inte densamme, framför allt är det nog grundläggande värderingar och prioriteringar som förändrats. Att behålla det är inte lätt, man ramlar väldigt snabbt och lätt in i de gamla invanda hjulspåren igen, men jag lovar att försöka! Och att skriva mer, tack för din fina kommentar!
 
2016-10-31 14:15   vintergatan
Hej Jochen! Vilket härligt äventyr, det har jag drömt om att göra länge men jag är lite feg. Var du aldrig rädd? Tog du tåg till abisko?
Jag vill väldigt gärna höra eller lösa mer om ditt äventyr. :)
Kra kram // Annemarie
 
Svar 2016-10-31 15:09   Silver Cheek
Rädd var jag egentligen aldrig, men det var lite spännande när en uppstressad ren kom springande mot mig och mitt tält. ;) När man kände att det fanns björn i trakten var det också lite kittlande, men aldrig rädd, nej. Tar man det bara lugnt och är påläst innan är det ingen fara. Kungsleden är populär, det finns alltid folk som kan och vill hjälpa till om det behövs.

Jag flög till Kiruna och tog bussen till Abisko. Sov en natt på turiststationen och började vandringen efter frukost.

Kul, då ska vi se till att skriva mer! =)
 
2016-10-31 14:59   eribur
Grattis till ditt genomförda äventyr! Alltså, jag blir så sugen på fjällvandring när jag läser detta att det nästan är ohälsosamt! Gillar din personliga berättelse. Vilket väder inledningsvis! Även om det inte är nåt man kan göra åt som du säger, så är det lite motigt med flera veckors lågtryck.

Berätta gärna mer! Kanske bildtext/plats under dina bilder?
 
Svar 2016-10-31 15:05   Silver Cheek
Tack! Ja, det är lätt att tycka det var skönt med regn när jag inte hade mer... =) Jag kommer säker berätta mer, och bildtexter var en bra idé ska försöka komplettera med det i efterhand.
 
2016-10-31 17:09   Inge Bäckström
Mycket intressant, trevlig och välformulerad sammanfattning av din långa vandring! Jag delar många tankar med dig! Själv ska jag göra en nostalgivandring nästa höst (2017) i Lapplandsfjällen. Då blir det drygt 30 år sen jag var där senast. Nu blir det en efterlängtad solovandring. Tankarna har varit samma sträckning som du, men jag väljer Abisko-Kebnekaise-Nikkaluokta. Tanken är att göra ett 4:e försök att komma upp på Nord- och sydtoppen av Kebnekaise! Vädret har förhindrat toppförsöken, även en vinterbestigning, trots att vi avvaktade en hel vecka i snöoväder och kraftiga vindar! Eftersom jag ska fotografera med min mobilkamera så kommer jag att ha behov av att ladda den några gånger under de 10 dagar med basläger jag räknar med att vistas i området. Jag har en mobil-laddare så jag kan ladda mobilen ca 3 gånger. Kanske det räcker!? Finns det möjlighet utmed leden i stugorna att ladda upp mobilen!? De 10 gånger jag gått i Sarek under 1970 0ch 1980-talet fanns och kanske fortfarande finns en nödtelefon i Mikka!? Då tog jag bilder med en analog kamera och diabilder. Den tiden är nu förbi!
I mobilen har jag även kartor, men de kräver inget nät, enbart satelliter! Så tanken är också att med jämna mellanrum skicka hem sms, och kolla av vädret! Övrig tid så blir mobilen avstängd, och vid fotografering inställt på flygläge för att spara energi på batteriet!
Som jag ser så tog du bilder med din mobil, och hur laddade du upp den!?
Kan väl inte räckt i 30 dagar!?
Som sagt, en utmärkt berättelse hälsar
Inge som gjorde sin första Sarektur 1970!
 
Svar 2016-11-01 20:53   Silver Cheek
Tack!

Jag tog ganska få bilder med mobilen, bland bilderna ovan är det bara de vid start/mål samt den tredje från slutet. I övrigt var telefonen avstängd nästan hela vandringen. De övriga "selfie-bilderna" är tagna antingen med en traditionell digitalkamera eller med min Sony actionkamera. Du ska inte räkna med att du kan ladda i stugorna. Den enda eventuella el som finns där är förbehållen stugvärdarna. Jag laddade det jag behövde (actioncam och klocka) med hjälp av en solcellsladdare.

