Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

I Sareks utkanter 4 (28 juni - 1 juli)

Efter att ha inventerat fåglar nästan hela torsdagen i västra delen av Njoatsovagge var jag ändå inte färdig. Jag satte på nytt mobilen på väckning och planerade att göra fördigt det sista av inventeringen nästa morgon. Jag beräknade att det inte skulle ta mer än två och en halv timme. Därefter skulle jag hinna gå en hyfsat lång etapp av min hemväg.

Dag 7 (fredagen 28 juni)

Dagen började precis som den förra. Regn och blåst under natten som fortsatte hela morgonen. Nu vandrade dessutom dimmoln upp från dalen. Jag hoppades i det längsta att det skulle gå att göra färdigt fågelinventeringen och medan jag väntade förberedde jag packningen.

Jag testade kameran som hade krånglat dagen före. Nu var den helt omöjlig och vägrade acceptera det största minneskortet på 16 GB. Jag visste inte om kortet var förstört (men vid hemkomsten kunde min dator hitta alla fotona, annars hade jag inte haft något att visa här på bloggen efter Kamajokks NR). Jag fick snåla med det minneskort jag hade kvar.

Mitt på dagen var vädret fortfarande opålitligt. Kraftig blåst, dimma och ständiga regnskvättar. Inventeringen fick lämnas. Jag fick vara nöjd med det jag kunnat göra. Jag packade ihop och började gå upp till sjön Skiejákjávrásj.

Tjågnårisjávrásj. Fotot taget från sydöstra stranden. In mot Padjelanta lättade molntäcket men ovanför mig var det tjockare.

Mellan de små sjöarna i västligaste delen av Njoatsosvágge rinner inte mycket vatten. Jag gick mitt emellan Skiejákjávrásj och Tjågnårisjávrásj, sedan uppför sluttningen mot renstängslet. Jag var nu på väg mot sjön Vássjájávrátja.

Mellan renstängslet (som jag försiktigt tog mig under) och Vássjájávrátja höll jag mig på en nivå på omkring 1040 meter. Det var ganska kraftig motvind som drev upp dimma och moln från Tarradalen, men alltsammans gick förbi väster om mig.

Präststigen

Mellan Alkavare kapell och Kvikkjokk vandrade prästerna och kyrkfolket förr i tiden, och den väg de tog kallas för Präststigen. Resan tog tre dagar. Från kapellet började färden med roddbåt över Álggajávrre. Därefter gick man på västra sidan av Alep Sarvesjåhkå och Tjågnårisjåhkå, gissningsvis fram till vattendelaren där nu ett renstängsel tvärar över. Därefter rakt sydlig kurs mot Vássjájávrátja. Jag tänkte nu ansluta till denna stig, som jag ritat in på kartan med blå prickar (observera att jag har försökt att gissa hur de gick, jag garanterar inte att jag har helt rätt). Min egen väg är inritad med röda prickar.

Jag känner inte till om denna stig förr var rösad hela vägen, men det var inget jag räknade med och jag såg heller inga rösen i denna del. Jag ville finna en väg som verkade lämplig, och kanske fann jag den som kyrkfolket gick. Stigen är delvis beskriven, bland annat av Grundsten, men beskrivningen sträcker sig bara mellan Kvikkjokk och Tarreluoppalstugorna där den utgör en del av den så kallade Linnés väg. Mellan sluttningen ovanför Tarreluoppal och kapellet har jag inte funnit någon nutida beskrivning. Men det finns en äldre av Axel Hamberg i artikeln Alkavare Lappkapell. En kulturbild.

Hamberg anger i artikeln två lägerplatser där man övernattade. Den första (från Kvikkjokk räknat) låg nära Ruonas, och den andra måste ha legat nära sjön Vássjájávrátja. Han skriver: "Andra lägerplats togs under »gråberget Vassja» »vid en bäckstrand och källa, här är öppen utsikt»; ungefärliga läget återfinnes lätt på kartan."

Var kan den exakta positionenen för denna lägerplats ha funnits? Med »gråberget Vassja» avses naturligtvis Vássjábákte och/eller Vássjátjåhkkå (denna angivelse visar att stigen gick öster om sjön).  Man har att söka på kartan efter "en bäckstrand och källa", och på fjällkartan finner man att Vássjásluttningen ner till sjön är ett nästan tio kvadratkilometer stort område med bäckar!

Utmed sjön

När jag såg sjön hade jag att välja på att hålla höjd eller gå ner till den östra stranden. Jag valde det senare, av två skäl. Det ena var att terrängen var full av kullar där jag gick och det andra att jag ville ta mig en titt på fågellivet nära vattnet.

Nära stranden var marken blöt och myrliknande men inte värre än att mina kängor räckte till. Fågellivet var med tanke på höjden ganska rikt med silvertärna, mosnäppa, fjällabb, mm.

Foto: Sjön fotograferad från den östra stranden. Denna strand verkade vara bättre att följa än den västra där det fanns en långsträckt kulle med bitvis ganska lutande sluttning. Närmast stranden fanns stora områden med myr- och översilningsmarker vilka också är utritade på fjällkartan. Sådan terräng lockar fågelskådare men knappast kyrkvandrare. Man får förutsätta att de höll sig vid sidan av.

Foto: Några hundra meter uppströms utflödet i sjön finns stora områden med fina lägerplatser på gräsklädd mark. Som fjällkartan visar är det flera bäckar som går samman här. Frågan är om det är detta ställe Hamberg syftar på när han skriver "bäckstrand och källa". Men borde han då inte ha nämnt sjön eftersom den är såpass nära?

Fotot ovan visar bara en del av det stora område med gräsmark som finns ungefär där jag ritat en blå trekant i kartan. Här kan man tala om "bäckstrand" (många mindre och större bäckar förenas) och med tanke på att man på den tiden kunde vara ett stort sällskap med lastrenar tycker jag att platsen vore väl vald som lägerplats för kyrkresenärerna. Här finns frodigt gräs i massor för djuren att beta. Men självklart är det en gissning, så frågetecknet i kartan är nödvändigt. Alternativet, som jag ser det, skulle vara högre upp på Vássjás sluttning, men terrängen där är troligen kargare. Dessutom är det fullt av kullar och mindre raviner och därmed mer svårgånget. Den väg jag själv tog söder om sjön visade sig vara mycket vägvinnande och lättgången.

Efter sjön följde jag en grund bäckravin uppåt. Den ledde strax öster om en betydligt mindre sjö som ligger i en sänka på den långsträckta kullen söder om Vássjájávrátja. Denna lilla ravin var både lättgången och vacker. Fotot är taget på närmare 1000 meters höjd och den mindre sjön syns till vänster i bild. Vássjájávrátja är vattnet längre bort, till höger. Jag passerade flera mycket tilltalande tälplatser på väg hit. Inte stora men med läckra utsikter och med en köksbäck rinnande intill.

Det gick stadigt uppför och jag väntade på att få utsikt åt andra hållet, ner i Tarradalen. Till slut kom den också, landskapet öppnade sig åt sydväst och mängder av berg radade upp sig i fjärran. I varje fall var jag övertygad om det. Bergen var dessvärre skymda av moln.

Foto: Jag tältade på 1048 meters höjd vid ett litet vattendrag. Den vandringsstav som jag hittade i Njoatsosvágge blev en bra tvärslå för min torkställning. Jag gjorde omsorgfullt middag och slumrade ett par gånger på kvällen. Tyckte det var väldigt skönt att slippa sätta mobilen på väckning nästa morgon.

Om man går i motsatt riktning finns denna kulle som riktmärke när man ska ner i den grunda ravinen som annars kan vara lätt att missa. Kullen kallas 1082 på fjällkartan, och man ska passera nära intill och öster om (höger i bild, vid snöfältet). Ett annat bra landmärke i området är kullen Nuortap Gárránistjåhkkå, vars topp kan användas som kontroll att man håller rätt höjdnivå på Låptåtjåhkkås sluttning (syns ej på fotot, ligger hitom). Fotot taget följande dag.

