Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Färdvägen på fjället - om rösen och stigar

Den moderna tidens fjällvandrare använder ibland stigar som är mycket gamla. En del av dem har fått nya rösen och markeringar och gjorts till välbesökta vandringsleder. När man går på dem tänker man kanske inte på att det är färdleder som kan vara många hundra år gamla.

Men ibland är man medveten om det. Det gäller t ex den färdväg som går mellan Kvikkjokk och Tarraluoppal (Darreluoppal) och som kallas Linnés väg. Färdvägen går på kalfjället och är ett alternativ till att gå Padjelantaleden nere i Tarradalens björkskog. På Linnés väg hade människor säkerligen färdats långt innan Linné använde den, och efter honom nyttjades den av präster och kyrkfolk för att snabbt komma upp till Alkavare kapell för att fira gudstjänst. Som kyrkväg har den kommit att kallas Präststigen, och till skillnad från Linnés väg går den inte ner till Tarraluoppal utan viker av norrut och följer strax väster om gränsen mellan Padjelanta och Sarek.

Alkavare kapell ligger vid sjön Álggajávrre. Här börjar också dalgången Alkavagge (Álggavágge) som är en av portarna in till centrala Sarek (några höga toppar skymtar i bakgrunden). Vid sjön finns två aluminiumbåtar som vi använde för att komma från kapellet till Präststigens början. Här har vi varit över på padjelantasidan med båt nr 1 och hämtat båt nr 2. Nr 1 är ordentligt upplagd igen så nu återstår bara att ro över för sista gången med båt nr 2. Det var lågvatten i sjön, så det hade varit både enklare och snabbare att vada över till fots vid utloppet där Miellädno börjar. Men som Diana sa: "Det var en upplevelse att få göra en båtfärd i fjällen."

Går det att hitta den gamla leden?

Förra året blev jag intresserad av att finna den gamla Präststigens sträckning i naturen. Jag ville upptäcka hur den hade gått i detalj, inte bara ungefär. I böcker och artiklar hade jag läst att en del av de gamla rösena fanns kvar, hundratals år gamla. Kunde man hitta dem? Eller kunde man på egen hand klura ut hur stigen kan ha gått? I ett par artiklar här i min blogg redogjorde jag för mitt sökande och mina funderingar: Präststigen i Kvikkjokksfjällen samt Sökandet efter Prestemansstenen.

Under en del av denna sommars fjällvandring fortsatte jag mina undersökningar. Jag och min goda vän Diana från Riga vandrade från Alkavare kapell mot Kvikkjokk. Under färden letade vi efter dels upptrampade stigar, dels rösen och andra markeringar. Det var mycket spännande. Skulle vi kunna hitta tecken på att det har funnits en led där (så som den gamla Generalstabskartan från 1890 visar)? Och om det nu gick att hitta något - exempelvis rösen - skulle de vara ålderdomliga eller skulle vi bara hitta nutida stenhögar som satts upp av renskötare eller turister?

Nu är vi över på padjelantasidan och båt nr 2 har lagts på plats och bundits fast. Då är frågan: Går det att hitta några spår efter Präststigen? Till att börja med är det sankmark och där finns knappast något att finna. Vi får gissa hur man kan ha gått och se om vi hittar något intressant några hundra meter längre fram. I bästa fall.

En dryg kilometer söder om båten vid Álggajávrre kommer vi fram till Alep Sarvesjåhkå. Vi går på västra sidan av jokken och här finns en tydlig renstig. Går vi på Präststigen? Mja, det går väl inte att säga säkert, men det är inte osannolikt. Åsarna tvingar renar och folk att välja den här vägen nära vattnet, och det är väl därför det har uppkommit en vältrampad stig. Stigen försvann sedan en bit efter vadet över Rissájåhkå där terrängen är lättgången. Vi följde därefter nästan enbart rösen på vår väg mot Kvikkjokk.

Ett pärlband av rösen

Det märkliga var att vi hittade rösen. Och inte bara några få utan flera tiotal! Först var jag väldigt förvånad över att det fanns så många, men enligt vad jag har fått veta finns det en anledning till detta som är både överraskande och självklar på samma gång. (Jag behöver dock forska vidare så det är för tidigt att avslöja allt i denna artikel.) Oftast var det ganska långt avstånd mellan rösena, men Ibland fanns flera stycken nära varandra.