Jag trodde jag skulle kunna använda bara satellit för postitionering då och då i mobilen men upptäckte snart att om man inte hade någon täckning alls (No service) så fick man inte heller satellit-hjälp. Täckningen är väldigt sparsam, speciellt om du inte har Telia, så jag skulle rekommendera att ha med fysiska kartor som backup om inte annat. (reservation för om det är en iPhone-problematik eller om jag bara inte använt rätt appar/kartor)

Sarek lockar, får se till att komma dit inom kort. Lycka till!
 
2016-11-01 09:45   Christofer Bruhn
Gratulerar bra och storslaget gjort!
Samtidigt kan en sådan vandring lära oss att; Uppskatta enkelhet och sätta värde på de små sakerna i livet .
 
Svar 2016-11-01 20:42   Silver Cheek
Tack! Förvisso, men de små sakerna är inte allt, skulle mer vilja säga att man lättare ser helheten.
 
Svar 2016-11-01 22:00   Christofer Bruhn
Javisst man får möjlighet att begrunda det mesta i sin tanke värld. Kanske helheten är en allomfattande ocean av liv och medvetande.
 
2016-11-02 12:18   MalinSa
Hej Jochen!

Oj vad fint att läsa om din vandring! Vilken otroligt skön och avslappnad, men ändå närvarande inställning till livet, mycket inspirerande att läsa.

Tack!
 
Svar 2016-11-03 14:06   Silver Cheek
Tack själv, roligt att höra!
 
2016-11-02 21:28   Skogstoka
Tusan vad härligt! Att vandra själv ger ett stort mervärde som är svårt att sätta ord på. Tack för att du delar med dig och inspirerar! :)
 
Svar 2016-11-03 14:07   Silver Cheek
Eller hur?! Tack själv för att du läser och uppskattar!
 
2016-11-11 11:49   snurte
Grattis till en lyckad vandring, och tack för att du delar med dig!
 

Läs mer i bloggen

Jämtlandstriangeln 2019 - 20/7, Blåhammaren till Storulvån

12 km vandring, 9:25-13:35

Sista etappen beskrivs av alla som enkel. Enligt vårt tempo hittills inklusive pauser skulle det innebära cirka 4h vandring och då vår buss till Duved inte gick förrän 18:00 hade vi ingen som helst brådska. Vi låg kvar länge i tältet och hörde folk runtomkring oss riva sina och göra sig iordning och när vi kravlade oss ut i morgonsolen var det bara vår närmsta granne kvar i det område vi låg. Ett skånskt par som kom sent dagen innan och som högbräkande refererade sitt tältresande till alla som var inom hörhåll. Vinden hade mojnat redan igår kväll ch under natten så myggen var ganska intresserade av havregrynsgröt men inom kort ökade vindstyrkan och det verkade som att vi faktiskt skulle ha tur med vädret även idag. SMHI hade förvarnat om en liten risk för 0,6 mm regn i Blåhammaren så lika bra att packa ihop och dra så vi slapp det skyfallet. Tält och linor var lika stabila idag så det var en fröjd att packa ner det för sista gången denna resa. Rutinen att packa ryggsäcken satt redan så strax före 9:30 satte vi den ena foten före den andra och påbörjade nedstigningen från fjällstationen. Det var verkligen lättvandrat. En kort knöl att ta sig över på de första hundratals meterna men sedan bredde kalfjäll och dalgången söder om Getryggen ut sig med milsvid sikt tack vare vädret. Men kunde se vandrare framför sig på leden som ett pärlband men också lika många som som slagit paus och bara satt och njöt av det fantastiska framför ögonen. Det var enstaka vad, det var spänger över våtmarker och det var torrstigar över hedar med lappjung vars klockor lyste ljusrosa utmed sidorna.

