Sarekvandring i snösmältningstider (4)

Terrängen norr om Mihkájåhkå var till att börja med ganska lättvandrad. Inga videbuskar utan en blandning av översilningsområden, stenig hed och tuvmarker. De där tuvorna var ungefär halvmeterhöga med djupa kanaler emellan och bildade områden med ett mosaikliknande mönster. När vi gick på tuvorna tänkte jag att det vore intressant att veta hur de har bildats och hur de fått formen av stora huvuden. Sitter tjälen kvar länge i dem? Är det därför som jorden runt dem gröps ur och spolas bort?

Under vandringen drog molnen omkring och klädde bergens toppar i snö. Berg och branter är höga men ändå upplever man att dalen har stor vidd.

Foto: En ganska representativ bild av utsikten bakåt. Bergen i bakgrunden tillhör Oalgásjmassivet.

Färdvägen gick mer eller mindre i närheten av Smájllájåhkå. Ibland var det enklare vandring om vi avlägsnade oss en bit ifrån den. Vi korsade ett antal glaciärbäckar, samtliga naturligtvis betydligt mindre än Mihkájåhkå. Omkring jåkkfårorna fanns gott om blockterräng. Märkligt nog finns inte den största av dessa mindre bäckar med på fjällkartan. Den kommer från glaciären nordväst om Gávabákte och var ganska strid, även om den inte var så djup. Den ena jåkken från glaciären finns utritad, men den som kommer en knapp kilometer senare fattas.

Strax efter denna jåkk tog vi lunchpaus och satte oss i lä så gott det gick. Som underhållning hade vi en havsörn sittande nere vid Smájllájåhkå. Några fiskmåsar och en korp var också där, kanske fanns det ett renkadaver i närheten.

När vi kom i höjd med det vanliga vadstället över Smájllájåhkå (på den västra sidan av dalgången) såg vi att vadet innehöll extra svårigheter i och med att det låg stora snöfält kvar. Jåkken hade brutit igenom snöfälten, och det var iskanter utmed strömfårorna. På vår sida var det också gott om snöfält, och de var ibland så mjuka att vi gick igenom för varje steg.

Foto: "Kanjon" i snöfält. Förvånande att en så litet vattendrag kunnat holka ur snön/isen så djupt. Djupet var ca 1,5 - 2 meter.

Den kulliga åsen i norra Ruohtesvágge

Det var också ungefär här som de första kullarna dök upp. Dessa kullar bildar en lång ås, minst kilometerlång, som var barsmält och som man enkelt kunde gå på. Vackert och praktiskt på samma gång. Vi slapp att gå på mjuka snöfält.

Foto: Diana framför raden med kullar. Bakom henne skymtar den smala utlöparen från Gisuris.

Foto: Så gott som alla kullar hade samma lustiga detalj. På krönet var de nämligen extra toppiga och den lilla toppen var väldigt grön. Vi undrade varför. Min (preliminära) hypotes är att fiskmåsar suttit där, smält maten i lugn och ro och passat på att göra toalett. Efter hundratals år av gödsling har topparna blivit så gröna och fina som de är nu. Om någon har en bättre teori så varsågod och gör ett försök. Men jag är väldigt fäst vid min egen, så starka skäl fordras för att jag ska ändra mig ;-).

Vi nådde fram till foten av Niják, strax före det som ser ut som en trekantig sjö på kartan. Detta är ingen regelrätt sjö utan ett flackt område där vattenbäckar från olika riktningar har samlats och spritt ut sig. Vi var frusna och det kändes bra att slå upp tälten och skjuta upp det oundvikliga vadet till nästa dag. Eftersom hela vandringen gått problemfritt var vi en hel dag före den ursprungliga färdplanen. Men det är bra att ha marginaler.

Foto: Lägerplatsen. I bakgrunden Gasskatjåhkkå och Ruohtestjåhkkå.

Foto: Purpurbräcka vid lägerplatsen.

Dag 5 (fredagen 29 juni)

På kvällen hade jag gjort en bröddeg som fått stå under natten, så det blev nygräddat bröd till frukost. Vi bidrog båda med andra godsaker och gjorde frukosten extra lyxig. Solen kom fram och kompenserade för den kyliga bris som tassade förbi tälten. Det blev den mest inbjudande morgonen dittills. Några fiskmåsar (Dianas favoritfåglar) flög förbi, spanande efter något ätbart. Lustigt nog har fiskmåsarna i fjällen inte lärt sig att man kan tigga mat av människor.

På andra sidan jåkken såg vi två vandrare, på väg söderut i Rouhtesvágge. Det var de första människor vi sett sedan Bielavallda. De kämpade sig fram på djupa snöfält. Förhoppningsvis hade bron kommit på plats när de nådde Skárjá.

Vi vadade över den jåkk som efter tillflödet från Nijákvágge heter Nijákjågåsj och sedan omedelbart över en bäck från Låvdaktjåhkå.

Foto: Fjällripa, hane i sommardräkt. Honan är mer gulbrun. En stund tidigare hade vi sett vandringens enda fjällpipare.

Ju längre norrut vi kom desto färre och mindre blev snöfälten. Vi hamnade på den stig utmed Nijákjågåsj som är glest prickad på fjällkartan. Vi följde den inte slaviskt, men kom så småningom till den förfallna Kisuriskåtan där vi lagade lunchsoppa. Dagen var varm och åtminstone jag hade slarvat med solskyddet. Mina läppar och ögonlock var något svullna. Även Dianas läppar hade fått lite nya former. Ännu slarvigare hade jag varit föregående dag, som trots mulet väder hade tagit hårt i ansiktet.

