Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Ett dygn i stormens grepp (1)

I ett tidigare inlägg i denna blogg beskrev jag min vacklande inställning till en ny vintertur. Men sedan beslutet väl var fattat och utrustningsbestyren påbörjade kände jag att det nog ändå skulle kunna bli roligt och givande. Bland annat såg jag fram emot att återse fjällurskogen i Änok och runt Kamajokk. Den skulle vi skida genom de två första dagarna.

Men någonstans inne i mig gnagde en känsla av olust. Den var till att börja med ganska diffus men efter natten på norrlandståget så hade den vuxit. Ångrade jag innerst inne beslutet att åka upp igen? Eller var det någonting annat?

Vi anlände med buss till Jokkmokk på förmiddagen den 21 mars och hade några timmars väntan innan vi steg på bussen till Kvikkjokk. Den anlände sedan till fjällstationen vid sextiden på kvällen. Lyxig kvällsmat var beställd och vi hade också planerat att träffa Björn som kör båten (på sommaren) och skoter (på vintern). Vi skulle diskutera vår färdväg och jag hade även mycket annat jag ville prata med honom om. Han ritade upp ett förslag på färdväg som han tyckte var lämplig med skidor och pulka. Ritningen blev på min tyvekkarta, men eftersom jag en dryg vecka senare gav bort den till någon som behövde den bättre så ritar jag spåret ur minnet. Ungefär så här:

På kartan ovan är två lägerplatser inritade. Dessa var inte planerade i förväg utan hamnade på lämpliga ställen när kvällen närmade sig. 

Efter kvällsmaten blev det fler gemytliga samtal med Björn, föreståndaren Helena och med trevliga fjällfarare. Därefter gjorde vi så mycket av packandet som möjligt och gick och lade oss.

Färden börjar

När jag steg upp nästa morgon hade mina betänkligheter återkommit. Jag kunde inte begripa att de inte släppte. Var det medvetandet om att jag antagligen var ganska otränad och att det skulle bli jobbigt att dra en tung pulka genom skogsterrängen? Eller var det tveksamheten inför allt praktiskt arbete som en vintertur medför? För det kunde väl inte vara oro över att vi på nytt skulle kunna råka in i oväder och storm? Jag bestämde mig för att jag bara var ringrostig och allmänt ur form. Försökte utan större framgång skaka av mig de dystra tankarna. Till Anders sa jag ingenting. Inte just då.

Vi gav oss iväg. De första kilometerna gick på vägen som löper utmed Kamajokks östra sida, delvis genom Kamajokks naturreservat. Vädret var mulet men annars bra att skida i.

Efter en liten bit inne i skogen var vi åter ute på isen. Den lilla skogbeklädda bergkullen är Fiellovárásj.

Lunchpaus på Kamajokks is. Anders slevar i sig.

Vi lyckades någorlunda följa Björns anvisningar. Vissa sträckor inne i skogen kunde vi urskilja gamla skoterspår men de hade en tendens att försvinna eller ta slut och då blev det eget stigfinnande istället. Men naturen gjorde oss inte besvikna. Det var gammelskog på många ställen med lavbeväxta barrträd. 

Vy upp mot Vallespiken. Det är en säregen upplevelse att befinna sig i en värld med en svart-vit färgskala.

Vem vågar säga att träden inte har känslor? Detta ömt omslingrade par fann vi när vi började närma oss berget Ruovddevárre.

Vi satte upp tältet i den vackra skogen öster om Ruovddevárre.

Uppför sluttningen

Nästa morgon blåste det men skogen gav bra skydd. Vi skulle fortsätta utmed Vállásjjåhkå i relativt måttligt uppförslut. Men till att börja med hade vi inget skoterspår att följa så det blev navigerande i den lösa snön, på ojämn mark mellan träd som ibland stod ganska tätt.

Det var verkligen arbetsamt. För tillfället var det jag som hade pulkan och jag kände mig som en lastbil med släp. Uppförsbackarna var utmattande, även de som inte var så stora. Vi hade kommit på ett gammalt skoterspår som hjälpte till viss del. Det var ojämnt och uppför och nerför i det mindre formatet. Men vi skulle ta oss ända upp till trädgränsen. Minnena om hur vi slet förra året blev med ens tydliga igen.

- Vi kan inte hålla på så här, sa jag till Anders när vi gjorde paus för lunch. Dra en tung packning i uppförsbackar genom fjällskogen. Hopplös terräng och elände. Det är sådant som tjugoåringar gör. Vi måste se till att få mindre slitsamma vinterturer.

Anders sa inte så mycket, möjligen tänkte han desto mer. Vi brukar annars inte klaga under fjällturer. Biter bara ihop och kämpar tills det är klart.

