Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Oväntad vandring på Padjelantaleden (3)

På kvällen tvättar jag av mig i jokken som rinner utanför stugorna. Kallt naturligtvis, men samtidigt skönt att bli ren efter en svettig dag på fjället. Det gäller att göra det ganska fort efter att man anlänt. Kroppen och psyket är ju då en aning "urspårat" och går med på lite av varje. Väntar man för länge blir man alltför bekväm för att vilja skölja vatten på sig.

Jag köper ett paket knäckebröd av Johanna och äter knäckeskivor på löpande band. Med mjukost på är det mycket gott. Mätt och nöjd går jag till sängs och sover hela 9 timmar. När jag vaknar känner jag mig en aning ledbruten efter föregående dags inventering i Njoatsosvágge.

Pratar en stund med det hollänska paret i stugan bredvid. De ger sig av på förmiddagen mot Såmmarlappa och vi ser fram emot att träffas där på kvällen. Jag kommer inte iväg förrän efter lunchtid. Dessförinnan har jag klarat av att betala Johanna för övernattningen. Eftersom jag från början inte tänkt bo i stuga den här turen så har jag inte särskilt mycket kontanter med mig. Men det har räckt till mina två övernattningar. Johanna frågar i och för sig om jag vill betala mot faktura, men jag tycker det känns bäst att vara skuldfri gentemot Badjelánnda Laponia Turism. I fortsättningen är det STF jag ska betala till. Jag är medlem och tänker att det säkert ska gå bra att lösa när det är dags (men det är bara att konstatera att man är lite naiv).

Sedan packar jag och ger mig iväg.

Ungefär halvvägs till Såmmarlappa finns en gammal samisk bosättning, där en familj från Tuorpons sameby hade en torvkåta och ett förråd. Här blir man påmind om att fjällvärlden egentligen inte är vildmark utan snarare kulturmark. Med vissa inslag av vildmark (eller hur man nu ska uttrycka det).

Strax efter bosättningen har jag denna fina vy söderut. Sluttningen som kommer från höger tillhör berget Gárddevárre.

Efter att jag passerat gränsen till Padjelanta och Laponia kommer jag fram till sidodalen där jokken Gárddevárjåhkkå rinner. Det lär finns en prismahydda där denna jokk möter Tarraälven. Hyddan finns markerad på mina papperskartor men inte på webben. Frågan är om den fortfarande är funktionsduglig. Enligt Grundsten gick man förr ganska ofta väster om älven, från Dárreluoppal och söderut. Då fanns det också broar över vissa av jokkarna, men de är nu raserade. Berget  bakgrunden på fotot är Vuoksákvahta. Hitom stupet ligger dalgången Fierrovágge (men är skymd härifrån).

Kvällen närmar sig, jag ser fram emot att komma till Såmmarlappa och sova i en ombonad stuga. Stugvärden hade inte kommit två dagar tidigare, vilket var en söndag. Jag tyckte det var lite konstigt, men nu är det ju tisdag och en ny vecka så nu finns det säkert någon där. Men när jag kommer fram till stugan är den lika igenbommad som tidigare. Vad är nu detta? Eftersom jag inte har tänkt bo i stuga överhuvudtaget har jag förstås inte tagit reda på när stugvärdarna ska anlända.

Så jag går än en gång till nödrummet och förväntar mig att träffa det holländska paret där. Men rummet är tomt. På det lilla bordet ligger en lapp med ett meddelande från dem, skrivet till mig. Där står att de gått vidare till nästa stuga, Tarrekaise. Jag anar att de tyckt att det skulle blivit för trångt och att de två sängarna inte skulle räcka till oss tre. Vilken omtänksamhet! Jag sänder tacksamma tankar till dem.

I rummets gästbok skriver jag ner några tankar om att folk faktiskt behöver öppna stugor vid den här tiden på säsongen.

Fler besökare anländer

På kvällen regnar det rejält. Jag lagar kvällsmat. Innan jag ätit färdigt knackar det på dörren och utanför i regnet står tre unga män, från Holland och Tyskland. Som väl är har de ett tält som de ska bo i, men de undrar om de kan få sitta inne i rummet och äta sin mat som de håller på att tillreda (över öppen eld, minsann). Jodå, det går naturligtvis bra, de är välkomna. Fast de ändrar sig när de hittar vedboden och väljer att sitta där och äta istället. Så jag förblir solo i nödrummet.

Men inte så länge till, för ungefär klockan 22 öppnar jag dörren och får se någon komma gående i regnet. Personen ser mycket blöt ut och jag säger "välkommen!". In kommer en ung dam, student från Berlin. Hon sätter ner den genomvåta ryggsäcken på golvet och börjar hänga upp sina dyngsura ytterkläder. Jag samlar ihop min egen utspridda packning så att hon ska få plats i rummet. 