Foto: Áhkká. Nijákjågåsj i förgrunden.

Kisuriskåtan. Foto: Diana.

Promenaden till Treparksmötet gick över den stora slätt som ligger norr om Gisuris. I ett litet sumpområde stötte vi upp en dvärgbeckasin som for iväg på några meters håll som en liten projektil. Omkring oss spelade småspoven.

Vi närmade oss utgången från Sarek, det område där Sjnjuvtjudisjåhkå och Sjpietjavjåhkå närmar sig varandra. Som vanligt när det finns stigar att följa gick jag en aning vilse, men Dianas GPS fick oss att hitta huvudstigen. Jag tror vi båda njöt så mycket vi kunde av de sista intrycken från kalfjället. Snart skulle vi vara inne i björkskogen vid Padjelantaleden.

Tankar om samtal vi hade

Under en dag i fjällen har man mycket att göra. Tiden till samtal blir inte alltid så lång. På morgonen ska man iväg och på kvällen orkar man inte nattsudda hur mycket som helst. Men Diana och jag hade så gott som dagligen små samtal om vad det innebär att vistas i fjällen.

Ett av våra samtalsämnen handlade om romantisk syn på fjällen. Jag tror det var Diana som tog upp det. Att det är lätt när man sitter hemma och drömmer om sin fjällresa skapa sig en idealiserad och orealistisk förväntan på hur det kommer att bli. Man drömmer om en behaglig förflyttning som är fylld av vackra scenerier och storslagna vyer. Och visst, allt det där finns. Men man upptäcker också att det är blåsigt, bitande kallt och hopplöst regnigt. Att man blir väldigt trött ibland och att man intensivt längtar tillbaka till fjällstationen. Att befinna sig i det där "fantastiska landskapet" kan ibland kännas som rena rama vardagsslitet.

Men det märkliga är att det kärva mottagande som man ofta får av fjällvärlden ändå sätter djupa, positiva spår i ens liv. Jag blev själv som 16-åring starkt berörd av fjällnaturen på min första vandring. Det var i Padjelanta. Diana har upplevt något liknande. Dessa avtryck i ens personlighet gör att man återvänder gång på gång.

Men visst händer det att man blir fångad av fjällromantik emellanåt. Lyssnar på gripande musik därhemma och ser sig själv bestiga ett otillgängligt bergsmassiv och utföra märkvärdiga bedrifter – som i vissa filmer.  Men den egentliga drivkraften hos en fjällvandrare tror jag är av annat slag, och inte så lätt att ge ord åt. En del av denna drivkraft skulle jag beskriva som att fjällvärlden öppnar en slags resonansbotten i ens inre. Ibland känns det som jag kan se på ett bergslandskap hur länge som helst, jag blir inte mätt. Och under tiden öppnar sig sinnena för alla de andra intrycken: vattendragens brus, vindens prassel i buskarna och gräset, ljuden från fåglarna och så vidare.

Mot bakgrund av detta betraktar jag drivkrafter som exempelvis prestationskrav, rekordjagande och fixering vid den egna kroppsstyrkan som ganska bleka och banala. De flesta av oss har nog haft – eller kanske fortfarande har – en period när sådana saker var mycket viktiga. Men snart inser man att det inte är det man egentligen söker. Åtminstone inte som "vanlig fjällvandrare". Det finns så mycket annat intressant att upptäcka som betyder mycket mer. 

Till detta kan man lägga att fjällupplevelsen emellanåt gränsar till att vara en andlig erferenhet. Så är det i varje fall för både Diana och mig. Även människor som inte beskriver sig som religiösa uttrycker ibland liknande tankar. Fjällvärlden - och för den delen även skogen, havet och all annan natur - har en mångfacetterad och förunderlig inverkan på oss människor.

Foto: Niják. Ett berg med attityd.

Slutet på vandringen

Den sista kvällen tillsammans tillbringade vi helt nära Treparksmötet. Diana skulle med båten till Ritsem följande dag, och jag skulle ge mig in i Sarek igen och gå andra vägar. Hon var tankfull och sa så här: "Snart kommer allt detta vara som en dröm." Det lät lite sorgmodigt, och det var det nog också. Samtidigt var det ju sant. Förr eller senare kommer varje fjällvandring att ta slut.

Jag minns inte ordagrant vad jag svarade, jag tror det var ungefär så här: "Men en del av det som vi har upplevt under den här vandringen kommer alltid att finnas kvar." Och så tror jag det är. Vistelsen i en natur som man tycker mycket om – det behöver inte nödvändigtvis vara just fjäll – sätter djupa spår. Och att ha delat upplevelsen med en annan människa kan göra den ännu större och bli mer oförglömlig.

Följande morgon var Diana uppe tidigt. Vi tog farväl av varandra och hon gick till stigen mot Akkastugorna. Jag visste att hon skulle gå fort, betydligt fortare än vi gjort i Sarek. Inom kort skulle hon sitta på en buss och vara på väg till vänner i Sverige. Själv skulle jag efter några timmars vila och omställning i Kisurisstugan ge mig iväg på egen hand, till nya områden i Sarek. Utan vandringskamrat. Nu är jag inte sådan att jag lider av att vara för mig själv. Men faktum är att jag tänkte på gemenskapen med Diana väldigt många gånger de följande dagarna.

