På fjället (dikt)

Ibland händer det att det blir skrivet en dikt. Så var det för drygt en vecka sedan när jag satt inregnad uppe i norra Sarek (se föregående blogginlägg). Medan regnet och blåsten härjade blev ett utkast till följande dikt skriven. Sedan har jag bearbetat den hemma.

På fjället

Jag vandrar för mig själv på fjället,
    långt hemifrån,
avskild från allt det vardagliga

För tillfället har jag en lägerplats,
     i regn och dimma,
med endast tältdukens tunna hud som
    skydd mot vätan och blåsten
Men igår - den dalande midnattsolen!
Molnen i norr färgades röda,
    ljuset glödde hela natten

Hemma i staden pågår säkert livet som vanligt
med trängsel, trafikerade vägar,
    och överfulla gatuserveringar
Här är ljungpiparen och ängspiplärkan
    mina närmaste grannar
de sjunger och spelar för mig
    men är noga med sin integritet,
protesterar om jag kommer för nära
Och på avstånd tittar de höga bergen i
    Sarek och Padjelanta ned på oss

Detta är en annan och annorlunda värld
som får mig att vilja betrakta mitt liv
    med deras ögon
 

                        Låvdak, Sarek, juli 2012

PS. Fler av mina dikter finns att hitta bland mina blogginlägg. De är taggade med "Dikter".

Om fåglar i Sarek och ett försenat oväder (2)

Del 2: 2 - 4 juli (i år)

Det var halvmulet men uppehållsväder när jag gick och lade mig på kvällen. Klockan halv 4 ringde mobilen och väckte mig. Dags att stiga upp och förbereda sig för fågelinventering. Men det smattrade på tältduken. Regn!

Det här var inte bra. Visserligen kan man göra inventering ändå. Att gå runt de 10-11 km som det innebär är fullt möjligt. Men man ser inte alla de fåglar som finns lika bra som vid uppehållsväder. Jag beslöt att sova någon timme till och hoppas att regnet upphörde.

Klockan fem regnade det fortfarande, men kanske inte lika mycket. Jag beslöt att genomföra inventeringen. Några minuter efter 6 var jag på plats och började följa de linjer som man ska gå. En stor kvadrat, 2x2 kilometer ska promeneras, så spikrakt som möjligt. Jag iklädde mig regnkläder och fyllde min lilla 100-gramsryggsäck med färdkost och extrakläder. Kikaren hade jag med mig men kameran avstod jag ifrån med tanke på vädret. Det visade sig vara ett klokt beslut.

Det var mest ljungpipare och ängspiplärkor i farten. Samt en och annan stenskvätta och fjällripa. I Sierggavágge lyfte en havsörn. Timmarna gick, jag observerade och antecknade. Högsta punkten på rutten låg på ca 1150 meter över havet.

Klockan 11 hade jag bara en åttondel av rutten kvar. Då slog vädret om, från dåligt till ännu sämre. Med ens blev vinden kraftig, regnet värre och dimman kom som en iskall och våt filt. Sikten blev nästan noll och alla fåglar tystnade och försvann. Utom en tuff fjällripa som satt på en sten och spanade på mig. Jag hade 1½ km till tältet och med hjälp av GPS:en tog jag mig dit så fort jag kunde. Det kändes väldigt skönt att kunna rädda sig in där. Jag smorde kråset med en andra frukost.

Foto: När det är skitväder utanför är man tacksam för ett skyddande tält. Trots att det inte var några stormstyrkor så var blåsten så hård att jag var  orolig för om tältet skulle hålla. Men sysselsättning hade jag. Kunde lägga lite mer tid på maten. Skriva anteckningar, studera kartan och läsa medhavd litteratur. Det är sällan jag upplever en tillvaro där saker tillåts ta den den tid det skulle. Jag behövde nog detta. 

Dagen gick och någon avmattning i (o)vädret märktes inte. Det blåste, regnade och var dimmigt. Så fort jag gick ut ur tältet möttes jag av regnet som kom parallellt med marken. Man blev blöt på nolltid. Att fortsätta mina vandringar högre upp på Låvdak verkade meningslöst. Det var för mycket snö dit jag hade tänkt mig, och dimman hindrade all utsikt. Kallt var det också. Mina förhoppningar inskränktes till att blåsten och regnet skulle göra uppehåll så länge att jag skulle kunna packa ihop mina saker och ta mig ner till lägre höjd. Och då kunna bli av med dimman.