Tjejen heter Anastassija och hon säger att hon var beredd på att finna mig här. Jaså, hur kan det komma sig? Jo, tidigare under dagen hade hon träffat det holländska paret som berättat att det troligen skulle finnas en "elderly man" här. (Jaha, så nu är man alltså gammal, tänker jag tyst.) Dessutom har hon hört berättas om mig som "the man with the ropes". Av vad hon säger förstår jag att min framfart har varit ett samtalsämne på leden.

Anastassijas äventyr

Anastassija har inte haft det lätt denna dag. Förutom att hon är genomvåt har hon inte ätit på många timmar. Jag bjuder henne på IceTea och kakor medan vattnet kokar upp till hennes kvällsmat. Hon berättar att den stora jokken strax efter stigmötet med Nordkalottleden varit vattenrik och strid. Hon hade inte kommit över vid stigen och letat efter ett vadställe längre uppströms. Hon hade kommit långt upp i branten men jokken hade bara blivit värre. En stor fågel hade kretsat ovanför henne och skrikit och hon hade blivit rädd och tyckt att allt var helt surrealistiskt. Till slut hade hon kommit över jokken men inte hittat tillbaka till Padjelantaleden utan irrat omkring i björkskogen. Efter många timmar i regnet har hon så äntligen kommit fram till Såmmarlappa.

Hon är mycket trött men det är inget fel på hennes kämpatakter och goda humör. Medan hon äter berättar hon att detta är första gången hon går själv i fjällen. Hon har varit här tidigare, med sin pojkvän. Men alltsammans är nästan för spännande för henne. Hon har haft svårt att sova därför att hon varit rädd för vad som kan finnas i naturen, och framför allt för björnar som hon misstänker smyger omkring överallt. Jag gör vad jag kan för att lugna henne.

Men hur ska man lägga fram det? Så här, kanske: "Jovisst kan en och annan björn smyga omkring i närheten av ditt tält på natten. Faktiskt ganska troligt. Och den har så fall koll på dig när du går i skogen också. Men jag försäkrar, den gör dig ingenting och du ser den inte ens, även om den skulle vara mycket nära. Så du kan vara helt lugn." Nej, det är nog inte det bästa att säga, även om det är sant. Jag försöker välja en bättre formulering.

Hon har träffat underliga människor också. En tysk kvinna som hon mötte ville inte prata med henne utan var som ett åskmoln. Men det fanns en mycket bra anledning till det. Hennes man hade nämligen råkat ut för ett missöde och halkat på en såphal spång och brutit foten. Det var så illa att han fick hämtas med helikopter och flygas till Gällivare. Hustrun hade velat följa med men blivit nekad. Och så var hon på väg tillbaka till Kvikkjokk. Händelsen bekräftar det jag ofta misstänker: det farligaste med att följa en led i fjällen är de dåligt underhållna spängerna. Många som hörde om denna händelse blev mycket upprörda.

I vilket fall behöver Anastassija vila efter en strapatsfylld dag och två nästan sömnlösa nätter. Vi dricker te och jag tar fram en chokladkaka (bra att hon hjälper mig äta upp överflödig packning). Under tiden berättar hon mer. När hon passerade Tarrekaise tidigare på dagen var det massor med folk där som ville stanna. Men ingen stugvärd och bara nödrummet öppet. Jag undrar hur det ska gå för det rara holländska paret och hur de ska klara natten.

Jag skriver fler rader i gästboken. Nu är jag grinigare. Det blir  några väl valda meningar om sakernas tillstånd på leden.

Vandrare i natten

Det har blivit midnatt och vi väljer ut varsin säng och går och lägger oss. Ljudet från regnet utanför är rogivande, vi somnar. Men dagens händelser är inte över än.

Klockan två på natten vaknar jag plötsligt av att det knackar på ytterdörren och att den öppnas. En man, ännu våtare än vad Anastassija var tidigare, stiger in och säger något i stil med: "Här är det visst fullt." Sedan backar han ut och dörren stängs. Jag är yrvaken och det tar några minuter innan jag kan tänka klart. Vart tog mannen vägen? Jag går ut och knackar på dörren till vedboden (den är låst inifrån). Mannen öppnar. Han säger att han kan sova där men han vill gärna låna några filtar. Och så är hans utrustning genomblöt så han behöver torkutrymme. Viktiga saker hamnar inne i nödrummet, annat kan han sprida ut i vedboden. Så säger han: "Men jag känner igen dig. Vi har träffats någonstans." Märkligt, hur kan det komma sig att nästan varenda människa jag stöter på tycker att jag ser bekant ut? Men vi reder inte ut det just då, jag vill bara i säng.

Nästa morgon ses vi igen. Mannen heter Mats och nu har han kommit på var vi setts: vi har nämligen bott i samma trappuppgång i ett studenthus i Lund för 35 år sedan! Detta är inte klokt. Det är tydligen till  Padjelantaleden man ska åka för att återse vänner och bekanta. Och för att träffa nya.

Regnet fortsätter under förmiddagen. Mats berättar att han startade från Staloluokta två dagar tidigare. Han har besökt Alkavare och är nu på väg till Kvikkjokk, liksom jag. Vi bestämmer oss för att gå tillsammans. Jag inser att denna resa håller bli en av de mest sociala fjällfärder jag gjort. Dessutom full av överraskningar av de mest skilda slag. 

Vårt första mål är Tarrekaise. Vi ska dock inte sova där, för Mats ska passa en buss i Kvikkjokk dagen efter. Medan vi går har vi mycket att prata om. Dels saker som går långt tillbaka i tiden, dels hur våra liv ser ut nu. Det blir mer samtal än naturskåderi. Och timmarna går fort när man är två.

Ovan: Tarraälven i regn.

När vi kommer till Tarrekaise ställer vi av oss ryggsäckarna utanför stugan. Det regnar fortfarande. Ingen stugvärd och fullt med folk i nödrummet. Här finns ingen plats. Vad gör vi nu? Vi funderar på rast i vedboden, kanske.

Då får vi se människor ute på ängen nedanför. Kan det vara stugvärden? Ja, faktiskt, hon och hennes två barn har just anlänt med helikopter. Barnen har fastnat nere i ängen med tung packning. Ingen i stugan verkar vilja gå ut i regnet och hjälpa till; de vill istället själva ha hjälp med att få stugan upplåst. Mats och jag har redan regnkläder på och undsätter barnen och hjälper dem med packningen. Ängen visar sig vara en hög örtdjungel med bäckfåror och diken, besvärlig att forcera. 

Stugvärden skulle egentligen inte vara på plats förrän om två dagar får vi veta. Men nu är hon här i alla fall, och verkligen efterlängtad. Hon är angelägen om att låsa upp och hjälpa till på alla sätt. Vi får också veta att STF just detta år bestämt att senarelägga värdarnas ankomst. Det är helt obegripligt. Hur många vandrare som går Padjelantaleden har missat det? Folk är förvånade, en del till och med arga.

Mats och jag hamnar i ett av rummen tillsammans med en man från Sverige (så de finns, trots allt). Övriga kommer från andra länder. Det blir eld i kaminen, något som för mig är en närmast obegriplig lyx. Mats och jag lagar mat och sover en stund efter maten. Sedan ger vi oss ut i duggregnet igen. När vi gått en liten stund möter vi tre personer; två av dem är stugvärdar. En ska till Vaimok, den andre till Pieskejaure. Jag kan berätta relativt färska nyheter om hur det var på Nordkalottleden, eftersom jag nyligen varit där med mina vänner (även om vi inte var riktigt ända framme vid stugorna i Pieskejaure).

På väg mot Njunjesstugan passerar vi en fantasieggande formation i berget, som ett jättelikt portvalv (det lilla ljusa området mitt i bild). Platsen kallas Basseuksa, den heliga dörren, och är en gammal samisk offerplats. Den naturligt bildade porten lär vara ca 18 meter hög, ca 25 meter bred och upp till 4 meter djup.

Ganska sent på kvällen kommer Mats och jag fram till Njunjesstugan. Där finns nu en stugvärd. Men här uppstår problem med betalningen. Jag upptäcker att mitt medlemskort ligger kvar i Kvikkjokk, så jag kan inget bevisa. Och mina kontanter räcker inte, och ännu mindre eftersom jag måste betala en högre avgift för icke-medlemmar. Fast den högre summan är inte hela världen, jag kan se det som ett bidrag till ett gott ändamål. Men hur ska jag bära mig åt för att betala? Faktura kommer inte på fråga, det har värdarna fått instruktioner om.

Men Njunjes har mobiltäckning och stugvärden kommer på att man kan boka via mobilen på STF:s hemsida. Den nya tekniken är alltså lösningen! Vi sätter igång; min bankapp har jag fungerande sedan tidigare. Men det hjälper inte. Mobilen kör fast i slutet av bokningsproceduren och står bara och tuggar på STF:s webbsida. Det har redan tagit trekvart och klockan är halv tolv. Efter ytterligare en stund ger vi upp.

Som väl är har Mats kontanter och lånar till mig. Man kan undra hur det hade gått annars. Tydligen måste en vandring mellan STF:s stugor planeras mycket noga så att man inte tvingas sova på hälleberget eller i björkskogen. Det gäller också att kunna se in lite i framtiden, om man som jag börjar med föresatsen att bo i tält. (Men när det gäller STF:s egen förmåga till framförhållning är det inte särskilt bra ställt. De har inte insett att Padjelantaleden kommer ha en massa besökare som förväntar sig öppna stugor under första veckan av juli. Eller, i värsta fall, så har de inte tyckt det var viktigt.)

Hemfärd

Nästa morgon ger sig Mats av tidigt. Jag har ingen brådska och tar god tid på mig att gå de 13 kilometerna mot båtplatsen. Jag möter en man med kikare om halsen, precis som jag själv. Han frågar om jag möjligtvis heter Hans och är fågelskådare. Jovisst, det stämmer bra. Och jag är knappast förvånad att han frågar, alla tycks ju känna mig. Men i detta fall är det inte så konstigt, han har förstås träffat Mats vid båtplatsen. Mannen är själv fågelskådare och ska göra en liknande inventering som jag gjorde två dagar tidigare. Han är på väg till ett område i Tarradalen.

Stigen/skogsvägen mellan Njunjesstugan och båtplatsen vid Tarraälven betraktas nog som en ren transportsträcka av de flesta. Men det är värt att stanna upp här och där och njuta av naturen och det som finns där. Här är några av mina "smultron" under vägen.

Ormbunks- och örtdjungel nära fastigheten Njunjes. Lika högvuxen som en människa!

Skogen utmed vägen är bitvis av urskogskaraktär. Vacker och stämningsfull.

Ett träd som legat länge och som därmed blivit värd för en mängd andra växter och organismer. När man ser en sådan multnande stock och vad som växer på den inser man hur viktigt det är att en viss andel träd i skogen tillåts genomgå hela sin livscykel. Endast så kan ett rikt växt- och djurliv bibehållas. Processen från frö till total förmultning kan för vissa träd ta omkring tusen år. 

Den grå. En av skogens mest försynta och diskreta fåglar, med mat i näbben till sina ungar. Bilden tillägnas min utsidankompis Björn.

Vandringen slutar med en stunds väntan vid båtplatsen innan båten kommer, körd av kapten Sarstad. Vi är tre stycken som skjutsas den sista biten till Kvikkjokk Harbour.

Hur går det då för mina två kompisar, de som jag inte lyckades möta i Njoatsosvágge? Jo, de befinner sig bara ½ dag efter mig på Padjelantaleden! De har gått nästan exakt samma väg som jag, från och med att de passerade väster om Njoatsosvágge. Men utan att bo vid stugorna, de har bara gått förbi dem. Vi träffas dagen efter på fjällstationen.

Postat 2016-08-07 19:31 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Oväntad vandring på Padjelantaleden (2) Placerad på karta

Det har inte blivit inte särskilt många timmars sömn eftersom jag kom sent i säng på kvällen. Tar emot att stiga upp och göra sig i ordning. Jag äter en liten frukost, men klockan hinner bli halv fyra innan jag ger mig iväg. Det svalt ute men myggen är ändå mycket aktiva. Med hopsnörd skosula stretar jag uppför den ganska snåriga backen nordost om Tarraluoppalstugorna, på väg mot sjön Vássjájávrátja och därefter övre Njoatsosvágge. Bindningen med snören fungerar hyfsat, men jag måste rätta till den då och då.

Det är molnigt och uppehållsväder. En bra dag att vandra på. Jag tänker inte jäkta utan gå i lugnt tempo och låta saker och ting ta den tid som behövs. Det jag har att göra kommer säkert hålla mig sysselsatt hela dagen. Jag chansar på att träffa två av mina vandrarkompisar men jag vet att sannolikheten att det lyckas är liten. Vi har inte sett varandra på tre dygn, de har gått omkring i Padjelanta och möjligen kommer de passera genom Njoatsosvágge idag. Antagligen är det en wild-goose chase, som engelsmännen säger.  Men förhoppningen att återse dem är lockande, liksom att bo i tält och slippa gå tillbaka till Kvikkjokk på Padjelantaleden som jag ju nyss har gått.

Det är omkring 7 kilometer till startpunkten för mitt arbete. Jag känner väl till området, jag har varit här flera gånger tidigare under mina efterforskningar om Präststigen som går mellan Kvikkjokk och Alkvavare kapell. Någon karta behöver jag egentligen inte men det är alltid bra att ha den med och lära sig nya detaljer om landskapet.

Plötsligt står jag framför en rösning. Jag har aldrig sett den förut, men så ligger den heller inte på själva Präststigen utan ett par kilometer vid sidan om. Den är uppenbarligen mycket gammal, troligen flera hundra år. Den är en vägvisare, förstås. Men till vad? Det får bli ett ämne för framtida undersökningar. Jag fotograferar den och noterar läget.

Jag kommer fram till Vássjájávrátja och passerar strax väster om sjön. Präststigen går på andra sidan, uppför den låga, gröna kullen, korsar den diagonala jokken längst till vänster på fotot ovan (det ligger en snösträng i jokkfåran) och försvinner över horisontkanten.

Ovan: Staika på avstånd, i morgonljus.