Sarekvandring i snösmältningstider (3)

Bron hade alltså inte hunnit komma på plats. Länsstyrelsens folk var någon annanstans och lyfte på andra broar. När vi sett oss mätta på vattenfallet vid Skárjá följde vi Smájllajåhkå och gick vidare mot Mihkájåhkå för att se hur det såg ut där. Någon realistisk förhoppning att vi skulle komma över hade jag inte. Men ett nattläger i närheten av vattendraget skulle i varje fall innebära en möjlighet till intressanta utflykter nästföljande förmiddag.

Mihkájåhkå

Ungefär halvvägs till Mihkájåhkå fann vi ett ställe som kunde duga som lägerplats. Vi la ifrån oss ryggsäckarna och gick den sista halvkilometern fram till jokken. Fotot nedan visar den syn som mötte oss.

Det fanns en snöbrygga! Ja, i varje fall resterna av en. Det var nätt och jämnt att den hängde ihop mitt på. Att försöka använda den var ju inte att tänka på, det skulle säkert sluta med att man hamnade i det forsande vattnet.

Det där vattnet var för övrigt väldigt smutsigt och siktdjupet obefintligt. Svante Lundgren nämner att denna jokk är den mest slamhaltiga av alla de glaciärjokkar som rinner ut i  Ráhpaädno. Det tror jag gärna, den kommer ju med söndergnuggat berg från den stora Mikkaglaciären. Vattennivån vid detta tillfälle var överraskande låg. Jag skulle tro att vattnet var knädjupt, om ens det. Det hade varit betydligt högre vattennivå, det ser man på fotot, på de svarta avlagringarna som sträcker sig flera decimeter över den rådande nivån. Vädret hade varit kallt de senaste dagarna, så det var naturligt att jokken just för tillfället hade en miniminivå.

Skulle man rentav kunnat vada? Iskanterna var i så fall ett problem. Det var svårt att välja ett idealiskt ställe att gå ner i vattnet, och man skulle direkt hamna i forsande, iskallt vatten. Och om man skulle falla skulle man dras mot iskanten med uppenbar risk för att fastna. Vadning borde helst utföras med säkerhetslina och genom att flera personer samarbetade. Det var i varje fall inget bra alternativ för Diana och mig. Vi följde istället jokken nedströms. Och plötsligt såg det ut så här:

Det skymtade minsann en sammanhängande snöbrygga. På fofot ovan ser man att det tidigare har varit en nästan ofattbar ström. I vänsterkurvan har vattnet inte hängt med i svängen utan forsat upp en hel meter och fortsatt bort över hela snöbryggan. Brutalt. Samtidigt tändes ett hopp. Kunde det se ännu bättre ut längre ner?

Snöbryggan fortsatte och såg ut att vara ännu högre. Här och var något nedsjunken, på andra ställen med "ryggar". Vi gick fram till en sådan rygg och jag undersökte bryggans hårdhet och försökte avgöra dess tjocklek  och stabilitet. Jag bedömde den som duglig. Här var övergången! Jag gick över, utan tecken på problem. Diana kom efter. Sedan gick vi ytterligare flera hundra meter för att försäkra oss om att det inte fanns någon mer strömfåra som spärrade vägen genom Ruohtesvágge. Det gjorde det inte, detta var den nordligaste fåran (som också är utritad på fjällkartan). Vi gick tillbaka, hämtade våra ryggsäckar, gick över igen och satte upp tälten på norra sidan.

Som vanligt blåste en kall, nordlig vind med sporadiska stänk av regn eller snö. Även korta ärenden utanför tältet gjorde att man skakade av kylan. 

Dag 4 (torsdagen 28 juni)

Det var kallt även den följande morgonen. Molnen hängde så lågt att vi inte såg fjälltopparna och det yrde snökorn i luften. Om det fortsatte på det sättet skulle ingen helikopter våga sig till Skárjá för att lyfta på bron. (Senare fick jag höra att bron lyftes på den följande helgen, men jag vet inte om det var på lördagen eller söndagen.)

Vi åt frukost innanför absiden i Dianas tält, tog det lugnt och delade tankar om både andliga ting och den stora, vilda natur vi hade omkring oss. Efter frukosten och ihoppackandet gick jag fram till Mikkajokken för att fotografera den från bägge sidor, vilket jag inte hunnit med dagen innan. Samtliga foton i detta avsnitt är från den morgonen.

Foto: Precis vid det ställe vi gick över fanns en konstruktion som definitivt såg ut som resterna av ett bro- eller vajerfäste.

Foto av konstruktionen från ett annat håll. Sprickan framför fästet ser vid första påseendet oroväckande ut, men den hjälpte mig faktiskt att bedöma hur tjock snön/isen var. Vi gick över bryggan till vänster om fästet. Bakom fästet ligger ett stenröse. Det ser inte ut att vara en tillfällighet. Är det någon som läser detta som vet något om denna konstruktion?

Så hade vi till slut kommit vidare trots att bron inte funnits på plats. En överraskande händelseutveckling som säkert hade sin orsak i den extremt sena snösmältningen. Normalt borde snöbryggan över Mihkájåhkå ha spolats bort ett antal veckor tidigare. Man kan undra hur länge den låg kvar efter att vi varit där. Om värmen kom skulle jag tro att den snabbt bröts sönder och försvann.

Ruohtesvágges östra sida

Istället för att följa den vanliga vägen - stigen på den västra sidan av Ruohtesvágge - befann vi oss nu på den östra sidan. Här hade jag aldrig gått tidigare och det skulle bli intressant att se hur den såg ut.

Foto: Norrut i Ruohtesvágge radar bergen upp sig. Smájllájåhkå, som rinner i förgrunden, ser kanske beskedlig ut på denna bild. Men skenet bedrar. Den var ovadbar.

