Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Jiegnavágge - en dalgång i Sarek

Förra sommaren gjorde jag två sommarvandringar i Sarek med omnejd. På den första turen följde jag hela Njoatsovágge på dess östra sida, från Kvikkjokk ända upp till den nordvästra mynningen. En beskrivning av detta äventyr finns  här i min blogg. Däremot blev den andra turen aldrig omnämnd, bland annat för att jag inte fick tid till det. Jag har inte tänkt att beskriva den i sin helhet nu heller, men ett par intressanta områden ska få var sin lilla berättelse.

Augusti 2013

Vandringen var planerad av min gode vän Anders G. Två av hans ganska vuxna barn, Frida och Axel,  hade "krävt" att få vandra i Sarek för första gången. Jag skulle med som vuxensällskap till Anders och som inspiratör för oss allihop (eller hur man nu ska beskriva min roll). Ungdomarna var väldigt beslutsamma, och det skulle bli intressant att se hur de skulle klara av en såpass tuff tur.

Efter två övernattningar, vid sjön Stuor Dáhtá respektive Pårtes sydsluttning, var det dags att gå upp i den grunda ravinen väster om Stuor Jierttá. Att ta denna väg tycker jag är bättre än att runda Stuor Jierttá på dess södra sida. Visserligen har man en rejäl stigning, men man slipper alla de småkullar som kan vara jobbiga på den lägre nivån. Dessutom får man en enastående utsikt in i massivet Gådoktjåhkkå när man kommer över passpunkten och är på väg mot bron nere vid Gådokjåhkå.

Foto: Utsikt från sluttningen norr om Stuor Jierttá mot Jiegƞavágge. (I själva verket finns det två dalgångar i Sarek med det namnet. Den andra Jiegƞavágge förbinder Sarvesvágges västra del med Louhttoláhko.) Toppen längst till vänster är Skájdetjåhkkå. Sluttningen till höger tillhör Gådoktjåhkkå 1885. Och mellan dessa syns Jiegƞavágge, långt bort i solbelysning.

Efter bron var det ganska kuperat fram till den jokk som kommer från Jiegƞavágge och förenar sig med jokken från Pårteglaciären. Vi följde Jiegƞabäcken uppströms.

Landskapet blev alltmer kargt, och det kändes till en början kalt och lite ogästvänligt. Under vandringen konstaterade vi att marken inte var särskilt lämplig som tältmark. Det var stenigt och ojämnt, och det fanns få möjligheter att hämta vatten.

Vi var beredda på att gå ända upp till någon av sjöarna i Jiegnavágge, men det behövdes inte. Vi fann acceptabel tältmark strax före den bäck som kommer från Gådoktjåhkkå.

Två nätter var planerade i Jiegƞavágge. Den heldag vi då fick till förfogande skulle användas till att bestiga Gådoktjåhkkå 1885. Bestigningen av toppen skedde på den södra utlöparen. Det ser jämnt och fint ut på kartan, men vi fick verkligen erfara att det inte var så i verkligheten. Det var block, block och åter block. I hela 3 kilometer! Vissa sträckor var dessutom ganska branta.

Ovan: En kort vila i blockterrängen. Tänk att det kan finnas så mycket sten på samma ställe!

Foto: Vy mot Pårteglaciären när vi var på väg upp.

Ungdomarna kämpade på, men den stora mängden sten var en helt ny upplevelse för dem. De hann bli riktigt trötta på den innan dagen var slut, och de brantaste partierna medförde viss ångest, särskilt när vi skulle tllbaka i nedförsbacke. Med de klarade av det på ett utmärkt sätt. Särskilt Axel hoppade på slutet omkring på stenblocken som om han inte gjort annat.

Foto: Utsikt från toppen åt nordost. Långt därnere syns Rapadalen.

Foto: Vy åt sydöst med Skierffes typiska profil.

Foto: En lav som bildar en välkänd figur på bergets sluttning.

Efter den mycket steniga uflykten kändes lägerplatsen märkligt ombonad och välkomnande. Det som först hade gett ett kargt intryck hade förändrats till något annat. Vi började uppleva Jiegƞavágges karaktär som en slags vänlig tuffhet, i kombination med en stark känsla avskildhet i stenjättarnas närhet. Dalgången blev så att säga mer trivsam när man stannade där en längre tid.

Nästa dag var det dags att gå vidare. Vi skulle till Louhttoláhko, och först hade vi en idé om att fortsätta norrut i Jiegƞavágge och gå via passpunkten 1404 ner i Gaskasvágge. Men med kikare kunde vi se att vi upp till 1404 var tvungna att passera ett stort isfält som såg vanskligt ut. Eftersom vi inte hade särskilt gott om tid valde vi att avstå och istället gå genom Lullihavágge. Detta innebar att vi skulle ta oss ut från Jiegƞavágge från det håll vi kommit, men på den östra sidan av jokken.

Fotot visar passet med punkten 1404, fotograferat redan dagen innan från toppen 1885. Den mäktiga iskanten och snöfältet runt omkring såg inte särskilt inbjudande ut. Nästa dag valde vi alltså en annan väg.

För att komma över jokken tog vi oss någon kilometer längre norrut där marken planade ut och jokken blev bred. Anders och mina höga Lundhagskängor klarade vattendjupet utan problem, men ungdomarna hade kortskaftade GoreTex-kängor som ju inte tål att ta in vatten. Det blev byte till vadarskor för deras del.

Att en fjälltur kan bjuda på rejäla vad var också en ny upplevelse för ungdomarna. De tog det alltid mycket lugnt och försiktigt även i grunt vatten, medan Anders och jag under årens lopp har vant oss vid att klafsa över grunda och medeldjupa jokkar utan några större betänkligheter. Men det var klokt av dem att vänja sig vid allt nytt i lagom takt .

Vandringen ner till Skájdejågåsj var en fin upplevelse och vi gjorde oss ingen brådska. Vi var glada för den fina, arktiska miljön som vi upplevt uppe i Jiegƞavágge som vi lärt oss att tycka mycket om. Nu bar det iväg till Lullihavágge.

Foto: Berget Gaskastjåhkkå framför oss. På dess högra sida ligger dalgången Gaskasvágge och till vänster om den Lullihavágge. Det skulle visa sig att det inte var slut med sten för vår del. Andra halvan av den dagen innehöll en överväldigande upplevelse av blockterräng.

Postat 2014-05-27 01:22 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in