Sedan kom vi upp där skogen glesnade och träden mer och mer övergick i björk. Terrängen var småkullig och delvis svårframkomlig med pulkan. Solen försökte ibland bryta igenom molntäcket. Vinden var kall.

Det blev nytt läger, inte särskilt många kilometer från det förra.

Kalfjället

Vi var nu uppe i den glesa björkskogen vid sjöarna. Marken lutade inte särskilt mycket och framför oss hade vi den spektakulära toppen av berget Tjuollda (1418 m ö h). Trots sin måttliga höjd ser den ut som en riktig alptopp.

Det spår som Björn ritat ut åt oss visade sig fungera mycket bra. Sluttningen ledde oss allt högre och det gick att hitta en väg genom den glesa björkskogen. När skogen tog slut hade vi en kort bit på kalfjället med ganska mycket lutning så pulkan välte några gånger.

Vi åt lunch uppe på Vállásj, precis vid den tvära kröken på vårt spår. Utsikten åt alla håll var enastående. Foto ovan visar sjön Tjårokjávrre som vi skidade över på förmiddagen.

Under eftermiddagen färdades vi på sluttningen mot berget Goabrekbákte. Det var ett märkligt snödis i luften som gjorde att man såg alla vyer men däremot inte vad som fanns på marken. Vid ett tillfälle stannande Anders plötsligt. Han var strax före mig och hade pulkan.

- Det är ett stup här, sa han.

Jag var bara två, tre meter bakom honom och såg ingenting.

- En meter framför mina skidor, sa han.

Jag åkte fram och nu såg jag. Vi stod invid en minst fem meter hög snökant, invid en ravin. Men den syntes knappt. Om man hade kommit med snöskoter hade man väl knappast hunnit bromsa. Det är lurigt med ljuset på vinterfjället. Vi drog fram repbromsen på pulkan och satte dessutom på en draglina så att vi kunde hjälpas åt bägge två och lotsa pulkan en annan väg förbi ravinen.

När vi kommit nästan ända fram Goabrekbákte slog vi läger.

Ett viktigt beslut

Morgonen kom och vädret var ungefär som dagen före. Anders ropade utanför tältet, han hade upptäckt en kungsörn som kom glidande nere i dalen. Vi gladdes båda två åt denna magnifika syn.

Vi pratade om hur vi skulle fortsätta. Inför turen hade vi funderat över hur länge vi skulle följa Njoatsosvágge. En idé vi diskuterat var att färdas hela dalgången och komma upp vid gränsen till Padjelanta. Men vi hade inte hunnit riktigt så långt som vi borde. Fortsättningen skulle kanske innebära att vi ansträngde oss till det yttersta. Jag sa till Anders att mina krafter kanske inte skulle räcka till det. Men framför allt var det motivationen som tröt. Anders lyssnade och jag tror han förstod. Och så var det en sak till. Om vi åkte mot Padjelanta skulle vi vara mycket långt bort från Kvikkjokk när det var dags att vända tillbaka efter den fjärde natten av totalt åtta. Skulle vi då fastna en eller två dagar i storm (varför kunde jag inte sluta tänka på det?) så skulle vi kanske inte hinna tillbaka i tid.

Så beslutet blev att avstå från de stora ambitionerna, ta en lugn dag och vända upp till Låptåvágge. Det blev inte många kilometer den dagen. Vi följde den grunda ravinen med Goabrekjågåsj, först med tö under skidorna, sedan i minusgrader. På slutet tog vi oss över en isig kant innan det sluttade svagt utför igen. Vi var då på väg ner i Låptåvágge och skulle hitta en tältplats.

Vår 4:e lägerplats hade utsikt mot Tsahtsa, men bara när vädret behagade ha klara ögonblick. Berget skymtar svagt i snödiset på fotot ovan. Snön på marken var ganska hårt packad och det fanns ett stabilt lager av skare. Det kändes mycket enkelt och bekvämt att slippa gräva ner tältplatsen och bara trampa till lite med skidorna och ha tältet ovanpå skaren. Sedan skottade vi upp en flera meter lång mur framför absiden på vindsidan. Muren borde kunna klara vind, tänkte vi, även om den blev hård. Det var en bedömning som skulle visa sig vara felaktig. Det andra misstaget var att inte gräva oss ner genom skaren för att placera tältet en halvmeter lägre. Det borde vi ha gjort.

Något står inte rätt till

Vi vaknade väl till några gånger under natten och noterade sömnigt att vinden ökat. Det fladdrade och slog kraftigt i tältduken. Men det har vi upplevt förut så det kändes just då inte så oroande.

Någon gång efter att det blivit ljusare ute så vaknade jag och kände att något var fel. Tältet förde en massa oväsen, och det lät inte som vanligt med dukens fladdrande och smällande. Anders hade inte märkt något men jag blev snabbt klarvaken. Jag måste krypa ur sovsäcken och ta reda på vad det var.