Sarekvandring i snösmältningstider (2)

Under den andra vandringsdagen hade vi ett viktigt beslut att fatta. Det gällde bron vid Skárjá. Vågade vi tro att den skulle hinna lyftas på plats, eller skulle vi välja en annan väg? Men vi hade dagen på oss att fundera. Det var först när vi nådde Guhkesvágge som vi skulle bli tvungna att bestämma oss.

Dag 2 (tisdagen 26 juni)

Natten upp på 900-metersnivån hade varit blåsig men sömnen god. Jag vaknade av att Diana ropade utanför mitt tält. Hon var uppe tidigare än jag. Min kropp kände av gårdagens strapatser och ville stanna i sovsäcken länge. Det blåste ganska hårt och vinden var kall. Himlen var molntäckt. Vi åt frukost, packade ihop tälten och fortsatte färden.

Om man vill ha ett riktmärke för vandringen på Njavvebuollda fungerar den tomma glaciärskålen nordost om Ruopsoktjåhkkå 1853 väldigt bra. Det är också fantasieggande att skåda upp i det vilda Ähpar-massivet. Någon kilometer före Njirávjågåsj vrider färdvägen åt höger och då väljer man Niendotjåhkkå som riktmärke istället, man ska ju passera nedanför det berget.

Njirávjågåsj rinner i en ganska djup ravin. Den är lyckligtvis inte är särskilt brant, men man bör ändå ta det försiktigt på den sluttande kanten. Vi passerade jokken utan problem. Vattenmängden var inte stor just då och dessutom fanns en kraftig snöbrygga att gå på. En originell sak med Njirávjågåsj är att den delar på sig ungefär vid nivån 860 meter – en bifurkation, minsann! Den norra grenen heter Sluggájåhkå och rinner så småningom ut söder om Sourvafördämningen.

Foto: Den snöfyllda ravinen där Njirávjågåsj rinner.

Landskapet är vidsträckt och storslaget men inte direkt dramatiskt. Det är mycket sten och blocktteräng här. På lägre nivå är det dessutom gott om blöta och besvärliga videområden. Överlag en bra biotop för fjälluggla. De fanns här förr i tiden, men nu är ju fjällugglorna sällsynta överallt.

Foto: Berget Ruopsok i Ähpar-massivets nordöstra hörn.

Vi nådde fram till nästa större jokk, Lulep Niendojågåsj. Det var ganska bra fart i den, och vi följde den ned till ett tydligt vadställe på drygt 800-metersnivån. Vattnet gick nästan upp till knäna, men vadet var betydligt enklare än Njabbejåhkå föregående dag. Därefter kunde vi följa renstigar som bitvis var tydliga. En hel del videsnår finns på denna sträcka. Strax före bron över Guhkesvákkjåhkå passerade vi Alep Niendojågåsj. Den är uppdelad i många jokkarmar och det vållade inga direkta problem att gå över med kängorna.

Före bron var det dags för lunchpaus. Vi hittade en slänt med någorlunda lä för den kraftiga vind som kom från norr i Guhkesvágge. Jag hade envisats med att vi skulle koka vatten och äta varm soppa. Så hade Diana inte gjort tidigare, hon har haft snabba luncher så hon har kunnat komma fort iväg igen. Men jag tänkte dels på tillförseln av värme till kroppen, dels på möjligheten att få en stunds ordentlig vila. Diana hade för övrigt med sig ett mycket gott svart surdegsbröd från Lettland och en delikat ost som påminde om parmesanost. Detta åt hon gärna av vid lunchpauserna, och jag hade också tillfälle att prova det flera gånger. Sådan lyxig mat ger guldkant åt fjällmåltiderna.

Efter lunchen tog vi en promenad på Guhkesvágges östra sida för jag ville undersöka hur terrängen såg ut där. Vad jag kunde se är det en utmärkt väg att färdas på, liksom ju även den västra sidan är.

Det oundvikliga och svåra beslutet

Jag tror det var vid lunchpausen som vi bestämde oss för Skárjá (alternativet hade varit att följa Guhkesvágge norrut). Vi räknade med att kunna vara där senast torsdag förmiddag den 28 juni. Skulle Länsstyrelsen ha hunnit få dit en helikopter och lyft på bron tills dess? Det visste vi ju inte, men vi hoppades. För vi var tvungna att komma över eftersom vi tänkte avsluta vår vandring med att gå ut vid Treparksmötet.

Om bron inte var där räknade vi med att vi måste vända tillbaka till Guhkesvágge. Men då skulle vi ha kommit efter i planeringen ca 2½ dagar. Dessutom skulle Diana få uppge tanken att gå genom Sareks centrum och istället vandra i utkanten. Det är naturligtvis mycket fint det också, Guhkesvágge är väl värt att besöka.

Vi beslöt alltså att gå till Skárja i hopp om att bron var på plats. Att besöka "Sareks hjärta" var ju Dianas dröm – två försök tidigare hade stupat av olika skäl. Så vandringen fortsatte, med kurs mot sjön Bierikjávrre.

Vuojnesluobbala

Vi valde den höga vägen, det vill säga den genväg över passet som finns strax väster om Vuojnesvárásj 1006. Det gick ganska rejält uppåt, utmed en bäckfåra. Den lilla dalgången runt bäcken var vacker och gav en stark känsla av avskildhet. Längst upp behövde vi passera ett smältande snöfält och tvingades pröva olika vägar eftersom det bitvis var alldeles för mjukt att gå på. Utsikten bakåt mot sjön Liehtjitjávrre var vidsträckt och magnifik.

