Reseskildring, informationsspridning och bearbetning. Instagram https://www.instagram.com/ludvig_svensk/, användarnamn Ludvig_svensk.

Sjuksköterska, fd musiker och soldat som frilufsar så mycket jag hinner med. Sysselsätter mig med alla friluftsaktiviteter jag kommer åt.

Instagram: Ludvig_svensk

Användarnamn: ludvig_svensk

Intressen: Friluftsmat, Fiske, Vandring, Långfärdsskridsko, Bär & svamp, Paddling, Foto, Skärmflyg, Ridning, Löpning, Segling, Utförsåkning, Musik

Mer på profilsidan


Kategorier:


Rensjön och Rautas fjällurskog.

Den 20 augusti lämnade jag Nikkaluokta och min vandring utmed kungsleden bakom mig och for in till Kiruna. Min mat var vid detta laget nästan helt slut och jag begav mig således till bussgods terminal för att hämta mitt paket med kartor och mat som jag skickat till mig själv veckan innan.

Jag gick även till affären för att köpa det mindre viktiga men desto mer prioriterade: 3 Wienerbröd som jag omedelbart åt upp, 0,5kg smör och 0,5kg kaffe för framtida bruk. Mitt sug efter fett hade som vanligt blivit alldeles otroligt stort när jag är ute i fjällen länge och arbetar hårt, så trots att jag till denna vandring gått in för energität kost med mycket nötter, olja, ost och gräddpulver så var suget efter energität kost fortsatt stort.

Jag fick lift med en kille jag träffat i Nikkaluokta och åkte till Nieiddajavri några mil norr om Kiruna där vi parkerade och började finna vår väg ut i myrlandskapet. Den stig som är inprickad på kartan förlorade vi fort kontakten med då den var väldigt subtil, och vi sicksackade oss nu fram över myrlandskapet för att försöka finna den torraste och bästa vägen framåt, utan att vara särskilt brydda om exakt i vilken riktning vi gick. Vi följde huvudsakligen kanterna på myrarna som var fasta och bar oss bra, stötte ibland på blötare partier eller gungfly som vi efter bästa förmåga försökte runda. Gungfly är en särskilt lömsk fälla för en ensam vandrare, och jag mindes en väns berättelse om när en av hans vandringskamrater gått igenom en rutten spång och sugits ner i dyn så pass så att hon inte kom loss utan hjälp från sina medvandrare. Det kan vara ett sätt att sluta sina dagar på…. Nåväl, här hade vi inga spänger som kunde förråda oss, vi var två och man kände fort när marken fick en “vattensängskaraktär” så man kunde leta sig tillbaka till fastare underlag igen.

Plötsligt, efter några timmars vandrande så hade vi en stor sjö i vägen för oss, som efter lite triangulerande med kompassen bestämdes till norra änden av Harrejavri. Här ville vi inte vara, vattnet var för stort för att korsa och vi hade hoppats på att naturligt ledas till de mindre sjöarna i sjöns norra förlängning där “stigen” går.

Nåväl, det var bara att följa sjökanten norrut tills vi hittade ett lämpligt ställe att vada på. Stigen lyckades vi aldrig finna igen, dock ett bra vadställe där vi kunde hoppa på stenarna över och sedan fortsätta upp mot sadeln mellan Cekkenvaras och Huortnas. Vi stannade vid den sjö som ligger rakt öster om Cekkenvaras södra spets, klämde in våra tält mellan träden, gjorde en lägereld och njöt av att åter vara ute på tur efter några timmars vistelse i Kiruna. Innan mörkret föll gick vi upp på Cekkenvaras topp för att njuta av utsikten och se vilken terräng som väntade oss under morgondagens dagstur. Utsikten från toppen var magnifik med ett myller av sjöar, böljande skogsbeklädda kullar och avlägsna bergsmassiv.

Det var även en mycket kraftig och kall blåst på toppen som vi ganska snart flydde från och återvände till vår mycket skyddade, vindstilla lägerplats nere i skogen. Denna blåst fick jag senare veta föranledde evakuering av ett stort antal människor som deltog i Fjällräven Classic och som nu var på tur någonstans utmed kungsleden och dessutom led av snö- och hagelskurar.

