Så tycks även Lund ha fått en smula vinter. Det har varit dåligt med det tidigare. Så sent som igår var det barmark så långt ögat nådde. Den lilla snö som kom för länge sedan var borta och nästan glömd. Och minusgraderna hade heller inte synts till på länge. Men den senaste veckan var en förbättring på gång. Jag hade otåligt kollat SMHI för att se om det skulle bli kallt nog för lite köldträning.

Det här med att vänja sig vid köld är något som blivit en tradition för mig och min kompis Anders. Vi började med det inför vår första skidtur med tält i fjällen för en del år sedan. Då hade vi under -21 grader i ett öppet vindskydd utanför Lund, ett rekord vi därefter aldrig lyckats slå. Det var väldigt nyttigt att uppleva hur det kändes att hantera sovsäckar, kök och annan utrustning under sådana förhållanden. För att inte tala om klädsel och sin egen kropp.

Nu såg det alltså ut att kunna bli dags igen. Två nätter i rad hade SMHI utlovat -9. Natten mellan igår och idag och mellan idag och imorgon. Den första kanske med chans till tvåsiffrigt. Det vindskydd jag brukar använda ligger dessutom lågt, så det kan bli några grader lägre än annars. Men inte nu, den hårda vinden skulle troligen utjämna alla skillnader mellan områden. Det blåste ca 10 m/s igår kväll. Säkert betydligt mer i byarna.

Det yrde snö i den hårda vinden när jag satte mig i bilen på kvällen. Jag hade hälsat på ett par vänner och omkring kl 23 var jag framme vid skyddet. Min medhavda frystermometer visade att de utlovade nio minusgraderna nätt och jämnt infunnit sig. Det ena vindskyddet hade golvet täckt av snö, men det andra hade hyfsat fri golvyta. Jag rullade ut mina liggunderlag och de två sovsäckarna. Understället jag skulle sova i hade jag redan på mig, så det var bara att ta av jacka, byxor och fleecetröja. En lyxig förenkling som man inte kan göra när man är i skarpt läge, på fjället.

Jag somnade inte omedelbart, vilket jag däremot oftast gör i plusgrader och i tält. Kroppen är ovan vid vinter. Vinden och de yrande snökornen bidrog säkert också. Alltså är träning en god sak, så att kroppen inte glömmer. 

Mobilklockan väckte mig kl 7. Även om det kändes som sömnen inte varit så djup så hade jag sovit ganska bra. Utanför vindskyddet var allting pudrat av ett decimetertjockt lager nyfallen snö. Lite grann hade yrt in och lagt sig på min sovsäck. Det var vinterväder med besked. Och jag hade tvåsiffrigt på termometern, -10 grader. Inte så märkvärdigt för dem som bor längre norrut, men i Skåne får man vara glad för det man får.

En besvärlig sak med vintersovande är kondensen. Utandningsluften blir till vatten och blöter ner sovsäcken. Jag försöker hålla ett hål öppet i sovsäckshuvan för mun och näsa, och den tanken följer mig sömnigt under natten när jag vänder mig och somnar om. Men det blir ganska blött ändå.

Att hålla värmen går däremot bra. Jag använder två sovsäckar som vardera klarar ner till någon minusgrad. Tillsammans bör de klara åtminstone -25. Som liggunderlag har jag två cellplastunderlag från Biltema, 190 x 60 x 1 cm. Det är samma som jag använt vid vintertältning i fjällen, och de klarar sannolikt också -25. Nackdelen med dem är att de är skrymmande. Många skulle nog tycka att de är för hårda att sova på också.

Men det allra besvärligaste på vintern är den smärta i fingrarna som man får av kölden, framför allt när man plockar med sin djupfrysta utrustning. I princip allt man har med sig av mat och utrustning är ju lika kallt som utomhustemperaturen, och det tar bara några ögonblick innan nakna fingrar skriker av smärta. Om man dessutom ska vintertälta och skotta en massa snö är det mycket kyla som händerna ska klara. Så man får naturligtvis skydda dem med handskar. Men tjocka handskar är otympliga, särskilt när det gäller de fina göromålen. Anders och jag använder då supertunna liners. Inte särskilt användbara i blåst och snö, men oumbärliga för vissa andra sysselsättningar. Ofta duger de dessutom under skalhandskarna istället för tjockare liners.

Ett vanligt gaskök är inte det mest optimala på vintern, det brinner dåligt. Men ett spindelkök (fotot ovan) som kan "vätskematas" genom att gasbehållaren vänds upp och ner duger i ett vindskydd. Det kan också vara nödvändigt att försiktigt värma behållaren, till exempel genom att man trycker ihop sina ben omkring den och värmer med lårmusklerna. Men vätskematning kan ge en plötslig och ojämn förbränning, så detta bör man träna under säkra förhållanden.

Jag hade för säkerhets skull tagit vatten med mig i en plastflaska till frukostteet, istället för att lita till snösmältning. Men i tio minusgrader hinner vattnet ofta frysa. Lösningen blir att redan på kvällen fylla kitteln med vatten. Lätt att tina upp på morgonen, och sedan kan det ljumma vattnet användas för att tina vattnet i flaskan.

Jag var inte ensam i vindskyddet, vissa stunder höll en rödhake mig sällskap. Den hoppade omkring och letade efter någonting på brädgolvet. Jag delade med mig av ost och knäckebröd som den villigt stoppade i sig. En småvessla dök också upp på marken nedanför men vände direkt.

Snön föll hela morgonen och jag började undra om jag skulle kunna ta mig med bilen från P-platsen upp till landsvägen. Att det kunde vara storskaligt trafikkaos i Skåne hade jag inte ägnat många tankar åt, men de dök upp nu. Plötsligt hördes dämpat motorbuller. En lätt lastbil stannade en bit ifrån vindskyddet och ut steg några män med stora sopborstar i händerna. 

- Så ni ska städa här?! sa jag förvånat.

- Vi ska sopa gången ut till gömslet, sa de.

Gömslet är en liten byggnad som ligger utanför vassbältet i Krankesjön. Det är ett populärt besöksställe för att se ut över vattenytan och de fåglar som rör sig på sjön. Ut till gömslet går man på en slags gångbro av träplankor. Varför den skulle skottas i detta snöväder där alla människor höll sig någon annanstans är en gåta. Men för mig innebar det att de kört upp ett spår så att jag kunde komma fram med bilen. Därefter gick det att ta sig vidare till Lund. På vägen hindrades jag av en bil som glidit ner i diket och som vinschades upp av en bärgningsbil. Damen som kört var omskakad men oskadd. Och bärgningskillarna sa att de just då hade 30(!) uppdrag på kö.

Sammanfattningsvis så fick jag min natt med vinterträning. Om det blir någon skidtur i fjällen detta år är inte säkert, men en utenatt under vinterförhållanden är aldrig fel. Med en varm sovsäck och lämpliga kläder är det varken farligt eller särskilt besvärligt, även om man får utstå lite obehag.

Att man av så gott som alla bekanta och alla man råkar möta blir betraktad som en halvgalning får man med glatt humör bjuda på.