Jämtlandstriangeln 2019 - 19/7, Sylarna till Blåhammaren

19 km vandring (knappt), 8:45-15:30

Jag var med om något mycket märkligt inatt. Jag vaknade till ett par, tre gånger, ingen koll på vad klockan var, fullt medveten om att det inte blåste längre. Jag kunde se att tältduken fladdrade lite men jag hörde ingen vind. Forsen i jokken nedanför fjällstationen hörde jag dock tydligt. När natten led mot sitt slut och vi började vakna till vid 6:30 var det fullt blås igen och Lottis kommentar var "Fan vad det har blåst i natt!" Kan jag ha inbillat mig alltihop? Kan hjärnan liksom ha filtrerat bort ljudet av blåsten för att ge mig ro att sova? Jo visst, jag hade öronproppar, men jag hörde ju som sagt forsen, och den låg längre bort än byarna som högg i vår tältduk. När vi gick upp kunde jag konstatera att alla linor och pinnar satt på sin plats. Vårt fina Hilleberg Nammatj EX hade gjort sitt jobb med den äran. Efter en stund kröp solen upp över fruntimmersklumpen och på Lottis sida blev det snabbt varmt i tältet. Lika bra att gå ut och medan Lotti tömde liggunderlag och packade sovsäckar började jag koka havregrynsgröt med blåbärssoppepulver. Vi var inte först ur tälten men långt ifrån sist. Folk kravlade ur sina kokonger och man hörde gasolkök brusa lite här och var. Himlen var blå och nästan molnfri och från söder blåste en kraftig vind. När klockan var vart i nio var vi redo att ge oss av och påbörjade den tre km långa nedstigningen till bron igen för att där vika av norrut över fjället. På vägen ner gick vi över ett antal små bäckar och i nästan var och en av dem stod en öring. Det fick mig att minnas när en ganska stor sådan hoppade över min fot vid ett vad på Kungsleden. Det är så häftigt att de lever i dessa miljöer. Blåhammarens Fjällstation ligger på 1086 möh och är med det Sveriges högst belägna dito. I stort sett alla beskrivningar av JT talar om den långa sega uppförslutan från Sylarnahållet de sista sex km av leden. Jag är inte vän av motlut så jag såg inte fram emot den, speciellt som det avslutade den längsta etappen på resan, 19 km. Det är givetvis individuella upplevelser allt detta men jag tycker ju att man hellre ska "varna" för stigningen till Sylarna, eller än mer den första biten efter bron, då man ska upp över krönet på det första fjället så att man ser Blåhammaren som en silhuettkuliss på toppen av fjället, vansinnigt långt bort och till synes onåbart. Den var brantare, klippigare och på det hela taget mer intensiv. Visst, de sista sex km var långa och bitvis sega, men i några långa stycken gick det plant på skrå så det fanns gott om tid för återhämtning. Mitt tips: var inte orolig för uppförsbacken till Blåhammaren! På vägen ner från Sylarna möttes vi av en herre på MTB som hälsade glatt, precis som alla andra . När vi sedan var på väg uppför efter bron kom han ikapp och körde om oss istället. Vi var vid det här laget ganska nära krönet och väl dör stannade han för en liten paus och fotografering av sin cykel i det fina landskapet. Vi kom då ikapp honom istället och språkade lite snabbt innan an rullade vidare. Han hade startat med tåg & buss från Åre i morse och skulle cykla JT under dagen. Han påpekade att detta var en enkel led att cykla sett till underlag och liknande och jag försökte käcka till mig genom att påstå att det som väl mest var i vägen här var turister och vandrare. Han menade på att det finns gott om plats för alla och att det trots allt är bra att det kommer folk då den här bygden behöver varje skattekrona utifrån som den kan få. Han själv hade visserligen en ganska tydligt sydsvensk dialekt men kallade sig själv "deltidsbrandkåren" i trakterna så man får väl ge honom lite cred för att tänka på omgivningen och inte bara vara sommargäst.

Jämtlandstriangeln 2019 - 18/7, Storulvån till Sylarna

16 km vandring, 10:15-15:35

Jämtlandstriangeln (JT) är populär. Dels eftersom den är lättvandrad, du behöver egentligen bara god grundkondition så klarar du den. Dels eftersom den år mellan tre fjällstationen, inte stugor, och det innebär att du kan boka boende och middag såväl som lunchpaket att ha med dig ut på fjället. Det enda du behöver är alltså en liten dagsäck och en kåsa, möjligen ombyte. De tre stationerna fullbokad snabbt och STF marknadsför vandringen hårt. Av denna anledning var jag lite förvånad över bristen på kängor och ryggsäckar på nattåget till Duved när vi klev på i Skövde. Det fanns några få men jämfört med när vi åkte till Kiruna Fjällräven Classic 2015 var de ingenting. Till och med när jag året efter åkte till Abisko för att gå till Hemavan var det fler vandrare på väg. Kungsleden verkar fortsatt dra fler folk helt enkelt.


Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...