Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Ett dygn i stormens grepp (2)

Det var på vindsidan och från huvudändans absid som de egendomliga ljuden kom. Jag drog upp innertältets blixtlås några decimeter och kikade ut. Yttertältet var öppet på den sidan och fladdrade i blåsten. Vinden hade alltså dragit upp blixtlåset nästan ända upp och våra köksattiraljer var begravda under ett lager snö. Det hade även lassats upp en massa snö runt öppningen så jag fick fösa undan för att kunna dra ner dragkedjan igen och knyta fast handtaget med en snörstump. Efter en stund hade vinden dragit upp knuten så proceduren fick göras om mer noggrant. Jag band fast snöret i en ögla i tältbotten.*)

Samma sak hade inträffat i den andra absiden, den på läsidan. Fast där var skillnaden att hela absiden var så full av snö att det var svårt att krypa ut.

Ut i vinden

Vid det här laget var även Anders vaken. Vi såg på varandra. Inga ord behövde sägas, vi tänkte samma sak båda två: "Inte nu igen...!". Det var bara att ta tag i problemet. Ut i snön för att titta till snömuren och tältlinorna samt uträtta de mest nödvändiga kroppsliga behoven. Alla ytterkläder skulle på, inklusive snöglasögon som skydd för de nålvassa snökornen. Påklädningen skedde inuti innertältet eftersom vi inte kunde ha dragkedjan till innertältet öppet mer än några sekunder. Det yrde in snö direkt då.

- Håll reda på spaden! skrek jag innan Anders försvann i yrvädret. Så inte vinden kastar den på tältet!

Anders förbättrade muren och jag skottade bort snön ur absiden så vi skulle kunna röra oss. Sedan hjälpte jag honom. Sikten var nästan noll, man såg bara några meter.

Vi var som snögubbar när vi varit ute. Men det var bara att snabbt ta sig in i innertältet, stänga dragkedjan och ta av sig. Sedan fick snön sopas ihop och fösas ut. Skor och kläder fick i fortsättningen förvaras därinne eftersom absiden på läsidan hela tiden fylldes igen av snö som pressades in genom minsta glipa. Det gick på några minuter.

Men det mest nödvändiga var gjort och vi behövde frukost.

Problemen tilltar

Senare på förmiddagen förändrades läget. Blåsten slet hårdare i tältet än innan. Det var bara att ge sig ut igen. När vi kollade muren såg vi att vinden i kombination med snökornen hade "blästrat" ner delar av den så att det inte blev fullgott skydd på vindsidans absid. Vissa delar av muren hade slitits loss också. Vi satte igång med att gräva upp snöblock och lägga på. Att bara lassa på spadtag med lössnö var meningslöst. Snön togs av vinden och försvann direkt.

Jag tror inte att jag varit ute i så hård vind tidigare. Det var ett inferno av blåst och snö. Man rörde sig långsamt och det var svårt att stå rak. Vi grävde det ena snöblocket efter det andra och lade på muren så att den skulle bli både tjockare och högre. En mycket märklig upplevelse att lyfta upp ett snöblock och vända sig om för att ta några steg mot muren som befann sig 2-3 meter bort. Men den syntes inte! Luften var helt vit av förbirusande snö och det såg likadant ut i alla riktningar. Sedan tog man två, tre steg och plötsligt så fanns muren där i snöyran på en halvmeters håll. Och tältet strax bakom. Otroligt. Om man befunnit sig tio meter från tältet hade man lätt kunnat gå vilse.

Hydrologisk balans

Muren var förbättrad och vi tog oss in igen. Alla glipor mellan tält och snö var tätade utom på den halvmeter vi använde som dörr på läsidan. Tätningen hjälpte något men inte helt, snö kom in från olika håll. Ventilationen fick vi ransonera eftersom det pressades in snö genom myggnäten och fyllde absiden på läsidan.

Inne i tältet förvarade vi skidpjäxorna, de fuktiga kläderna och många andra tillbehör. Den snö som vi inte lyckades borsta av och slänga ut smälte förstås och gjorde tältgolvet och utrustningen fuktig. Eftersom ventilationen var begränsad gick torkningen långsamt och luftfuktigheten i innertältet var hög. All vattenånga från kläder, sovsäckar och oss själva avsatte sig som drypande fukt på innertältets insida. Och när vinden slet i duken skakade denna fukt ner som mycket små vattendroppar och landade överallt. Överraskande nog blev saker och ting inte särskilt fuktiga eftersom dropparna spreds ut överallt och fördelades. Jag misstänkte att det rådde en hydrologisk balans i vårt innertält, ett komplett kretslopp av vatten. Det var ett intressant fenomen.

