Efter att det andra avsnittet var publicerat ringde telefonen. Det var Anders som hade läst mina skriverier, bägge delarna. Han medgav att det var spännande skrivet. Men han hade också kritik.

– Du har inte framställt min insats så som den verkligen var, sa han.

– Jaså...?

– Vi bytte ju packning och jag tog över den tunga pulkan efter dig. Till exempel.

– Du menar efter de två första dagarna, när vi var klara med den snöfyllda skogen och de långa uppförsbackarna? När vi sedan mest hade åkning på hårdpackad, fin snö på kalfjället?

– Ha, ha... du har tydligen glömt att jag körde först och spårade åt dig i skogen.

– Det är ju sant. Och när det var min tur att bära ryggsäcken så verkade den väldigt lätt. Jag misstänkte att du flyttat några tunga grejer för att underlätta för mig.

Anders låtsades inte höra. Det var inte små undanskymda, personliga tack han var intresserad av.

– Och sedan står det ingenting om hur mycket jag bidrog till att rädda ditt liv, fortsatte han. Jag slet hårt med spaden under stormen.

– Så du tycker alltså att dina hjältemodiga insatser blivit förminskade i min berättelse? sammanfattade jag.

– Kunde inte sagt det bättre själv.

Ungefär så gick vår konversation (kanske inte helt ordgrant men en viss frihet måste en författare kunna tillåta sig). Men allvarligt, det är inte många människor i min bekantskapskrets jag skulle våga anförtro mitt liv åt. Anders är en av dem. Förvisso gjorde jag det flera gånger under den här turen. Och tydligen ibland utan att ens veta om det.

Men nu åter till själva berättelsen.

En andhämtningspaus

Både Anders och jag vaknade till några gånger under natten och konstaterade att vinden höll på att avta. På morgonen hade vi stort hopp om att kunna lämna lägerplatsen och fortsätta vår färd. Om nu inte vädret försämrades igen.

Medan vi gjorde de vanliga förmiddagsprocedurerna pratade vi om hur fortsättningen skulle bli. Stormen hade stulit en dag ifrån oss så det var närmsta väg till Tjuoldavágge som gällde. Och när vi väl startat färden så måste vi komma ända dit, några möjligheter att sätta upp tältet och ta skydd före dess fanns inte.

Vi studerade kartan. Det gick först svagt utför från vår lägerplats mot en grund jokkravin. Sedan skulle det bli en märkbar stigning upp på Tjuolldas västsluttning, öster om den djupa ravinen Tjuoldagårsså. Själva Tjuoldagårsså måste undvikas, vi visste sedan tidigare att den efterhand blev brant med klippor på sidorna.

Innan vi packade ihop gick jag runt med kameran och fotograferade. På fotot ovan har Anders stigit upp på snömuren på vindsidan av tältet för att visa hur bastant den var. Det snöade, sikten var fortfarande dålig och de omgivande bergen skymtade bara korta stunder. Förutom fotona vid lägerplatsen blev det inga förrän på kvällen. På grund av vädret var kamerorna nerpackade hela dagen.

Foto på snöpinnar. En av dem med krok från Biltema (krokarna var nyinköpta och vi skulle testa hur de fungerade). Tidigare hade alla snöpinnar bara en snör-ögla, vilket ger iskalla fingrar när man ska ta ner tältet. Pinnarna är 30 cm långa och vi har 6 st av dem. Vi har även 4 st som är 40 cm. Dessa 10 pinnar räcker för att förankra tältet i de korta öglor som finns på tältbotten och på absiderna. Pinnarna grävs ner några decimeter i snön och fryser snabbt fast. De sitter därefter som gjutna i betong. De åtta stormlinorna förankrar vi med skidor och stavar.

Sikten försvinner – igen

När pulkan packades började det återigen att blåsa. Vi var noga med att hålla koll på alla grejer så de inte de lättaste persedlarna försvann i töcknet. Snön drev och sikten på marknivå var mycket dålig. Mángitjårrå, vårt närmaste berg, var nätt och jämnt synligt. Men bara vissa stunder. Förändringen var bekymmersam. Vädret var väl inte på väg att försämras? Det var väl ingen ny storm på gång?