Foto: Utsikten från övergången till Vuojnesluobbala. Liehtjitjávrre är den sjö som syns i bakgrunden. Framför den rinner Guhkesvákkjåhkå.

På andra sidan fick vi nya vyer, mot Bierikbákte, Sarvatjåhkkå och de sarekfjäll som ligger ännu långre bort. Blåsten från Guhkesvágge blev vi inte av med, den hade dragit runt hörnet och knuffade oss i ryggen.

Foto: Vy in i Sarek. I förgrunden Vuojnesluobbala. Det avrundade lilla berget längst till höger är Bierikvárásj.

Det sluttade ner igen och vi letade tältplats. Att hitta en plats som var både jämn och skyddad från vinden var inte lätt, men Diana lyckades. Den kvällen bjöd Diana på lettisk middag med kantarellsoppa som förrätt och någon slags gryta som huvudrätt. Vi hade fortfarande kvar resemat från tåget så den kom också med i middagen.

På kvällen skrev jag anteckningar och satt i mitt tält. Jag hade skydd för vinden men öppen dörr och fri sikt mot Ähpar. Drack te och mådde bra. Vuojnesluobbala är ett område jag tycker väldigt mycket om. Det är ett fågeleldorado och dessutom det bästa stället för lapsk alpros som jag har stött på.

Dag 3 (onsdagen 27 juni)

Det låg en del snöfält kvar på Vuojnesluobbala och de omgivande bergen. Här inne i Sarek var det betydligt mer vinterkänsla än tidigare. Vandringen på Vuojnesluobbala gav flera fina fågelupplevelser. Bland annat såg vi en havsörn som avslöjades av ett gäng högljudda korpar. Vi följde den väldiga fågeln med blicken när den svävade utmed bergväggarna. Vi stötte också på en mosnäppa, med 4 ägg i boet. Vid sjöns utlopp inspekterade jag ett bra vadställe som jag fått tips om av utsidankompisen dHANScan (Hans Christensen). Användbart om man vill passera mellan sjöns östra och västra sidor.

Bierikjávrre var nästan helt istäckt. Men snön smälte överallt, och marken vi gick på var full av små rännilar och därför rejält blöt. Utmed sjöns västra strand gick vi flera gånger på snöfält som dolde den ganska besvärliga blockterräng som finns där.

Foto: Diana framför den isbelagda sjön Bierikjávrre.

Foto: Bierikjávrre har blågrönt vatten. På andra sidan reser sig det branta Bierikbákte.

På avstånd såg vi uppgången till Básstavágge. Den var mycket snöig och vintrig. På sluttningen vid Bielavallda såg vi flera tält. De såg inte ut som typiska svenska fjälltält, så kanske var det utländska vandrare som hade slagit läger där. Man fick känslan av basläger när man såg dem.

Foto: Vinter i Skårki-massivet. Dalgången upp till glaciären mitt i bild heter Soabbevágge. Ingången till Bassavágge längst till vänster, bakom sluttningens mörka kant.

Jokkarna på Pielaslätten

Att åter få vara djupt inne i Sarek kändes bra. Diana tyckte säkert detsamma. Vi gick mest på barsmält mark men det låg även en del snöfält kvar. Vi hade lunchpaus med utsikt ner mot renvaktarstugan. Vädret växlade och vissa stunder var det varmt och skönt. Jag blev dåsig efter maten och la mig ner på min jacka. Inom några minuter sov jag och var borta från världen en liten stund. Antagligen tyckte Diana att då betedde mig ganska underligt.

Foto: Lunchpaus i en solbelyst backe.

Men så var det det här med jokkarna som man måste passera på väg till Skárjá. Hon hade frågat om dem och förmodligen, liksom de flesta som börjar gå i Sarek, oroat sig. Jag hade svarat att vi var där så tidigt på sommaren att vi kunde promenera över på snöbrygga. Och så så blev det också.

Foto: Snöbryggan över Tjågnårisjåhkå var mycket tjock och en utmärkt bro att gå på. Den har säkert leget kvar länge i sommar. Kanske finns den i skrivande stund fortfarande kvar. Foto: Diana.

Nästa jokk, Máhtujgåsj, hade också en bra snöbrygga. Inga problem där heller. Och sedan var det bara ett par kilometer kvar till Skárjá. Medan vi letade oss fram på stigen (den försvann ibland under snöfält och kunde vara lite lurig att återfinna) funderade vi på var sitt håll om det där med bron. Utsikten framåt innehöll en höjd, så vi kunde inte se vattenfallet vid bron förrän vi kommit nära inpå.

Så kom vi då slutligen fram till Skárjá. Våra blickar spanade ivrigt mot klipporna där bron skulle finnas. Vi kunde i varje fall upptäcka brofästena. Men ingen bro! Fästena stod för sig själva på var sin sida om vattnet men det var bara luft emellan dem. Själva metallbron låg prydligt och fint upplagd uppe på en jämn markplätt på andra sidan den skummande forsen. Inte en enda människa i sikte och naturligtvis ingen helikopter från Länsstyrelsen.

Foto: Bron över den kraftfulla Smájllájåhkå.

Foto: Den som ändå hade haft vingar att flyga med...

Så där befann vi oss alltså vid Skárjás kanjon, med jokken dånande framför oss. Ett hinder som var omöjligt att komma förbi. Det innebar att färdvägen på den västra sidan av Ruohtesvágge var stängd för oss. Och på den östra sidan spärrade ju den vilda glaciärbäcken Mihkájåhkå vägen mot norr. Man ser aldrig människor gå där.

