Kära vänner. Tusen tack för allt stöd och alla lyckönskningar.
Nu har jag precis kommit hem till Älvdalen efter att ha hämtat bilen i Grövelsjön och pulkan vid Skavlans FjällHotell i Funäsdalen. Låt mig redogöra för Er var jag står och hur det känns. Vad har hänt?

Ca två veckor innan start, alltså i början av februari fick jag ont i axeln, det liksom gjorde ont att lyfta armen rakt ut från kroppen. Mycket irriterande. Jag tänkte att det var en nerv som låg i kläm, för så kändes det, Det högg till som om en kniv stacks i axeln, och lika plötsligt försvann det. "Aha, det handlar om att inte ha armen i det läget" tänkte kroppen och undvek dessa vinklar. Det smärtade till då och då, mer eller mindre, men jag tänkte inte så mycket på det. "Hoppas det går över innan jag startar" tänkte jag, som om det var en förkylning eller lite skoskav. Planering och förberedelse och tre prov i skolan sista veckan gjorde att jag fick tunnel seende och stirrade blint på den 15/2. Dagen D. Axeln var inte bra, men kändes inte så ofta.

På mina provturer har jag ju testat en massa olika kombinationer av grejor, den kastrullen eller den? Det köket eller det. Jag har vaskat fram ett kit som skulle fungera på grönlands isar om så vore fallet. Pressen innan med alla ute-veckor vi hade, och alla prov som jag nämnde gjorde att jag hade aldrig hunnit haft full packning i pulkan förens natten innan jag skulle åka. Jag tänkte att "jag har ett minimum av grejor, jag kan inte tulla på säkerheten?", Så jag hade lite för mycket bra-att-ha, en i resev ifall den går sönder, osv. Många grambäckar små... resulterade i att pulkan blev för tung. Men inte kan man vända när man väl har startat? Det var först på dag fyra som det slog mig "Varför vände jag inte direkt, efter femhundra meter i backen upp mot Jakobshöjden? Då hade jag kunnat ha planerat om. Skickat fler matpaket, rensat bland grejorna, så som Ulrik hjälpte mig med. Men nej, "Abisko here I come. Det är inte så farligt, du är ovan bara. " Sedan gick det nerför mot Hävlingen och då rullade det på. Ha, inga problem. Men så kom första slit dagen, när jag skulle över till Rogen. På skoterspåren uppstår som ett böljande hav som jag inte vet varför det uppstår, men skotrarna tycks skapa som vågor i snön, ibland meterhöga och varje vågtopp om vi använder termen, gjorde att pulkan tog tvärstopp och jag fick slita för att få den med mig. Det var ansträngande och dränerande på kraft. Väl på Rogen vek leden av mot väster och då upphörde också skoterspåren. Jag hade bara ett spår att följa och det bar inte speciellt bra. Jag siktade på Skedbrostugan den dagen, men nådde bara till viken på Rogen, jag tror att det var samma ställe som Maria Walla senare blev "räddad". Slog läger ca 5km innan Skedbro. Den natten var det -27 så det gick att ha myggnätet öppet om jag säger så... Tung i benen tog jag mig till Skedbro, konstaterandes att pulkan är nog för tung ändå. Jag minns inte att jag hade besvär av axeln tills nu, men sedan jag kom till Skedbro, böjade jag känna att smärtan började hugga igen, när jag skulle klä av mig osv. Jag masserade axeln, smorde lite med någon kräm jag hade.

Nu fick jag proffshjälp med packningen av Ulrik Axelsson som var stugvärd, en super kille som granskade min packning extremt kritiskt. Han resonerade med mig hur jag skulle kunnna tänka annorlunda. Jag hade haft vikt-parametern med mig hela tiden när jag packade så klart, men tänkte att säkerheten går före och tänkte inte på konskvenseran av den ökande vikten. Här påpekade Ulrik att säkerheten består även i att ha en lätt pulka, att inte tömma sina reserver, att inte gå sig svettig. Det är långt viktigare än att ha mycket compeed.. (taskig jämförelse men ni hajjar kanske. Det är min liknelse, inte Ulriks) Detta är nog den viktigaste lärdomen jag gjort. Han tog min fina väska, en drybag som jag hade klädena i. "Den här är ju skottsäker" sa Ulrik. "Hitta en väska som är lättare, säg 300gram lättare, då får du plötsligt 300gram att lägg på en varmare och tyngre sovsäck. Var vill du prioritera vikten? I väskans tjocka tyg eller i dun?" Så har jag aldrig tänkt och det har jag fått lära mig den hårda vägen nu. Vi hjälptes åt att packa om, nu skulle jag bara ta mig till Tänndalen så jag kunde skicka hem det vi hade strukit.