Men kvällen kom och ingen förändring märktes. Regnet gjorde inte en minuts uppehåll. Jag somnade och sov nog ganska bra under natten trots tältdukens smällande. Frös visserligen en del, för dimman verkade ha krupit in i dunsovsäcken. Den kändes inte lika varm som förut.

Klockan 6 på morgonen vaknade jag. Det fladdrade i tältduken, men regnet hade upphört. Utanför tältet var dimman lika tjock som förut. Allt kändes småfuktigt, men i stort sett var detta en glädjande utveckling.

Jag beslöt att det var tid att ge mig av. Laddad med en hastig, men rejäl frukost packade jag ihop mina grejor. Tältet var mycket vått, men det var inget att göra något åt.

Foto: Dimman omger tältet. Kallt och fuktigt.

Jag var kall i kroppen, men räknade med att bli varm under den första kilometern. Tog på mig nästan alla lager kläder jag hade. Men det fanns en annan detalj som var mer svårlöst: var skulle jag vada Sierggajåhkå? Under inventeringsdagen var det massor av vatten överallt, och om jåkken var högre än då jag vadade senast skulle jag kanske inte komma över. Och därmed bli tvingad att följa den uppströms flera kilometer, kanske en halv mil.

Jag gjorde en kompromiss och siktade med GPS:en drygt en kilometer uppströms mitt förra vadställe (således knappt 1½ km uppströms sammanflödet). Det tog en dryg timme att ta mig dit och under tiden kom jag under dimman som låg på mellan 800 och 900 meter över hela landskapet.

Det visade sig vara ett bra vadställe. Jokken var extra bred där och delade upp sig i flera grenar så att det bildades ett tiotal buskbevuxna öar. Blåsten och duggregnet gjorde visserligen att vadningsproceduren blev ovanligt kall, men väl i vattnet gick det som mest upp till knäna utan att vara särskilt stark ström. Efter påklädning kunde jag fortsätta tillbaka mot 3PM (Treparksmötet), samma väg som jag kommit två dagar tidigare. Det kom duggregn från och till, men i stort sett kunde jag vandra utan svårighet och utan att bli våt.

Jag passerade nordsångarstället igen, och man tänker ju alltid att det ska kunna bli en repris på extraordinära fågelupplevelser man en gång haft. Men i fågelskådartillvaron sker sällan sådana repriser. För övrigt hade den där björken knappt ens slagit ut.

Terasserna var lika trevliga att vandra på som på vägen upp. En kungsörn tog en sväng över nejden, kanske var den intresserad av de stora renflockar som gick på slätten. En strömstare pilade förbi i en jokkravin.

Foto: Det var många renar på nordvästra sidan av Gisuris. Som en boskapshjord på prärien.

Foto: På väg till Treparksmötet mötte jag denna vita ren.

Vädret blev allt bättre och jag strosade fram till stigen mot Treparksmötet. Denna stig gillar jag skarpt, särskilt när man går åt andra hållet. Man går då en bit på en liten ås mellan de två stora vattendragen Sjnjuvtjudisjåhkå och Spjiehtjavjåhkå. Den första har grumligt vatten eftersom den avvattnar glaciärer, medan den andra endast innehåller smältvatten och därmed är klar.

Jag kände att det vore bra med lite torkning av kläder och prylar så jag gick till Kisurisstugan igen. Värdparet verkade förvånade över att se mig där igen. De förhörde sig om min erfarenheter uppe på fjället och hur fågelinventeringen gått. På kvällen var det mycket fint väder och jag gick vidare mot Akkastugorna. Tanken var att ta båten till Ritsem nästa förmiddag kl. 11.40.

Foto: Kvällsvandringen på Padjelantaleden var en vilsam och njutbar upplevelse. Jag gick långsamt och tog foton. Den här björken hade slagit ut. I bakgrunden Áhkká.

Ungefär halvvägs mellan Kisuris- och Akkastugorna finns ett rastställe vid en bäck som kallas Jåkkjåkken. Där finns både ett par bord och toaletter. Om man vill kan man bada i bäcken, men den detaljen hade jag redan klarat av vid stugan. Här slog jag upp mitt tält.

På morgonen sjöng fåglarna och det var soligt men fortfarande en aning fuktigt och morgonkallt. Jag satte mig och åt frukost. Då hörde jag det! Skarpa pip bland björkarna. Ett läte jag hade inspelat på mobilen och som jag tränat på när jag satt inregnad uppe på Låvdak. Nordsångarens lockläte! Det höll på i ett par minuter, tystnade men fortsatte flera minuter igen. Sedan var den borta. Jag försökte få syn på den men den var svårsedd i det täta lövverket. Men jag var helt säker att det var en sådan.