När jag går uppför den flacka sluttningen som ligger en kilometer norr om sjön befinner jag mig på Präststigen. Ganska snart passerar jag rösningar, som den på fotot ovan. Jag börjar närma mig inventeringsområdet, som består av en kvadrat med sidan 2 km (se kartan). Jag ska börja vid punkten P1, vilket passar mycket bra eftersom det är den närmaste punkten.

Jag går igenom renstängslet och sätter mig allra längst ut på bergskanten så att jag har utsikt över dalen och över Alep Njoatsosjávrre. Det är 250 höjdmeter och nästan 2 kilometer ner till sjön. Dalen är trång och kantas av berg som reser sig nästan 900 meter över marknivån. Naturens dramatik är som en väldig flodvåg av intryck som sköljer över mina sinnen. Denna plats är ett av mina favoritställen i Sarek och jag längtar alltid hit. 

Jag äter en andra frukost och samlar krafter till arbetsinsatsen. Det är Lunds Universitet som står bakom dessa inventeringar. Just denna runda har jag avverkat två gånger tidigare, 2009 och 2013. Då gjorde omständigheter att jag inte kunde fullfölja de sista sträckorna, men  denna gång hoppas jag att det ska gå.

Så här går inventeringen till. Jag ska börja vid P1 och sedan gå till P2, därefter till P3, och så vidare. Mellan två punkter ska promenaden ta ½ timme, helst inte kortare. Under tiden noterar jag alla fåglar som jag hör och ser. Dessutom ska jag vid varje punkt stanna exakt 5 minuter och notera på samma sätt. På detta sätt kommer en runda att ta minst 4 timmar och 40 minuter. Vanligtvis tar den längre tid. Det kommer den att göra idag, för jag vet sedan tidigare tillfällen att vissa sträckor är besvärliga och tidskrävande.

En viktig detalj behöver lösas innan jag börjar: packningen. Ryggsäcken och det mesta måste lämnas kvar, men jag måste ha med mig en stav, mina regnkläder samt nötter, frukt och godis att äta under vägen. Kikare är också nödvändigt, men min systemkamera lämnar jag kvar. Jag vill inte har för mycket att bära på, för ju mer jag har med mig desto mer svårmanövrerad kommer jag att bli. Men hur ska jag bära regnkläderna om nu ryggsäcken ska deponeras med alla saker? Lösningen blir en vanlig, vit plastkasse som jag fått med från någon affär. Sedan ger jag mig iväg. 

Här befinner jag mig ganska högt upp på sluttningen av Tjågnåristjåhkkå, mellan P4 och P5. Vid pilen ligger min ryggsäck med packningen. Flera gånger har en helikopter från Fiskflyg passerat genom Njoatsosvágge. Den har då varit  200-300 höjdmeter under mig. Jag spanar ibland efter mina vänner utan att upptäcka dem någonstans. Men utsikten kan man inte klaga på - fantastisk! (Fotot ovan taget 2013.)

Det är stora höjdskillnader under vandringen. Mellan P3 och P4 är det över 100 meter och mellan P4 och P5 är det ca 450 meter till! Jag ska alltså upp till mer än 1500 meter över havet. Sedan ska jag ner ett par hundra meter och sedan upp en bit igen. Och så håller det på. Sammanlagt kommer jag att ha gått uppför minst ca 900 meter (och naturligtvis samma höjdskillnad nerför).

När jag är som högst upp (nära P5) ser jag en kungsörn komma seglande. Där finns också snösparvar och flera flockar med fjällripor, sammanlagt 27 ripor. Jag "fuskar" en aning och går inte riktigt ända upp (dock inom reglerna). Det har varit mycket arbetsamt och även riskabelt. Lutningen är mycket brant, det är mest blockterräng och den känns lite osäker. Bindningen på kängan lossnar ofta när jag kliver omkring där. Men andra hinder finns också: många halkiga, vattenspolade klipphällar som jag inte ens funderar på att sätta foten på. Inte en enda gång. Fotot nedan är taget 2013, från P6 i riktning mot P5 och visar lutningen på den brant jag har att ta mig uppför.

Ibland funderar jag på om någon ser min framfart uppe i branterna. Troligen inte, men om det nu skulle vara på det sättet så måste vederbörande undra. Vad gör egentligen en äldre(?) man på femtonhundra meters höjd med bara en promenadkäpp och en plastkasse som utrustning? Gående uppför och nerför i blockhaven? Och ibland stannar han och ser sig eftertänksamt omkring, som om han inte riktigt vet var han befinner sig och inte har en aning om vart han ska ta vägen. Ja, det måste se ganska märkligt ut.

Just denna inventeringsruta har ett hinder som jag inte tror man kan komma förbi. Mellan P6 och P7 är det så brant att man bara kan gå en bit, så den svarta sträckan på kartan hoppar man över. Nej, inte hoppar, man måste tillbaka som de röda prickarna visar, till P7. Sedan fortsätter man därifrån till P8 och tillbaka till P1.