Vi skulle nu färdas i riktning SSV. Vi kom iväg åt rätt håll, men efter en kort stund försvann all sikt för gott. Världen var fullständigt vit i alla tänkbara riktningar och vi såg bara något tiotal meter. Vinden var kall men som väl var kom den snett bakifrån.

Min GPS har ingen karta så vi hade tänkt att navigera upp på sluttningen utan hjälpmedel. Men när vi bestämde det så hade vi hyfsad sikt. Kompasserna fanns naturligtvis i närmaste ficka, men innan vi tagit fram dem blev solen synlig som en diffus skiva i molntöcknet. Vi beräknade väderstrecket och fortsatte åt – som vi trodde – rätt håll. Fort gick det inte, men det kändes till att börja med rätt. Alltså först svagt nedåt. Efter en stund tyckte vi att det borde börja gå uppför men istället kom diverse ojämnheter och snödrivor i vår väg som inte borde varit där. Men vi skulle ju korsa den grunda jokken så vi tänkte att vi inte hunnit så långt och inte hittat det bästa stället. Vi följde fördjupningen en bit tills vi såg snökanter och något mörkt längst ner.

– Det är vatten, sa Anders.

Och det var det faktiskt. Mellan meterhöga snökanter rann en bäck. I nästan samma ögonblick blev luften såpass klar att vi såg var vi befann oss. Vi var inte där vi tänkt utan istället ett par hundra meter för långt västerut. Nere i början av Tjuoldagårsså! Dessutom på den östra sidan, alltså på fel sida vattnet. På bägge sidor reste sig höga sluttningar och bildade horisont längst upp.

Det var jag som drog pulkan den dagen. Jag tittade bekymrat uppför backarna.

– Det är för brant att gå uppför, sa jag. Utan pulka skulle det gå, men pulkan är för tung. Och på skrå fungerar det heller inte. Pulkan kommer att välta hela tiden.

– Då får vi vända tillbaka i våra spår, sa Anders. Inget annat att göra.

Och så fick det bli. Det var en omväg som kändes onödig. Men det goda var att vi sett exakt var vi befann oss och att vi nu säkert kom rätt.

Vinden ökar dramatiskt

Efter den extra omvägen gick det uppför, precis som det skulle. Vinden kom fortfarande något snett bakifrån. Det gjorde att man fick lite skjuts framåt. Den diffusa solskivan hjälpte oss att hålla någorlunda rätt kurs. Vid några tillfällen närmade vi oss Tjuoldagårsså och fick korrigera kursen. Sluttningen blev brantare där och vi hade verkligen ingen lust att glida ner i ravinen. (När vi kom tillbaka till Kvikkjokk fick vi höra att en person för några år sedan fallit ner i den och omkommit.)

Vi hade nu varit på färd ett par timmar utan paus och vila. Det hade varit skönt att stanna och äta lite nötter och godis, men vi befann oss mitt i det blåsiga passet och vinden var verkligen kraftig. Det var som en vindtunnel, ingenting fanns som bromsade. Vi ville komma ur situationen och förflytta oss så länge som vädret tillät. 

Vi hade passerat den högsta punkten på vår väg och det började luta neråt. Snön på marken var slipad av vinden och det fanns många isiga partier. Det gällde att hålla balansen. Vissa sträckor kunde man glida med vinden, så åkningen var inte direkt ansträngande.

Men vinden höll på att bli ett stort problem. Den grep tag i pulkan (vikt ca 30 kg!), välte den eller drog den åt fel håll. Skidåkningen blev också vansklig. Vi måste ofta bromsa för att det inte skulle gå för fort.

Brant nerför – men vinden tar allt!

Backen ner mot Tjuoldavágge är brant men däremot inte klippig (vi gick uppför den under en sommarvandring för drygt tio åt sedan). Vi visste att den bestod av hedmark hela vägen, ända ner till björkskogen. Så nu stod vi inför denna backe, Anders med ryggsäck och jag med pulkan. Den hårda vinden slet och drog i oss och det var svårt att stå rak. Vi befann på nytt i ett vinande inferno, mestadels utan sikt åt något håll. Om det inte var full storm just då så var det i varje fall halv.

