Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Oväntad vandring på Padjelantaleden (2)

Det har inte blivit inte särskilt många timmars sömn eftersom jag kom sent i säng på kvällen. Tar emot att stiga upp och göra sig i ordning. Jag äter en liten frukost, men klockan hinner bli halv fyra innan jag ger mig iväg. Det svalt ute men myggen är ändå mycket aktiva. Med hopsnörd skosula stretar jag uppför den ganska snåriga backen nordost om Tarraluoppalstugorna, på väg mot sjön Vássjájávrátja och därefter övre Njoatsosvágge. Bindningen med snören fungerar hyfsat, men jag måste rätta till den då och då.

Det är molnigt och uppehållsväder. En bra dag att vandra på. Jag tänker inte jäkta utan gå i lugnt tempo och låta saker och ting ta den tid som behövs. Det jag har att göra kommer säkert hålla mig sysselsatt hela dagen. Jag chansar på att träffa två av mina vandrarkompisar men jag vet att sannolikheten att det lyckas är liten. Vi har inte sett varandra på tre dygn, de har gått omkring i Padjelanta och möjligen kommer de passera genom Njoatsosvágge idag. Antagligen är det en wild-goose chase, som engelsmännen säger.  Men förhoppningen att återse dem är lockande, liksom att bo i tält och slippa gå tillbaka till Kvikkjokk på Padjelantaleden som jag ju nyss har gått.

Oväntad vandring på Padjelantaleden (1)

Lördagen den 2 juli klockan halv fem står jag ensam på Padjelantastigen, precis där den går ihop med Nordkalottleden. Det har börjat regna och jag har regnkläderna på. Jag har just sagt "hejdå" till min följeslagare som haft problem med en fot och gått söderut, mot Tarrekaisestugorna. Men jag har en fågelinventering att göra i övre Njoatsosvágge i Sarek, så jag ska gå åt motsatt håll. Under dagen har vi avverkat ca 11 kilometer på Nordkalottleden och jag har nu 9 kilometer till närmaste stuga som är Såmmarlappa. Jag måste dit ikväll eftersom jag inte har något tält med mig. Mitt trepersonerstält har jag varit tvungen att ge ifrån mig till två andra färdkamrater som vid det laget befinner sig någonstans i västra Padjelanta. Och det var inte det enda de fick. Även min kniv, delar av mitt kök, den mesta gasen, min kompass, vadningslinan, med mera hamnade hos dem. Men jag har gott hopp om att jag ska klara min inventeringsrunda med den utrustning jag har. Men då krävs att det finns stugplatser utefter vägen.

Till Alkavare via Präststigen (4)

Med den förra bloggartikeln kan det verka som mysteriet med Präststigen norr om Vássjájávrátja blev löst. Men om jag ska vara lite självkritisk så är jag inte säker på det.

Jag citerade i artikeln hur botanisten Andersson beskrev sin färd och sitt växtletande efter nattlägret vid Vássjájávrátja: ”Tredje dagen gick vår vandring i början upföre Wassjakullarnas nedra afsatser, der Gnap. carpathicum och Wahlbergella frodades, upp på ett fält, som, naket och genomskuret af en mängd sterila sandkullar, sträckte sig 2 mil framåt. I söder höjde Kirkivaara sina dubbla, isiga kupoler, jemte Alas snömassor skymmande Wirihjaur för våra ögon…”

Till Alkavare via Präststigen (3)

Gräsmarkerna kring sjön Bajep Buojdes är så stora att femtio eller kanske hundra tält skulle få plats. Jag upplevde miljön som ovanligt fridfull och vacker, trots att växtligheten inte hade kommit så långt på grund av den kalla och snörika sommaren. Hit skulle jag vilja återvända och tillbringa ytterligare en natt eller två. På vissa platser känner jag att jag mår bra. Detta är en sådan plats.

Vårt lilla expeditionssällskap, bestående av fyra personer, vandrade vidare i denna vänliga natur och följde prästen Nensén (1841) och botanisten Andersson (1845) i spåren. Flera rösningar passerades, allihop sådana som Diana och jag dokumenterade förra året. De finns med på kartan nedan, och deras beteckningar börjar med BS14-. Nya fynd detta år börjar med BS15- (BS=Boujdesområdet).

Till Alkavare via Präststigen (2)

Den höga lägerplatsen på sluttningen ner mot Habres gav en vidsträckt vy över många fjäll i både Padjelanta och Sarek. Att se sådana landskap gör starkt intryck på mig, och de tankar de väcker bär jag med mig när jag reser hem. Under vinterhalvåret återkommer minnena ofta. Även om fjällresor är förknippade med en hel del möda och strapatser så är det ingen tvekan om att jag snart längtar upp igen. Det känns alltid för långt med ett helt år mellan gångerna. 

Men nu gällde det inte enbart dramatiska vyer utan att söka upp spår efter den gamla Präststigen. Rösningen med beteckningen VG14-27-R, som jag fotograferade på avstånd förra året, hade blivit besökt och dokumenterad kvällen före (se föregående artikel). Det var spännande att se om det skulle finnas fler rösningar i närheten av vår lägerplats och under fortsättningen av vår väg. Vädret var dock inte det bästa, moln drev in och skymde bergen och det väntade kanske regn. Men vi klarade av alla morgonprocedurer utan att bli våta och kunde börja vår dagsetapp. Det dröjde inte länge förrän en vägmarkering upptäcktes.

Sida: Första Föreg. 1 2 3 4 5 6 Nästa Sista 

Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...