Men jag kände på mig att jag visste åtminstone en del av svaret: det hade blivit storm.

Kartunderlagen är från Lantmäteriet.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2017-04-10 19:20   OBD
"Cliffhanger"! :-)
Men du låter oss ana vad som kommer att hända. I alla fall delvis.
 
Svar 2017-04-10 20:49   fowwe
Det blir ännu fler vanskligheter än du anar... ;-)
 
2017-04-10 19:39   Bandersson
Åh så spännande! Vad jag undrar över är varför ni tog vägen bakom Vállásjváratja istället för att följa Njoatsosvágge? Sedan måste jag verkligen berömma bilderna. Speciellt bilden av Tjuollda - vårt eget märkliga Matterhorn som borde vara en del av Sareks nationalpark.
 
Svar 2017-04-10 20:47   fowwe
Roligt att du tycker fotona blev bra, trots att det var något av ett hastverk vid datorn. Tjuollda är verkligen en pärla. Om det där med vägen, ja. Till att börja med var vi inne på att följa dalen utmed jokken. Men vi var lite osäkra på hur jobbigt det skulle bli, så när Björn levererade sitt förslag så tilltalades vi både av att åka på hård kalfjällssnö och att få utsikt ner i dalen. Och den utsikten var inte dålig. Det ska bli mer om den i Njoatsosbloggen.
 
2017-04-10 20:03   Islusen
Spännande!
 
Svar 2017-04-10 20:47   fowwe
Och värre kommer det att bli! ;-)
 
2017-04-10 22:55   Örnsätrarn
Ser fram mot fortsättningen med spänning. Ni har varit ute halva tiden och ni verkar bli försenade av storm (igen!). Vilken väg tar ni tillbaka? Genom Tjuoldagårrså (brant ner mot Tjuoldavágge) och vidare genom Tjuoldavágge? Eller ner i Tarradalen via Slihtavágge eller över Buojdes? Där finns stugor som skydd mot hårt väder. Skogen nere i Tjuoldavágge borde också kunna ge visst skydd. Jag spekulerar. Tältade själv i Låptåvagge för 1,5 år sedan. Dock inte vinter utan höst. Tjuolldas profil från sydost är verkligen mäktig.
 
Svar 2017-04-11 21:25   fowwe
Ja, det fanns alternativ att ta sig vidare. Om nu stormen slutade, vill säga. Men samma väg tillbaka ville vi inte. Får nu se hur snabbt jag hinner skriva fortsättningen, det är lite annat som ska hinnas med också. Men den kommer!
 
2017-04-11 08:21   PepsAdventures
Väntar med spänning..!! :-) Vi skidade in i Rapadalen samma period och fick oss också en lärorik tur..
 
Svar 2017-04-11 21:26   fowwe
Minsann! Det låter som en historia värd att berättas, kanske?
 
2017-04-11 12:48   brigas
Genom Njåtsosvagge har åtminstone förr laviner kunna slå tvärs över dalen .. så i nutidens väder och klimat lär det väl vara än troligare med snösläpp.
Förr när man hade tillåtelse att köra skoter i området gick ofta bra skoterspår att följa till Tjårrok och genom Tjuoltadalen.
 
Svar 2017-04-11 21:30   fowwe
Njoatsosvágges laviner har vi läst om hos bl a Edvin Nilsson. Dem har vi respekt för och att tälta på vissa ställen där ville vi inte. De där skoterspåren finns fortfarande här och där. Vi mötte en man från länsstyrelsen en dag, men han var nog inte över Laponiagränsen trots allt.
 
2017-04-11 12:57   snurte
Ni verkar inte ha någon vidare tur med era vinterturer för tillfället. Nu gick det ju troligtvis bra ändå med tanke på att du publicerar en text här.
Även jag väntar med spänning på fortsättningen!
 
Svar 2017-04-11 21:38   fowwe
Du har rätt, det känns faktiskt som om jag överlevde ;-). När det gäller det här med "turen", läs majjens kommentar och mitt svar nedan...
 
2017-04-11 13:17   Håkan Friberg
Tidigare år har jag flera gånger fått frågan om jag ALLTID råkar ut för äventyr på mina fjällturer. Du tycks ha tagit över den stafettpinnen. Med råge! Och inte blir det mindre spännande av ditt sätt att skriva. Ser med spänning fram emot fortsättningen, inte minst när det gäller vägval.
 
Svar 2017-04-11 21:36   fowwe
Jag minns att du fått den frågan. Och när du säger det så står det ju klart att du på något sätt lyckats ducka och att de (nästan) livsfarliga äventyren drabbar mig. Hur du lyckats åstadkomma detta är lite svårbegripligt, men poängen är ju att du har lyckats. Så nu är alltså skuldfrågan klarlagd. Håkan, detta är allvarligt, hur kan du göra mig detta...?
 