Dagens etapp: ca 13,5 km.

Dag 8 (lördagen 29 juni)

Ingen brådska denna dag. Jag gräddade brödet som jag ställt på jäsning kvällen innan. Som pålägg letade jag fram smör samt ost från Lettland som jag fått av en god vän före avresan.

Sedan strosade jag vidare mot Låptåtjåhkkå och sjön Bajep Buojdes. Fotot nedan visar hur terrängen ser ut åt det hållet, med Låptåtjåhkkå som dominerande topp. Min plan var att forsätta i enlighet med Prästigen som härifrån sammanfaller helt med Linnés väg.

Någonstans i området där fotot är taget ska finnas en sten som kallas "Prestemansstenen". Kyrkfolket ska ha rastat vid denna sten, och det handlar väl då om en kortare rast och inte övernattning. Tyvärr glömde jag bort att spana efter denna sten så jag har inget foto på den.

Någon kilometer före Bajep Buojdes finns ytterligare ett landmärke, en avlång klippformation på 1000 meters höjd som Grundsten beskriver som "valformad". Den ska man passera öster om.

Terrängen består av underbart lättgången gräshed och det var en slående kontrast att vandra här jämfört med den långa vägen genom Njoatsosvágge. Det fanns liksom inget motstånd alls. Undet hela tiden låg Tarradalen och Padjelanta utbredd nedanför mig. Oändligt vackert. 

Foto: Rosenrot och vide vid sjön Buojdes.

Foto: Nordvästra delen av Buojdes. Sluttningen utmed sjön var bitvis lite ojämn men inga större svårigheter att ta sig fram.

Foto: Utsikt mot toppen Tjuollda 1442. Den lilla gröna kullen i förgrunden är en lustig foreteelse som jag stötte på många av i Ruohtesvágge förra året. Troligen har den varit en mångårig boplats för fjällabb och kanske även fjälluggla. Gödslingen från bytesrester och spillning har befrämjat växtligheten på toppen.

Vid östra änden av sjön korsade jag Buojdesjåhkå som rinner ut där. Övergången var enkel, och sedan genade jag uppför sluttningen in i den grunda ravin som leder upp till en namnlös sjö på ca 960 meters höjd.

Foto: Röse på väg uppför sluttningen vid Buojdes sydöstra del.

Foto: Den lilla sjön vid ravinens slut. Sjöns bortre ände slutar vid en tröskel där vattnet rinner ut. Vattnet i bakgrunden tillhör Buojdes som ligger 120 meter lägre.

Efter den lilla sjön blev det en obetydlig nedgång till den ganska flacka delen av Slihtavágge. Jag fortsatte upp i det grunda passet väster om Ruonas där jag hittade en lägerplats med utsikt ner i Ruonasvágge.

Foto: Lägerplatsen med vid utsikt över delar av Tjuolldadalen och Pårekslätten. Här fanns en del mygg, särskilt på kvällen, men det behövdes inte mycket för att hålla dem ifrån sig. Jag åt kvällsmat ute och stortrivdes. Tyckte att jag inte saknade någonting i hela världen.

Dagens etapp: ca 13 km

Dag 9 (söndagen 30 juni)

Även denna morgon tog jag god tid på mig. Kanske var det strapatserna under första delen av min resa som tog ut sin rätt. Å andra sidan fanns det inget som helst skäl att jäkta. Inspirerad - kanhända - av att gå på Prästigen tog jag fram ett Nya Testamente och läste om apostlarnas  resor vilka även de var märkliga och minnesvärda. Fast på andra sätt än min egen.

Fortsättningen på vandringen ledde ner i Ruonasvágge som är vid och grund och innehåller många bra lägerplatser. Själva Ruonas är fint att titta på men dalen var full av små sandkullar och jag tyckte inte den var särskilt intressant. Det var en gryta där utsikten åt de flesta håll försvann.

Det gick sedan upp igen, en lång sluttning mot Vállevágge. Den var blockig långa sträckor och det var 300 höjdmeter som skulle avverkas.

Foto av Ruonas. Denna bäck rinner ner i Ruonasgårsså och är den vattenrikaste fåran in i jokken.

Isranunkel på sluttningen.

Jag nådde mynningen till Vállevárre som är mycket karg, grå och stenig. Här blev jag förvånad över att hitta ett stenröse med bönevimplar. Det kändes som jag var tillbaka i Nepal. Kanske har det hänt något här, jag vet inte.

Det började bli dags för lunch och jag tänkte ordna detta vid ett rastställe som Bandersson har beskrivit. Raststället är en grön plätt som ligger någon kilometer före den ö som är utritad på fjällkartan i övre delen av Vállevágge.

Foto av mitt lunchställe, den gröna gräsmarken i förgrunden till vänster. Längre bort, till höger i bild, ligger en liten ö mitt i jokken. Ett märkligt ställe för en ö. Det var djupt vatten runt den, jag hade nog inte klarat ta mig ut till den med kängorna på. Observera att det är inte den ön som är utritad på fjällkartan. Den ligger ytterligare ca en kilometer nedströms och är större.

Efter en lång vandring i Vállevágge kom jag ut på Vallespikens sluttning. Först skråvandring och sedan med utsikt söderut, över själva Vállevárre (ovan). Innan utsikten visar sig tycker man att man går och går i all oändlighet. Det är långa avstånd här. Men det är lättvandrat och mycket behagligt. Vállevárre med sin flacka, något bulliga, form är väldigt stor när man ska förflytta sig över den.

Lägerplats vid den översta sjön på Vállevárre. Trots det vackra vädret på kvällen blev det regn på natten. Vinden vände 180 grader och det drev upp moln från Kvikkjokkshållet.

Dagens etapp: ca 16 km.

Dag 10 (måndagen 1 juli)

Det var gott om fåglar i området. Under vandringen mot Prinskullen såg jag bland annat småspov, fjällpipare och en dalripsfamilj. Vädret var ostadigt, regn och dimma dominerade.

Foto: Prinskullen i mulet väder.

När jag närmade mig Prinskullen såg jag att det fanns folk uppe på toppen. Jag hade varit ute i närmare 9 dygn, och dessa vandrare var de första människor jag sett sedan söndag förmiddag för 8 dygn sedan. Jag gick ditupp och pratade med en stund med dem. De var från Belgien och hade åkt båtskjuts över Kamajokk.

Jag ringde Björn Sarstad och avtalade båtskjuts en och en halv timme senare. Sedan påbörjade jag nedstigningen genom skogen. Det kom regn i omgångar och myggen surrade omkring mig. Så avslutades min ensamvandring på samma sätt som den hade börjat. Med granskog, duggregn, svett och många mygg.

Foto från övre delen av stigen ned från Prinskullen. Jag stannade en stund och svalkade mig medan jag viftade bort mygg med regnjackan. Regnet hade gjort färgprakten fantastisk. I skogen myllrade fågellivet och på stigen framför mig dök plötsligt en järpe upp. Längre ner i skogen tjattrade en liten flock bändelkorsnabbar medan de åt ur kottarna från några tallar.

Björn kom med båten och häntade mig. Med fanns också Andreas, en ung man från Schweiz, samt  tre turister från Sydkorea som skulle lämnas av vid södra delen av Kungsleden. Björn fick sedan reda på att de saknade karta över leden, de hade bara en guidebok. Han oroade sig mycket för hur de skulle reda ut fortsättningen, särskilt med tanke på att det regnade ofta och myggen var besvärliga. De skulle övernatta i vindskyddet vid leden och jag tror att han tittade till dem senare samma dag för att prata med dem och höra hur det gick. Inte hans ansvar kan man tycka, men hur ska man ta hand om människor som kommer till fjällvärlden och inte är tillräckligt förberedda?