Dagen därpå rundade vi Cekkevaras på östsidan och satte kurs norrut. Terrängen var tät skog, och var krävande att gå i med många åsar/raviner som löpte ner från Cekkenvaras i östvästlig riktning och tärde på både knän och tid. Vad som såg ut som lätt terräng på kartan (särskilt på en 100.000-karta) visade sig vara svårframkomligt och jag tog därför beslutet att leta mig uppåt på bergssidan för att gå ovanför ravinerna, och hamnade till slut efter några olika turer i sundet som delar Dapmokjavri i två mindre sjöar. Därifrån fanns det bara en väg - norrut, uppåt - och vi tog oss upp på berget och gick sedan västerut på en rundtur utmed bergsryggarna som förde oss tillbaka till Cabrajavri där vi fiskade och åt sen lunch. Vi följde vattenflödet österut så gott vi kunde, stannade ibland för att fiska när vi hittade en fin sjö, och tappade orienteringen totalt i skogen mellan alla kullar och sjöar. Men vad gjorde väl det, vi hade gott om tid och visste att vi till slut skulle bli stående vid stranden till Jiegajavri om vi bara gick österut, Tid hade vi gott om.

Mycket riktigt, till slut kom vi fram till Jiegajavri och blev stående vid utflödet från de sjöar vi gått förbi på vägen ner. Fiskelyckan lyste med sin frånvaro och vi försökte återigen finna den stig som skulle leda oss till vårt tält, men fick snart inse att vi inte skulle finna någon annan väg än den vi själva valde. Vi gjorde misstaget att ta för lite höjd på berget sydväst i vår färdriktning, vilket gjorde att vi återigen fann oss själva i tät skog som styckades av av åsar och raviner i ett spindelnätsmönster som gjorde det mycket svårt att navigera. Vi gick fel och hamnade någon kilometer för långt åt nordväst innan vi insåg vårt misstag, korrigerade kursen och började följa kompassen mer noggrant genom skogen. Plötsligt började det mullra och väsnas framför oss, vi hade stött upp 2 älgar som skenade iväg genom den täta och icke-panik-kompatibla skogen. Vi kom till slut, trötta, hungriga och med ömmande fötter tillbaka till lägret, nöjda med vilken fantastisk och enastående natur vi fått se under dagen. Vi tände en brasa, smörstekte och åt upp all svamp som vi plockat under dagen, pratade om våra upplevelser och somnade till slut.

Dagen därpå skildes min och min kompanjons väg åt och han gick till bilen medans jag fortsatte längre ut i busken. Jag styrde kosan åt sydost med siktet inställt på Cahppesnjarga. Terrängen nedanför Harrecearru var bitvis besvärlig med branta rullstensåsar och stora blockstensfält i min färdriktning, så jag sökte mig ner på myrarna för flackare terräng. Terrängen blev verkligen flackare men också betydligt blötare, och vattnet tillsammans med knädjup mossa, dvärgbjörk och ljung som drog en i fötterna i varje steg gjorde att man fick stanna ofta för att hämta andan och ladda upp energin för några kilometers vandring till.

Till slut kom jag fram till sundet Jiegaguoika, som förbinder Jiegajavri och Alajavri och förvånades över hur strömt där var. Jag hade haft en naiv förhoppning om att det skulle kunna gå att vada över, men här strömmade sådana vattenmängder att jag inte ens skulle ge mig på att paddla igenom forsen. Besviken men ödmjuk fortsatte jag söderut på strandkanten och stötte strax innan “kåtan” (det är en husvagn på snömedar) på helt färska björnspår i leran på stranden. Jag piggnade genast till, det är en stor dröm för mig att få se björn i sitt naturliga habitat, och övervägde ett tag om jag skulle försöka mig på att spåra den med tanke på hur färskt spåret var.