Vi var trötta och började bli hungriga. Det var dags att leta upp en lägerplats. Men hur skulle vi göra med vår färd dagen efter? Den situation vi hamnat i var precis sådan som vi inte hade önskat oss. Vi vände oss mot varandra. "Låt oss i varje fall gå fram till Mikkajokken och titta på den", sa jag. Det var drygt en kilometer dit, utmed den östra sidan av Smájllájåhkå. Jag kan inte säga att jag var särskilt optimistisk över vad vi skulle få se. Men ändå lite nyfiken att studera den på nära håll. Det är inte varje dag man får tillfälle till det.

Det vi skulle få se när vi kom dit var något som i varje fall jag inte hade väntat mig.

Något om våra förberedelser

Som i alla sommarföljetonger blir det nu ett uppehåll i berättelsen tills nästa avsnitt. Det blir istället en liten utvikning om våra förberedelser.

Ett problem som Diana råkat ut för vid en tidigare fjällresa var nedkylning. Det hade varit kallt, blåsigt och regnigt. Delar av hennes utrustning hade inte varit optimal för den sortens väder, framför allt det tält hon hade haft med sig. Hon hade tidvis frusit förfärligt. Till saken hör att hon är ganska smal och inte har några öveflödiga kilon – till skillnad från mig som gärna skulle avstå från några stycken. Den som är smal har ofta svårt att behålla värmen, särskilt vid raster, vad och vandring i lågt tempo.

När Diana började sina fjällfärder med att gå Fjällräven Classic dök nog inte nedkylningproblemet upp. Även om jag inte sett FC med egna ögon så tror jag det handlar om följande grundpelare: lätt packning, högt tempo, långa dagsetapper och få vandringsdagar.

Men detta fungerar ofta dåligt i Sarek. Jag förespråkade den motsatta uppläggningen: fler vandringsdagar, kortare dagsetapper och ett lägre tempo. Det är på det sättet jag normalt rör mig i fjällvärlden, annars skulle jag inte hinna med att uppleva allt jag vill. Dessutom sparar man på kroppen och kommer inte i mål som ett utslitet vrak. Men hur gör man om det blir kallt väder och man är rädd för att gå frysande i en vecka?

För att förstå problematiken hälsade jag på mina goda vänner Mattias (som var med mig på förra sommarens vandring) och Frida. Frida är själv lång och smal, och dessutom har hon utbildning som arbetsterapeut. Jag fick en hel del goda råd och synpunkter.

Nu hade Diana på sitt håll dragit slutsatser av tidigare erfarenheter och förberett sig noga. Bland annat hade hon köpt ett bättre tält, ett dubbelväggigt. Men det var bra för mig att sätta mig in i problematiken. Och i min egen packning kom en extra detalj med: ett par dunsockor som jag köpt i Namche Bazar i Nepal. (De hade jag för övrigt stor nytta av själv när jag flera dagar därefter tog farväl av Diana och sedan blev inregnad på Låvdaks sluttning.)

Foto: Snöfältet uppe vid Vuojnesvárásj 1006. Det var blåsigt och kallt, och Diana tog på sig vindtäta kläder.

Fler vandringsdagar och förbättrad utrustning gjorde visserligen att Dianas packning blev lite tyngre än hon varit van vid, även om jag tog något mer av de gemensamma prylarna. Men genom att bland annat packa ryggsäcken på ett annat sätt hade hon inga problem med den större tyngden.

Hur gick det då? Jo, vi kunde genomföra alla våra vandringsdagar, även om vädret ibland var så kallt att en och annan snöflinga seglade i luften. Diana sa att hon någon dag varit väldigt kall, men inte så illa att kroppen slutade fungera. När tälten kom upp på kvällen gick det bra att hålla värmen, och Diana var heller inte var så uttröttad som hon varit vid tidigare fjällresor.

Sarekvandring i snösmältningstider (1)

Denna försommarvandring skulle bli annorlunda jämför med tidigare junivandringar, det stod klart redan på planeringsstadiet. Ingen av mina tidigare följeslagare och vänner skulle med och jag förberedde mig på att gå helt på egen hand veckan efter midsommar.

Men så fick jag en förfrågan från en av mina kompisar på Utsidan. Hon är från Lettland och heter Diana. Vi har haft kontakt via mail under ett antal år och pratat om fjällvandringar. Hon har stor kärlek till den svenska fjällvärlden och i hennes land finns inget motsvarande. Högsta punkten i landet är knappt 312 meter. När hon för några år sedan debuterade som fjällvandrare genom att gå Fjällräven Classic var hon den enda deltagaren från Lettland det året.

Och nu frågade hon om jag skulle upp i sommar och om hon i så fall kunde följa med. Trots att vi aldrig träffats, inte ens talat med varandra i telefon, så tyckte vi båda att vi lärt känna varandra så väl att det borde fungera. Så vi bestämde att göra vandringen tillsammans men samtidigt ha en ganska självständig planering ifråga om mat och utrustning. Jag hade tänkt stanna uppe i fjällvärlden i minst 1½ vecka, Diana ca en. Hon ville gå mellan Suorva och Ritsem och det passade mig bra eftersom jag hade tänkt ägna viss tid i norra Sarek.

Foto: Mot fjällvärlden! Berget Sluggá i bakgrunden.

