Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

En natt i vindskydd

Så tycks även Lund ha fått en smula vinter. Det har varit dåligt med det tidigare. Så sent som igår var det barmark så långt ögat nådde. Den lilla snö som kom för länge sedan var borta och nästan glömd. Och minusgraderna hade heller inte synts till på länge. Men den senaste veckan var en förbättring på gång. Jag hade otåligt kollat SMHI för att se om det skulle bli kallt nog för lite köldträning.

Det här med att vänja sig vid köld är något som blivit en tradition för mig och min kompis Anders. Vi började med det inför vår första skidtur med tält i fjällen för en del år sedan. Då hade vi under -21 grader i ett öppet vindskydd utanför Lund, ett rekord vi därefter aldrig lyckats slå. Det var väldigt nyttigt att uppleva hur det kändes att hantera sovsäckar, kök och annan utrustning under sådana förhållanden. För att inte tala om klädsel och sin egen kropp.

Solovandring i ödslig fjällvärld (2)

Jag anlände till stugorna tidigt på kvällen. Ingen människa syntes till så jag ställde ryggsäcken utanför en av stugorna och gick den långa stigen mot stugvärdens hus. Knackade på, hörde röster som ropade och steg in. Värdparet bjöd mig på kaffe. De verkade glada över att få besök och vi pratade en lång stund medan jag njöt av nylagat kaffe. De sa att det var lite folk i fjällen (det hade jag ju märkt) och att jag var deras första nattgäst. Där ser man. Stugorna hade ju ändå varit öppna i 4 dagar.

Under vår samvaro kom vi förstås också att prata om Präststigen. De berättade då något intressant. Den snörika vintern för två år sedan var många rösen på Padjelantaleden begravda i snö och alltså osynliga. Till skillnad från Präststigens rösningar där de äldsta är placerade högt och på vindblåsta ställen för att vara synliga över snön och/eller tina fram snabbt. Padjelantaleden rösades i etapper mellan ca 1930 och 1965, och kanske en del som utförde arbetet inte kände till hur man rösar på bästa sätt?

Solovandring i ödslig fjällvärld (1)

Eftersom mina efterforskningar av Präststigen inte var avslutade behövde jag upp i Kvikkjokksfjällen en gång till innan boken om stigen kunde skrivas färdigt. Under våren hade jag dessutom fått en förfrågan om jag kunde berätta om stigen på ett kulturarrangemang i Kvikkjokk den 7-8 juli. Det enda som fungerade för mig var att förlägga vandringen före detta föredrag, således direkt efter midsommar och 1½ vecka framåt. Jag hade inte hittat någon som kunde följa med på färden så detta skulle bli en ensamfärd i 11 dagar.

Under försommarens rapporter om kvardröjande snö och kyla blev jag alltmer betänksam. Skulle snön hinna försvinna innan midsommar? Skulle det bli problem att gå i fjällen överhuvudtaget?

Ett dygn i stormens grepp (3)

Efter att det andra avsnittet var publicerat ringde telefonen. Det var Anders som hade läst mina skriverier, bägge delarna. Han medgav att det var spännande skrivet. Men han hade också kritik.

– Du har inte framställt min insats så som den verkligen var, sa han.

Ett dygn i stormens grepp (2)

Det var på vindsidan och från huvudändans absid som de egendomliga ljuden kom. Jag drog upp innertältets blixtlås några decimeter och kikade ut. Yttertältet var öppet på den sidan och fladdrade i blåsten. Vinden hade alltså dragit upp blixtlåset nästan ända upp och våra köksattiraljer var begravda under ett lager snö. Det hade även lassats upp en massa snö runt öppningen så jag fick fösa undan för att kunna dra ner dragkedjan igen och knyta fast handtaget med en snörstump. Efter en stund hade vinden dragit upp knuten så proceduren fick göras om mer noggrant. Jag band fast snöret i en ögla i tältbotten.*)

Samma sak hade inträffat i den andra absiden, den på läsidan. Fast där var skillnaden att hela absiden var så full av snö att det var svårt att krypa ut.

Sida: Första Föreg. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 13 Nästa Sista 

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.