Men någonstans inne i mig gnagde en känsla av olust. Den var till att börja med ganska diffus men efter natten på norrlandståget så hade den vuxit. Ångrade jag innerst inne beslutet att åka upp igen? Eller var det någonting annat?

Så åkte vi iväg drygt ett år därefter. Det var exotiskt och fascinerande. Resan följdes av fler. Och nu tycks det vara dags igen.

Själva ovädersdelen blev en artikel som finns här. Men det finns några andra detaljer i vår resa som kan vara värt att följa upp. I mitt förra blogginlägg beskrev jag vissa förbättringar av pulkan, Paris Expedition. Hjul att rulla den på genom Stockholms Central och till den restaurang vi skulle besöka innan vi bytte till nattåget mot Kiruna/Narvik. Och visst fungerade hjulen. De gick snabbt att skruva av och på, och om man inte lastade pulkan för tungt så var plasten i kanterna styv nog att inte vika sig. Vi hade presenning, spadar, sovsäckar, tält och liggunderlag fastspända i den och dessa prylar är ju inte så värst tunga.

Förberedelserna är i full gång, men som vanligt är det med blandade känslor jag ser fram emot avfärden. Detta har med två saker att göra. Det ena är att våren är på gång i Skåne och att lärkan sjöng redan för drygt en månad sedan. Känns lite avigt att då ge sig upp till snön (men jag vet att när vi väl har kommit fram känns det bara fint). Det andra är den krävande tågresan. Att forsla skidfodral, pulka och annan packning i storleksordningen 30+ kg per person är inget som SJ:s tåg och tidplanering ger något större svängrum för. Hittills har ingen i tågpersonalen hindrat oss att få med alltihop, men ett antal gånger har vi fått rusa genom Stockholms C eftersom tåget från Skåne varit försenat och vi måste ta oss till Norrlandståget på nästan nolltid. Det är åtskilliga hundratals meter samt ner och upp i trappor.