Fjällrävar på tåget

Planeringen via mail gick bra, vi bollade alla möjliga frågor emellan oss, från mat till detaljer om vilka svårigheter man kan stöta på på i terrängen. Dianas nyinköpta karta för GPS:en fungerade inte men hon fick i sista stund hjälp av en kunnig person här på Utsidan. Det gladde henne mycket. Vi hade sedan god nytta av den GPS:en. Själv har jag en som bara visar koordinater och den tar jag inte fram alltför ofta. Men jag behövde den för fågelinventering en vecka senare.Strax innan resan ringde Diana upp mig på telefon, och det var första gången vi hörde varandras röster.  

Diana är en person som har ordning och reda i sin planering. Men man är ju alltid lite nervös för tåg- och flygförseningar och sådana problem hoppades vi slippa. Hon skulle komma med flyg från Riga och stiga på tåget i Arlanda, och så skulle vi leta reda på varandra. Allt gick bra. När jag öppnade tågdörren vid perrongen så stod hon precis utanför.

Vi hade tagit med oss kvällsmat som vi delade i kupén. Början på vår samvaro blev naturligt nog ganska trevande och nervös, men jag frågade aldrig vad hon tänkte på den där första kvällen. Men jag beundrar hennes framåtanda och mod. Hon, en ung katolsk kvinna, bara några år äldre än min egen dotter, som slår följe med en sävlig fjällräv från Skåne som hon aldrig har träffat tidigare. Men efter vår mailkorrespondans tyckte vi att vi kände varandra ganska väl. Hon har länge kallat mig för Fjällfader, och den som har en smula kunskap om katosk tro inser att detta är en betydelsefull hederstitel. Själv tycker jag att den titeln är alldeles för stor och fin för mig, det är mer än jag förtjänar.

Problem i fjällvärlden

I samma kupé som vi fanns ytterligare en fjällräv. En man (jag glömde anteckna hans namn) som också deltagit i Utsidans forumtråd Snöläget och som skulle vandra i Padjelanta. Vi hade intressanta samtal om förhållandena däruppe. Några dagar innan vi skulle åka hade det inträffat ett stort markras någon kilometer norr om Suorvadammen som gjorde att vägen upp till Ritsem blev oframkomlig. När vi så småningom steg på bussen i Gällivare sa chauffören som vi åkte med att orsaken var den gångna höstens väder. Jag har för mig att han sa att marken inte hade hunnit frysa till på hösten innan snön kom. Vid sommarens snösmältning blev marken då så vattendränkt och lös att den släppte. (Jag är inte expert på i markförhållanden så jag kan inte bekräfta att denna förklaring stämmer. Men det låter ju rimligt.) Som väl var för oss gick bussarna ända upp till Suorvadammen och vände strax därefter.

Foto: I början av en vandring ser man ju pigg och stark ut. Här på stigen genom björkskogen strax efter den asfalterade bilvägen.

Men det fanns även ett annat problem som också diskuterades på Utsidans forum: sommarbroarna i Sarek. Diana och jag skulle ju passera Skarjabron preliminärt torsdagen den 28 juni och det var viktigt att den var på plats då. Jag hade letat upp den ansvariga personen på Länsstyrelsen och delat med mig av hennes telefonnummer i forumet. Jag misstänker att hon blev nerringd av utsidingar den följande tiden.

Det sista samtalet jag hade med henne var från bryggan i Kebnats när bussen gjorde en paus. Det var på måndagen. Då sa hon att helikoptrarna var i full gång med fjällbroarna och att broarna i Sarek var högt prioriterade och beräknades vara på plats senast  i slutet på den veckan. Men hon kunde inte lova helt säkert, eftersom väder och annat kunde spela in. Med detta besked fick vi låta oss nöja.

Dag 1 (25 juni)

Vi steg av bussen vid grindarna i Suorva och började vår vandring på den asfalterade bilväg som finns utmed fördämningen. Denna väg är väl inte så rolig, men vi hade i varje fall de omgivande fjällen att titta på. Och vetskapen om att äntligen vara häruppe igen gav ju en förväntan om äventyr. Och det är en härlig känsla.

När vi närmade oss slutet på bilvägen mötte vi ett gäng som kom ut från fjällvärlden. Vi stannade och pratade en stund med dem. Det var 6 ungdomar från Tjeckien, tre talföra tjejer och tre tystlåtna killar. De var unga, deras medelålder var 16(!) år, sa de. De berättade att de startat från Kvikkjokk 10 dagar tidigare och att de gått genom Sarek. Det lät ju nästan otroligt att de hade klarat av detta under rådande förhållanden.

De hade gått över massor med snö och genom floder av vatten. De visste inte vad vattendragen hette och de hade inte tid att visa på sin karta. Men att de måste ha korsat Rapaädno är ju oundvikligt. De berättade också om ett vad där de tvingats gå flera hundra meter i djupt och iskallt vatten innan de kommit över. Låter som Tielmavadet i mina öron. De nämnde inget om Gådokjåhkå, men jag antar att där funnits en snöbrygga högt upp som de kunnat använda. Bron där var ju ännu inte på plats. Med tanke på deras färd verkade vår ungefär som en söndagspromenad i stadsparken. Duktiga ungdomar, men man undrar förstås om de haft tillräckliga säkerhetsmarginaler vid alla tillfällen.

Stigen upp mot kalfjället

När man lämnar den asfalterade bilvägen fortsätter en betydligt mer primitiv väg utmed sjön. Därefter går man på en stig genom en vacker björkskog. Vi gick enkelt över ett par vattendrag, men vid den bäck som kommer uppifrån Vuosskelvárátja blev det för högt för våra kängor. Så där blev det ett vad. Efter vadet var det inte lätt att hitta rätt stig igen. Vi hamnade på en mindre parallellstig som hade den dåliga smaken att upplösas i intet. Men vi visste ju åt vilket håll vi skulle gå så det var bara att trava på.

