Vårt lilla expeditionssällskap, bestående av fyra personer, vandrade vidare i denna vänliga natur och följde prästen Nensén (1841) och botanisten Andersson (1845) i spåren. Flera rösningar passerades, allihop sådana som Diana och jag dokumenterade förra året. De finns med på kartan nedan, och deras beteckningar börjar med BS14-. Nya fynd detta år börjar med BS15- (BS=Boujdesområdet).

Men nu gällde det inte enbart dramatiska vyer utan att söka upp spår efter den gamla Präststigen. Rösningen med beteckningen VG14-27-R, som jag fotograferade på avstånd förra året, hade blivit besökt och dokumenterad kvällen före (se föregående artikel). Det var spännande att se om det skulle finnas fler rösningar i närheten av vår lägerplats och under fortsättningen av vår väg. Vädret var dock inte det bästa, moln drev in och skymde bergen och det väntade kanske regn. Men vi klarade av alla morgonprocedurer utan att bli våta och kunde börja vår dagsetapp. Det dröjde inte länge förrän en vägmarkering upptäcktes.

Trots att jag och Diana gjorde ett trettiotal fynd av rösningar och vägmarkeringar förra året fanns det flera oklarheter om stigen. Flera sträckor – vissa på ca en halvmil – saknade rösningar överhuvudtaget. Vad kunde ha hänt med dem? Var de raserade och därför svåra att hitta? Hade det kanske inte funnits några överhuvudtaget? Eller hade Diana och jag gått för långt vid sidan av stigen och inte haft möjlighet att se dem? Jag var full av förväntan inför årets vandring som skulle genomföras med start från Kvikkjokk den 21 juli i år. Denna vandring är för övrigt den första som jag gjort av hela sträckan från detta håll (förra året gick Diana och jag från andra hållet). Det skulle således bli en riktig kyrkfärd, med kapellet och kyrkhelgen som mål.

En blick på vädret ger ledtrådar om hur vi kan få det på färden. Det är sjätte dagen vi är ute på fjället och hela tiden har det varit ungefär detsamma: regn på nätterna och växlande, ganska blåsigt väder på dagarna. Detta gäller då utanför Sarek; där inne har det varit annorlunda. Dagen före passerade vi strax väster om Sarvesvágge och fick en möjlighet att titta in. Ett rejält oväder tycktes hålla dalgången i ett stadigt grepp och man såg inte särskilt långt på grund av allt regn. Och det är precis dit vi ska ta oss i eftermiddag, Sarvesvágge. Därefter, imorgon, planerar vi att fortsätta upp i Jiegŋavágge för att ta en titt på isfallet på Svenonius glaciär. Diana, som är från ”låglandet” Lettland, har sett fram mycket mot detta. Jag har en svag aning om vad som väntar om vi försöker genomföra vår plan. Men jag säger ingenting just då.