Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

När jag vände ryggen till smet minusgraderna förbi

Varje vinter försöker jag övernatta i skogen under den kallaste natten. Det är en lagom spännande utmaning att välja lämpliga sovsäckar (jag använder alltid två) och bestämma mig för om det ska bli vindskydd eller under bar himmel. Och fundera över hur minusgraderna kommer kännas på kvällen och morgonen därpå.

Men det har blivit allt svårare att hitta kalla nätter i min del av Skåne. Första gången jag och min kompis Anders gjorde detta - det var inför vår första tältvintertur 2011 - hamnade tempen under 21 minusgrader. Sedan har det blivit allt varmare och förra vintern var det inte ens tvåsiffrigt. Denna vinter kunde blivit ganska bra, men de kallaste nätterna dök plötsligt upp mellan julafton och juldagen samt natten därefter. Då var julfirandet med den närmaste familjen redan planerat och i full gång. Det var snöpligt. Jag kände mig lurad.

När julen passerat blev det varmt igen. Visserligen med den ena stormen efter den andra, men någon riktig kyla bjöds det inte på. Och idag kändes det som om våren slutgiltigt bestämt sig för att anlända. Men inte kan väl vintern vara slut redan?

I vilket fall åkte jag i förmiddags ut till en av mina vanliga övernattningsplatser, den vid Krankesjön. Inte för att övernatta utan för att spana in våren. Fram till fågeltornet var det översvämning, mer än jag någonsin sett förut. Både gångstigen, skogen och spången befann sig i ett vattenland. Igår kväll hade jag haft en fundering på att åka ut hit med tältet. Det hade i så fall blivit besvärligt att hitta en torr plats.

Betesängen där det brukar gå några nötkreatur på sommaren liknade mest en sjö. Och tvärs över Krankesjön hördes skottlossning och dunder från militärens övningsområde i Revinge. Det var en påträngande ljudillustration till vad jag en kort stund tidigare hade hört på nyheterna i bilradion, en påminnelse om att hundra mil från Lund ger människor livet för att försvara sitt land. Ukraina, ett land som jag besökte år 1993, då med en känsla att landet på något sätt var yrvaket efter närmare sju decennier i Sovjetunionens järngrepp.

Hundra mil fågelvägen. Man kommer inte ens till Storuman på den sträckan, så nära är det. Några av de människor vi i vår resegrupp mötte (särskilt i Kiev) kommer för mig när jag skriver detta och jag undrar hur de har det. 

Utanför fågeltornet lyste solen från molnfri himmel och militärens smällande blandade sig på ett egendomligt sätt med stillheten i naturen. En gråhäger tycktes njuta av solskenet, diskret stående i vassen en bit bort.

Några av gråhägerns vita kusiner, ägretthägrarna, satt på större avstånd och på högre höjd. Det fanns också andra fåglar i sjön - knölsvanar, änder, några salskrakar, med mera. Inga stora antal och inget särskilt ovanligt så jag kände ingen "förpliktelse" att räkna allihop för att rapportera på Artportalen. Jag är inte alls lika ambitiös som för tio, femton år sedan. Det blev bara några få noteringar.

Numera känns det ofta som om många fler tankar trängs i huvudet, tankar som vill ha tid för att tänkas. Det där behovet att fylla på med massor av nya intryck är inte alls lika stort längre. Samma sak har jag lagt märke till när jag befinner mig i fjällen. Jag har inte lika bråttom iväg på förmiddagarna som tidigare och njuter mycket av landskapet även när jag inte är i rörelse. Och så får tankarna gå lite som de vill, jag ger dem lösa tyglar.

Processen fortsatte när det blev dags för fikapaus. I fågeltornet var det halvskugga och faktiskt lite kyligt så jag letade efter ett annat ställe. Vid färisten in till betesängen gick det bra att slå sig ner och där var det närapå sommarvarmt. Och utan fåglar som behövde studeras så fortsatte tankarna. På familjen, vänner och den kommande våren. Och på Ukraina.

Postat 2022-02-26 21:20 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar