Känslan av äventyr

Ibland infinner sig känslan av att stå inför ett äventyr. Det kan hända när som helst, till och med en grå arbetsvecka eller en vanlig dag. Men det är oftast när jag ger mig iväg till berg och fjäll som jag upplever den som starkast. Att sitta på tåget eller flyget (eller vad man nu åker med) och veta att nu, nu är jag på väg. Denna känsla vill jag vara rädd om, det är en värdefull tillgång för att kunna uppleva en resa på bästa möjliga sätt.

Åter till Sarek

I midsommar är det dags för fjällresa igen. När man beger sig till ett område som Sarek finns det alltid vissa osäkerhetsmoment. Äventyret kommer vare sig man har planerat för det eller inte. Denna gång kommer vi att vara en grupp på fem stycken. Förutom jag själv kommer min flitige följeslagare Anders vara med samt tre unga entusiaster från hans familj. Två av dem gjorde sin sarekpremiär för två år sedan, den tredje ska göra sin debut i år. För oss "gamlingar" är det en extra dimension i äventyret att få dela upplevelsen med människor som besöker Sarek för första gången.

Av olika skäl kommer denna resa starta så tidigt som vid midsommar, annars går inte sommarplaneringen ihop för vissa av oss i gruppen. Slutmålet kommer att bli Kvikkjokk, men var ska vi börja? Ritsem verkar osäkert (risk att båten inte börjat gå över sjön) så det blir troligen Suorva, alternativt Saltoluokta. Sedan planerar vi att gå fram till centrala Sarek vid Bielavallda (Pielaslätten) och hoppas att det ska gå utan problem. Sedan vill vi fortsätta fram till bron vid Skárjá. 

Vy från området nordväst om Bielavallda, in i Guohpervágge. I förgrunden syns deltalandet som bildas av Smájllájåhkås utlopp efter Skárjábron. I bakgrunden något till höger syns berget Guohper med sin mycket karaktäristiska topp.

Osäkerhetsmomenten vid Skárjá

Ett vattendrag som man måste passera mellan Bielavallda och Skárjá är den strida glaciärjokken Tjågnårisjågåsj. Tidigt på säsongen finns en snöbrygga som gör att det är enkelt att komma över.

Snöbryggan över Tjågnårisjågåsj, 27 juni 2012. Ungefär så här förväntar vi oss att den ska se ut i år också veckan efter midsommar. Tjock och stabil. Foto: Diana Ivanova.

Snöbryggan smälter under sommaren, brister och kan vara borta i augusti eller slutet på juli. Jokken kan då i allmänhet vadas vid kröken strax söder om fjällkartans utritade stig. Vattenfåran delar sig där tillfälligt i två fåror och böjer av till rakt sydlig kurs (syns bra på Google Earth). Om detta ställe upplevs alltför svårt får man gå ända ner till svämkäglan vid utflödet i Ráhpajåhkå. Utflödet är nog det ställe som är enklast att komma över vid, men det är ju en bit extra att gå dit ner.

Två jokkars utflöden i Ráhpajåhkå, den 10 juli 2011. I förgrunden (röd pil) Bielajåhkå. Denna jokk är nästan aldrig svår att vada där stigarna korsar den uppe på Bielavallda (i sina lugnare partier kan den dock vara rätt så djup och fin att bada i). Bakom skymtar utloppet av Tjågnårisjågåsj (blå pil). Fotot är taget från Sjielmágiedde med kameran riktad mot Skárjá.

Efter att vi passerat Tjågnårisjågåsj ställer vi in siktet på bron vid Skárjá. Det finns en mindre jokk till emellan (Máhtujågåsj) där det också med stor sannolikhet ligger en snöbrygga. Men när det gäller själva bron är det vid denna tid på säsongen - före månadsskiftet juni/juli - rena lotteriet!

Så här såg det ut 27 juni 2012. Skárjábron låg prydligt uppställd på andra sidan, och av helikopter fanns inte ett spår. Jag hade talat med länsstyrelsen på telefon två dagar tidigare. Då hade de sagt att de jobbade med broarna men att det blåsiga vädret och den dåliga sikten hade fördröjt utplaceringarna i hela fjällvärlden. Diana och jag behövde bron eftersom vi vår plan var att följa Ruohtesvágge norrut till Treparksmötet. Nu gick det bra den gången. På grund av rena vintervädret fanns en snöbrygga kvar över biflödet Mihkájåhkå. Den gick att använda. Men man ska inte räkna med att det alltid går så enkelt. Mihkájåhkå bör undvikas, den är mycket kraftig och kan vara livsfarlig att vada. Utan erfarenhet och en bra vadningslina ska man inte ens försöka.

En viktig detalj i Sarek: reservplan!

Kommer vi att mötas av scenariot med utebliven bro även detta år? Det vet vi inte. Vi vill förstås gärna komma över genom att använda bron, men skulle det bli stopp vid Skárjá har vi naturligtvis en reservplan: att vända söderut och gå mot Aktse. Kanske tar vi en titt på Tielmavadet och går över där om vattennivån tillåter, annars fortsätter vi på norra/östra sidan av Ráhpaädno och gör ett besök på Skierffe och det underbara Aktse. Därefter blir det Kungsleden mot Kvikkjokk.

Strandstigen utmed Ráhpaädno är underbart vacker. Den börjar en liten bit från Skårkistugan och går fram till Alep Vássjájågåsj. Detta foto är från 23 juni 2010 då Anders och jag gick den åt andra hållet. Berget bakom Anders är Låddebákte. Oalgásj (Ålkatj) skymtar bakom till vänster. Vid hög vattenföring i Ráhpaädno är dock strandstigen olämplig och man bör välja stigen inne i skogen.

Rapadalen mot norr, fotograferad från Skierffes topp, 21 juni 2010. En mer inbjudande och äventyrlig vy är svårt att tänka sig! Foto: Anders Gudmundsson.

Fjällets invånare

För mig är djurlivet och fåglarna också en viktig del av äventyret. Man kan aldrig förutse vilka djurmöten det kommer att bli. Älg, örn och jaktfalk kan man oftast räkna med, men att se järv, lo eller björn är sällsynta lyckträffar. Likaså flera av de sällsynta fjällfåglarna, som fjälluggla och nordsångare. Och kanske, kanske någon tillfällig fågelgäst som kommit långväga ifrån.

Skärsnäppan är en fågel jag ivrigt spanat efter i svenska fjällen. Det tog många år innan jag fick se den i Sarek. Detta foto är mitt första någonsin av den i Sverige. Luohttoláhko i Sarek, 1 augusti 2014.

Fotona tagna av undertecknad om inget annat anges.

Skalven i Nepal fortsätter

I media är ju nyhetsrapporteringen intensiv just när något har hänt. Sedan avtar nyhetsvärdet och det är lätt att tro att saker och ting har ordnat upp sig. Men det kommer ta lång tid innan all hjälp har nått dit den ska och lång tid innan folket i Nepal kan leva ungefär som innan.

I svenska nyheter nämns heller inte mycket om nya skalv, men det har varit sådana även för några få dagar sedan. Visserligen inte av de kraftigaste magnituderna, men även mindre skalv medför rasrisk för husen och gör hela tillvaron osäker och farlig för dem som bor i landet. Min vän och nepalguide Ram skickade ett e-mail i morse. Han skrev bland annat:

I am safe and my family also safe from the earthquake. But my room in katmandu and my home and all the properties washed away by the earthquake. My mom has little problem on her leg by the earthquake so I came to kathmandu yesterday for treatment. And I will again go back to my home town soon, I have nothing there with me. Earthquake still going everyday, me and village people are so scared. Nobody has home and properties. Just waiting and looking for help from someone.
Luckly we are safe but in my village some people died too. I am so worried about it. I don't know how can I live there.

På eftermiddagen kom ytterligare ett meddelande, denna gång via hans mobil.

I am in my home town now. I am trying to rebuild another small shelter. It is very difficult situation here. Still earthquake going everyday. People are very scared. Nobody has home and properties here. I am so scared and worried about me, my family and home and properties. I think it takes bit long time. Still no one help us. <...> And another thing: it is very difficult to get light, mobile phone and internet here in my home town because of the earthquake.

Nepal och risken för skalv

Ett förhållande som jag inte hade en aning om när jag var där för några år sedan är att Nepal ständigt är hotat av jordskalv. Det är bland annat den stora indiska jordplattan som rör sig norrut under Himalaya, med ett par centimeter per år.

Vid det stora skalvet nu senast rörde sig en jordplatta under Kathmandu 3(tre!) meter på 30 sekunder (enligt en expert som intervjuades av Expressen). Men geologer väntar tydligen på ett ännu större skalv. Förhoppningsvis dröjer det innan det inträffar.

Att det är få byggnader i Nepal som är skalvsäkra gör Kathmandu till en av de mest jordbävningskänsliga storstäderna i världen. Även infrastrukturen är mycket känslig vilket gör att räddningsinsatser kan ha svårt att komma fram.