På väg ner från P6. Berget i bakgrunden är Vássjábákte. Fotot är från 2013.

Den här lilla omvägen är irriterande och tar tid. Det är ju 400 höjdmeter man ska ner och det är en brant grässluttning som inte är helt ofarlig. Just den här gången ligger det några stora snöfält en bit ner på sluttningen. Jag går ut på det första. Snön är mjuk och smältande och det går fortare att gå på den än på marken, där jag ofta måste sick-sacka. Lutningen verkar dessutom lagom för "skidåkning" på skosulorna. Jag prövar. Snöns konsistens är utmärkt, det går med bra fart. Faktiskt lite för bra. Jag provar att bromsa farten genom att snedställa kängorna, precis som i slalom. Det går fint, jag saktar in. Nu har jag åkt något hundratal meter och snöfältet har tagit slut. Jag står på fast mark igen. Behändigt. Undrar om någon ser mig?

Sluttningen blir nu ännu lite brantare. Men se, där är ett mycket större snöfält. Om jag ger mig ut på det så kan jag komma nästan ända ner till dalens botten. Fast det ser betänkligt brant ut, särskilt den sista biten. Bäst att ta det försiktigt. Jag "åker skidor" igen. Det går ännu fortare än nyss. Faktiskt alldeles för fort. Här måste bromsas, och det i god tid. Jag bromsar men det händer ingenting, jag glider lika fort ändå. Dessutom är det svårt att hålla balansen. Jag hamnar plötsligt på byxbaken och glider raklång på sidan nerför snön. Men det går fortfarande lika fort. Det saktar inte ner!!

Då kommer jag att tänka på något jag sett i en dokumentärfilm, Everest från 1996. När Tenzing Norgay (sonsonen, alltså) tränar inför bestigningen glider han utför ett snöfält och bromsar sin framfart genom att vända sig på mage och köra ner isyxan i snön. Det där avsnittet har jag sett många gånger och alltid velat prova. Plötsligt har jag fått chansen!

Så om nu någon står och tittar så ser vederbörande hur den äldre(?) mannen med bägge händerna greppar sin käpp och den vita plastkassen på samma gång, och glidande på mage kör ner den spetsiga änden djupt i snön. Först händer inte mycket, käppen skär som en kniv genom den mjuka snön. Men efter en liten bit går det en aning saktare och till slut har han stannat helt. Han reser sig, borstar av våt snö från kläderna och går fram till kanten med gräs. Han har inte långt kvar till dalen, strax är han nere. Behändigt. Men var det egentligen det klokaste sättet? Svårt att säga. Kul hade han i varje fall (fast det syntes säkert inte på avstånd).

Resten av inventeringen fortgår utan några andra äventyrligheter än några lätta regnskurar. Arbetet har tagit totalt 6½ timmar att utföra. Bland det sista jag noterar är en havsörn som förföljs av ett gäng korpar. Jag kokar vatten vid mitt favoritställe och använder en av de påsar Mountain House som jag fick av tyskarna dagen före. Sänder en tacksam tanke till dem. Sedan lägger jag mig på liggunderlaget och sover en stund.

Mina vänner som jag spanat efter har jag inte sett, så jag tar på mig ryggsäcken och börjar gå tillbaka till Tarraluoppalstugorna. Kängsnörena vill inte sitta fast och jag låter dem vara. Sulan får glappa bäst den vill. Nu är jag på hemväg och det känns som om det inte längre spelar någon roll hur det går med den. Skulle den släppa helt har jag mina lägerskor som fungerar hyfsat på en led.

På hemvägen stöter jag på denna oroliga dalripa.

Vandringen tillbaka till stugorna går bra, men jag är trött och tycker att det tar lång tid. Någon gång efter klockan 21 anländer jag och träffar stugvärden Johanna igen. Då säger hon: Det är några här som känner dig.

Jag tänker förstås att det är mina färdkompisar som äntligen anlänt. Men det är det inte, utan istället ett holländskt par som kommit vandrande från Tuottarstugorna. De har känt igen mitt namn i gästboken. Nu berättar de att vi träffades på norrlandståget för flera år sedan. Vi hade suttit i samma kupé och pratat länge om fjällen, och när de kom hem så hade de läst min blogg på Utsidan. Och nu ikväll var de först ledsna över att vi missat varandra, men det har ju rättats till. Ett överraskande och trevligt sammanträffande, och det verkar som om världen inte är mycket större än Padjelantaleden!

Innan jag går in i min stuga "beundrar" de mina kängsnören som nu hänger löst utan att göra någon nytta. Imorgon kommer både de och jag att gå vidare till Såmmarlappa. Men jag känner mig lite sliten och kommer inte att ge mig iväg så tidigt som de. Sedan tänker jag två saker. Den ena är att vi kommer att träffas igen nästa kväll, i Såmmarlappa. Den andra att färden tillbaka mot Kvikkjokk kommer bli en ren transportsträcka, händelselös och lite halvtråkig.

Det kommer att visa sig att jag har fel på bägge punkterna.

(Kartan i artikeln är hämtad från Lantmäteriets fjällkarta på webben.)

Postat 2016-08-02 22:30 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Oväntad vandring på Padjelantaleden (1)

Lördagen den 2 juli klockan halv fem står jag ensam på Padjelantastigen, precis där den går ihop med Nordkalottleden. Det har börjat regna och jag har regnkläderna på. Jag har just sagt "hejdå" till min följeslagare som haft problem med en fot och gått söderut, mot Tarrekaisestugorna. Men jag har en fågelinventering att göra i övre Njoatsosvágge i Sarek, så jag ska gå åt motsatt håll. Under dagen har vi avverkat ca 11 kilometer på Nordkalottleden och jag har nu 9 kilometer till närmaste stuga som är Såmmarlappa. Jag måste dit ikväll eftersom jag inte har något tält med mig. Mitt trepersonerstält har jag varit tvungen att ge ifrån mig till två andra färdkamrater som vid det laget befinner sig någonstans i västra Padjelanta. Och det var inte det enda de fick. Även min kniv, delar av mitt kök, den mesta gasen, min kompass, vadningslinan, med mera hamnade hos dem. Men jag har gott hopp om att jag ska klara min inventeringsrunda med den utrustning jag har. Men då krävs att det finns stugplatser utefter vägen.

Stigmötet.

Hur kunde det bli så här? Det var ju inte alls meningen att bo i stuga och gå så mycket på en led; jag hade tänkt att bo alla nätter i tält med de andra. Men egentligen var det inget konstigt alls, bara sådant som kan hända under vilken fjällvandring som helst. En skadad fot (lyckligtvis inget allvarligt), mycket smältvatten i bäckarna och behov av omplanering. Och så beslöt vi, ursprungligen en grupp på fyra, att dela oss i två grupper och gå olika vägar. Och efter en andra delning står jag alltså ensam på stigen och funderar på om det var rätt beslut. För jag vet att utan tält kommer inventeringsrundan om två dagar att bli mycket krävande.

Sedan har jag ett problem till: sulan på min ena känga har börjat lossna framtill. Detta har pågått i flera dagar, och nu glappar det rejält framtill. Kommer den att sitta fast i ytterligare fem dygn och cirka tio mil? Det har jag ingen aning om, därför har jag bundit upp framkanten på sulan med starka snören. Det har hållit under dagens vandring, men silvertejpen som jag lindade med på morgonen har gett upp. Nu är det bara snören som gäller.

Sulbindningen. Om varianten med silvertejp var version 1.1 (påsatt utanpå snörena) så har jag nu återgått till 1.0. 

Jag går vidare i duggregnet och kommer snart fram till bäcken från Bádurgårsså. Den är ovanligt stor och vattenrik, och det är nätt och jämnt jag kommer över den utan att ta av mig kängorna. Jag märker att öglan på snörena inte fungerar så bra, den glider upp och kränger av sig från skon hela tiden. Jag får böja mig ner och dra på den igen. Sedan måste jag tänka på hur jag utför själva gångsteget. Slarvar jag glider öglan av direkt. Trots mina ansträngningar glider den av var 50:e eller 100:e meter. Det är sällan den sitter på så länge som 150 meter.

Regnet tilltar efterhand. Det ständiga böjandet för att trä på öglan gör att det rinner in vatten under regnkläderna på alla möjliga ställen. Så här håller jag på i 9 kilometer. Jag är blöt och längtar efter att komma in under tak.

Efter mer än tre timmars vandring i regnet är jag äntligen framme vid Såmmarlappa. Någon stugvärd finns inte där men det lilla nödutrymmet med två sängar är öppet. Jag hänger upp alla våta prylar på tork och lagar kvällsmat. Har inte ätit ordentlig mat sedan lunchen vid ettiden. Någon eld i kaminen är inte nödvändigt att tända, det känns ändå väldigt ombonat och skönt. Kanske stugvandringar trots allt är något att fundera på inför framtiden?

Mot Dárreluoppal

Nästa morgon regnar det något mindre. Jag äter frukost och konstaterar att gårdagens vandring känns i kroppen. Sedan är det sulbindningen, den måste förbättras. Jag skär till fler snörstumpar och gör en extra ögla.

Sulbindning, version 2.0. Tanken är att den nya snörstumpen ska hålla öglan på plats så att den inte kränger av.