Tältet viker sig!

Vi hade lyckats åstadkomma en minskning av vindens tryck på tältet men det varade inte så värst länge. Efter en stund ökade trycket igen och nu kom det snett mot ena långsidan. Vi trodde förstås att vinden hade vridit sig och inte bara attackerade i riktning mot absiden. Jag tittade på den mellersta tältbågen som bågnade mer än den gjort tidigare. Anders såg att jag var bekymrad och frågade om jag var orolig för tältets styrka. Jag hade inget bra svar just då men fortsatte att kasta ett öga på bågarna.

Situationen förvärrades förvånansvärt snabbt. Vinden tryckte på med så stor kraft att de två mest utsatta bågarna började vika sig väldigt mycket. Alldeles för mycket. Med ens fick vi bråttom. Antingen hade vinden kantrat eller så var det något som var fel utanför tältet. Vinden tycktes komma nästan rakt mot långsidan och det var som om muren inte längre fanns där. Vi kastade oss med ryggarna mot innertältets väv och tryckte emot för att inte riskera att tältsidan vek sig. När stormstötarna kom fick vi ta i ordentligt. Så minskade kraften något men snart var det dags för en ny stöt, ännu värre. Det kändes kusligt, det var som om tältet inte kunde klara mycket mer. Böner bads och vi såg frågande på varandra. Vad hade hänt?

Anders byltade på sig alla sina kläder med väldig fart medan jag fortsatte sitta inne och hålla emot med ryggen. Det var ett extremt tryck mot väggen. Jag spände kroppen allt vad jag orkade, ändå vek sig bågen och duken så att jag själv också satt dubbelvikt. Utanför jobbade Anders febrilt. Efter en stund kände jag att trycket på tältet minskade och jag kunde sitta mer upprätt. När allt tycktes vara under kontroll gav jag mig också ut. Anders höll på med att bygga på snömuren åt alla håll. Vi gjorde den metertjock och förlängde den så att den skyddade hela långsidan.

När vi var inne igen förklarade han vad som hänt. Blåsten hade angripit muren och ändrat dess utseende. Det hade skapats djupa vindkanaler på bägge sidor, men särskilt på den ena. Detta ledde till att vinden följde muren, gjorde en tvärvändning där den tog slut och slog med full kraft rakt på långsidan. Det enda att göra vara att förlänga den 2-3 meter till. Och det hade vi gjort. 

Anders hade också hunnit justera stormlinorna. Den båge som vikt sig mest var djupt förankrad med en skidstav. Men staven hade böjt sig av påfrestningen och hade inte längre samma form. Men det var en bra stav, den hade inte brustit. Som en konsekvens av att staven inte orkat hålla emot hade även en sektion av tältbågarna böjt sig. När vi inspekterade vid ett senare tillfälle konstaterade vi att den böjt sig ca 30 grader. Även de andra bågarna hade ändrat form (det hade de i viss mån gjort redan förra året).

Inte ens Hillebergs starka 10 mm stänger klarar vad som helst.

Kvällen

Vinden, tältet och muren hade hållit oss sysselsatta en stor del av dagen. Kvällen närmade sig. Vi åt korv och nudlar till middag.

Vi undrade förstås hur natten skulle bli. Någon lust att ge oss ut i mörkrets timmar med pannlampa och rädda tältet från snöstorm hade vi inte. Men skulle vi bli tvungna? Eller fanns det en chans att vädret skulle lugna sig? Kanske att vi rentav skulle kunna lämna lägret och ta oss vidare till Tjuoldavágge?

Ovan: vår plan inför morgondagen - om vädret skulle tillåta det.

Vi gjorde en sista insats ute i snön. Sedan kröp vi ner i sovsäckarna med många tankar. Konstigt nog har vi aldrig problem med att somna. Vi är väl lite för naiva för att oroa oss för sådant som ännu inte visat sig. Att vi inom kort skulle ställas inför ett antal helt nya problem hade vi just då ingen aning om. Vi sov gott och drömde om helt andra saker.

Kommentar

*) I kontakt med Hilleberg efter hemkomsten påpekade jag detta problem med dragkedjan och fick då veta att det är åtgärdat med en låsanordning på de senaste årgångarna av tälten. Trots att jag köpt mitt tält för bara drygt ett år sedan fanns den anordningen inte på vårt.

Kartunderlaget är från Lantmäteriet.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2017-04-13 21:03   dHANScan
Vad som inte borde hända två år i rad tycks ändo att ha drabbat er. Skada för er inte att ha förberedd den tältplats bättre (gravat tältet ned og byggd upp snöpalisaden innan det gav -kanske- full storm). Gott med eras erfarenheter från förra året och ett -trots allt - bra tält.
Med redan den andra cliffhanger ser jag fram till nästa berättelse.
 