(Sedan är det ju så med sällsynta fåglar att man ibland måste skriva en rapport till en särskild granskningskommitté som tar ställning till om observationen kan godkännas för vetenskapliga ändamål. Det har jag gjort. Vi får väl se hur det går, det är ju inte säkert att ett lockläte duger som enda bestämningskaraktär.)

Nöjd och ganska omskakad över min upptäckt fortsatte jag till Akkastugorna. Pratade men stund med stugvärdarna och åt efterlängtad frukost i Kristinas café vid Änonjálmme.

Foto: Áhkká, speglande sig i sjön. Fotot taget från båten.

På båten slog jag mig i slang med Per, en lokförare från Stockholm som åkt upp från Gällivare med bil för att njuta av naturen. Vi åt lunch tillsammans i Ritsem och jag åkte med i hans bil tillbaka till Gällivare där han skulle köra ett tåg på eftermiddagen. Kul med trevliga människor man möter på de mest oväntade sätt.

Om fåglar i Sarek och ett försenat oväder (1)

Del 1: 30 juni - 1 juli (i år).

Efter att jag och en god vän vandrat genom Sarek kom vi till Treparksmötet den 29 juni. Morgonen därpå skildes vi åt, jag skulle stanna några dagar till och göra en fågelinventering i Sierggavágge. Jag började med att gå till Kisurisstugan där jag tänkte tvätta lite kläder, lyxa med lite god mat och ladda de "inre batterierna".

I stugan träffade jag stugvärdarna, Andreas och Anna med deras två barn Elsa och Joel. De kombinerade värduppgifterna med familjeliv på fjället. Jag fick små pratstunder med dem och fick veta att ett oväder från Atlanten kunde komma samma kväll. Bra att vara i stuga då.

En blick på himlen visade inga direkta tecken på oväder, med det var växlande molnighet och såg förvisso ostadigt ut. Vad som helst kunde komma ur det. Eftermiddagen gick, mina kläder torkade och jag kände mig utvilad. Strax efter sju sa jag farväl till värdparet och gick tillbaka till 3PM - min egen(?) förkortning för Treparksmötet - för att därifrån ge mig in i Sarek igen. Säng i stuga har jag svårt för, kan jag sova i tält gör jag hellre det.

Det blev en fin vandring den kvällen, inget oväder i sikte. Jag följde stigen ca 2 km tills den kom upp på kalfjället. Vek av från den - huvudstigen går mot Ruohtesvágge - och följde den upp på de underbara terrasser som finns på Gisuris nordvästsida. Om man går närmast den ravin där smältvattenfloden Sjpietjavjåhkå rinner får man intressanta vyer ner i ravinen. Den är djup, brant och dramatisk. Verkligen sevärd.

Terrasserna själva går inte av för hackor. De är den mest lättvandrade mark man kan tänka sig i Sarek, helt jämn och med obetydlig stigning. Perfekt för den som vill pröva på Sarek för första gången och inte vill tampas med besvärlig terräng direkt. Jag gick på terasserna tills de tog slut, en knapp kilometer från Gisurisriehpejågåsj. Denna plats är speciell för mig och ett par av mina vänner. Det var här vi för första gången hörde nordsångaren sjunga.

Jag ordnade lägerplats i denna underbara miljö. Vädret fortsatte vara fint, och kvällssolen sjönk sakta ner i molnen medan jag lagade kvällsmat. Avslutade med nepalesiskt te, Gruyere-ost och mörk choklad. Lyxliv på fjället!

Foto: Áhkká i kvällsljus.

Följande morgon var vädret inte sämre. Jag gick och hämtade vatten i en liten smältbäck. På vägen tillbaka till tältet såg jag en räv vara på väg mot lägerplatsen för att undersöka. Den såg så ljus och grå ut att jag först trodde det var en fjällräv, men eftersom foton på den visar röda färgtoner var det säkert en mycket ljus rödräv. Den flydde så fort den fick syn på mig.

Foto: Min tältplats. I björken satt nordsångaren år 2003 och sjöng för full hals mitt på dagen. Bakom syns den vida och stenbeströdda svämkäglan från Gisurisriehpejågåsj. Den höga ravinkanten bakom jokkfåran syns faktiskt på fjällkartan (utlöpare på 800-meterskurvan) och nästa dag skulle jag över den, strax till vänster utanför bild.