Foto från Kvikkjokksdeltat.

Dagens etapp: ca 10 km.

En vilodag i Kvikkjokk

Jag såg fram emot vila och avkoppling på fjällstationen. Färden hade varit storartad och jag var naturligtvis väldigt glad för det. Visserligen hade jag förkortat den med en dag jämfört med min ursprungliga plan. Det var fågellivet i Kvikkjokk som lockade och ryktet om en sjungande nordsångare som jag blivit meddelad samma kväll jag påbörjade vandringen (den hördes dock inte därefter, och jag lyckades inte hitta den efter min ankomst heller).

Den följande dagen präglades av oupphörligt regn, och det blev inte mycket till uteliv. Jag tillbringade tiden med att fördjupa mig i fjällstationens bibliotek (som tyvärr sett bättre dagar och borde rustas upp) och att prata med några av gästerna som anlände under dagen. Jag pratade också mycket med Andreas som var ute på en årslång resa i Norden och i världen för att uppleva naturen. Han verkade mycket kunnig och kompetent ifråga om friluftsliv. Han försörjde sig genom att ta småjobb och genom att hoppas på människors välvilja.

Nästa dag var det uppbrott igen. Jag steg på bussen och anträdde färden hem, många upplevelser och minnen rikare. Jag hade också upplevt hur det är att vara själv i över en vecka. Det hade varit enklare än jag befarat. Jag hade haft sysselsättning i både tanke och handling hela tiden och inte känt någon allvarlig saknad efter någon att prata med.

Postat 2013-07-24 21:55 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

I Sareks utkanter 3 (26 - 27 juni)

Det var nu den 5:e dagen av min ensamvandring och jag vaknade upp vid min tältplats som låg sydost om Goabrekbákte och ca 300 SSV om punkt 638 (som är en ö i Njoatsosjåhkå). Från början hade jag tänkt att tälta vid stranden invid denna punkt, eftersom jokken bildar en stor och förträfflig badpool just där. Men nu var det för mycket vatten för att jag skulle våga bada i jokken så på morgonen blev det en betydligt mindre spektakulär avtvagning vid strandkanten istället. Jag såg också att stranden var full av vide. Det hade varit enklare att hitta lägerplats vid poolen på västra sidan av Njoatsosjåhkå.

Foto på "badpoolen" vid punkt 638 (ön skymtar bakom buskarna, sandstranden i mitten ligger på den). Njoatsosjåhkå bildar ett lågt vattenfall som syns till höger i bild.

Det var väldigt skönt att slippa myggen. Vinden var nordlig precis som under föregående kväll och varenda blodsugare sveptes bort. Jag testade mobiltäckningen på toppen av kullen. Det var inte helt stabilt, men jag kunde ringa upp min säkerhetsansvarige och prata med honom en stund. Skickade även iväg några sms till olika personer. Därefter stängde jag av telefonen eftersom det inte skulle finnas täckning förrän jag närmade mig Kvikkjokk igen. En märklig känsla att kunna ringa från en punkt så här långt inne i fjällvärlden.

Den nedre stigen

Planen för denna dag var att följa nära Njoatsosjåhkå och vada alla tillflöden från öster så nära jokken som möjligt. Det visade sig inte vara helt lätt, vare sig i början eller senare. Fram mot punkt 638 fanns stora områden med videsnår, och det var bara att hålla sig en bit från jokkstranden. Jag följde först en älgstig genom snåren men rätt som det var hamnade jag på något som såg ut som en vältrampad vandrarstig. Denna var relativt nära jokkstranden, och kan inte ha varit den stig jag vanligtvis gått och som håller ungefär nivån 680 meter (den stigen passerar naturligt renvaktarstugan vid Ruopsokjåhkå).

Foto: När jag kommet en bit uppströms Njoatsosjåhkå vände jag mig om och tog detta foto på ön som utgör punkt 638.

Foto: den nedre stigen. En bit fram förenar sig den sammanflutna jokken Bálgatjåhkå/Skajdasjjåhkå (högra vattenfåran) med Njoatsosjåhkå (den vänstra fåran). Till vänster i bild reser sig Goabrekbákte. I bakgrundens mitt Tsähkkok, med Bulkas till hälften dolt i molnen.

Min känsla av att ha hamnat på en lägre stig styrktes ytterligare då den ledde ner till stranden och följde den en bit. Därefter försvann den på nytt in i partier av videsnår. De bägge småjokkarna från Loametjåhkkå som rinner nära varandra passerade jag utan problem nere i videsnåren (om man följer den högre stigen kan man tidvis ha problem med en av dem som bildar en smal men djup kanal uppe i skogen).

När jag kommit så här långt gick jag nästan rakt på en vandrarstav av aluminium som stod för sig själv bland videbuskarna. Kan ha varit från förra året. Bortglömd? Lämnad med flit? Jag vet inte. Jag tog den med mig.

Foto: övre Njoatsosvágge visade sig mer och mer. I mitten den låga, gröna bergsknalle som Axel Hamberg kallade Jamikvaratj.

Nu leddes jag ner utmed stranden av Bálgatjåhkå/Skajdasjjåhkå. Efter att de två flutit samman har den en vindlande fåra nere i videlandet. Vanligtvis vadar man den innan denna vindling, dvs strax efter att de två förenat sig. Jag ville vada den längre ner. Jag fann ett lämpligt ställe och tog mig över. Jokken var ganska bred och vattenrik men oproblematisk. För säkerhets skull klafsade jag i vattenfyllda kängor ytterligare några hundra meter för att vara helt säker på att jag inte behövde vada någon mer fåra. Sedan klädde jag om.

Foto: mitt vadställe över Bálgatjåhkå. Just här gick stigen utmed jokken en kort bit så jag fick en behaglig strandpromenad.

Hambergs vadställe

Framför mig hade jag nu det lilla berget Jamikvaratj (på den moderna fjällkartan har den inget namn). Nästa uppgift var att ta mig till Njoatsosjåhkå precis söder om denna kulle för att inspektera det vadställe som finns där och som är omnämnt av Hamberg. Terrängen består mest av torr gräsmark med större eller mindre partier av lågvuxet vide. Det var enklare att ta sig fram här än vad man skulle kunna tro. Tältplatser fanns det gott om. Men någon stig kunde jag inte längre finna.

Foto: Jamikvaratj framför mig. Terrängen är närmast pastoral, och det är mestadels lätt att ta sig fram. Dalens vidd ger en underbar frihetskänsla, och man är omgiven av fascinerande sluttningar på bägge sidor. När det gäller tältplatser är det bara att välja och vraka, men det ser slarvigt ut med rullarna av renstängsel som blivit kvarlämnade här. Kan man få be om städning?

Foto: Det ställe som jag är övertygad om är Hambergs vadställe. Jokken kommer forsande ur en liten kanjon och gör en ganska tvär krök. I denna krök sprids en stor del av vattnet ut så att man får ett brett vadställe. För tillfället var det dock tveksamt om det skulle gå att komma över, men så var ju också vattenmängden ovanligt stor. När Anders Gudmundsson och jag passerade här i höstas var det mindre vatten och det hade gått utmärkt att vada. Platsen är lätt att hitta med t ex Google Earth.

Foto av samma vadställe, taget från toppen av Jamikvaratj och med kameran riktad nedströms (mot sydöst). Det är nog inte så många vandrare som gör sig omaket att stiga upp hit, men utsikten är värd det.

Foto: På toppen av Jamikvaratj står en stor flat sten som ett slags segel.

