Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Genom Padjelanta och Sarek 2011, dag 1 - 3

Helikoptern landade i Staloluokta den 4 juli kl. 14:50, efter knappt 20 minuters flygning från Kvikkjokk. Rena lyxen för oss som vanligtvis går till fots in i fjällvärlden och får en gradvis tillvänjning. Men jag har velat uppleva en sådan flygning någon gång i livet. Nu blev det av.

Med på färden hade jag Mattias, en ung man som var med på en vandring även 2008. Den gången hade vi varit 4 st. I år var det bara vi två.

Efter en snabb ompackning av ryggsäckarna började vi gå mot STF-stugorna och den kyrkkåta som ligger i närheten. Vi tittade in i kyrkan och beundrade det mästerliga hantverket. Men det var många dagar till nästa gudstjänst.

En "Utsiding" på stigen

Vi fortsatte på stigen, vilket innebar den gamla stigen mot Arasluoktastugorna. Efter någon kilometer i tät björkskog, där vi fick våra första rejäla känningar av myggen, kom vi ut i mer öppen terräng med fin utsikt mot sjön Gieddávrre. Stigen vände sedan mot Stuor Dijdder men hela tiden var landskapet vackert.

Foto: Mattias med sjön Gieddávrre i bakgrunden. Bergen bakom honom är en del av det långsträckta massivet Kierkevare (Gierggevárre).

Vid Stuor Dijdder fick stigen lite karaktär av bergsklättring och på några ställen bar det brant uppför. När vi kommit nästan hela vägen upp pustade vi en stund och fick på avstånd höra ett märkligt raspande ljud. Jag tyckte ljudet lät bekant, kunde det vara en fjälluggla? Fågelboken konsulterades, och ja, det kunde det nog.

Vi började spana ivrigt efter stora vita fåglar men det syntes ingen. Plötsligt avtecknade sig en person uppe på berget, han hade också hört ljudet och misstänkte också fjälluggla. Det visade sig vara fson (Per Folkesson) som gått 1½ vecka genom Sarek och inte sett en människa förrän nu. Gemensamt gick vi sakta närmare och hittade fågeln ganska långt bort, sittande i en buske. Det var ingen fjälluggla, men väl en jaktfalk. Varför den lät som den gjorde fick vi inte veta, men den fick inte vara ifred. Flera fjällabbar började mobba den, och vi fick en flyguppvisning från falken av högsta klass. Och labbarna var inte dåliga de heller.

Mattias och jag gick vidare. Vi siktade på att åtminstonen komma till den lilla sjön Njallajávrásj för att tälta vid dess södra del, ett tips jag fått av majjen (Håkan Friberg). Hur det nu var hamnade vi vid dess norra ände istället, och det gick utmärkt det också. Vi slog upp tältet precis vid det nordöstra utloppet.

Nattens sömn blev inte så god. Jag märkte att jag hade en förkylning med mig hemifrån, och den skulle följa mig hela turen. Jag kände mig allmänt eländig på morgonen, men efter ett par timmar blev det bättre. Vi gick vidare och passerade renstängset några kilometer före Álájávrre och fortsatte mot renvaktarstugan.

Utmed Álájávrre

Sjön ligger högt, och man ser den inte förrän man nästan är framme vid den. Vi åt lunch strax efter stugan och njöt av den fina naturen.

Álájávrre är en långsträckt sjö så det blev en lång eftermiddagsvandring. En lom simmade på avstånd, och vadare flög ibland upp framför oss vid strandkanten. Det rann många smältvattenbäckar utmed Álátjåhkkås sydsida ner mot stranden. Bäckravinerna var så stora att de borde varit med på fjällkartan. Möjligen torkar bäckarna ut under sommaren, och det kanske är därför man har valt att inte rita ut dem.

Foto: I förgrunden Álájávrres blanka vatten och i bakgrunden de hägrande sarekbergen.

Vi hade ett litet snack och uppskattade hur lång tid det skulle ta till Lulep Rissájávrre. Vi ville gärna slå upp vårt läger vid den sjön, på nytt inspirerade av en tältplats som majjen haft. Om man vill tälta vid Álájávrre finns annars läckra tältplatser på den långa, ganska smala udde som sticker ut i sjön ca 2 km före man når sjöns allra östligaste punkt (syns på fjällkartan).