Jag avfärdade dock den tanken ganska snart, spåret gick mot min riktning och den hade antagligen redan upptäckt mig med tanke på vindriktningen. Alternativet, att jaga björnen och få den att känna sig trängd kände jag mig inte heller riktigt bekväm med. Jag satte istället upp mitt tält, dumpade all utrustning och tog en promenad upp på Cahppesnjarga, en tur som i all sin enkelhet bjöd på alldeles fantastiska naturupplevelser i form av tallskog med gamla grova och krokiga vindpinade träd, flera hundra år gamla döda, hängande och terpentinångande tallar som pekade “fuck you” mot hela skogsindustrin. Utsikten från Cahppesnjarga var dessutom alldeles enastående med vyer åt nästan alla håll. Här kunde man sätta sig vid en avsats, dingla med benen och titta ner på stenskravlet lååångt nedanför en, spana efter vilt i närområdet från ett fågelperspektiv och njuta av solnedgången.

Nöjd och tagen av allt det vackra återvände jag till tältet på kvällen just som regnet svepte in och piskade tältduken medans jag skrev dagbok, åt kvällsmat och myste ner mig i sovsäcken.

Dagen efter styrde jag rakt västerut, jag var tvungen att börja planera för min hemfärd och ta mig ut mot civilisationen. Jag tog sikte på sjön vid Ravdocearrus norra fot men hittade den aldrig, utan ställde istället kompassen mot Coaltajavri. Efter vad som kändes som en evighets irrande runt i skogen utan minsta möjlighet att triangulera in mig för att få en uppfattning om vart jag var någonstans så öppnade sig skogen och jag syn på sjön mellan lövverken. På min väg fann jag även ett björnide och förundrades över hur sannolikhetsläran kunde göra sådana avsteg för min skull, så att jag skulle få finna både björnspår och björnide på mindre än ett dygn i en sådan här terräng där allt handlar om tur för att hitta något mindre än ett berg eller en stor sjö.

Vissa av er kanske tänker “Varför har inte människan en GPS som alla normala och moderna uteliggare, så han slipper gå planlöst i skogen”, och svaret är enkelt: jag är en bakåtsträvare. Genom att inte ha en GPS tvingas jag utveckla mina färdigheter i att läsa av naturen, använda kart och kompass, och vara uppmärksam på min omgivning. Det är dessutom ytterst sällan som jag behöver den precision och exakthet som en GPS erbjuder, och i en nödsituation eller då energin tryter så kan jag starta telefonen och få ut en GPS-punkt på mina offlinekartor från valfri app. Jag gillar inte heller tanken att vara beroende av batterier och teknologi som riskerar att gå sönder, och tycker för övrigt att det är skönt att slippa kolla på skärmar några veckor om året.

I Coaltajavris norra ände stannade jag för att äta lunch, bada och - med utsidans diskussion färsk i minnet om att sköta sin hygien för sina medresenärers skull - tvätta mina kläder inför den stundande tågresan. Jag gjorde därför upp en eld att torka min utrustning vid, satte maten på värmning och stegade ner i vattnet. Jag hann inte mer än tvätta av mig själv innan ett oväder drog in och jag i all hast fick spänna upp en presenning, samla ihop all utrustning som jag spridit omkring mig och skydda den och mig själv från störtskuren medan jag själv, naken och med en gryta kokande spagetti i handen också försökte få plats under presenningen i ett tappert försök att hålla värmen och härda ut. Regnet tog slut efter en kvart och drog vidare och jag kunde lämna mitt skydd, diska grytan, klä på mig och fortsätta genom den nu regnvåta skogen.

Det var efter detta som en av mina finaste friluftsupplevelser någonsin träffade mig som en blixt. Jag hade glömt bort att känna in naturen länge nu eftersom jag hade en plan som jag följde målmedvetet, men när jag i solskenet stannade för att titta på den alldeles fantastiska utsikten från en kulle så insåg jag hur bedövande tyst det var. Inte en vindpust, inte ett rasslande löv, inte ett vattenporl, inte en fågelvissling…. Inte ens i en ljudisolerad studio har jag upplevt en sådan tystnad. En fågel kom flygande, landade strax intill, gick ett varv runt och tittade nyfiket på mig och sa något som jag inte förstod innan den fortsatte över trädkronorna. Kvar stod jag, förbryllad, blöt, tagen och närmast religiöst uppfylld av hur vackert allt var.