Vadet över Louhttojåhkå

Från Jamikvaratj kunde jag även inspektera Louhttojåhkå som ju är den jokk som brukar erbjuda de största problemen för dem som tar vägen över Sähkok och renvaktarstugan för att komma till övre Njoatsosvágge. Anders och jag har tidigare vid två tillfällen vadat Louhttojåhkå högre upp i videlandet så det skulle bli intressant att se hur den såg ut här nere vid sammanflödet med Njoatsosjåhkå.

Som fjällkartan visar rinner en gren av Luohttojåhkå  i en krok utmed norra sidan av Jamikvaratj. Denna fåra är den smala bäcken längst till höger på fotot. Det finns även en fåra längre upp, och man skymtar den nätt och jämnt. Fåran diagonalt från mitten och till nedre vänstra hörnet är Njoatsosjåhkå.

Fåran utmed Jamikvaratj visade sig vara djupare än mina kängskaft så den krävde omklädning. Själva vadet, som jag gjorde några meter innan sammanflödet med Njoatsosjåhkå, gick utan problem i knappt knähögt vatten. Strömmen var måttligt stark och bottnen var jämn och fin.

Eftersom det fanns minst en fåra till så klädde jag inte om utan gick några hundra meter framåt i skvalpande kängor. Bitvis var buskarna täta och jag fick gå små omvägar om snår och smådiken. Men jag kom fram till nästa fåra, även den vid sammaflödet med Njoatsosjåhkå. Detta var en liten bijokk. Vadet var enkelt.

Men det fanns kanske ytterligare en gren av jokken? Jag gick vidare och hann inte långt förrän jag stod vid den tredje bäcken. Nu stod det klart att det var framförallt här som Louttojåhkås vatten fanns. Det var full fart med grått glaciärvatten i denna fåra som var både bredare, djupare och mer lutande än de bägge andra fårorna. Det var också denna fåra som innehöll det allra mesta av hela Njoatsosjåhkås vatten. Övre Njoatsosjåhkå (som kommer uppifrån sjöarna) var vid detta tillfälle liten i jämförelse.

Skulle det gå att komma över? Jag mindes juni 2009 då Anders och jag uppfrån en platå uppe på Loametjåhkkås sluttning i kikare sett vandrare ge upp och vända just här. Jag kunde naturligtvis inte veta hur mycket vatten det var den gången, men nu var strömmen så stark så att om man föll skulle man med full fart dras med. Efter ovarsam behandling mot alla stenar skulle man slutligen hamna i kanjonen vid Hambergs vadställe. Och den framtidsutsikten var ju inte särskilt tilltalande.

Jag beslöt att göra ett försök och vända om det inte gick. Djupet var större än vid den första fåran och strömmen mycket starkare. Framför allt under några kritiska meter mitt i fåran, där jag fick koncentrera mig ordentligt och inte slarva med balansen. Som vid Standárjåhkå två dagar före var det bara snett motströms som fungerade (går man medströms kan man inte kontrollera sina rörelser alls lika bra). Om man är flera personer skulle man med fördel kunna använda en vadarlina som säkring för på att det sättet öka känslan av trygghet.

Därmed visste jag att alla besvärliga vad var avklarade för denna dag. Jag kunde i lugn och ro klä om och laga till en något försenad lunch. Detta blev på en gräsplätt ganska nära det som Björn Andersson på sin blogg här på Utsidan kallar Ett litet hjärta i Sarek. Jag njöt av det härliga vädret, den trivsamma naturen och - naturligtvis - frånvaron av mygg.

Mot Njoatsos-sjöarna

Jag fortsatte sedan uppför den måttligt lutande sluttningen och siktade till höger om kulle 805. Där tänkte jag komma på den stig som letar sig fram till Lulep Njoatsosjávrre. Det var inga problem att hamna på stigen. Eller finns det kanske flera parallella? I vilket fall tror jag inte det spelar någon roll, man kommer fram dit man vill ändå.

Terrängen här var lätt att gå på i jämförelse med de videpartier jag forcerat tidigare under dagen. Jag nådde Lulep-sjön strax efter kl. 18.

Foto: Renflyttningsleden går utefter norra sidan av Njoatsos-sjöarna. Här är det flerfiligt utefter Lulep-sjön. Vandrare, välj din stig!

Nu var det dags att tänka till. Jag hade haft full sysselsättning hela dagen och inte haft tid att fundera ut en plan för hur långt jag skulle gå på kvällen. Egentligen var det dags att slå läger så fort som jag hittade en lämplig plats. Men det kändes inte helt tillfredsställande. Jag hade ju en fågelinventering att göra väster om Alepsjön, och den inventeringen visste jag skulle ta en hel dag. Vandringen genom barrurskogen hade tagit längre tid än jag räknat med, så jag låg efter med minst en halv dag. Och nu var jag bara några timmar från inventeringsplatsen. Om jag slog läger genast skulle jag inte kunna göra inventeringen förrän dagen efter morgondagen. Kommen så långt i mina funderingar blev jag avbruten av en ung älg nere vid stranden.

Älgen passerade hur lugnt som helst något hundratal meter från mig. Jag trodde inte att den hade sett mig och vågade inte byta objektiv på kameran. Fotona är tagna med normalzoom.

Det gick upp för mig att älgen nog var medveten om min närvaro. Men den brydde sig inte utan började lugnt beta av gräset. Och då var det för sent att rota upp teleobjektivet. Det gjorde ju inte så mycket. Mötet med djuret fick bli viktigare än dokumentationen.

När älgen passerat hade det gått en liten stund och jag tänkte att det bästa var ändå att leta upp en lägerplats. Men marken var inte bra vid västra änden av Lulep-sjön. Följden blev att jag trots allt vandrade vidare mot Alep-sjön.

Foto: Kvällsljus över Gasska-sjön.

Det blev en underbar vandring i kvällsljus förbi Njoatsos-sjöarna. Jag var mycket trött när jag kom fram. Vinden var ganska kraftig från nordväst, och jag slog läger med öppningen i lä, dvs vänd ner mot Alep-sjön. Det innebar att jag från min tältöppning hade utsikt ner i Njoatsosvágge. En obeskrivligt skön syn.

Njoatsosvágge och Alep Njoatsosjávrre i kvällsljus.

Innan jag avslutade dagen hade jag några tekniska problem. Fågelinventeringen skulle börja tidigt. Mobilens batteri sattes in, och naturligtvis hade telefonen tappat tiden. Jag fick mata in för hand. Men då visade sig att min trofasta armbandsklocka hade stannat. Nu var kameran sista utvägen. Men när jag startade den vägrade den helt och meddelade "minneskortsfel". Som väl var blev den på gott humör strax och kunde ge mig aktuell tid. Puh!

Dagens etapp: ca 15,5 km.

Dag 6 (torsdagen 27 juni)

Mobilen ringde halv fem och jag märkte genast att något var fel. Det var kraftig blåst och det regnade. Vinden var minst lika kraftig som på kvällen, men hade vänt 180 grader och slog rakt på tältöppningen. Men det var ingen fara, tältet skulle kunna klara det. Jag gick ut och spände linorna och stramade upp tältet. Sedan var det bara att ställa om klockan, sova en stund till och hoppas på bättre väder.

Först framåt niotiden började det märkas en viss förbättring. Jag tog mig upp och gjorde frukost. Kom iväg vid 12-tiden. Sent, men bättre än inget alls. Det sjöng snösparvar och stenskvättor och ängspiplärkor.

En viktig detalj med denna inventering var den överenskommelse jag gjort med Anders. Jag hade lovat att inte ge mig ut på de farligaste branterna på inventeringsrutten. Det gjorde jag inte heller. Men på drygt 1500 meters höjd på Tjågnåristjåhkkå fann jag att jag hamnat i andra branter som var nästan lika illa. Så där klängde jag mig fast med alla fyra och undrade hur i all världen detta hade gått till. Jag kom till slut ner i ett stycke men det hade tagit mig hela dagen. Och jag hade den sista sträckan kvar som lyckligtvis var enkel och passerade nära min tältplats. Jag var så trött att jag beslöt att stiga upp tidigt och göra den nästa morgon.