När vi närmade oss den östra änden blev naturen stenigare och kargare, nästan ogästvänlig. Ojämn terräng och inga bra lägerplatser. När vi kom förbi öständen och vände söderut utmed den namnlösa sjön före Lulep Rissájávrre blev landskapet vänligare igen.

Lulep Rissájávrre och otillgänglighetspunkten

Lägerplatsen blev utmed sjöns norra sida, vid den östra delen där den smalnar av. Vi satte upp tältet alldeles nära stranden. Vi hade nu nått fram till ett av våra "spökmål", nämligen otillgänglighetspunkten. En del som har forskat om saken menar att den numera befinner sig ungefär här. Vi bör ha varit högst ett par, tre hundra meter från punkten. Åtminstone följande dag då vi gick vidare österut.

Foto: Kaotiskt lägermys vid Lulep Rissájávrre.

Nästa dag följde vi alltså Rissájåhkå ner mot sammanflödet med Alep Sarvesjåhkå. Fotot nedan visar hur jokken ser ut strax efter utloppet från sjön, med utsikt in mot Álggavágge. Det var nog ovanligt mycket vatten just för tillfället och det hade inte gått att vada över den hur som helst. Enklaste vadet hade man längre ner, precis när den mötte Alep Sarvesjåhkå, och där borde även den jokken gå bra att vada.

Vi hade också mycket fina vyer över Álggajávrre.

Och därmed stod vi inför vår nästa uppgift.

Miellädno - vada, ro eller gå på bro?

Det har sedan länge funnits en bro över Miellädno, drygt 2 km nedströms utloppet från Álggajávrre. Den har under åtskilliga år inte varit utritad på fjällkartan, och anledningen kan ha varit att den tidivis varit förstörd och omöjlig att använda. Det är dessutom en bro som inte är avsedd för turister utan för renskötare. 

På den senaste upplagan av Sarekkartan BD10 (2009) finns bron utritad igen, men vi kunde konstatera på plats att brons läge är felritat med ca 1 km. Bron är ritad alldeles för nära sjön. Den som med senaste kartan i hand letar efter bron riskerar att jaga ett spöke, särskilt om man befinner sig på den västra stranden, eftersom den verkliga bron är svår att se därifrån innan man kommit ganska nära den.

Trots förbudet att vistas i närheten av bron (man är tvungen att gå ända fram till den för att läsa förbudsskylten!) gjorde vi en liten syn-inspektion. Originella reparationsmetoder, tyckte jag som dock inte är någon fackman på fjällbroar (se kättingskarvningarna på fotot). Säker att gå på? Ja, troligen. Men inget jag på något sätt kan garantera. Nervöst innan man kommit över? Ja, säkert - för oss med normala nerver.

För den som tvekar inför att gå över bron finns det lyckligtvis alternativ. De roddbåtar som ligger på sjöstränderna på bägge sidor före Miellädnos utlopp har tidigare varit användbara och borde vare det även i år (jag har dock inte kontrollerat detta). Svårt dock för ensamvandrare att utnyttja, eftersom en båt ska lämnas vid varje sida efter avklarad överfart.

Ett annat alternativ lär vara att vada precis vid utloppet från sjön. Jag har aldrig gjort det, har tyckt att det är för mycket vatten både där och strax nedströms om man skulle dras med av strömmen.

Ett "nytt" vadställe

Men det finns ett vadställe till! Jag har använt det tillsammans med två vänner en gång för flera år sedan, och Mattias och jag använde det i år igen. Och med tanke på att det var ganska höga vattennivåer i år så tror jag att stället fungerar så gott som alltid under vandringssäsongen. Satellitkartan nedan visar var det är.

Avståndet till bron - som ligger nedströms vadstället - är ca 1 km. Miellädno sprider ut sig och delar upp sig i flera fåror, så stället är brett och relativt grunt. När vi gick över var det som mest knädjupt, och då var vattennivån högre än på kartan ovan. Den avlånga grusbank som ligger mitt i strömmen var följaktligen delvis översvämmad i sin södra del när vi vadade.

