På höstar och vintrar drömmer sig mina tankar ofta norrut, till fjällvärlden. Men det är i söder jag bor och det är här jag söker mig ut i naturen. Ibland ett par mil eller mer för att komma till något avskilt ställe. I skogen eller vid någon sjö.
De senaste åren har det även blivit stadsnära utflykter. Tillsammans med några likasinnade har det uppstått en informell intressegrupp – Vandrarna i Linero. Förutom att vandra har vi också målsättningen att dela med oss av det vi upptäcker om naturen, bebyggelsen och den historiska kulturen i östra Lund. Vi gör det genom att beskriva enkla vandringsleder.
Ovan: det första häftet som är tänkt att följas av fler. Häftet har delats ut gratis i biblioteket, kyrkans församlingshem, Träffpunkten för seniorer, mm. Om någon vill se hela häftet så mejlar jag gärna en lågupplöst pdf. Använd i så fall "Konversationer" på Utsidan och kontakta mig via den.
Tisdagen den 25 oktober anordnade vi en guidad tur i åkerlandskapet precis öster om Lund. Tidigare har vi guidat i själva stadsdelen Linero, men nu var det alltså dags att ta klivet utanför tätbebyggelsen.
Vi lämnar alltså asfalten och går grusvägen rakt österut mot byn Hardeberga. Ungefär halvvägs dit ligger gården Arendala som är vår närmaste mål. Både på fotot och på kartan från 1910-15 ser man den raka vägen mot gården och även gårdens anlagda parkdunge utmed vägen.
Stadsdelen Linero fanns inte när kartan gjordes. Numera slutar tätbebyggelsen strax till höger om det lilla c:et på den raka vägen mot Arendala.
På den Skånska rekognosceringskartan (nedan) från 1812-20 ser man att många viktiga vägar fanns redan då. Arendalaparken kan inte ha hunnit växa upp särskilt mycket eftersom den inte finns med. Däremot är säteriparken i Hardeberga utritad. Den finns kvar än idag och är värd en egen historia, men kanske en annan gång.
Den diagonala vägen åt SO (eller snarare ostsydost) gick till Dalby, precis som den nutida. Men den användes inte så mycket förr eftersom den var svår att ta sig fram på med häst och vagn. Man tog istället vägen förbi Arendala och Hardeberga, alltså samma som vi använder på vår utflykt.
Vi närmar oss nu parken vid Arendala (t.v. ovan).
Arendalaparken anlades redan på 1700-talet. Förutom att ge bränsle till gården (precis som nu var det ont om sådant) så gav den sina ägare en statusfylld rekreationsplats. Den var mycket praktfullt anlagd, nästan slottsliknande. Numera är den förfallen och igenvuxen, men fortfarande kan en del av de gamla parkvägarna skönjas.
Parken är privat och besökare uppmuntras inte. Här har vi gått bara några meter in från vägen och Matz berättar om hur det en gång såg ut.
En trevlig sak med dessa vandringar är de samtal som blir under vägen. Karin, en av deltagarna, visste att det nära vägen funnits ett tegelbruk. Men leran var inte särskilt bra för att göra tegel, så bruket lades ganska snart ner. Men hon visade på en gammal tegelbit som nu är en del av den mur som omgärdar parken.
Fler vandringar i området
Vi hann inte längre än till Arendala gård innan det var dags att vända tillbaka till Linero. Men några dagar senare var två av deltagarna med mig på en lite längre upptäcktsfärd. Vårt mål var en annan anlagd park på slätten, vid en gård som kallas östra Arendala. På kartan från 1910-15 syns parken som en grön rektangel precis till höger om det undre namnet Arendala. Numera ägs den av Lunds kommun. Gårdens vackra gamla byggnader var i dåligt skick och eldades upp av Lunds brandkår 1968.
Ovan: Östra Arendala park "klättrar" uppför den böljande sluttningen i jordbrukslandskapet. Husen som delvis döljer träden är gamla arbetarbostäder tillhörande den stora gården Arendala. Numera är de i annan ägo och fungerar som privatbostäder. Fotot taget från Arendalavägen.
Efter att ha passerat Arendala gård smalnar grusvägen och blir bara en cykelstig. Denna stig fanns även för flera hundra år sedan. Här gick man upp till gudstjänsterna i kyrkan i Hardeberga. De träd som omgärdar stigen är förstås inte alls särskilt gamla.
Vi viker av från cykelstigen innan byn Hardeberga, går över fälten och närmar oss parken från norr. Parken är inte lika gammal som den vid Arendala utan anlades i mitten på 1800-talet.
Inne bland träden är det dunkelt och lite mystiskt. Utmed dungens ena kant står träden i spikraka, dubbla rader. Mitt mellan gick en parkväg och antagligen roade man sig med ridning här. Ett djupt dike skvallrar om att man ledde vatten vid sidan om - kanske det till och med användes i arbetet på gården. Men nu är marken torr och fälten utdikade.
I parken finns fyra så kallade evighetsträd (egentligen ska det finnas fem, men det sista har jag inte hittat). Ovan syns nr 391 som är en ek.
Evighetsträdet nr 390 utgörs av en bok som inte är i särskilt god form. Men alla träd hamnar i detta tillstånd förr eller senare (om de inte huggs ner först). Det är mycket viktigt för den biologiska mångfalden att många träd får genomgå hela sin livscykel.
I parken finns också en gigantisk gråpoppel (ovan). Den är evighetsträd nr 389. Stammens omkrets mätte jag upp till 452 cm. Vid den mätning som ursprungligen gjordes för 25-30 år sedan fick man 335 cm. En poppel växer fort!
Projektet med evighetsträd i Lunds kommun var ett samarbete mellan Naturskyddsföreningen och Lunds kommun på 1990-talet. Det skulle visa på vilka naturvärden som finns i markerna. Även i andra kommuner i landet gjordes sådana projekt. Googla "evighetsträdsprojekt" så hittar du mer att läsa på internet. (Observera att man även i skogsbruket använder begreppet evighetsträd. Där menar man inte riktigt samma sak.)
Utsikt mot östra Lund innan det är dags att vända tillbaka.
Och en sista blick mot skogsdungen vi nyss vandrat omkring i (till vänster om maskinhallen i bakgrunden). Det är ofattbart att jag bott här i mer än 15 år och inte tänkt på att undersöka vad jag har närmast inpå knuten. Men bättre sent än aldrig. Och det är i gruppen Vandrarna som det här intresset har vaknat.
Position: Östra Arendala park.