Hade jag haft tid så skulle jag nog lagt mig ner där jag stod, uppfyllts av situationen, gråtit eller grubblat - vad som helst. Men jag hade inte tid, jag skulle hinna med en buss imorgon och måste ta mig närmre Rensjön innan det blev mörkt.

Vid sjön mellan Lotnjumjavri och Duortnosjavrras, vid sidan om den stig som faktiskt existerade, i verkligheten såväl som på kartan, satte jag upp mitt tält. Kring dessa sjöar fanns tyvärr inte den tystnad som jag tidigare upplevt, här bröt oljuden från lastbilar och malmtåg igenom vildmarken och störde mig något enormt och fick mig att som vanligt fundera på om civilisationen verkligen var värd att återvända till.

Men kvällen var lugn och vacker så jag åt kvällsmat ute i solnedgången, matade knotten och sammanfattade mitt friluftsår så här långt. Detta var min sjunde vecka i tält 2018, jag hoppas att det inte var den sista.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2018-09-26 11:21   OBD
Trevlig läsning med fina bilder. Din vandring var verkligen "naturnära". Jag tror inte sådana här vandringar görs av så många. Bitvis krävande men också givande. Tack för att du delar med dig.
 
Svar 2018-09-26 19:39   ludvig_svensk
Tack så mycket!
Det tror inte jag heller! Att ge sig ut i oledad, kuperad terräng i tät skog lockar inte så många, men jag hoppas att jag iaf kan inspirera någon :) För mig så innebär skogslandskap liv, medan kalfjäll är stenigt och dött. Båda har sin charm.
 
2018-09-26 22:28   hansnydahl
Jag läste med intresse er tur i ett uppenbarligen björnrikt naturreservat. Det verkar som om terrängen - om än krävande - är intressant för den som gillar den geomorfologi som skapats av istiderna med alla åsar och raviner och morän av olika slag. Håller med dig gällande GPS och digitala kartor. Jag upplever också att man tränar sinnena när man tvingas vara observant på analoga tecken på väderstreckens riktningar. Möjligen får jag väl skaffa en SPOT tracker om något år om jag känner att uppmärksamheten blir sämre.
Inte illa att lyckas vara ute i tält i sju veckor - jag lyckades bara få ihop knappt 6 veckor :-)

Det skulle vara bra om det fanns ett register på Utsidan över alla naturreservat som någon har skrivit om.
 
Svar 2018-09-27 17:10   ludvig_svensk
Jag har faktiskt sneglat en del på Garmin Inreach mini, mest för att jag ofta rör mig ensam i svår terräng utan täckning över längre tider, och då vill kunna meddela mig till nära och kära om hur jag mår, samt att man kan få väderprognos i den vilket underlättar planeringen. Den årliga kostnaden är dock ganska hög...
Något register upprättar jag inte, jag har dock upptäckt hur lite info det finns om vissa delar av Sverige (tex Rautas och Dellikälven i mitt förra blogginlägg) och har därför valt att skriva om dem för att sprida informationen om hur dessa områden ter sig till andra intresserade vandrare. De vanliga sträckningarna som jag rör mig på (sarek, kungsleden mm) finns det så många andra som skriver om...
Det kommer dröja många år till innan jag kan sammanställa ett register över ALLA naturreservat ;)
 
Svar 2018-09-27 19:12   hansnydahl
Jag ska kolla in vad du skrivit om Dellikälven.
Det var inte min mening att lägga ansvaret för ett register över naturreservat på dina axlar. Det var en from förhoppning att ansvariga för Utsidan kanske hade bättre överblick över var alla artiklar och blogginlägg om svenska reservat finns så att en lista med länkar kunde upprättas. Själv har jag skrivit om naturreservatet Vändåtberget - en urskog i norra Ångermanland.
 