Innan jag gick och la mig vände jag tältet för att inte ha vinden rakt in i öppningen. Det kändes vilsamt att kunna sova två nätter på samma plats. En ringtrast sjöng medan jag lagade kvällsmat och jag mådde gott.

Nedan några foton från denna dags inventeringsrunda.

Fotot ovan är taget från sluttningen av Skiejekvárásj.

De tre små sjöarna i västra mynningen av Njoatsosvágge. Fotograferade från Tjågnåristjåhkkå. I bakgrunden breder det ljuvliga Padjelanta ut sig.

Ovan: Alep Sarvesjåhkå ringlar mot Álggajávrre. Det lilla berget i mitten är Nuortap Rissávárre och hitom den - någonstans - finns den så kallade otillgänglighetspunkten. Den punkt i Sverige som är mest avlägsen från farbara vägar. Längst upp till vänster Álátjåhkkå. Fotograferat från Tjågnåristjåhkkå.

Postat 2013-07-16 23:30 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

I Sareks utkanter 2 (24 - 25 juni)

Dag 3 (fortsättning).

Där stod jag alltså vid kanten av den kraftigt brusande Standárjåhkå och förfärades över hur mycket vatten det var i den. Eftersom jag inte kunde tänka mig att det gick att komma över någonstans hade jag redan börjat planera min återfärd till Kvikkjokk. Men jag kunde ju lika gärna undersöka hur jokken såg ut nedströms när jag ändå var där. Jag såg åt det hållet och konstaterade att jokken gjorde en kraftig krök längre ner. Det såg också ut som det låg en nedfallen trädstam nere i fåran.

Eter det inledande vadet (1) hade jag alltså hamnat på en liten ö, tätt bevuxen med buskar och små träd. Jag banade väg genom snåren och vadade den lilla strida fåran en gång till (2). Sedan följde jag jokken genom knölig och tät terräng ner till kröken. Men något nedfallet träd såg jag inte till, det måste jag ha tagit miste på. Gick ytterligare en bit, och nu stod jag vid en ny liten fåra. Här var åter en delning, och den fåran var inte svår att komma över (3). Jag gick nu vidare på en ö och tog mig fram till andra sidan denna ö så jag kunde se den stora fåran. Vadade över till en ny ö (4) och så återstod den sista fåran (5). Naturligtvis var det den som var den stora, och den såg dessutom ut att ha sitt mesta vatten vid den bortre stranden. Men det var relativt brett och såg inte omöjligt ut.  Jag var ganska säker på att man kunde ge sig ut i strömmen utan att spolas iväg. Några farligheter i form av fall eller stenar nedströms fanns inte utan jokken rann ut i det flacka myrlandet. Nu fick jag nytt hopp: här borde man kunna vada!

Ovan: Karta över mina irrvägar kring Standárjåhkå. Den gröna kvadraten visar det ungefärliga läget på min tältplats.

Numera vadar jag med två alustavar, vilket innebär att jag har fyra stödpunkter på bottnen, fötterna inräknade. Här kunde jag bara flytta en stödpunkt i taget, mycket långsamt. Strömmen var stark och djupet betydande. Hur svårt vadet var vill jag inte beskriva i detalj för att inte misstänkas vara ett dåligt föredöme ;-). Det gick bara att gå snett motströms.  På andra stranden växte en liten björk vågrätt ut över vattnet. Den grep jag tag i och använde för att hala mig förbi den sista djupa metern. Och sedan kravlade jag upp på stranden. Jag var över!

Foto över vadstället efter att jag kommit över och packat upp kameran. Den liggande lilla björken som hjälpte mig syns rakt bakom mitt liggunderlag.

Naturen är stigen

Under gårdagen hade jag följt skogskanten och naturligt passerat flera fritidsstugor i Änok. Den sista biten fram till Standárjåhkå var inte lika självklar, och jag hade inte sett någon stig föregående kväll. Efter vadet denna dag fanns det definitivt ingen, här tog vildmarken över.

Foto: Efter vadningen möttes jag av örtrik lövskog. Liknande terräng har jag ofta tagit mig fram i, bland annat i Tarradalen, Rapadalen och Tjuolldadalen. Den blockrika barrskogen var inte långt borta här.

Huvudriktningen var klar: nordväst. Utefter Njoatsosjåhkå, i den mån terrängen tillät. Skogspartier, myrland, vattenkanaler, videsnår och så vidare fick ge anvisningar om vägen. Och när det nu inte fanns någon stig fick hela naturen fungera som stig. Maximal frihet. Bara se till att man rörde sig åt rätt väderstreck.

Kunde jag bara hålla de envisa myggen på avstånd skulle det nog bli riktigt fint. Men de märkte genast när myggoljan tappade kraften, då var de på en direkt. Jag snörde på kängorna och behöll regnställsbyxorna utanpå mina bara ben, både för myggens och den fuktiga terrängens skull.

Foto: naturtyperna växlade. Ibland lövskog och videsnår. Ibland myr och någon kanal man måste gå runt. Ibland barrskogen, där oftast också blockterrängen härskade.

Foto: En stämningsfull myr med en underbart vacker torrfura som prydnad. I bakgrunden Vállevárre och Vallespiken.

Vandringen väster om bergsknallen Tjoares var bitvis arbetsam i stenig och tät skogsterräng. Vädret var opålitligt, det var ganska varmt men ändå småregnigt. Precis som föregående dag. Myggen var värre än någonsin, och när jag stannade vid ett tillfälle surrade de som en uppretad bisvärm omkring mig. Har aldrig upplevt något liknande. Jag längtade till befrielsen uppe på kalfjället men visste att jag inte kunde komma dit på minst 2 dagar. Så det var bara att streta på och försöka njuta av det fina som ju fanns här och var.

Foto: En myr jag passerade senare på dagen. Här blev jag ordentligt utskälld av två gluttsnäppor.

Utmed Noatsosjåhkå

Lunchen åt jag när jag vid ett tillfälle kom fram till Njoatsosjåhkå. Fåran var bred och överfull av grått glaciärvatten. När köket var uppsatt kom ett envist regn, så det blev lunch sittande i regnstället. Men sådana rutiner hade vid det här laget redan hunnit bli standardprocedur och påverkade inte min planering för hur jag skulle vandra vidare. Det var inte långa stunder det var uppehållsväder denna dag.

Foto: En bit av Njoatsosjåhkå. Här kunde jag gå nära strandkanten men det var inte alltid som terrängen tillät det. Som synes befinner jag mig fortfarande i barrskogsregionen.

Foto: Njoatsosjåhkå. Till höger i bild ser man en sluttning. Det är Tjoares. Vattnet i förgrunden är en liten kanal som inte vållade några svårigheter att gå runt.

Vid ett tillfälle, strax efter halv nio på kvällen, kom jag invid strandkanten igen. Det var mycket gräs och örter på bägge sidor. I det höga gräset på motsatta stranden låg en älgko och viftade bort insekter med öronen. Hon brydde sig inte det minsta om mig. Just då var det hög lufttfuktighet,  min kamera gjorde inställningar helt på egen hand och började ta svartvita bilder.

Jag närmade mig sedan Maderjåhkå. Denna bestod av två fåror som bägge var för djupa för mina kängor. Jag fick snöra av dem och ta ut sulor och sockar. Men några problem att vada var det inte. Nu hade jag för gott lämnat barrskogsregionen.