Rösena var olika i storlek, konstruktion och placering, och det är inte säkert att alla de fynd vi gjorde hör samman med den led vi sökte efter. Men ett mönster framgår tydligt: rösena bildar ett glest band i naturen som förvånansvärt väl överensstämmer med den gamla färdväg som finns på Generalstabskartan från 1890. Kunde vi ha hittat det vi sökte efter? Eller hade vi hittat något annat?

Jag är inte klar med mina undersökningar än och jag insåg också att jag behöver få hjälp av personer som har bättre kompetens än jag själv på olika ämnesområden. Helst också lokalkännedom. Men jag anar redan nu att en del av våra frågor kommer att få överraskande svar. Mer om detta i en kommande artikel.

Men redan nu är det helt rätt att visa några av de rösen vi fann på vår väg från Álggajávrre mot Vállevágge. Kommentarer står under respektive foto. Håll till godo!

Det första röset fann vi en bit från renvaktarstugan som ligger väster om Sarvesvágge. När jag såg det gjorde jag ett glädjeskutt. Lavbeväxningen tyder på att stenarna har legat i samma position länge. Detta syns dock inte på den spetsiga huvudstenen som från detta håll ser nyare ut (dvs betydligt mindre lavbevuxen).

Ytterligare ett röse på vår väg. Röset ger ett "ålderdomligt intryck" (som arkeologer brukar uttrycka sig). Konstruktionen är efter liknande princip som på föregående foto. En spetsig sten har rests (eller snarare lutats) på ett stort stenblock och fixerats med några extra stenar som ser till att huvudstenen inte kan röra sig. Denna typ av konstruktion såg vi flera gånger och är ovanlig när man gör moderna rösen. Nuförtiden staplar man ju ofta rösena så att det bildas en stenhög eller ett litet "torn".

Ett av de rösen som gjorde starkast intryck på mig. En trekantig sten där spetsen pekar uppåt (vi fann flera med liknande form). Det står på en liten kulle invid gränsen mellan Padjelanta och Sarek, väster om Njoatsosvágge. Om man kommer från söder är det synligt på 950 meters håll trots att det bara är en halvmeter högt (på längre håll skyms det av en kulle, annars skulle man kunnat se det). Konstruktionen med en större sten i mitten med mindre runt omkring är känd av arkeologerna från olika typer av rösen, till exempel gränsrösen (mittstenen kallas hjärtsten). I fjällen tycks alla rösen vara ledrösen, dvs markera färdväg. Men principen med en hjärtsten kan man finna även på ledrösen.

Ett röse med hjärtsten, placerad i naturskön omgivning. Ett annat, och större röse, syns i bakgrunden till höger. Bergstoppen är Vássjátjåhkkå och sluttningen till vänster tillhör Vássjábákte.

Närbild av röset som var i bakgrunden på förra fotot. Som synes är detta ett staplat röse. Vássjábáktes sluttning reser sig upp bakom renarna. Denna plats tror jag var den som Axel Hamberg syftade på som kyrkfolkets andra lägerplats. Han beskrev den med följande ord: "Andra lägerplats togs under »gråberget Vassja» »vid en bäckstrand och källa, här är öppen utsikt»; ungefärliga läget återfinnes lätt på kartan." (Jag har således ifråga om denna detalj ändrat åsikt jämfört med vad jag skrev förra året och jag ska i kommande artikel förklara varför.)

Ytterligare ett staplat röse, med vacker utsikt över sjön Vássjájávrátja.

Detta röse var också ett av dem som gjorde stort intryck på mig. Omsorgsfullt byggt, med översta varvet av vitlysande kvartsstenar. Jag tror att de vita stenarna skulle göra röset lättare att upptäcka. Själva idén med ett ledröse är ju att det - på ett eller annat sätt - ska sticka av från omgivningen och dra blicken till sig när man spanar efter vägledning. Fjällvandrare passerar i en jämn ström några hundra meter ifrån det utan att se det eftersom det är skymt. Ändå går säkert den bästa vägen förbi just här. Men eftersom leden är bortglömd av vandrare så tänker ingen på att gå exakt som man gjorde förr. Men kanske någon som läser detta ändå känner igen röset och vet var det står? ;-)

Diana bredvid ett röse av den trekantiga typ som är placerad med den tunga basen nedåt och lutad mot det stora stenblocket. Den nålspetsliknande formen fungerar extremt bra för att upptäcka ledrösen när man spanar på långt håll. Denna är dessutom placerad så att den syns i relief mot himlen. Hade man bara placerat en eller ett par "vanliga" stenar ovanpå varandra på ett stenblock hade det kunnat förväxlas med naturligt förekommande stenformationer. Men en sådan här "nålspets" ovanpå ett större block är väldigt osannolikt att hitta naturligt. En genial konstruktion som vi såg åtskilliga exempel på.