Bäcken från Gisuris västsida ska normalt inne innebära några problem att ta sig över. Men nu var ju vintern och våren förlängd, så det var full fart i den. Den bestod av ett virrvarr av forsande fåror, en riktig labyrint. Jag hade just upptäckt att en av min kängor hade en centimeterlång reva på gummidelen, en följd av nötning (mina kängor tycks slitas ut alldeles för fort trots att jag numera smörjer dem ordentligt även invändigt). Kängorna klarade inga djupa vad, alltså. Jag manövrerade över den ena fåran efter den andra och arbetade mig långsamt uppströms. Tills slut var jag över allihop och kunde hitta ett ställe som inte var så brant att ta mig uppför gruskanten. Fint att stå däruppe och se ned på hur Sjpietjavjåhkå rinner vidare mot kanjonen.

Foto: Uppe på gruskanten, vy mot norr.

Jag gick vidare mot Sierggavágge. Terrängen här är bra den också, om än inte lika jämn som gårdagens grusterasser. En kungsörn seglade förbi på orörliga vingar, in i Padjelanta. Långt borta syntes toppen av Álátjåhkkå, ett av de högsta bergen i Padjelanta.

Jag nådde Sierggajåhkå precis där den förenar sig med jokken från Skuollávallda, den jokk som bildar gränsjokk med Padjelanta. Vanligtvis är Sierggajåhkå inte någon svårvadad jokk, men nu var den både bred och djup. Full av smältvatten från Gisuris sydsida och från Låvdak.

Vid utflödet var den midjedjup och gick på med god fart, det var inget att tänka på. Jag gick ett par hundra meter uppströms, där såg den ut att vara något grundare. Här fick det bli. Av med byxor och kängor och strumpor. Ut med sulor (jag tänkte vada i kängorna). Jag har upptäckt att mina regnbyxor har dragkedjor, så de skulle nog inte hålla tätt. Det fick bli barbent i det kyliga vädret.

Vattnet var förvisso kallt. Och strömt. Numera går jag med två alu-stavar, men en vecka innan hade en strid jokk knyckt den ena så jag hade bara en kvar. Det fick gå ändå, trots att det inte blir lika stabilt som med en gammaldags trästav. Vattnet gick halvvägs upp på låren och det var stora, hala stenar i fåran. Jag tog det säkert och metodiskt. Men kul var det inte, och kallt blev det. På andra sidan satte jag mig på liggunderlaget och fick upp värmen igen. (Obs, om du inte är van vid att vada ska du inte ge dig ut i en så djup jokk på egen hand. Vadning kräver övning och helst också handledning i början. Ibland också säkerhetslina.)

Nu hade jag närmare 4 kilometer till början av mitt inventeringsområde. Planen var att tälta högst 1 km ifrån.

Foto: Snösmältningen var verkligen imponerande. Det sprutade ur var och varannan buske på Låvdaks västsluttning.

Jag hittade en acceptabel tältplats, visserligen inte helt vågrät, men följande dag skulle den visa sig ha tacknämliga kvaliteter (mer om det i nästa del).

Senare på kvällen tog jag en promenad med lätt packning. Jag hade planerat att ta mig ända till ravinen av Alep Låvdakruvtásj men snöfält och smältvatten satte ner hastigheten. Landskapet är en blandning av stenpartier, hedmark och gräsängar. Här och var finns vidunderliga tälplatser med fin utsikt mot bergen i Lanjek och mot Padjelantas vidsträckta landskap. Överhuvudtaget är detta ett njutbart landskap att flanera omkring i. En fin sommardag är det säkert rena idyllen.

Foto: Kul snösmältning runt en sten. Kan det vara en kombination av vinterns vindkanaler och reflektion av vårsolens värme? I bakgrunden Padjelanta. Man ser utbredningen av snöfälten. Jag befinner mig ca 950 meter över havet. Över 1000 meter var det mer snö än barmark på många håll.

Jag kom inte så långt jag tänkt på min promenad utan vände. Det skulle ju bli tidig uppstigning på morgonen (halv 4), så jag tyckte att jag gjort nog för dagen. Jag återvände till tältet och kröp tidigt ner i sovsäcken. Mobilen sattes på väckning. Vädret var just då inte sämre än vad det varit det senaste dygnet. Det såg ut att bli skapligt väder och gå bra att räkna fåglar nästa morgon.

Det var i varje fall vad jag trodde innan jag somnade. Jag hade fel.