Svar 2017-04-14 08:46   fowwe
Vädret på vinterfjället kan ju bli nästan vad som helst. En man från länsstyrelsen som vi mötte på skoter ett par dagar dagar senare tyckte att vädret i år varit "dåligt". Förra året vid Keb sa en same något liknande, med tanke på renskötseln. Jag har inte tillräcklig koll på fjällvädret för att påstå något bestämt, men det kanske inte bara är vi som "drar till oss" oväder. ;-) Det här med hur stort och säkert man ska bygga innan man går och lägger sig är en svår avvägning. Det blir mycket arbete om man varje kväll ska bygga "stormsäkert". Oftast gör man väl som den här gången: förbereder sig hyfsat bra för att sedan kunna förbättra om det behövs. Men vi borde grävt ner tältet, det tar inte så lång tid och det sparar arbete sedan om storm kommer.
 
2017-04-13 21:36   BrittMarie
Den senaste tiden har jag funderat över begreppet "äventyr" vad det betyder för mej, vad andra tycker är äventyr...
Att ni har varit ute på äventyr i vinter är alldeles kristallklart, det behöver jag inte fundera det minsta på!!!
Det mest spännande jag läst på länge!
 
Svar 2017-04-14 21:22   fowwe
Tack, det är roligt att du lever dig med i berättelsen. Och att jag i någon mån lyckas förmedla det vi själva upplevde som spännande (eller till och med kusligt). Någonstans i det som hände under den beskrivna dagen gick väl vår egen gräns för hur spännande ett äventyr får vara.
 
2017-04-13 21:47   OBD
"...... helt nya problem......" Man undrar ju, kan det bli värre?
Väldigt spännande läsning. Men en sak är klar, vinterfjällen lockar mig inte av dina berättelser. :-)
Rakt väster om er tältplats, alltså på västra sidan om jokken, tältade jag i augusti 2016. Snö och hård vind. Skulle inte vilja vara där i snöstorm.
Ser fram mot del 3. Kanske blir det fler avsnitt?
 
Svar 2017-04-14 21:12   fowwe
Mja, kanske det inte blev värre. Men annorlunda. Del 3 (sista avsnittet) ska beskriva detta. Och du hade alltså snö och blåst i augusti. Detta är ju en plats där man kan tänka sig att vind kan anfalla från flera möjliga riktningar, förstärkta av bergen och fördjupningarna mellan dem. Roligt att du är med i läsningen!
 
2017-04-14 06:22   anders-petterh
Spännande. Vilket tält är det mer exakt ni använde er av? :)
 
Svar 2017-04-14 08:35   fowwe
Det är ett Keron 3 som ersatt det Bergans-tält vi använde för ett par år sedan på vinterturer. Keron är mycket rymligare och så har det dubbla absider.
 
2017-04-14 07:25   undvall
Spännande och välbekant. Hade en liknande tältplats för 3 år sedan (samma dygn då jag vill minnas att ni försökte skida genom Lapporten).
Fast vi slog upp tältet i lä bakom en stor sten och byggde en jättemur 😄
 
Svar 2017-04-14 21:25   fowwe
Ja, jag minns det där. Både vårt eget äventyr genom Lapporten och dina kommentarer om hur ni själva tog skydd. Det var ingen dålig vind då heller. Men den gången hittade vi en mycket stor snödriva att gräva in oss i. Vi hade det gamla tältet som var ganska trångt inuti.
 
2017-04-14 10:57   Bandersson
Du skriver så levande att jag tror att jag kan sätta mig in i hur det var för er. Men så slår det mig – detta är ju på vintern. Och snart kommer mörkret. Jag har bara varit utsatt för dåligt väder på sommaren som drabbade mig djupt – en mycket skarp tillrättavisning om du så vill. Så hur i all sin dagar kan ni somna in så lugnt?
 
Svar 2017-04-14 21:32   fowwe
På sommaren är det ju sällan lika nyckfullt och vinden oftast "snällare". Men det kan smälla till rejält då också, så riktigt säker kan man ändå inte vara. Dessutom har man vanligtvis ingen snö att bygga mur av. Det kan bli tufft, och det råkade du uppenbarligen ut för. Jag har haft någon sådan erfarenhet också. Men vad ska jag säga om sömnen? Tröttheten kommer av sig själv, så bedömer man att man måste vaka så får man väl ställa mobilen på väckning eller sova i skift. Vi hade gjort en närmast gigantisk mur, så vi litade på den. Om nu inte vinden vred sig ett tredjedels varv eller så.
 
2017-04-14 12:19   oldtimer
Som vanligt mycket bra skrivet Hans; riktigt spännande!
Men du har definitivt fått mig att avstå från alla tankar på vintertältning i fjällen.
 
Svar 2017-04-14 21:17   fowwe
Tack för uppskattningen! Det är alltid roligt att inspirera den som läser. Men vänta nu, vad är det jag inspirerar till? Avstå de fria vidderna på vinterfjällen? Bo på fjällhotell, kanske rentav stanna hemma?! Jag vet inte om jag vågar se min spegelbild i ögonen igen... ;-)
 
2017-04-14 14:13   Avslutat Medlemskap 201709
Instämmer i kören. Lärorikt och spännande. Bra skrivet. Kanske byta branch och bli författare?
 
Svar 2017-04-14 21:35   fowwe
Det är uppmuntrande ord! Och författare har jag velat bli länge, åtminstone på deltid. Om du lovar att inte skvallra för någon så kan jag avslöja att jag faktiskt skrivit en fjällroman. Men det är ännu inget förlag som velat ge ut den.
 
2017-04-14 22:15   Swift
Även jag rycks med av denna spännande berättelse! Och även jag kommer att fortsätta att bo inomhus på vinterturerna. Men jag undrar, är det inte så att risken för oväder minskar med tiden under vårvintern? Om så är fallet, varför är ni ute redan i mars? Vad förlorar man på att göra turen i april? Sen väntar även jag på upplösningen av dramat!
 
Svar 2017-04-14 22:24   fowwe
Oj, ytterligare en person som blivit styrkt i sina föresatser att bo i ett ombonat hus! Du har säkert rätt i det där med minskad risk för oväder - MEN på ett tidigt stadium på våra vinterresor drabbades Anders och jag av töväder, klabbsnö och regn. Så det är därför vi åkt så tidigt som vi gjort, i en ljusblå förhoppning om minusgrader. Men frågan är om det hjälpt. :-(
 
2017-04-15 08:13   Håkan Friberg
Detta är det mest medryckande du skrivit och jag ställer mig frågan hur jag själv skulle ha hanterat det? Du hsr ju skaffat dig en ansenlig erfarenhetsbank nu. Hur påverkar detta dig själv? Gör detta att du tvekar inför nästa vintertur eller gör det dig lugnare med känslan "klarar jag detta så klarar jag allt".?
 
Svar 2017-04-15 13:48   fowwe
Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på hur dessa erfarenheter påverkar mig. I någon mån ger det förstås ett visst självförtroende att veta att Anders och jag har klarat av situationerna, men samtidigt kan nästa situation innebära helt nya risker. Vi är medvetna om att i vinterfjällen får man inte underskatta dessa risker. Dessutom betraktar vi oss fortfarande som rena gröngölingar när det gäller t ex skidåkning och jag förundras över dem som enkelt och snabbt glider iväg på snön.

Kanske tvekar jag inför tanken på vintertur nästa år, vi får se. Men det som mest tar emot är den fysiska och mentala "arbetsinsats" en vinterresa medför. Sommarvandringar i fjällen är inte lika avancerade och mer avkopplande.
 
2017-04-15 10:38   username2
Hade ni inte dubbla stänger i år och visst hade ni stånghaveri förra vintern också?

Jag kan inte läsa det på annat sätt än att Keron inte håller för en vinterstorm i svenska fjällen. Man kan ju inte alltid räkna med att hitta lä bakom en stor sten, att vinden inte vrider eller att det finns mängder av snö att förankra och gräva ner tältet med och / eller bygga mur.

Jag använde ett Allak (med 10 mm stänger) nu på min påsktur och är sugen på att byta till ett Nammatj för att slippa tältduk i ansiktet men man ska nog hålla sig till tälten med korsade stänger på vintertur i fjällen.
 
Svar 2017-04-15 13:32   fowwe
Nej, dubbla stänger hade vi inte. Och förra året hade vi inget stånghaveri, jag kallar inte stänger som blivit något tillböjda för haveri. Dubbla stänger skulle absolut förstärka, men jag tror att det betyder mer att stormlinorna är korrekt spända och förankrade. Då fördelar de trycket på stängerna och motverkar deformering. Och kanske man ska vara beredd med en extra stormlina på de mest utsatta stängerna.

När det gäller din fundering om Keron inte räcker för svenska vinterfjäll så anser jag att det gör det. Tillgång på snö är förvisso nödvändigt. Men snö finns i princip alltid tillräckligt nära på skidturer, det är inte som uppe på ett naket berg. För alpinister är det däremot andra tält som gäller.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...