Jag hade alltså fortfarande full pulka när jag gav mig av. Fram till Skedbro hade det funnits tendenser till spår, en skoter hade lämnat Ulrik en vecka tidigare, så det bar hyfsat. Men mellan Skedbro och Tänndalen hade tre tyskar gått för en vecka sedan och dagen innan mig hade Leo gått. (Leo en soloåkare som körde mellan stugor) Hans spår syntes ibland, det hade ju som bekant vräkt ner snö, och det vara bara att pulsa sig fram. "Pole pole" tänkte jag, "sakta sakta, nöt dig fram", och det gjorde jag.  Backarna var svåra, då det inte fanns någon substans i snön, inget som svarade när man tryckte på utan jag sjönk bara djupare. Frustrerande och energikrävande. Ni som följde spot-pluttarna såg att det inte gick fort, speciellt när jag kom till björkskogen, vid foten av fjället, där var det ännu djupare snö och ännu brantare sluttningar som leden gick över. Fullständigt utpumpad nådde jag den lilla nödstugan som jag sov i den natten. Jag hade inte orkat slå upp tältet, så överansträngd var jag. Detta är nog i tid samma dygn som Maria Walla hämtades av fjällräddningen. 

Dagen efter skulle jag bara över upp för backen, skråa västerut och så var det nerför hela vägen till byn, det tar nog kanske tre fyra timmar. Det hade det gjort också om det inte var för snöläget. Backen tog fyra timmar och resten tog väl fem kanske. Inte en meter var gratis. Jo, på nordsidan var det lite skare som bar, då var det kul ett tag... Jag var tvungen att ta en till vilodag kände jag för att orka fortsätta. Det hade varit exceptionellt mycket lössnö och ospårat så det var tuffa förhållanden. Det var skönt att komma in i värmen och få en mellis innan för västen.

På morgonen var jag tvungen att rulla ur sängen, jag kunde inte flytta armen, så ont gjorde axeln. Efter frukost kände jag att jag måste få ett utlåtande från någon läkare på vad det kan vara. Går det att massera bort, napprapera bort (?), medicinera bort? Här fick jag nu fantastisk hjälp av Ulla på Skavlans Fjäll Hotell. Hennes man skulle ändå åka med några vänner till Röros så Ulla ringde sjukstugan där och "snakkade in mig". Väl i Röros var det full marknad och lite svårt att hitta blanda alla pälsjackor, men tillslut kom jag fram till sjukstugan. Ögonblicket jag klev in i vänthallen ropade de ut mitt namn så jag behövde inte ens sänka farten för att följa med doktorn. Tur som den tok jag är. :)

Det konstaterades att det inte var en nerv som låg i kläm utan det handlar om en inflamerad ledkapsel som finns runt kulleden, den förorsakade smärtan. Antiinflamatoriskt och vila, inte helt stilla, men ingen överbelastning. Tillståndet jag har kan leda till sk frusen skuldra (läs mer här). Allvarligt.

Jag resonerade så här: Om jag nu blir frisk på någon dag eller två, går iväg och åter drabbas av sådan här smärta i liknande scenario som jag varit med om, kan jag då ta hand om mig själv? Är det värt det? Jag trodde inte det. Jag kommer att behöva tillkalla hjälp. Är min längtan att nå Abisko under de premisserna så stora att jag är villig att äventyra min och andras säkerhet? Självklart inte. Det är ganska enkelt. Jag vill inte få permanenta men av resan, dvs frusen skuldra. Därför måste axeln få läka helt. Då måste jag åka hem, jag kan inte ligga på något vandrarhem och vänta ut tiden. Orkar jag ladda om och sikta på en resa längre fram i vinter? Det får jag se. En dag i taget. Hade jag kunna göra något annorlunda? Absolut, alla förståsigpåare kommer ha fest nu och jag kommer hänga som en Pinjata, men nu är min proiritet en frisk axel, allt annat sekundärt.

Men visst är jag besviken. Det är jättetomt, först 100% planering och så iväg, och nu ingenting. Bara en karta värktabletter som skall ätas tillsammans med mat. Besviken men inte bitter eller ledsen. Jag har lärt mig otroligt mycket, och resan är ju så att säga redan planerad. Det skall bara utföras. Och fjällen ligger ju där än. Det blir inte i år bara. Mvh Henrik