Ett röse med mer "modern" form. Men det var kraftigt lavbevuxet och kan vara gammalt ändå. Sjön i bakgrunden är Bajep Buojdes.

I kommande artiklar (det blir sannolikt fler än en) tänkte jag redovisa rösenas placering på någon form av karta samt diskutera åldersbestämning, mm. Samt naturligtvis den stora frågan om det med hjälp av de funna rösena går att fastställa hur Präststigen en gång gick.

Till sist vill jag påpeka något som är självklart (eller i varje fall borde vara det): rör inte rösena i fjällen. De gamla rösena måste få stå kvar intakta, för kanske vill dina barnbarns barnbarn titta på dem om hundra år. Jag anser också att man ska undvika att på egen hand bygga nya rösen (med undantag för dem som pga myndighetsutövning, renskötsel eller annat har särskild anledning att göra det).

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2014-08-17 12:55   OBD
Intressant med litet historiskt perspektiv. Själv har jag aldrig, eller i alla fall väldigt sällan, letat efter rösen i fjällen. Jo, i vissa områden med stenskravel, men då är det ju oftast relativt "moderna" små rösen. De har ibland, särskilt vid litet dålig sikt, underlättat vandringen.
Rösen som jag kommit förbi, utan att ha letat efter dem, har ofta stämt till eftertanke. När gjorde man röset? Hur många har gått här? Gjorde samerna någonsin rösen?
Ser fram mot att läsa kommande artiklar.
 
Svar 2014-08-17 16:14   fowwe
Du har rätt, rösen som man stöter på (särskilt när det är oväntat) gör ofta att man stannar upp och tänker till. När det gäller samernas seder och bruk är jag inte så värst bevandrad, men nog tror jag att de satte upp rösen för att hitta färdvägarna. Både förr i tiden och nu. Förr var det ju de som färdades kors och tvärs på fjället för jämnan, och de kunde väl inte alla vägar utantill.
 
2014-08-17 14:12   Håkan Friberg
Det mest läsvärda på mycket länge på Utsidan! Som jag längtar efter kommande artiklar! Av denna din insamlade kunskap bara "måste" du göra en längre sammanhängande artikel som inte göms och så småningom glöms i ditt bloggarkiv, utan presenteras som "artikel" på framsidan.
Vilken rackarns aptitretare!
 
Svar 2014-08-17 16:29   fowwe
Tack Håkan för ditt intresse! Här ska skrivas om rösen och stigar, hoppas jag lyckas göra fortsättningen matnyttig och intressant. Ja, det här med artiklar. Jag har en lista på blogginlägg som borde bli artiklar. Men vad gör man när det kommer nya, spännande projekt hela tiden? Jag lovar dock att prioritera detta, om och när resultaten blir lite mer färdiga och (förhoppningsvis) vederhäftiga.
 
2014-08-17 15:20   Tobbe C
Intressant och fina bilder! ser fram emot kommande delar! Att resa stenar upp (som du tycker ger ett ålderdomligt intryck), vill jag dock hävda är en vanlig praktik fortfarande längs våra leder. Största skillnaden är att man oftast inte väljer spetsiga stenar och att man målar lite längst upp. Vanligt är också att man sätter ett sådant röse på var sida om stigen så att det bildas en port.
 
Svar 2014-08-17 16:23   fowwe
Bra med kritiska invändningar, det gillar jag. Det jag särskilt tänkte på var konstruktionen med att luta en spetsig sten på t ex ett stenblock så att det bildas en väl synlig spets. Så som det första, andra och näst sista av röse-fotona visar. Är det något man finner på moderna rösade leder?
Däremot är det här med en rest sten (hjärtsten med omgivande, stöttande stenar) ganska vanligt på moderna leder, precis som du skriver. Ofta är den stenen flat, men den kan ju ha vilken form som helst.
 
2014-08-19 15:51   Anders_sthlm
Vad kul att du återvänder och fortsätter skriva och rota i detta område. Som alltid blir det spännande och läsvärt!

Du låter naturen själv spela med i text och bild och stenrösena blir till talande markeringar om en annan tid. Om vandringar bortom dagens uppstressade och exhibitionistiska äventyr. Bortom bloggiga reklaminlägg och tröttsam kass produktplacering.