Utanför stugan träffar jag två tyska män när jag går för att hämta vatten i älven. De har tältat i närheten (om jag minns rätt) och äter frukost. Vi pratar en kort stund, bland annat om just vatten. Hittills har de renat allt och jag förklarar att det är helt onödigt. De berättar att de varit i Njoatsosvágge och att de inte kom över Luohttojåhkå. För strid och för mycket vatten. Jag berättar också, om mina och mina färdkompisars äventyr. 

Vi ses en gång till när jag är på väg att fortsätta min vandring. De tittar på min känga och förvånar sig. Jag förklarar problemet och de tycker lagningen ser professionell ut. Jag har dock mina tvivel. Sedan ger de mig ett par påsar Mountain House som de inte behöver, jag tror de tycker lite synd om mig. Men påsarna kommer väl till pass senare.

Vädret är bättre än dagen före, bara några enstaka skurar. Mygg är det däremot ganska gott om. Jag njuter av landskapet medan jag går. När jag vänder mig om ser jag berget Staika långt i söder. Så sent som igår hade jag varit alldeles intill.

Det är inte mycket folk ute denna dag. Jag möter bara en annan vandrare, ungefär halvvägs. 

Bitvis finns det långa sträckor med spång. Kvalitén på dessa spänger är mycket bättre efter passagen av Laponia-gränsen. I södra delen av Tarradalen är brädorna däremot slitna, trasiga och (vid regn) såphala. Det är en säkerhetsrisk, och ett tragiskt exempel på det skulle jag höra talas om på hemvägen.

En rösning vid stigen, några kilometer före Tarraluoppalstugorna.

Jag tror snörena på min känga gjorde intryck på de två tyskarna för ett par dagar senare hör jag att det går historier på Padjelantaleden om "the man with the ropes". Men mina farhågor om fastsättningen av sulan var befogade. Visserligen håller den bättre än dagen innan men behöver ändå uppgraderas med ytterligare snörstumpar och öglor. Fotot nedan visar hur bindningen ser ut vid framkomsten till Tarraluoppalstugorna. Måste vara version 2.5. Eller något i den stilen.

Tarraluoppalstugorna sköts inte av Turistföreningen utan av Laponiatjuottjudus, och här har stugvärden Johanna funnits på plats i åtskilliga dagar. Hon förvånar sig också när hon ser snörena på min känga. Dessutom säger hon att hon känner igen mig. Vi lyckas inte komma på var vi setts och jag installerar mig i en av stugorna.

Senare på kvällen blir jag inbjuden till stugan där hon och hennes man bor. De bjuder på en bit nyfångad och kokt röding. Fantastiskt gott. Vi resonerar om fågelinventeringar och jag berättar vad jag ska göra. Vi pratar om mycket annat också, och jag får veta lite om trakten. Så kommer Johanna på att det måste varit i Aktse vi sågs förra året, då jag och mina vänner kom ut från Sarek i slutet av juni. Hon hade varit där då. 

Tarraluoppalstugorna.

Planering av inventeringen

Jag är medveten om att följande dag kommer bli ett kraftprov, och jag gruvar mig lite för det. Området som ska undersökas i Njoatsosvágge ligger omkring 7 kilometer från Tarraluoppalstugorna. Fram och åter blir det 14-15 kilometer att gå. Sedan är själva inventeringsrundan i Njoatsosvágge som i detta fall är ca 10 kilometer, inklusive de omvägar som krävs. Således i runda tal 25 kilometer i terräng utan någon stig. Om jag haft tält hade jag kunnat göra en uppdelning, men nu måste jag hinna med allt under en enda dag.

Sedan är det en omständighet till. De två vänner som har mitt tält (och diverse andra prylar) kommer kanske att passera genom inventeringsområdet under dagen. Vi har naturligtvis inte kunnat ha telefonkontakt och chansen är i och för sig mycket liten. Men detta var (ungefär) deras preliminära planering, och om de skulle göra det, och jag skulle få syn på dem, kommer jag att gräma mig förfärligt. Skulle då det mesta av min packning stå kvar vid stugorna så skulle vi vara tvungna att skiljas åt igen. Alltså bestämmer jag mig för att ta med alltihop. Det kommer naturligtvis att bli betydligt tyngre att gå upp till Njoatsosvágge. Och om vi inte ses måste jag bära den fullpackade ryggsäcken tillbaka igen.

Men jag har bestämt mig. Jag betalar till Johanna redan på kvällen så att jag kan ge mig iväg mycket tidigt. Hon frågar om chanserna att jag kommer tillbaka och jag säger "inte säkert, men troligen".  Sedan ställer jag mobilen på väckning klockan halv tre och går och lägger mig.  

Jag undrar så klart hur det här ska gå. Om vädret blir bra är projektet genomförbart. Blir det däremot busväder uppe i Sarek skulle jag vilja ha ett tält att övernatta i.

Postat 2016-08-01 15:11 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in