2018-10-01 17:08   ulindh
Spännande vandring och trevligt berättat. Jag kikade lite på artiklar och blogginlägg och kategorin naturreservat, angående ett register över artiklar där det skrivits om naturreservat. Hade allt som skrivits taggats skulle det gå att få få ut en lista på allt som skrivits om olika naturreservat, nu är artiklarna och blogginläggen oftast platsbestämda på en plats på kartan. Men jag ska fundera lite kring detta.
 
Svar 2018-10-02 06:52   hansnydahl
Vid närmare eftertanke inser jag att detta blir en gargantuansk uppgift. För artiklar finns "skyddad natur" som kategori, men det är inte säkert att artikeln handlar om ett specifikt naturreservat. Motsvarande kategori finns inte för bloggar. Sedan hänger det på om skribenten tänker på att välja kategori. Dokumenttyp måste man ju välja, men den parametern tror jag inte är sökbar, och det kan vara lite krystat att ha "Naturreservat" som dokumenttyp.

Det finns närmare 5000 naturreservat i Sverige och för att informationen ska bli hanterbar på Länsstyrelsens hemsida så grupperas reservaten per Län och Kommun. Det blir ett programmeringsjobb att efterlikna den strukturen och risken är att den inte blir användarvänlig.

Ett enklare förslag vore att under fliken ARTIKLAR lägga till ytterligare en "underflik". Underfliken FOTO visar artiklar som jag antar att Utsidan själv manuellt väljer ut. Kanske går det att lägga till en underflik NATURRESERVAT och göra något liknande? Då kan i alla fall framtida artiklar om naturreservat samlas under ett tak.

Det här var bara några tankar som möjligen inte är relevanta - jag har ju ingen kunskap om hur Utsidans admin-gränssnitt fungerar.
 
2018-10-04 17:37   Swift
Även jag får tacka för en läsvärd text med fina foton. Man borde kanske göra en tur i förfjällsterrängen som motvikt till allt knatande bland högfjällen. Läste nyligen Åke Aronssons bok "Det glömda Laponia", vilken inspirerar till sådana turer. Men helst efter myggsäsongen, även om knotten kan dyka upp i stället. Tack återigen!
 
Svar 2018-10-05 23:55   ludvig_svensk
Tack så mycket! Jag tycker absolut att du ska prova på det, det är en väldigt annorlunda upplevelse mot kalfjällsvandringarna. Största skillnaden tycker jag är att på kalfjället så matas man med utsikter hela tiden. Går man i fjällskog så kommer istället utsikterna som små presenter några gånger om dagen och uppskattad betydligt mer då. Jag upplever även att jag kommer närmre naturen och "blir en del del av den" på ett annat sätt. God tur!
 

Läs mer i bloggen

Laisdalens fjällurskog juli -18

Efter att ha tillbringat en vecka paddlande i Rapadeltat åkte jag snålskjuts med min vän Fredrik hem till hans gård vid Laisälven utanför Sorsele. Fredrik driver en firma för bland annat fisketurism och uthyrning av kanoter i Sorsele, och jag fick därför vid mitt uppehälle hos honom några dagars forspaddling i Laisälven, Sveriges kanske finaste fiske- och kanotvatten, med hans utmärkta WeNoNah-kanoter innan min färd begav sig vidare mot Hästskoforsen, Dellikälven och Laisdalens fjällurskog.

Vid Hästskoforsen började jag vandringen med att gå upp till Delliknäs och beundrade det gamla lantgodset innan jag följde vinterleden ner till Dellikälven och fortsatte uppströms. Vandringen var till en början förhållandevis enkel trots avsaknaden av en riktig stig, men blev snart tyngre och tyngre. Jag använde detta år för första gången ett par löparskor, eller Trailskor som det kallas, som enda fotbeklädnad förutom mina foppatofflor. Detta visade sig innebära en del fördelar som sparade mig mycket tid och möda under vandringen.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.