Till slut måste det ändå finnas en registrerande distans i det som skrivs här. En berättelse måste fånga ihop verklighet och egen synbild.
Visst handlar det säkert här om rösen av olika slag, men ditt förhållningssätt för att få oss att läsa om detta blir ändå en välbehövlig bromskloss för simpel nyfikenhet som stimulerar. En nyfikenhet där naturen skildras.

Tro mig, det går att berätta om något ingen annan har fått syn på.

Stor hälsning Anders
 
2014-08-19 20:06   petmeu
Härliga betraktelser - jag älskar att fundera på vad olika spår av mänsklig aktivitet kan vara, vem som skapat dem, osv. Tack för en mycket intressant artikel - ser fram emot fortsättningen/Peter
 
2014-08-19 21:40   Bandersson
Härligt! Hur kan man vara så "tokig" att gå omkring och leta efter rösen? Så visar det sig underligt nog att du fångar liv och leverne från förgångna tider att se och kännas idag - precis framför fötterna. Rösena finns kvar. Och de leder dig till kropp och själ.
 
2014-08-20 10:27   dHANScan
Fin ögonöppnare om ett område vi trodde känna till. Lycka till med vidare skrivningar om de olika system inom rösen
 
2014-08-20 21:33   fowwe
Tack för ytterligare kommentarer och lyckönskningar! Kanske det är som Björn påpekar att man måste ha en skruv lös för att få för sig att göra detta. Men att bara rusa på i fjällvärlden roar mig inte. Det finns så mycket att se och uppleva. Inte minst om det påminner oss om "en annan tid", som Anders skriver. Det var många funderingar under vägen om vilka människor som gick här före oss och hur de upplevde sin färd.
 
2014-08-21 11:51   Vonsan
Precis som vanligt, ytterst läsvärt!
Nu blir det spännande framöver.
Stort tack från en som läser och lär.
Yvonne.A.
 
Svar 2014-08-22 10:28   fowwe
Tack för din uppskattning, Yvonne! Nästa del kommer, men det tar lite tid eftersom det här med samisk kultur inte är så enkelt för en amatör som jag. Vi får se vad jag kan få fram ;-).
 
2014-08-24 13:31   Elvah
Oerhört intressant artikel, tack för detta! Av ett sammanträffande gick jag själv och funderade på stigar och rösen under min tur i Tydal-Jämtlandsfjällen i juli. Bl a fann jag fragment av en stig med spår av hästhovar lite högre upp parallellt med leden Sylarna-Helags, längs Helagsskaftet, där jag även fann ett lavbevuxet röse som satte igång fantasin. Röset fick mig att tänka att det inte bara varit renar som gått här. Jag har frågat runt lite lokalt men inte funnit någon info... än. Jag kommer att skriva om etappen och om röset sedan. Hoppas du vill ta en titt och hjälpa mig tidsbestämma. :-)
 
Svar 2014-08-26 21:02   fowwe
Roligt att du också blivit fascinerad av rösen! Stigar och rösen kan ha mycket att berätta, hoppas du hittar någon som vet. Om det finns renskötare i området kan de nog ha en del att säga. Och visst tittar jag gärna på lavbevuxna stenar om du skickar dem (fast hellre ett foto ;-). Men jag är som sagt ingen lavexpert.
 
2014-08-27 23:08   Lars_Hedegaard
Jeg vil lige give lyd fra mig, jeg er hjemkommet efter velgennemført vandring for en uges tid siden, men har haft travlt pga datterens bryllup i lørdags:-)
Vældig interessant med alle rösen som I fandt, og de forskellige udformninger.
Venter med spænding på fortsættelsen og endnu større spænding på om du fik opklaret om præsten og hans følge virkelig gik på sydvest siden i den nordlige del af Vallevagge og krydsede over ved 'knækket', eller om det er en fejl på det gamle Generalstabskort.

Med Venlig Hilsen
Lars Hedegaard Larsen
 
Svar 2014-08-28 23:09   fowwe
Hej Lars! Gott att få ett livstecken från dig och höra att både fjällturen och dotterns bröllop gick bra. Jag skriver nu på fortsättningen av denna forskning, men kan avslöja att vi inte fann något som tyder på att den gamla kartan skulle ha fel. Inte någonstans. Detaljerna ska jag redovisa efterhand!
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...