Foto: Den lilla kanalen från sjö 476 på fjällkartan ut till Njoatsosjåhkå. Denna å hade jag haft funderingar om redan vid planeringen (jag skrev om det i ett blogginlägg i april). Som jag misstänkte då kunde jag inte ta mig över den på något enkelt sätt. Jag följde dess vindlande lopp uppströms tills jag såg den lilla sjön en bit bort. Då fann jag en stor sten mitt i fåran. Med två stora kliv var jag över. Sluttningen i bakgrunden på fotot tillhör Sähkoknuohkke. Och ser man på: fint väder!

Efter ån genade jag genom björkskogen mot Njoatsosjåhkå, vilket innebar att jag kom flera hundra meter vid sidan om den. Det började bli dags att hitta en lägerplats. Jag gick ytterligare någon kilometer och fick syn på jokken, men stränderna var branta där och jag höll mig en liten bit upp i sluttningen. Men strax fann jag en bra plats nära stranden, vid den ö som är utritad på fjällkartan. Här fanns rester av en eldstad, vilket jag inte sett någon annanstans under dagen.

Foto av Njoatsosjåhkå, taget från min lägerplats (följande dag). Den lilla ön syns i mitten. Eftersom jokken var så överfull hade jag börjat kalla den Njoatsosädno. Bergen i bakgrunden tillhör Tjuolldas östsluttning.

I min dagbok den kvällen skrev jag bland annat: "Det mesta är fuktigt sedan igår. Kikaren immar igen, ibland även kameran. Tältet har varit blött de tidigare gångerna jag packat ner det. Myggen är förfärliga."

Vid lägerplatsen upptäckte jag en annan sak. Mitt myggmedel började ta slut. Jag hade bara tagit med mig en flaska Djungelolja, och den hade varit halvfull. Nu var det inte mycket kvar. Det var inte bra. Och jag fick absolut inte tappa flaskan. Den  var nämligen förutsättningen för att kunna behålla min mentala hälsa och inte övermannas av komplett vansinne. Jag antecknade till kommande färder att jag måste ha backup. Och att jag skulle ta med det myggnät som låg hemma och som jag nästan aldrig använt.

Jag beslöt också att jag måste spara och att jag i forsättningen bara kunde använda medlet när jag tog längre pauser, inte när jag vandrade. Det var nämligen många kilometer med björkskog och vide kvar innan jag kunde nå kalfjället.

Dagens etapp: ca 9,5 km.

Dag 4 (tisdagen 25 juni)

Foto av lägerplatsen. Kameran är riktad åt nordväst, och den sluttning man ser är utlöparen åt väster från Sähkok 1143.

Kanjonen

Det var färre mygg vid lägerplatsen på morgonen än vad det varit i barrskogen, men jag noterade i dagboken att de ändå var många. Vädret var bra och mina saker började torka upp.

Första etappen denna dag gick över en blöt myr. Därefter var det blandad natur med snårig björkskog, videkärr, översilningsmarker och så vidare. Det gick långsamt uppför, men i björkskogen la jag inte märke till det eftersom det alltid gick lite uppför och nedför. På fjällkartan ser man dock att det går ganska ordentligt uppför strax före de två jokkar som kommer från Sähkok 1143 och 1220. Dessa jokkar var helt oproblematiska, bara att gå över.

När jag kom ut ur skogen, flera hundra meter från jokken, befann jag mig på en klippig höjd utan träd. Bakåt var en vidunderlig vy mot Tjoares och all den skog jag gått genom de senaste dagarna. Snart kom också en skön vind söderifrån. Alla myggorna blåste bort. Vilken befrielse!

Foto från klipporna mot söder, med Tjoares som dominerande knalle i fjärran. En vy som inte många fjällvandrare sett. Det kändes ofattbart att jag befunnit mig söder om den så sent som på eftermiddagen föregående dag.

Framför mig, strax till höger i färdriktningen, fanns en stor kanjon där Njoatsosjåhkå störtade ner med full kraft. Stranden var hög och klippig en lång sträcka och det hade knappast varit möjligt att följa stranden.

Foto av kanjonen.

Viltstigarna

Från klipporna, som ligger diagonalt i landskapet, tog jag mig snett uppåt till björkskogen. Hamnade i en del stenskravel men kom förbi. Efterhand kom jag naturligt ner till Njoatsosjåhkå längre fram. Jag fann en strandstig som var bra att följa en bit. Man kunde stöta på viltstigar även i skogen och på myrarna.

Foto: En av de talrika viltstigar som var till stor hjälp, särskilt när terrängen var tät och snårig. Vid ett tillfälle, när jag följde en viltstig över en myr, reste plötsligt en älgko sig upp hundra meter framför mig. Vi tittade tyst på varandra. Nästan genast drog hon sig skymdsamt in i björkskogen och försvann.

Foto från min lunchpaus vid stranden. I bakgrunden sticker Goabrekbákte ut som ett hörn i Njoatsosvágge. Långt borta skymtar Ryggåsberget.

Vadstället över Njoatsojåhkå

Under min planering hade jag som mitt mest ambitiösa alternativ att ta mig över Njoatsojåhkå ungefär väster om Sähkok 1143 för att sedan gå söderut igen, runda söder om Ruotevare (Ruovddevárre) och följa Tjuoldajåhkå åt nordväst. Gissa tre gånger om jag hade lust att tampas med myggen och snåren mer än jag redan gjort?

Men frågan var egentligen avgjord långt tidigare, när jag såg vattenmängden i "Njoatsosädno". I höstas hade Anders och jag funnit följande vadställe:

Foto ovan är taget från den västra sidan, och på den östra stranden ser man en avlång liten ö. Hitom ön är det så grunt på ett ställe att stenbotten sticker upp (det var ändå ganska mycket vatten vid tillfället). Fotot nedan visar samma ställe, som jag nu passerade på den östra stranden:

Vattnet nådde långt upp på videbuskarna, och bottnen syntes inte ens när jag tittade rakt ner i vattnet. Stenen mitt i strömmen fanns inte med på föregående foto, men jag har den på en film som jag tog i höstas. Jag bedömer att vattennivån kan ha varit ca 3-4 dm högre nu (kanske mer).

Fram till Ruopsokjåhkå

De sista 2-3 kilometrarna fram till Ruopsokjåhkå var de snårigaste. Det var både kraftiga videsnår och björkskogen som var knepiga. Detta hade jag inte väntat mig, jag trodde att terrängen skulle bli enklare ju längre upp jag kom. Se nedanstående foto, taget inifrån ett björkparti. Ibland fanns det någon viltstig man kunde hamna på med oftast inte.

Fotot är taget på ett ställe där jag fann spår av mänsklig framfart. Det låg nämligen en gammal gymnastiksko på marken.

Att befinna sig i så tät björkskog som ovanstående foto visar kan framkalla en känsla av desperation om man misstänker att de närmaste kilometrarna ser ut på samma sätt. Men så illa är det sällan. Min metod är att se framåt 5, 10 eller 20 meter för att se åt vilket håll det finns öppningar. Sedan går jag ditåt. Under tiden upptäcker jag nya öppningar lite längre fram. Till slut är jag ute ur dungen.

Någonstans under denna sträcka pausade jag och sände sms till min säkerhetsansvarige och meddelade var jag var (detta hade jag gjort föregående dag också). Jag tog till och med ett foto med mobilen och fick iväg det efter flera försök. Därefter gick jag vidare och det dröjde inte länge förrän jag närmade mig Ruopsokjåhkå.

Foto: Ruopsokjåhkå i förgrunden. Precis som fjällkartan anger består den av två strömfåror som är lätta att komma över strax innan de rinner ut i Njoatsosjåhkå. När jag kommit så här långt var alla svårigheter över.