2017-04-11 15:08   smux
Hans, du är en mästare på cliffhangers:-). Ser med spänning fram mot fortsättningen!
 
Svar 2017-04-11 21:41   fowwe
Tack för denna uppskattning (också från övriga). Men det här med cliffhanger, det kändes faktiskt så i verkligheten också. "Kommer tältet och vi att klara oss?" Svaret kändes inte självklart.
 
Svar 2017-04-11 23:03   smux
Nu har jag bara passerat den platsen där ni slagit läger enligt kartbilden på sommaren, men vad jag kommer ihåg är den rätt exponerad från flera vindriktningar....
Måste tillstå att jag beundrar er som ger er ut på vintertur i tält på kalfjället igen, så snart efter den ruskiga upplevelse ni fick i Kebnekaisefjällen förra vintern.
 
2017-04-12 08:37   undvall
Trevlig läsning som vanligt :-)

Intressant vägval som Björn hade föreslagit, har gått där på sommaren och nere i dalgången på vintern. Bägge är trevliga alternativ även om jag nog hade valt att fortsätta nere i dalgången. Och visst är det lurigt med flatljus på vintern!!! Minns en gång då jag och min kompis stod i typ 10 minuter och kollade på en "grotta" i snön som vi tyckte var typ 4-5 meter bort och diskuterade om det eventuellt kunde vara ett järvgryt. Men när jag skulle skida närmare brakade jag utför en brant sluttning ner i bäcken och fram till snödrivan som det visade sig vara.

Sen vill man inte vara sån (och man har ju facit....), men beslutet att slå upp tältet uppe i Låptåvagge känns väl en smula oslugt. Personligen hade jag försökt ta mig ner till Tjouldavagge om det över huvud taget var möjligt....

Ser fram mot fortsättningen!!
 
Svar 2017-04-12 22:35   fowwe
Björns synpunkter om vägen påverkade oss ganska mycket. Det var en hel del år sedan vi själva gick en hösttur utmed västra sidan av Njoatsosvágge så vi hade ingen klar uppfattning om hur det skulle vara på vintern. Och det blev bra, vyerna uppifrån var verkligen fina.
Låptåvágge visade sig vara ett blåshål. Men vi hade inte bestämt exakt hur vi skulle fortsätta nästa dag och ville inte dra ner i Tjuoldavágge genast. Fast hade vi misstänkt att en storm var på väg så hade vi gjort det. Av detta lär man sig - för vilken gång i ordningen vet jag inte - att storm kan komma vilken dag eller natt som helst ;-).
 
Svar 2017-04-13 08:56   undvall
Jo man lyssnar onekligen med fördel på Björn! Där kan man verkligen prata om att ha full koll. Minns en gång då vi språkades (för ett par tre år sedan) och jag berättade att första gången han tjusat oss med båten så blev det att dra den över isen bitvis trots att vi var i början av Juni, då det var en mycket kall vår det året.

Men jag blandade först ihop åren och påstod att det var 1988 (dvs mer än 20 år sen) och han blev som fundersam....till jag kom på att det var -87. Då han bara replikerade att jo det stämmer bättre, 1987 var en kall vår.
 
2017-04-13 07:02   Nyingen
Bra och spännande berättelse!!!
Trist att du verkar ha otur med vinterturerna... jag tycker ju att de är såååå härliga!
Ser fram mot fortsättningen!
 
Svar 2017-04-13 20:02   fowwe
Lyckans ost, så du har soliga glidarturer?! Jag har slutat tro att sådana finns, de som man läser om i traditionella turberättelser. Själva har vi haft regn, tö, klabbföre, snöyra, hård vind, mera vind, ännu hårdare vind, halv storm samt storm. Om vi haft orkanstyrka vet jag inte, men det är troligt. Det enda vi inte haft är minus 30. Jag frågar alltså inte längre OM det blir väderproblem på våra turer, jag undrar (som en självklarhet) VILKA dagar som kommer att drabbas.
 
2017-04-13 08:05   Avslutat Medlemskap 201709
STORMEN!
Med och av Anders och Hans i huvudrollen.

Jag kommer inte missa den spännande fortsättningen.

Som Tarra ägare har jag varit ute då det brallat i men ingen rejäl storm. Tältet brukar rista men inget storfladder då det är så utspänt. Dubbla stänger och extra lina från pinnarna till ytterligare pinne borde göra förstärkningen maximal.
 
Svar 2017-04-13 19:56   fowwe
Stormen, det låter som något av Shakespeare! Men din idé kanske är mer fylld av action och faror än hans drama. Det där Tarra-tältet verkar ju vara otroligt starkt och stabilt. Om du skaffat ett sådant borde det följa med några vinterstormar på köpet så det får visa vad det går för. Men dubbla stänger och stormlinor börjar jag faktiskt fundera på... ;-).
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...