Att bara åka nerför var uteslutet. På det hårda underlaget skulle det vara omöjligt att bromsa farten när vinden sköt på. Att åka på skrå gick inte heller, det skulle innebära att pulkan välte direkt. Vi måste komma på ett sätt som fungerade och var säkert. Men man tänker inte så snabbt i hårt väder. 

Först tänkte vi koppla på bromslinan för att få pulkan rejält trög så att den inte sköt på bakifrån. Men vinden var så kraftig att pulkan blåste omkull och drogs iväg även när vi stod stilla på plan mark! Det var helt enkelt omöjligt att ha den bakom sig.

– VI MÅSTE TA AV OSS SKIDORNA OCH GÅ! skrek jag till Anders.

– MEN VAD GÖR VI MED SKIDORNA?

– SPÄNNER FAST DEM PÅ PULKAN!

Det var lättare sagt än gjort. Vi fick hjälpas åt och hålla fast varandras saker när något moment skulle utföras. Blåsten skulle nämligen ta allt som var löst: stavar, skidor, pulka. Om vi råkade tappa något så skulle det vara nere i dalen på nolltid, täckas av drivande snö och vara omöjligt att återfinna. Och sikten var fortfarande extremt dålig. Men så länge marken sluttade nerför så visste vi att vi var någorlunda rätt.

När skidorna var fastspända vände vi pulkans riktning. Den skulle få glida baklänges nerför backen medan vi gick till fots och höll fast var sin sida av glasfiberdraget. Det var isigt här och var men metoden fungerade. Vi stretade emot med kängor och stavar och kunde bromsa pulkans framfart. Det gick naturligtvis sakta men vi kom nerför på ett kontrollerat sätt.

Under nerfarten hade vi en enastående upplevelse. För en kort stund öppnade sig sikten ner mot björkskogen i Tjuoldavágge. Vi såg dalen och träden i fågelperspektiv. Den kraftiga vinden svepte in från väster och från övre delen av Tjuoldavágge och virvlade upp en massa snö från marken. De tunna snösjoken såg ut som diffusa molntrasor inne i skogen och en bit ovanför. Men avståndet gjorde att alltsammans tycktes stå nästan helt stilla trots att det var i snabb rörelse. Det såg ut som när morgondimmor lättar över myrmark och skog.

Dessvärre var våra kameror inte tillgängliga så vi fick nöja oss med att beundra synen, tills sikten försvann igen. När Anders beskrev fenomenet för Björn i Kvikkjokk sa han: "Ni kanske har sett något som ingen annan har sett." Fast det verkar ju ganska osannolikt.

Nere i dalen

Ju längre nerför backen vi kom, desto lugnare kände vi oss. Vinden var fortfarande hård men inte längre obarmhärtig. Vi satte oss på pulkan och kunde äntligen äta nötter och godis. De mest riskabla strapatserna var över. Den storm som hållit greppet om oss i över ett dygn (och som möjligen på nytt rasade uppe i Låptåvágge) hade vi nu lämnat bakom oss. Nere i Tjuoldavágge tog träden udden av det värsta.

Med nya krafter skidade vi vidare under ett par timmar, i ett fascinerande vinterlandskap. Anders och jag har tänkt flera gånger att vandra på sommaren genom Tjuoldavágge, men nu blev det alltså skidfärd istället.

Färdens sista dygn

Vi hade tre övernattningar kvar innan vi nådde Kvikkjokk och vi hade inte någon brådska. Resten av färden blev en mycket njutbar upplevelse. Vi åkte genom hela Tjuoldavágge och kom sedan in i den vackra gammelskogen utmed Gamájåhkå. Något av detta kommer jag skriva om på Utsidan i framtiden, men ett par foton som smakprov får det bli redan här.

Tjuoldavágge dagen efter nerfarten från Tjuoldagårsså.

Anders som draghärk i björkskogen.

Ruonas. Imponerande från detta håll. På fotot ser man att vinden har lassat upp enorma mängder snö på läsidan vid bergets fot (vinden kommer mestadels från väster eller nordväst i detta område).

När vi kom tillbaka till Kvikkjokks Fjällstation fick vi höra en hel del berättelser, dels av personer som själva varit ute i stormen, dels i andra och tredje hand. En del personer vi hörde talas om hade fått hämtas av fjällräddningen.

Kartunderlaget är från Lantmäteriet.