Trots att jag och Diana gjorde ett trettiotal fynd av rösningar och vägmarkeringar förra året fanns det flera oklarheter om stigen. Flera sträckor – vissa på ca en halvmil – saknade rösningar överhuvudtaget. Vad kunde ha hänt med dem? Var de raserade och därför svåra att hitta? Hade det kanske inte funnits några överhuvudtaget? Eller hade Diana och jag gått för långt vid sidan av stigen och inte haft möjlighet att se dem? Jag var full av förväntan inför årets vandring som skulle genomföras med start från Kvikkjokk den 21 juli i år. Denna vandring är för övrigt den första som jag gjort av hela sträckan från detta håll (förra året gick Diana och jag från andra hållet). Det skulle således bli en riktig kyrkfärd, med kapellet och kyrkhelgen som mål.

En blick på vädret ger ledtrådar om hur vi kan få det på färden. Det är sjätte dagen vi är ute på fjället och hela tiden har det varit ungefär detsamma: regn på nätterna och växlande, ganska blåsigt väder på dagarna. Detta gäller då utanför Sarek; där inne har det varit annorlunda. Dagen före passerade vi strax väster om Sarvesvágge och fick en möjlighet att titta in. Ett rejält oväder tycktes hålla dalgången i ett stadigt grepp och man såg inte särskilt långt på grund av allt regn. Och det är precis dit vi ska ta oss i eftermiddag, Sarvesvágge. Därefter, imorgon, planerar vi att fortsätta upp i Jiegŋavágge för att ta en titt på isfallet på Svenonius glaciär. Diana, som är från ”låglandet” Lettland, har sett fram mycket mot detta. Jag har en svag aning om vad som väntar om vi försöker genomföra vår plan. Men jag säger ingenting just då.

För att nå högplatån behövde vi gå genom dalgången Noajdevágge. Denna är också ganska egenartad med en uttalad S-form. Krökningen syns tydligt på fjällkartan, men jag upplever den som ännu tydligare i verkligheten. Dalen känns ganska avskild, som en egen liten värld. Den är djup med höga, branta bergssidor. Man kan tälta på fin gräshed på några ställen i dess nedre och mellersta delar, men i den övre delen är det stenigt och brant.

Vi hade lämnat vår lägerplats i Jiegnavágge på förmiddagen den 4 augusti. Efter gårdagens bestigning av Gådoktjåhkkå hade Frida sagt  att hon ALDRIG skulle bestiga ett så stenigt berg mer i sitt liv. Men allt hade gått bra, och hon hade inte omkommit bland stenmassorna (vilket hon sa att hon varit övertygad om). Nu var vi på väg ner mot Skájdejågåsj för att fortsätta norrut mot Lullihavágge och sedan Luohttoláhko. Vädret var fint och vi hade en härlig och avkopplande vandring upp till mötet mellan vattendragen nedanför Gaskastjåhkkå. Vid ett vattendrag lunchade vi, och familjen Gudmundsson (Anders, Frida och Axel) hade ett race med sina kosor i bäcken. Deras orkeslöse följeslagare (=undertecknad) låg bara och softade och njöt.

Vandringen var planerad av min gode vän Anders G. Två av hans ganska vuxna barn, Frida och Axel,  hade "krävt" att få vandra i Sarek för första gången. Jag skulle med som vuxensällskap till Anders och som inspiratör för oss allihop (eller hur man nu ska beskriva min roll). Ungdomarna var väldigt beslutsamma, och det skulle bli intressant att se hur de skulle klara av en såpass tuff tur.