De tre öarna är bevuxna med lågt vide och lätta att hitta i verkligheten. Västra stranden är också typisk, en flack sandyta, bevuxen med lågt vide och gräs. Från denna strand är bron dold av en låg kulle så man inte ser den (se fotot ovan, där sandbanken och de tre öarna syns). Från den östra stranden ser man bron längre ner (fotot nedan, där man också tydligt ser de två mindre öarna och sandbanken).

Skulle vara intressant att höra erfarenheter från dem som har vadat här (jag utgår från att det skett åtskilliga gånger tidigare, även om jag inte känner till någon som har gjort det). Och gärna synpunkter om det är någon som kommer att använda det efter att ha läst detta inlägg.

Spökugglan vid kapellet

Vi åt lunch efter genomförd vadning och gav os sedan upp till kapellet och gruvbrytningen. Ett märkligt minnesmärke över en dyster verksamhet och total felsatsning.

Plötsligt pekade Mattias på marken precis framför kapellet. Där låg 4-5 mörkgrå bollar bestående av gnagarhår och benrester. Spår efter fjälluggla! (Efter hemkomsten fick vi det bekräftat av en uggleexpert.) Här hade alltså en uggla suttit flera gånger under vintern/våren och smält maten, i skydd av kapellets stenväggar. Men ugglan själv syntes givetvis ingenstans, den hade gett sig av för länge sedan. Men man tänker ändå att den skulle kunna vara i närheten och dyka upp när som helst. Vi spanade ivrigt i fortsättningen.

Foto: Alkavare kapell. Vi steg in i helgedomen och skrev några rader i gästboken.

Kvällen började bli sen, och målet var sluttningen nedanför Niejdariehpvágges ingång. Vi travade iväg på stigen utmed sjön, en lång sträcka i bitvis snårigt vide, fulla av mygg. Det blev till slut ganska tröstlösa kilometrar, men utsikten ner över sjön och söderut i Padjelanta höll humöret uppe.

Vi vadade Álggajåhkå - som var uppdelad i flera strömfåror - ungefär en kilometer före "3-jokksmötet", där Niejdariehpjågåsj och jokken från Vattendelarglaciären ansluter. Ser ut som en 4-vägskorsning på fjällkartan. Tältet slog vi upp på en hög strandbrink invid jokken. En lång dag av intressanta upptäckter var slut, och nästa dag väntade en ca 2,5 mil lång dagstur runt Skájdetjåhkkå och Sarvestjåhkkå.

Morgondagen skulle efterhand förvandlas till en av mina värsta fjälldagar, men det visste jag som väl var inget om då.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-07-27 00:03   greenjuice
Har lagt in texten på Read It Later-appen så jag ska läsa reseberättelsen ordentligt! Det blir intressant att läsa :-)
 
2011-07-27 07:45   Staffan Andersson
Föredömlig utmärkning av vadstället!
 
2011-07-27 10:34   thegedd
Följer med kartan och väntar på fortsättning. Och en "utomordentlig" bra beskrivning av vadställe....
 
2011-07-27 20:34   Håkan Friberg
Suveränt Hans! Här blir det ett privat bokmärke. Kul att ha inspirerat till val av tältplatser också.
 
Svar 2011-07-29 22:08   fowwe
Ja, Håkan, du är väl en av Utsidans största inspiratörer!
 
2011-07-29 14:46   Lars_Hedegaard
Jeg og min datter tog næsten samme tur ind i Sarek to dage senere. Helikopter til Staloloukta, derefter syd om Stuor Titor, og første lejr syd for Unna Liemak. 2. dagen gik vi syd om Liemakjaure og derefter langs nordsiden af Rissajaure og Lulep Rissajaure, hvor vi havde anden lejr på syd-øst siden af Nourtap Rissavare med udsigt over Alkajaure. 3. dagen roede vi over Alkajaure, der er fine alu robåde, og strækningen er ganske kort, så det tager ikke lang tid, selvom man skal ro 3 gange, for at efterlade en båd på hver side. Man skal dog passe gevaldigt på, da strømmen er stærk hvis man kommer for nær udløbet. Vi var ved Kapellet d. 8. juli og så at Hans Fowelin havde været der 2 dage tidligere. Vi fortsatte gennem Alkavagge til Skarja, derefter gennem Snavvavagge til Rapadalen. Op nord om Skierfe og sluttede turen på Kungsleden op til Saltoluokta. Ialt 12 dage og med fantastisk godt vejr det meste af tiden. Det var koldt og blæsende et par dage, men ikke en eneste gang måtte vi sætte teltet op eller pakke det sammen i regn.
Glæder mig til at læse fortsættelsen og er lidt spændt på hvad der menes med 'oplevede en av mine værste fjelldage' - forhåbentlig ikke noget alvorligt eller nogen ulykke.
mvh Lars
 
Svar 2011-07-29 22:18   fowwe
Tack för mycket intressant kommentar! Om det går bra kommer jag att så småningom skicka några frågor i din gästbok, jag blir nyfiken på den väg ni tog i Padjelanta. Det är ju bra att båtarna är i bra skick, det var de inte för 5-6 år sedan. Jag ser också att ni i fortsättningen följde samma väg som vi, ända till Skierffe och Kungsleden. Vi skulle ha mycket gemensamma intryck att tala om och jämföra, om vi träffades!
 
2011-07-29 22:43   OBD
Tack Hans för den första "spökredogörelsen"!
Fantastiskt illustrativa kartbilder och foton. Jag har planerat att passera Alkavare kapell men kommer inte att gå på västra sidan av Miellädno.
Ser verkligen fram mot att läsa kommande avsnitt av din vandringsberättelse.
 
Svar 2011-07-30 10:25   fowwe
Tack Bertil och andra för respons på pedagogiken! Roligt att kunna göra sig förstådd, för det här med platsangivelser är lurigt. Nu finns det hopp om att andra ska hitta dit!
 
2011-07-30 01:16   Lars_Hedegaard
Tak Hans - du skal være mere end velkommen til at spørge - jeg vil dog ikke være tilgængelig fra lørdag aften og en uge frem, da jeg skal på kanotur, nu vejret bliver bedre :-), men jeg skal nok svare når jeg er tilbage igen. Jeg har komplet GPS track og tog over 800 billeder.
Bådene ved Alkajaure er 2 nye Linder Fishing 440 alu robåde, og er skænket af Forsamlingen i Jokkmokk og Fjällvandrarklubben Skarja for 3 år siden. De gamle både var udtjente og til sidst var der vist kun en båd tilbage, da den anden var røget ned af Miellädno, fordi den ikke var trukket ordentlig op på land efter brug.
mvh Lars
 
Svar 2011-07-30 10:31   fowwe
Det här med att skänka båtar är ju en välgärning som vi vandrare är mycket tacksamma över. Enligt Grundsten i den senaste upplagan kommer bron inte mer att repareras, och om det stämmer så är den med tiden dödsdömd. Då står väl hoppet enbart till vadning och båtar i framtiden.

Och företaget Linder känner jag väl till; jag har mosat en av deras kanadensare under forspaddling i Mörrumsån för länge sedan. Bra grejer, tror jag, om man inte har en halvgalen styrman i båten!

Jag återkommer med frågor. Är själv inte så snabb av mig, så vi tar det när tiden kommer!
 
2011-07-30 09:41   dHANScan
(Fowwe och jag har redan kommunikerad internt om bron. Jag gick den för ett år sedan och den syns i samma schickt).
Det nya vadställe i Miellädno kände jag inte till.
Båtarna såg fina ut även för att år sedan - som även Lars Hedegaard tycker.
Därimot har jag två gångar (1990, 2010) vadat Gainajjågåsj, båda i deltat och tycker den kan vara tricky (glaciärfåror, men bra uppdelat, ca: knähöjd). Några vadar ovanför ravinen, det stället har jag inte hittad. Vad är bast?
Lars Hedegaard och dotter: Vi vill da så väldigt gärna höra och se bilder och text om den tur ni gick (jeg tror nok man gerne må skrive på dansk på Utsidan).
Och Fowwe: Vi väntar med spänning på varför de 2,5 mil påföljande dag enligt dig blev en värsting
 
Svar 2011-07-30 10:38   fowwe
Skrivandet pågår! Den där Gainajjågåsj är jag lite överraskad över. Vi gick över vid ett flackt område strax ovanför svämkäglan, dvs en bit från Miellädno. Vi märkte den knappt, inga kängor behövdes tas av. Men alla andra glaciärjokkar var stora, varför inte den? Men så är det väl i fjällen, allt är inte förutsägbart!
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.