Foto: Vi vänder oss och ser tillbaka mot fördömningsvallen vid Suorva.

Terrängen är ganska ojämn och stenig på den här sluttningen. Det fick jag och min gode vän Anders märka i mars i år då vi tog oss upp på skidor till sjö 642. Det var då ovanligt lite snö vid den tiden och det blev till att kryssa mellan stenblock och små kullar. Det är enklare att ta sig fram på sommaren.

Snart hittade Diana och jag stigen igen. Ibland visade Sluggá sin typiska, konformade topp mellan träden framför oss. Den är ett utmärkt riktmärke om man har missat stigen.

Vadet över Njabbejåhkå

På ett ställe fanns en sten som jag nödvändigtvis skulle upp på för att fotografera. Fotograferingen lyckades men strax därefter skulle vi passera ett sumpigt parti. Det bar sig inte bättre än att en av mina kängor gled ner i sumpet ända till knäna. Och i mitt försök att parera åkte den andra kängan också ner.

Det känns bra att stå på en stor sten. Men inte alls bra att sjunka ner i ett träsk. Foto: Diana.

Morrande fortsatte jag mot Njabbejåhkå med fuktiga sockor och kängor. Jag beslöt att vada med byxbenen nere så att de skulle bli renspolade upp till knäna.

Njabbejåhkå var ungefär så stor som man kunde förvänta sig. Varken lågvatten eller extremt högvatten, men rejäl fart i knädjup fors. Vadstället vid stigen tycker jag är bra, för botten är ganska jämn.

Förra gången Diana var här – helt på egen hand – hade jokken stoppat henne både vid detta vadställe och längre upp. Hon hade fått vända tillbaka och ge upp drömmen om att gå genom Sarek den gången. Nu skulle det inte bli så – vi skulle över! Det var första gången hon vadade över en såpass strid jokk.

Jag föreslog att vi skulle gå i bredd, hon uppströms om mig. Då skulle jag kunna stötta henne om hon skulle behöva det. (Denna metod rekommenderas inte om man vadar en jokk där båda riskerar att falla. Faller den som är uppströms faller med största säkerhet båda två. Men jag bedömde inte situationen som så svår här.)

Det gick bra – nästan. När vi var i det djupaste partiet tappade jag min ena stav. Den bara gled ur handen på mig och fördes snabbt iväg med strömmen. Det var bara att låta den fara och koncentrera sig på att genomföra vadet. Diana tyckte jag borde ha använt stavens ögla, och det borde jag kanske. Men jag känner mig obekväm med det, jag brukar aldrig använda öglorna.

På andra stranden torkade vi fötterna och kände oss nöjda. Trots en aning nervositet hade Diana klarat vadet utmärkt. Men själv funderade jag på om jag slarvade med min koncentration. Först sumphålet och nu en förlorad stav. Jag fick skärpa mig, man bör inte gå halvsovande bland sarekfjällen.

Kalfjället

Efter vadet följde vi jokken uppströms. Jag ville jämföra det nedre vadet med det övre. Ungefär mitt emellan passerade vi en stor fin lägerplats på jämn hedmark. Det övre vadet såg bra ut. Det ligger precis ovanför den tydliga krök som jokken har där. Vadstället är bredare jämfört med det nedre, men botten ser stenigare ut och djupet varierar.

Foto: Det övre vadstället. På den andra sidan syns en stig som leder ner i vattnet.

Fotot ovan är taget en liten bit söder om det övre vadstället. Till vänster i bild syns den skarpa krök som jokken har strax efter vadstället. Sjön till höger i bild är en liten namnlös sjö på kartan, och bakom den skymtar sjö 642.

Foto: Ett och annat snöfält fanns på 900-metersnivån. Diana väntar tålmodigt medan jag fotograferar, klurar på färdvägar, spanar på fåglar och i största allmänhet drar ner vandringstempot.

Därefter fortsatte vi på ganska jämn hedmark till en nivå på ungefär 900 meter. De där videsnåren man ibland varnar för på sträckan fram till Guhkesvágge undviker man ganska bra på den nivån. Vi slog läger ett par kilometer före Njirávjågåsj/Sluggájåhkå.

Foto: Diana kollar på GPS:en att vi är på rätt väg. Sluggá i bakgrunden.

Vårt fjälläventyr hade börjat. Allt hade dittills gått bra. Vi åt gemensam middag och delade med oss av diverse godsaker. En del mat hade blivit kvar sedan tågresan, och jag kunde därför ha fjällpremiär för fetaost och salladsdressing i plastflaska. Det var antagligen premiär för Diana också.

Fortfarande var vi ganska ovana vid varandras sällskap. Viss osäkerhet fanns på bägge håll om färdkamratens vanor och sätt att reagera. En fjällvandring är ju ett förhållandevis avancerat projekt som ingen av oss skulle göra med vem som helst. Men vi hade förtroende för varandra och vi hade utarbetat ett gemensamt mål och en plan för vår vandring. Förväntan på den kommande veckan var stor.

Kommentar 2017-03-18 angående bron vid Skárjá. Fr o m 2013 ansvarar Laponiatjuottjudus för förvaltningen av Laponia, vilket inkluderar broarna. Om man har frågor om när bron är på plats är det dem man ska kontakta. En del info finns på http://laponia.nu/upplev/broar/ .