Terrängen vid Ruopsokjåhkås strömfåror är den blandning av småbuskar och gräs som är vanliga i denna del av Njoatsosvágge. Enkelt att finna tältplatser. Jag ville dock vidare och gick fram till strandkanten strax söder om punkt 638 på fjällkartan (öster om Goabrekbákte). Där satte jag upp tältet, i skydd av en liten kulle som tog det mesta av den kraftiga vinden, som nu kom norrifrån. Myggen hade inte besvärat mig alls de sista timmarna.

Dagens etapp: ca 9 km.

Funderingar om mitt vägval

Efter Ruopsokjåhkå är vägen vidare på östra sidan av Njoatsosjåhkå väl etablerad, om än inte fullständigt beskriven. Den väg jag gick, genom Kamajokks NR, genom Änok och upp till Ruopsokjåhkå, har kort nämnts av Axel Hamberg och Edvin Nilsson (som jag skrev om i ett blogginlägg i april). Ingen av dem tycks ha använt sig av den hela vägen. Det kan vara på sin plats att sammanfatta min erfarenheter av denna väg.

1. När det gäller vattenhinder är det endast Standárjåhkå som utgör ett svårt hinder. Och då framför allt vid högvatten, annars går den bra att komma över (enligt brigas här på Utsidan).

2.Terrängen är omväxlande hela tiden. Vid partier med myrar och sankmark drog jag mig konsekvent upp till barrskogskanten som ofta var blockig. När barrskogen tar slut och ersätts av lövskog går man lämpligen i kanten på myrarna, men ofta kan man enkelt gå rakt över.

3. De "stora täta enrissnår" som Edvin Nilsson nämner såg jag inte skymten av. Kanske finns de högre upp på sluttningen än vad jag gick. Däremot var björkskogen och videsnåren bitvis mycket täta norr om kanjonen och upp till Ruopsokjåhkå.

4. Stigar i vanlig mening finns inte, men efter kanjonen hade jag oerhörd nytta av de älgspår och viltstigar som ofta dök rakt in i täta snår och ledde mig ut på andra sidan. Vissa sträckor fanns viltstigar utmed jokkstranden, och när de var som bäst blev de härliga strandstigar.

Foto: Strandpromenad utmed Njoatsojåhkå. Här följde jag en viltstig som skymtar i gräset. 24 juni.

5. Att gå över Pårek är längre men tar troligen alltid kortare tid. Man behöver ju inte fundera över vägvalet och man kan hålla en hög fart. Regn, mygg och vatten drog ner tempot för min egen del, förutom hinder i terrängen. Jag ägnade också mycket tid åt fotografering.  Denna väg tar man inte för att vinna tid utan av andra skäl.

Sammanfattningsvis är denna väg inget man behöver vara rädd för, men man måste vara utrustad med en stor portion envishet. Man bör förlägga färden till en tid när myggen är borta och det inte är höga vattennivåer. På grund av älgjakten i september ska man inte gå genom Kamajokks NR och Änok just då. Det kan vara långt mellan lämpliga tältplatser, något man bör tänka på i augusti när mörkret kommer på kvällarna.

Postat 2013-07-10 14:20 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

I Sareks utkanter 1 (22 - 24 juni) Placerad på karta

För några dagar sedan kom jag hem från min fjällresa i Kvikkjokksfjällen. Jag har haft en härlig tid och under 9 dygn vandrat på egen hand, utan sällskap av någon av mina vänner. I några tidigare inlägg i bloggen berättade jag före resan något om min planering. För att sammanfatta hade jag följande huvudsakliga målsättningar:

1. Gå genom Kamajokks naturreservat och genom den avverkningshotade urskogen i Änok norr om Kvikkjokk. Samt i någon mån fotodokumentera denna skog.

2. Fortsätta på den östra sidan av Njoatsosvágge och undersöka om detta är en användbar väg för att ansluta till stigen som kommer från Sähkok och Pårek. Inspektion av vadställen över alla de jokkar som är tillflöden till Njoatsosjåhkå från öster ingår givetvis.

3. Om möjligt ta mig över Njoatsosjåhkå, gå söderut på den västra sidan ner till Tjuoldavágge och följa Tjuoldavágge österut. Fortsätta norrut till Njoatsosvágges översta (västra) del.

4. Utföra en fågelinventering för Lunds Universitet i Njoatsosvágges översta del.

5. Gå den så kallade Präststigen tillbaka till Kvikkjokk (en del av denna sammanfaller med Linnés väg).

Detta var alltså mina planer. Till mitt förfogande hade jag 10 dygn. Om planen kunde genomföras räknade jag inte med att träffa på någon enda människa under dessa dagar. Jag ska inte i förväg avslöja hur resan avlöpte utan berätta vad som hände i tur och ordning.

Dag 1 (lördagen 22 juni)

Bussen till Kvikkjokk anlände kl 16:40. Det regnade. Visserligen inte floder men så mycket att jag skyndade mig in på fjällstationen. Där träffade jag ett par goda vänner som bor i Kvikkjokk samt Andreas, en ung man från Schweiz som är ute på ett årslångt trekkingäventyr i Europa och världen.

Regnet fortsatte stadigt utanför och jag lockades att äta god kvällsmat på stationen. De två vanligaste samtalsämnena var dels hur mycket det regnade, dels hur mycket mygg det var för tillfället. Jag som varken sett några mygg vid järnvägen i Murjek, busstationen i Jokkmokk eller hotellet vid ÅrreNjarka sa att alla mygg jag hittills upplevt var här, inne på fjällstationen. Jag påstod djärvt att de antagligen var särskilt infångade för att visa upp för turister. (Dessa och liknande uttalanden skulle jag grundligt få äta upp de närmaste dagarna.)

Efter kvällsmaten packade jag mina grejer och gav mig iväg. Regnet fortsatte i form av ett fint duggregn.

Foto: Vägen norrut från fjällstationen delar sig. Kungsleden fortsätter till höger. Själv skulle jag ta den vänstra stigen (dvs "rakt fram") som går nära östra gränsen av Kamajokks NR.

Trots regnet var kvällen fin. Trastar och bergfinkar sjöng. En och annan mygga surrade. Och mörkt skulle det inte bli vid den här tiden på sommaren.

Foto: Ett stycke norrländsk barrskog. I bakgrunden långt bort skymtar Vállevárre. De svarta lavar som hänger i grenarna ger ett uråldrigt och trolskt utseende. Dessa lavar tror jag inte man kan inte se i de södra delarna av Sverige (kanske någon som läser detta vet).

Efter ca 4 kilometer nådde jag bäcken Njáhkájåhkå. Den var kraftigt översvämmad vid vägen och forsade fram med ett livligt brusande. Jag hade fått veta i Kvikkjokk att det fanns en bro något hundratal meter uppströms och jag kontrollerade för säkerhets skull att det stämde.

Foto: Njáhkájåhkå korsar vägen (i bakgrunden). Här finns en gräsplätt som är mycket lämplig att sätta upp ett tält på (syns ej på fotot)  Jag utsåg detta till min första lägerplats.

När jag såg hur mycket vatten det var i Njáhkájåhkå började jag bekymra mig en smula över nästa vattenhinder, nämligen Standárjåhkå. Den hade man varnat mig för på fjällstationen och sagt att den kunde vara svår (eller rentav omöjlig) att komma över under rådande väder.

Nästa sak som upptog mina tankar var MYGGEN. Det var ruskigt mycket av dem här i skogen. Flaskan med Djungelolja plockades fram. Och sedan fick det bli en enkel kopp te ute i det fria, iklädd regnställ.

Väl inne i tältet gällde det att komma ihåg sina rutiner och minnas var alla grejer var nedpackade. Och så gällde det att döda alla mygg som följt med. Det tog minst 15 minuter, och därefter var hela innertältets golv bestrött med lik. Med mitt förhärdade samvete sov jag relativt gott den natten.

Dagsetappens längd: ca 4 km.

Foto: Efter att Njáhkájåhkå passerat vägen rann den ut i sankmarkerna och videsnåren. Det blev en hel sjö av den.

Dag 2 (söndagen 23 juni)

Regnandet fortsatte nästa morgon så tältet fick packas ihop vått. Myggen var alerta, som väntat. Jag gick över den lilla bron och fortsatte in på traktorvägen, mot en liten båtplats som skulle finnas någon kilometer längre bort. Jag mötte en familj som kom från den båtplatsen. De hade firat midsommar i en fritidsstuga och var på väg till Kvikkjokk.

Foto av Kamajokk (Gamájåhkå). För tillfället mycket hög vattennivå.

Jag passerade båtplatsen och kom fram till några sommarstugor. Därefter var det snårigt och sumpigt att gå nere i det flacka området närmast jokkstranden så jag gick i skogskanten där barrskogen och blockterrängen började. Passerade några fritidsstugor och kom fram till sjön Änojávrre. Men ännu hade jag en bit kvar tills jag nådde det avverkningshotade området med tallurskog.

Vad gäller vädret var det mest uppehåll, men ibland kom duggregn eller rejäla regnskurar. Myggen surrade hela tiden. Jag täckte kroppen med kläder och använde myggmedlet för att hålla dem borta.

I avverkningsdelen

Jag kom sedan in i den del som är avverkningsplanerad. Detta område är markerat med röd färg på nedanstående bild (området öster om Kamajokk). Bilden är hämtad ur ett dokument från Naturskyddsföreningen.

Foto ovan: En av de mindre sjöarna i Änok, med den flacka platån Vállevárre synlig långt i bakgrunden. Bergen ännu längre bort är Tarrekaise. Barrträden runt denna lilla sjö är avverkningshotade.

Foto: En del träd är ganska ovanliga. Ska detta träd sluta som pappersmassa?

Foto: I en urskog tillåts varje träd följa hela sitt kretslopp. Första fasen är att trädet är levande och stående. När det sedan dör kan det förbli stående i många år (men vissa träd faller naturligtvis redan innan det har dött). Till slut faller trädet och kallas då "låga". Själva förmultningsprocessen när trädet fallit kan ta hundratals år och under tiden utvecklas ett speciellt växt- och djurliv. Med tanke på att en levande tall kan bli åtskilliga hundra år gammal rör sig hela kretsloppet för många tallar om över tusen år. (Jag har försökt finna mer exakta uppgifter om tallens kretslopp, men det har visat sig vara svårt och jag har tänkt att återkomma till detta i framtiden.)

Foto: Får denna magnifika döda tall stå kvar om maskinerna fäller de friska träden runt omkring?

Fågelobservationer i vattenlandet

I en av småsjöarna mellan jokken och skogen simmade viggar, sjöorrar och en svarthakedopping. Doppingen var väldigt rolig att få se, den är sällsynt i Norrbottens lappmark och har lägsta graden av rödlistning. Jag har läst att den ska finnas i Kvikkjokkstrakten men aldrig tidigare fått se den där. En trana lyfte när jag passerade, tidigare hade jag hört en trana ropa utifrån myrlandet. I skogen sjöng en och annan rödstjärt och förvånansvärt många svartvita flugsnappare. En tornfalk jagade en stund över trädtopparna.

Vandringen var långsam, varm och svettig, men på grund av myggen kunde jag inte ta av mig. På överkroppen hade jag min regnställsjacka och på benen mina slitna G-1000-byxor. Bägge plaggen stod emot myggen utan problem. Jag stannade ganska ofta och svalkade mig medan jag viftade bort myggen med jackan.

Foto från sjön Stuor Tsågak i norra delen av Änok. Här är det inte planerat avverkning. Den skogklädda knallen till höger i bild är Tjoares. Den platta kullen till vänster är Ruotevare (Ruovddevárre). Berget allra längst i fjärran är Tsahtsa och till vänster om det, närmare i bild, syns ett par toppar i Tjuollda.

Bland stock och sten

Efter Stuor Tsågak kom jag upp i skogen igen. Som så ofta var terrängen ner mot Kamajokk vattenbemängd och mycket svårframkomlig. Det blev blockterrängen i skogen istället. Ansträngande att gå i, men man kom i varje fall framåt.

Snart hörde jag bruset av Standárjåhkå nerifrån en ravin. Jag gick ner och tog en titt på den. Den var smalare än jag väntat mig, men mycket strid. Verkade ganska djup. Sannerligen ingen enkel match så som det var för tillfället. Jag beslöt att slå läger och hoppas på att vattnet skulle sjunka till morgonen.

Foto på min tältplats nära jokkravinen. Det var sten och block överallt så det kändes som ett mirakel att jag kunde finna denna plats.

Dagsetappens längd: ca 5,5 km

Dag 3 (måndagen 24 juni)

Under natten föll en del regn och på morgonen var tältet vått. Men värmen från solen drev ut mig. Myggen var förstås i bästa form, och frågan var hur jag skulle klä (av) mig inför det stundande vadet. Lösningen blev att jag redan från början tog ut sulorna ur mina ofodrade Lundhagskängor och stoppade ner mina bara fötter i dem (så gör jag vid djupa vad). Därefter drog jag på regnställsbyxorna utanpå mina bara ben. Nu var jag redo för både vad och mygg.

Foto: Denna del av skogen ligger precis utanför min tältplats vid Standárjåhkå och är inte avverkningsplanerad. Detta originella döda träd ska alltså få stå kvar så länge det kan.

Tält, kamera och övriga prylar packades ner i ryggsäcken och så tog jag mig nedför den blockiga terrängen till Standárjåhkå. Vattennivån hade - precis som jag hoppats - sjunkit med minst en decimeter, kanske två. Nu skulle det gå att ta sig över.

En förskräcklig upptäckt

Strömmen var stark och vattnet gick upp till knäna men jag vadade utan missöde och kände mig nöjd med att ha genomfört proceduren enligt skolboken. Men frågan var om det kunde finnas någon mer jokkfåra som behövde korsas längre fram? För att inte riskera en omklädning i onödan gick jag framåt för att se efter.

De var då jag hörde det. DÅNET. Och när jag gått en bit till så såg jag den. Fåran. Den RIKTIGA fåran. Det vatten jag nyss hade vadat var nämligen bara ett mindre biflöde, från en delning en bit uppströms. Och den fåra som nu låg framför mig var säkert dubbelt så djup, tre gånger så bred och fem gånger så kraftig. Jag insåg direkt att ett vad här var lönlöst. Det var galenskap. Jag skulle inte ens kunna hålla mig på benen. Bara att gå ner i vattnet i strandkanten kunde vara farligt, för det gick inte att se hur djupt det var.

Det kändes som jag stod inför ett övermäktigt hinder. Jag tittade uppströms, men marken lutar konstant upp till Pårekslätten och jokken störtade fram som ett vrålande monster genom skogen. Några vadställen där fanns inte att hoppas på. Och nedströms visste jag att jokken flyter ut i vide- och myrlandet och bildar en bred och djup kanal. Nu var den dessutom (som allt annat) översvämmad. Att försöka ta mig över simmande där nere hade jag absolut inte tänkt göra, strömmen var alldeles för stark för några sådana experiment.

Om det inte gick att ta sig över fanns ingen annan möjlighet än att återvända till Kvikkjokk. För jag kunde ju inte tänka mig att vänta under obestämd tid på lägre vattennivåer medan myggorna gjorde allt för att sticka sönder mig. Jag måste säga att det kändes tungt. Även om jag säkert skulle kunna komma på något som var meningsfullt så var det ju Änok och östra sidan av Njoatsosvágge som jag ställt in mig på.

Fanns det verkligen inget sätt att komma över den usla jokken? (Fortsättning följer...)

Postat 2013-07-08 00:25 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar